En måndag i början på augusti så står jag och tre vänner på 3 300 meters höjd. Klockan är strax efter ett på natten. Det är becksvart så när som på ett par tusen pannlampor. Kalla vindar piskar i ansiktet och den branta sluttningen gör att vader och lår börjar kännas som överkokt spaghetti. Framför oss står ett myller av människor – barn och vuxna, och alla står stilla. Ingen rör sig på nästan 40 minuter, inte en enda meter. Det är en helt vanlig vardagsnatt på berget Mount Fuji i Japan under högsäsong. De sista 500 metrarna upp till toppen tar drygt 4 timmar – lika lång tid som det har tagit för oss att gå från basstationen på 2 000 meter till där vi är nu. Sista biten upp till toppen känns slitsam, jobbig och väldigt stressande; att vara på den högsta punkten då solen går upp känns som ett måste. Ändå verkar japanerna ta allt med ro. Inget klagomål, inga sura miner. Köbildning har, efter det här, fått en annan innebörd för mig. Man kan köa och sen så kan man köa som japaner.
Ett annat exempel på den japanska förmågan att köa är Krispy Kremes i Tokyo (se filmklippet nedan). En solig, het dag i juni ringlar sig kön runt kvarteret. Att komma in i butiken tar över två timmar. Är det release för en superhajpad ny limited edition sneaker? Nej, business as usual för en butik som säljer amerikanska doughnuts, och har gjort det på samma plats i över ett halvår. Sedan kedjan etablerade sig i Tokyo för två år sedan har köerna till butikerna minskat endast marginellt.
Ett tredje exempel är butiken Happy Smap, där medlemmarna i det populära japanska bandet SMAP står i butiken och säljer sina egna CD-skivor och använda scenkläder. När jag släntrade hem från klubben vid fyra på morgonen var det ofta en enorm kö av fans som huttrade utanför butiken.
Hur kommer det sig?
Enligt Parissa Haghirian, docent i International Management vid Sophia University i Tokyo så vilar mycket av den japanska kulturen på begreppet gaman (我慢). Gaman brukar översättas till tolerans, tålamod, uthållighet och självkontroll. Men begreppet är något unikt japanskt och det finns ingen direkt översättning, utan kanske närmast kan förklaras som en blandning av acceptans och uttrycket “Rom byggdes inte på en dag”. Hela det japanska samhället genomsyras av gaman och det är en viktig del av den typiska japanska personligheten. I företagsvärlden exemplifieras detta genom att nästan alla organisationer praktiserade livstidsanställning och åldersbaserat lönesystem framtill slutet på 90-talet, och en del företag håller fortfarande fast vid det. Gaman tar sig också uttryck i den japanska kulturen genom kampsporterna judo, iaido, kendo och kyudo, som alla ingår i samlingsnamnet budo. Den senare delen av ordet, do (道), som finns i alla ovannämnda grenar betyder väg. Eller som Nationalencyklopedin skriver: en människas livsmarsch.
Med gaman och livsmarschen i åtanke blir det kanske lättare att förstå varför japaner inte verkar ha några större problem med att stå i hettan i flera timmar för att få köpa en bulle med hål i. Eller att börja köa innan solen gått upp en kall vinternatt för att få köpa prylar av ett popband.
Om man behöver gå på toaletten när man väl kommit upp på toppen av Mount Fuji väntar ytterligare en kö. En väldigt lång kö.
Så vad har jag dragit för lärdomar av japaner och deras sätt att köa? Jag kan direkt säga att jag aldrig kommer att kunna stå och vänta på en doughnut med sådan entusiasm som många japaner kan. Men när jag tänker på de tusentals pannlamporna på Mount Fuji och att vägen till toppen var ytterligare minst fyra timmar, så blir jag ännu mer övertygad om att belöning inte alltid behöver finnas direkt runt hörnet. Det viktiga, tycker jag, är att man är på väg någonstans och gör någonting som man tror på.
Efter att jag lämnade Japan har jag blivit alltmer intresserad av terapiformen ACT (Acceptance and Commitment Therapy), som bland annat handlar om att lära ut ett mer accepterande förhållningssätt till patienter. För mig är japaners köande ett uttryck för acceptans. Jag har fått höra att människor i Sverige är bra på att köa – att det oftast är snyggt och strukturerat. Men svenskar är sällan nöjda med att köa, och det är standard att gnälla på hur dåligt arrangerat allting är. Japaner accepterar att kön finns där och att det kommer ta tid. Japaner köar utan att lägga någon negativ värdering i det.
Tidigare hade jag ofta åldersnoja. Jag kommer ihåg att bland de första frågorna jag ville ha svar på då jag träffade en ny person var hur gammal den var. Lika automatiskt som fördomar aktiveras då vi träffar nya människor, började jag direkt jämföra mig med den här personen i relation till hans eller hennes ålder. Vad jag oftast kom fram till då var att jag borde ha gjort så mycket mer med mitt liv. Läst fler böcker, studerat mer, lärt mig ett till språk, jobbat på fler ställen, kanske startat ett företag… Efter piskande vind i ansiktet klockan ett på natten i brant sluttning med tusentals nöjda japaner och närkontakt med gaman-filosofin så är åldersnojan borta. När jag tittar tillbaka på saker som jag har gjort så känner jag att det mesta har varit meningsfullt och framförallt har jag haft väldigt kul på vägen. Jag har nog inga klara mål med min framtid, men jag har en riktning som jag tror på och som jag jobbar mot. För mig är gaman, Krispy Kremes kön och pannlamporna på Mount Fuji allt uttryck för hur man kan gå i en riktning man värderar – utan att behöva få omedelbar belöning. Go Gaman!
Text: Hoa Ly
