Visa mig ditt hem så ska jag säga dig vem du är, sägs det.
Men det är inte hela sanningen.

– Visa mig ditt hem så ska jag också säga dig vem du vill vara, tillägger psykologiprofessor 
Terry Hartig.

Var har du din säng?
Troligen på en plats som ger dig uppsikt över dörren in till sovrummet. Du har nog också – om det är möjligt – uppsikt över fönstret och sängen placerad så att du kan se dörren öppnas innan den som öppnar dörren kan se dig.
Hur jag kan veta det? Därför att människor som har föredragit den här typen av position i sin sovkammare har överlevt i större utsträckning än andra, eftersom de har haft längre tid på sig att reagera och försvara sig eller fly från inkräktare. Evolutionen har därigenom format oss till att föredra en trygg möblering av sovplatsen.
Vad har du i vardagsrummet?
Förmodligen en tv, en soffgrupp och familjefoton. Och inte dina sexleksaker, tamponger eller smutstvätten. Hur jag vet det? Inte för att det har gynnat oss evolutionärt, utan för att det finns så starka vanor och normer i samhället. I vardagsrummet umgås vi, visar upp oss inför andra, slappar och tittar på tv.
Men så har det inte alltid varit. Innan tv:n slog igenom i det svenska folkhemmet var vardagsrummet synonymt med finrummet. Det där rummet som skulle se pampigt och fint ut, men som inte fick användas annat än när gäster fanns närvarande.

Det är lätt att glömma att Sverige är ett nyrikt land. Det var inte många decennier sedan vi hade det fattigt, bodde ohygieniskt och dåligt. Även om de som är unga i dag inte har upplevt lort-Sverige så har deras mor- och farföräldrar gjort det, och den närheten präglar oss i viss mån fortfarande.
– På 1930-talet, när svensk bostadsstandard var bland de lägsta i Europa, försökte arkitekter, stat och smakfostrare få oss att börja använda vardagsrummet i de nya moderna lägenheterna som byggdes, berättar designhistorikern Maria Perers, intendent på Nordiska museet i Stockholm.
– Finrummet betydde status, och arbetarklassen försökte efterlikna högre klassers finrum med Chippendalemöbler och gustavianska matgrupper. Men det blev ju lite tokigt om man bodde en barnfamilj i en tvåa och använde alla sina pengar på en barockmöbel som stod oanvänd i det oanvända finrummet – och sedan inte hade pengar kvar till vettiga sängkläder, berättar Maria Perers.
Radikala arkitekter, funktionalister och statliga bosättningslån till trots, var det inte förrän 1956 som vardagsrummet slog igenom. Tack vare tv:n. Med televisionens intåg i hemmet slog sig soffgruppen in som vardagsrummets viktigaste möbel, och finrummet började äntligen användas var dag.
– Men samhället har hela tiden lagt sig i hur vi ska bo – det är därför vi har lyckats lyfta bostadsstandarden så snabbt – och det gör att vi springer åt samma håll. Ljust och fräscht är inte bara en trend utan också ett slags hygieniskt påbud. Man ser om det är smutsigt och det är lättare att städa, berättar psykologkandidaten Kajsa Asplund, som har inriktat sig på miljöpsykologi.
Maria Perers på Nordiska museet forskar om bilden av det ideala hemmet så som det skildras i inredningstidningar, och den bilden har förändrats väldeliga det senast halvseklet.
– Det är slående hur den skiljer sig åt, menar Maria Perers.
– De som satte bo på 1960-talet byggde ofta upp sitt hem sakta och sparade länge för att ha råd att köpa sin första soffa. Då handlade inredningsreportagen om konsumentupplysning. Man testade diskmaskiner, möbler och till och med mellanöl. Idéer om den praktiska och goda bostaden genomsyrade rapporteringen och staten gav ut rekommendationer om hur det skulle se ut.
Politiska ambitioner om jämlikhet och strävan bort från klassamhällets bojor skulle förverkligas i våra bostäder.
– Möblerna som lanserades under funkisperioden skulle fungera som diskreta tjänare. Barockmöblernas tunga förbannelse skulle brytas; diskreta, enkla, lättskötta och flexibla möbler var idealet. Det var människorna som skulle lyftas fram.
På 1970-talet hade svensk bostadsstandard klättrat upp till den högsta i Europa. Ikea hade börjat sitt segertåg över världen, och gröna vågen kom och gick.
Sedan skedde en gradvis förändring och frampå 1990-talet blev bostaden ett investeringsobjekt.
– Folk lägger ner ohyggligt mycket pengar och tid på sina hem i dag, säger Maria Perers. De som sätter bo nu ska ha allt på en gång.

Terry Hartig är professor i tillämpad psykologi vid Uppsala universitet och har specialiserat sig på miljöpsykologi. Han menar att vår bostads basala funktion i princip varit densamma sedan historiens början, även om bostädernas skepnad har växlat.
– Bostaden är för de flesta en trygg plats där man träffar familj och vänner, uträttar vardagliga bestyr och avskiljer sig från yttre hot. Bostadens funktion är att vara en säker plats att vila på, återhämta sig och sova, säger Terry Hartig.
Men den psykologiska aspekten av att göra en bostad till ett hem handlar om känslor.
– Bostaden är den plats där man oftast sover. Hemmet är en plats man delar med andra. Här har man sina viktiga relationer, bilder av viktiga andra och lägger in personliga markörer eller objekt med känslomässiga värden, säger Terry Hartig.
Oavsett om vi bor i grottor, tält, igloor eller hus kan man se samma mönster. Vi pyntar vårt hem och bär med oss inte bara praktiska saker från ett ställe till ett annat när vi flyttar.
Terry Hartig menar att känslorna som särskiljer ett hem från en bostad har varit likartade genom historien och att folk i alla tider har varit intresserade av hur deras hem ser ut.
Han får medhåll av Witold Rybczynski, kanadensisk arkitekt och författare som på 1980-talet skrev den klassiska boken Hemmet – boende och trivsel i historiens ljus. Witold Rybczynski är skeptisk till att vår inställning till hemmet skulle ha förändrats nämnvärt de senaste decennierna.
– Nej, säger han. Trender förändras på ett decennium, men djupgående kulturella vanor tar mycket längre tid att ändra.
Witold Rybczynski betonar att statustänkande kring bostaden inte är något nytt.
– Status har alltid spelat roll när det kommer till våra hem. Det blir möjligen mer uppenbart i ett samhälle med växande välstånd, men fenomenet är långt ifrån nytt, säger han.
– Storlek, material, läge och övriga boende i området har alltid påverkat ett boendes status, säger Terry Hartig. Det är svårt att säga om bostadens statusfunktion blivit viktigare de senaste decennierna, men vad vi kan se är att människor upplever ett ökat tryck att konsumera. Tack vare Ikea kan vi i dag byta möbler på samma sätt som kläder. Det gick inte tidigare.
– Möbler byts ut så enkelt i dag, säger Maria Perers. Det finns också en större ängslighet i vad vi väljer att inreda med. Den smakfostran som sker i inredningstidningar har blivit viktigare. I stället för att våga ha det man gillar hemma så köper vi det som en viss socioekonomisk grupp ”ska” ha enligt rådande trender.
Utbudet av möbler, tapeter, prylar och inredningstips har också ökad explosionsartat. Då blir det också svårare att välja och svårare för oss att veta vad som är ”rätt”.
– De senaste decennierna har vi sett ett ökat tryck på bekvämlighet och att hemmet blivit ett sätt att representera sig själv, både inför sig själv och andra, säger Terry Hartig. Man vill manifestera: ”Så här är jag”. Visst kan man få insikter om människors personlighet genom att se deras hem, men den är mycket avsiktlig.

I Terry Hartigs forna hemland USA är seden att visa upp sitt hem, när någon kommer på besök, gammal. Se bara hur hip hop-stjärnorna vältrar sig i sina lyxiga badrum och sängar i MTV Cribs.
– Det är ett sätt för den som bor där att visa vilken bild av sig själv han eller hon vill förmedla: ”Det här är den jag vill vara.” Det är som en idealiserad bild av sig själv man visar upp, den jag gärna skulle vilja vara, menar Terry Hartig.
Men den amerikanska traditionen att visa upp sitt sovrum och sitt hem är också en öppning för att lära känna någon. Gränsen för vad som är alltför privat och vad som är offentligt och kan visas upp varierar med kultur och typ av gäst. Familjemedlemmar kanske släpps hela vägen in i köksskåp och garderober, medan nya bekantskaper får nöja sig med en ytligare rundvisning.
Och eftersom vi tolkar andras personlighet när vi hälsar på hemma hos dem, så förväntar vi oss att andra ska göra detsamma hemma hos oss själva – inte konstigt då om vi lägger ner tid och kraft på den bild vi vill visa upp.
Men hur det ser ut hemma hos just dig har – trots statliga påbud, reklamkampanjer, trender och inredningstidningar – troligtvis ganska mycket att göra med hur det såg ut hemma hos din familj, din morfar, din bästa vän eller någon annan trygg plats från din barndom. Eller, rättare sagt, hur det kändes på den trygga platsen.
– Hjärnan är väldig formbar hos barn och vi präglas i hög grad av det som vi upplever som en känslomässigt laddad inredning när vi är små, säger Kajsa Asplund.
– Och barn upplever tillvaron annorlunda än vuxna, säger hon. För barn är inte synen det primära sättet att uppleva tillvaron – småbarn tar på, smakar på och luktar på. Därför är den viktigaste aspekten vilka material vi har i hemmet.
Vi fäster oss alltså känslomässigt vid det vi upplever och förknippar med trygghet som barn och känner oss trygga med det även som vuxna. Och eftersom hemmets viktigaste funktion är att vara en trygg plats försöker vi ofta återskapa delar av barndomen i våra hem. Inredning går i arv – men det är inte utseendet vi ärver, utan känslan. Med hjälp av textilier, arvegods, loppisfynd, trä som luktar rätt eller bestick med den rätta tyngden känner vi oss säkra i vårt hem.
– Det finns forskning inom sociologin som pekar mot att vi de senaste decennierna kanske har fått ett större behov av att göra det mysigt, hemtrevligt och få möjligheter att njuta av livet hemma, som en kontrast till det vi uppfattar som ett hårt arbetsliv eller ett hårt samhällsklimat, berättar Kajsa Asplund.
Terry Hartig hävdar att bostadens psykologiska roll i grunden är konstant genom historien, men håller samtidigt med.
– Det diskuteras bland forskare om det speglar en tendens att vilja dra sig tillbaka från ett alltför komplicerat liv i övrigt. Att hemmet har blivit än viktigare som tillflyktsort när världen upplevs som hotande.

Text: Jenny Rickardson
Texten publicerades ursprungligen i Modern Psykologi
Bild: flickr.com/jety
Läs mer:
Room for living, av Tayla B Rechavi, Journal of Environ-mental Psychology 29, 2009.
Sleeping in safe places, av 
Matthias Spörrle och Jennifer Stich, Evolutionary Psychology 8, 2010.