Har du funderat över varför du ger dricks på krogen även om du inte är särskilt nöjd över den service du har fått? Eller varför du lämnar slantar på den där restaurangen i Paris du aldrig kommer att återvända till? Mr Pink i filmen Reservoir dogs och psykologisk forskning hjälper oss att hitta svaret. Förklaringen heter sociala normer.
”Na-a, I don’t tip” säger Mr Pink oblygt i Quentin Tarantinos hyllade långfilm Reservoir dogs från 1992. Runtom sitter hans kumpaner samlade kring bordet på den lokala syltan och ska precis skramla ihop till servitrisens dricks. ”You don’t believe in tipping?” frågar Nice Guy Eddie Cabbot och ser förundrad ut – hur kan man egentligen neka till att lägga en ynka dollar till den underbetalda serveringspersonalen?
Scenen som innehåller en av Tarantinos mest träffsäkra och rappa konversationer ställer onekligen en hel del intressanta frågor kring just fenomenet att ge dricks, och hur det kommer sig att vi människor de facto betalar för något som vi egentligen inte är skyldiga till. Sett ur detta perspektiv ter sig Mr Pinks ovilja att bidra som oerhört rationell, i synnerhet eftersom man kan anta att han aldrig kommer att återvända till krogen igen. Men trots detta är dricks ändock en självklarhet på restauranger och barer världen över, och ett fenomen som idag överstiger $27 miljarder om året bara i USA.
För att förstå varför vi ger dricks måste vi först gå tillbaka i historien för att undersöka hur det har uppstått. Till skillnad från idag var dricks nämligen något man gav bort i förväg och lade i stora bronsurnor för att försäkra sig om en god service, därav namnet ”tip” – To Insure Promptitude. Allteftersom försvann dock detta inslag från de flesta restauranger och barer, men enligt många ekonomer levde emellertid fenomenet att ge dricks kvar hos kunderna som ett sätt att kontrollera och belöna servicepersonalens ansträngningar – det utvecklades helt enkelt till ett slags incitament för att jobba hårdare. Problemet med denna förklaringsmodell är emellertid att forskning har visat att individer tycks ge dricks oavsett kvaliteten på servicen.
Ofer H. Azar, fil.dr i ekonomi och med ett specialintresse för hur människor spenderar sina pengar, blev intresserad av dricksens till synes altruistiska natur. Han undersökte hur det kommer sig att människan egentligen betalar för någonting alldeles i onödan. För emedan man skulle kunna tro att dricks ges för god service har det visat sig att detta enbart förklarar en liten del av orsaken till att vi lämnar extra pengar. Faktum är att det dessutom har visat sig i undersökningar som gjorts på internet att cirka 70 % att de tillfrågade skulle ge dricks ändå, trots en undermålig service, varför det tycks vara helt andra orsaker som står bakom vår vilja att lämna slantar på bordet.
Enligt Azar tycks det istället framförallt handla om sociala normer, och vad som är tillbörligt vid olika situationer. Att ge dricks har helt enkelt vuxit fram över tid som någonting korrekt att göra, vilket får en att omedvetet känna sig tvingad till att lämna pengar till personalen. Vid intervjuer förklarar de flesta deltagarna att de ger dricks helt enkelt därför att det är ett lämpligt socialt beteende för situationen. Det resonemanget tydliggör också varför vi exempelvis inte ger pengar till en flygvärdinna – där existerar inte det sociala trycket på samma sätt.
Redan 1975 visade Stephen Freeman att ju större middagssällskap desto mindre ger vardera individ i dricks procentuellt sett. Allra mest givmilda tycks grupper på tre personer vara. Men vad i den sociala normen är det då som utövar ett så starkt inflytande på vårt dricksande? I synnerhet visar Azars slutsats på att det handlar om vår rädsla för att handla på ett felaktigt sätt inför andra och därmed framstå som snål, pinsam och orättvis. Risken för att bete sig fel i den sociala situationen upprätthåller därmed beteendet med att ge pengar och gör att vi känner oss tvingade till att visa att vi faktiskt har gett dricks.
Detta är något som kanske synliggjordes tydligast i en studie där kunderna på en restaurang var tvungna att betala vid en kassa och inte direkt till servitören. I de flesta fall valde testdeltagarna att lämna dricks kontant vid bordet, men betala med kort för själva måltiden vid kassan. Problemet var emellertid att personen vid kassan omöjligen kunde veta om kunden lämnat någon dricks alls, varför en stor del av deltagarna i efterhand beskrev situationen som väldigt obekväm – vissa valde till och med att ge dricks igen för att vara helt på den säkra sidan. Den sociala normen tycks således vara så stark att vi kan gå långt för att undvika att framstå som att vi bryter mot den. För vem vill egentligen framstå som snål?
Scenen i Reservoir Dogs slutar med att Mr Pink ger med sig och lägger in en dollar i dricks till servitrisen, men detta först efter stark påtryckning från sina kumpaner. Med andra ord föll även han i slutändan för den sociala normen, även om den i detta fall kanske var mer explicit än den vanligtvis är ute på krogen.
Text: Alexander Rozental
Alexander är psykologkandidat, termin sju, vid Linköpings Universitet och bloggar på Psykologstudent.se.
