En stor del av vårt dagliga beslutsfattande påverkas av de känslor vi upplever. Känslor, eller emotioner, fungerar likt ett trubbigt verktyg som får oss att agera i linje med vad vi känner. Känslor vägleder därmed oss genom en rad olika situationer med det övergripande syftet att närma oss sådant vi mår bra av, och undfly sådant vi mår dåligt av. Känslor återspeglar emellertid inte alltid verkligheten och är därför ett ganska grovt sätt att förhålla sig till de sammanhang vi befinner oss. I relation till prokrastinering är detta särskilt påtagligt då många uppgifter och åtaganden inte sällan väcker känslor av tristess, rädsla eller irritation.
Att lära sig hantera sitt uppskjutande handlar ofta om att komma över den initiala känsla av obehag som uppkommer när vi sätter oss ned med något som ska slutföras. En strategi som har visat sig vara framgångsrik är att definiera minsta möjliga ansträngning som vi är villiga att göra trots att vi känner stark motvilja att komma igång. Om det är för svårt att börja organisera sina papper skulle det kunna brytas ner till ett så kallat minimål, det vill säga det första mål vi kan utföra på vägen mot att vårt långsiktiga mål, exempelvis att först hämta pärmar för att sedan kunna strukturera sina papper. Minimål fungerar på följande vis:
1) Beskriv den uppgift du för närvarande skjuter upp, t.ex. städa källarförrådet.
2) Ett minimål som gör att jag kommer ett steg närmare att bli klar med min uppgift, t.ex. införskaffa flyttkartonger.
3) Min känsla efter att ha slutfört mitt minimål, t.ex. “nöjd och stolt”.
4) Mina tankar kring att ta ytterligare ett steg mot målet, t.ex. “det var inte så ansträngande att ordna flyttkartonger, jag kan nog börja städa också”.
Anledningen till att minimål fungerar handlar om att känslor i grund och botten är väldigt flyktiga. Under loppet av en dag upplever vi hundratals känslor som guidar oss i att fatta beslut; vissa försvinner snabbt, andra sitter kvar lite längre. På samma sätt förhåller det sig med de känslor om får oss att prokrastinera – den känsla som får oss att göra något annat är övergående, det gäller därför att hålla sig kvar tillräckligt länge för att den ska klinga av. Det kan därmed vara en god idé att utvärdera vad vi känner först efter att vi har slutfört det vi behöver göra – därmed minskar risken att vi ägnar oss åt olika former av tidsfördriv.
Att känslor är väldigt flyktiga bekräftas av Philippe Verduyn, postdoc vid University of Leuven i Belgien, som tillsammans med kollegor har undersökt vilka känslor som sitter i längst. Resultatet från deras studier visar att sorg är mest varaktig, medan tristess, rädsla, äckel och irritation är bland de mest kortvariga. I förhållande till prokrastinering blir detta relevant eftersom det är just dessa sistnämnda känslor som har visat sig leda till uppskjutande. Att kunna ta sig över den initiala känsla av obehag som uppstår när vi ska ta tag i något är således viktigt, och behöver samtidig inte ta så lång tid som vi ibland föreställer oss.
Akademisk referens: Verduyn, P., & Lavrijsen, S. (in press). Which emotion last longest and why: The role of event importance and rumination. Motivation and Emotion.
Schraw, G., Wadkins, T., & Olafson, L. (2007). Doing the things we do: A grounded theory of academic procrastination. Journal of Educational Psychology, 99(1), 12-25.
