Sommarens skandal på psykologifronten var utan tvekan avslöjandet att Jonah Lehrer, uppburen författare och journalist, förfalskat citat av både Bob Dylan och magikern Teller i sin nyutkomna kreativitetsbok Imagine. Den unga stjärnan Lehrer var prisad för sin förmåga att förmedla forskningsrön från bland annat neuropsykologi på ett lättförståeligt och fascinerande sätt. Efter avslöjandet sjönk han som en sten. Han tvingades säga upp sig från sitt nyss landade prestigejobb på The New Yorker och förlaget drog omedelbart in boken. Från flera håll hörs nu att han är slut som journalist och författare.
Att Lehrers handlingar fördöms är bara rättvist. Han har inte bara hittat på citat till en av världens mest studerade artister, han hade också mage att ljuga om det när Michael C. Moynihan konfronterade honom (Moynihan, journalisten och Dylan-fantasten som upptäckte felen, skriver själv om avslöjandet här).
Mer oroande är däremot att incidenten fått vissa debattörer att dra den gamla visan ”vad var det vi sa om populärvetenskapen”. Skrbenter som menar att popularisering av vetenskap är oseriöst har nu fått vatten på sin kvarn. Bland annat tas Lehrer som bevis för att populärvetenskapliga författare gör om forskningsrön till säljande punchlines. I debatten buntas Lehrer ihop med bland annat Malcolm Gladwell och Dan Ariely, författare som mig veterligen inte gjort sig skyldiga till några fel i närheten av förfalskade Dylancitat. Lehrer får alltså stå som skamfläckad symbol för den genre som vill göra vetenskap begriplig och tillgänglig.
Vad kan man dra för slutsats av detta? Först och främst att populärvetenskapen alltjämt har starka motståndare, som bara väntar på misstag att lyfta fram. Det i sin tur innebär att alla som sysslar med popularisering av vetenskap måste ställa höga krav på sig själva och inte minst på sin faktakoll. Ett individuellt misstag tas nämligen snabbt som ett svaghetstecken för hela kåren.
Jodå, det skrivs mycket dålig populärvetenskaplig litteratur – och naturligtvis har genren, som alla andra, sina problem. Popularisering kommer till exmpel alltid att innebära vissa förenklingar och generaliseringar. Det kan man fortsätta vara kritisk till, med rätta. Men kritikerna ska däremot inte kunna fälla populärvetenskapliga skribenter på att vi inte kollar våra fakta, eller än värre, fabricerar dem själva.
Det finns inget att säga till Jonah Lehrers försvar. Men han ska inte bli ett slagträ mot hela den viktiga populärvetenskapliga psykologin.
Foto: C2-MTL, flickr.com
