Kvotering – nej tack. Vetenskap – ja tack!

Människor verkar gilla personer som är lika dem själva. Tyvärr kan denna preferens smyga sig in i professionella sammanhang och grumla omdömet vid rekrytering. DN skriver att en företagsstyrelse som har en tredjedel kvinnor väljer in en tredjedel kvinnor. Ett bra sätt att bryta den manliga dominansen är alltså att kvotera in kvinnor. Eller?

Kan det vara så att vi dras mot att rekrytera det vi känner igen, personer som är lika oss själva och som är lika duktiga? Författaren Claudio Fernández-Aráoz går tillsammans med Harvardforskarna Boris Groysberg och Nitin Nohria så långt att de föreslår att alla rekryterare ska vara riktiga experter, så att de i sin tur rekryterar nya experter.

Ett alternativ till att rekrytera efter likhet, är att rekrytera med vetenskapliga metoder. Psykologisk forskning visar att en klassisk anställningsintervju bara är aningen bättre än grafologi (att avgöra personlighet efter handstil) men att det finns bättre sätt att rekrytera än så. Till exempel med hjälp att en kompetensbaserad intervju där rekryteraren ställer frågor baserat på hur rekryten betett sig i olika, för tjänsten relevanta, situationer. Som Google vet så prediceras beteende bäst av tidigare beteende. Förmodligen bättre än vad kön och igenkänningsfaktor gör.

Jag rekryterarde nyligen en styrelse med hjälp av kompetensbaserade intervjuer. Både styrelsens ordförande och vice ordförande blev kvinnor. Inte på grund av sitt kön, utan för att de sannolikt var bäst lämpade för tjänsten.

Med hjälp av kompetensbaserade intervjuer och andra vetenskapliga metoder minskar den subjektiva rekryteringen. En rekrytering baserad på likhet ersätts med en rekrytering baserad på kompetens. Är det bättre än kvotering? Jag tror det.

Av: Oskar Henrikson