Brukar minglandet sluta med att du står och pratar med de du redan känner hela kvällen? Känns det som tortyr att försöka inleda ett samtal med någon du inte först blivit presenterad för? Genom att tillämpa fyra psykologiska principer kan du förvandla minglet till ett underhållande – eller i alla fall mindre plågsamt – socialt experiment.
1. Även banala gemensamma nämnare skapar gillande
Upptäckten av en gemensam bekant brukar vara ett säkert sätt att bryta isen och ögonblickligen skapa en smula ömsesidigt gillande. Att den här effekten även gäller banala gemensamma nämnare har bekräftats i psykologiska studier. Bland annat har man sett att försökspersoner börjar tycka lite bättre om andra försökspersoner bara för att deras totalt betydelselösa experimentnummer liknar det egna födelsedatumet – och att det finns en oproportionerligt stor likhet mellan förnamnen på gifta par i USA.
Att ha det här i åtanke kan göra att man undviker tankefällan att betrakta de andra i rummet som främlingar – och i stället ser dom som en oändlig mängd gemensamma nämnare som bara väntar på att bli upptäckta. Tänk dig att det svävar en liten Facebook-ruta med texten ”Gemensamma vänner” över huvudet på varje person i rummet – och att ditt uppdrag är att ta reda på antalet. Det kommer garanterat vara fler än du tror.
2. Formulera positiva resultat av minglandet
Det är en mänsklig mekanism att fokusera på negativ information och måla upp riskscenarion – under evolutionen har det gjort att vi kunnat undvika faror och överleva. Men när det kommer till sociala situationer där det värsta som kan hända är lite obekväm stämning är det inte särskilt hjälpsamt. Väg upp den här tendensen genom formulera för dig själv vilka positiva konsekvenser minglandet kan leda till. Kanske en ny affärskontakt, lunchdate eller inblick i något roligt yrke du inte visste existerade? Eller bara att du blir så nöjd med din sociala insats att du helt utan dåligt samvete kan avskärma dig från omvärlden och ägna hela nästa kväll åt favorittv-serien.
3. Skapa en självuppfyllande profetia
Genom att fokusera på positiva konsekvenser och gemensamma nämnare kan man lättare aktivera en annan intressant psykologisk mekanism: den självuppfyllande profetian. Experiment har visat att om man tror att man kommer att bli omtyckt så blir man också det i högre grad. Det är inte så konstigt som det låter, utan beror helt enkelt på att den mentala föreställningen gör att man beter sig på ett sätt som skapar gillande – man vågar vara öppnare och varmare direkt. Har du en dragning åt det megalomaniska kan du testa den här principen i stor skala: Nämn i förbifarten för alla du pratar med att det är ovanligt mycket öppna och trevliga människor på det här minglet. Voilá – du har just gjort dina medminglare en aning trevligare och öppnare.
4. Låt beteenden styra känslorna
Men vad gör man om nervositeten ändå blossar upp, blicken börjar flacka och man helst av allt skulle vilja fly mingelfältet? Visst styr känslorna vårt beteende – men det omvända kan också gälla! Psykologen och känsloexperten Anna Kåver rekommenderar en utmanande men effektiv strategi: att bete sig precis tvärtemot vad känslan säger. Tänk efter hur du brukar bete dig när du känner dig trygg i ett samtal – kanske möter du den andres blick, ler mycket och låter det ibland bli tyst. Även om det till en början känns helt onaturligt kan det – om du står ut – leda till att de positiva känslorna du associerar till det beteendet väcks. Och att känslan av världens förestående undergång faktiskt avtar.
Av: John Airaksinen
Illustration: Graham Samuels
Ursprungligen publicerat i Modern Psykoloigi nr 2 2010
Läs mer: “Himmel, helvete och allt däremellan – om känslor” av Anna Kåver, Natur och Kultur, 2009.
“Deconstructing the ‘Reign of Error’: Interpersonal Warmth Explains the Self-Fulfilling Prophecy of Anticipated Acceptance” av Danu Anthony Stinson. Personality and Social Psychology Bulletin, Vol. 35, No. 9 (2009)
How do I love thee? Let me count the Js: Implicit egotism and interpersonal attraction av John T Jones. Journal of personality and social psychology vol. 87, no. 5 (2004)
