Jaha, håll för öronen, nu ska jag orera om Mindfulness igen. Även jag som är frälst är EN SMULA trött på ordet Mindfulness. Överexponering, hey. “Agneta Sjödin gör det” “Runar gör det” jag UTGÅR från att Kungen och Silvia snart kommer att blogga från ett Mindfulness-retreat någonstans. Så, Mindfulness är varken hett eller nytt men det fungerar likväl fantastiskt bra.
Jag mediterar nästan aldrig. Ändå är Mindfulness en stor del av hur jag lever mitt liv. Jag ska försöka förklara hur.
I mitt arbete i demensvården blev Mindfulnesstänket oumbärligt. Jag upplevde det i början, som ni vet, att arbetet var outhärdligt tungt . Att de jobbiga stunderna på jobbet var tusen fler än de bra. Jag blev rädd för en massa saker, till exempel
1. Att bli deppig även på fritiden
2. Att inte kunna hjälpa den som behöver min hjälp och tröst
3 Att inte stå ut med kaos och ledsamhet under arbetsdagen
För mig är Mindfulness ett sätt att tänka om psyket och upplevelser. Om jag har ett problem kan jag försöka lösa det genom att använda Mindfulness som verktyg. Med hjälp av det sönderdelar jag jobbiga upplevelser, analyserar kroppen, känslor, tankar och reaktioner för att slutligen släppa taget om det jobbiga.
Eskapism fungerar icke i vården! Att drömma mig bort till soliga stränder och svettiga klubbnätter gjorde bara min tillvaro bland skrikande och lidande människor mer bisarr. Att hela tiden försöka sträva någon annanstans gjorde inte arbetet lättare utan snarare svårare. Eller som Kabat-Zinn skulle sagt “Att komma till en mer behaglig plats i framtiden är en illusion. Det här är allt.”
Jag började med att helhjärtat försöka uppmärksamma vad som faktiskt hände under en arbetsdag. Det visade sig att delar av dagen var både intressant, hänförande och stimulerande. Jag fick så mycket tillbaka. Ibland fick jag en kram av en boende. Vi skrattade, åt mat, skojade, skällde och kämpade, de dementa och personalen tillsammans. Några gånger satt jag fascinerad och lyssnade på patienternas samtal sinsemellan.
Sedan försökte jag sätta fingret på när, var och hur jag tyckte det var som värst. Det visade sig att jag blev som mest ledsen av att hjälpa en av de sjukaste patienterna. Det var tungt för kroppen och jag tyckte så synd om damerna som jag hjälpte. När jag genom mitt inre resonemang fått insikt om att det var det här förhållningssättet att tycka synd om både mig själv och patienterna kunde jag släppa taget om den känslan. Jobbigheten gick från att vara objektivt sann till att vara något jag kunde hålla distans till. Typ så här tänkte jag…
Före: “Oh det är så jobbigt och hemskt här och alla lider o vad synd det är om mig som mår så dåligt jag som är ung borde leva hela sommaren tänk om jag blir deppig sen tänk om jag inte orkar göra något efter jobbet, TÄNK om jag blir dement!”
Efter: “Jaha, nu fick jag en sån här känsla igen, ja det brukar ju bli så när jag är trött och hungrig och patienten inte verkar glad”
Den viktiga skillnaden är tidsperspektivet. Innan jag sönderdelar jobbigheter sprider de liksom ut sig över tiden. Man kan alltid stå ut med ett jobbigt ögonblick men när hjärnan försöker lösa hela den existentiella problematiken i ett svep blir det svårt att stå ut med ångesten.
Den världskände läkaren och Mindfulnessforskaren Jon Kabat-Zinn skriver i Hitta hem till dig själv Natur & Kultur (2009)
” Om man mitt i sin smärta söker upp den rena närvaron, (…), kommer relationen till smärtan att förändras i just den stunden. (…) När din relation till upplevelsen förändras kan du TÄNKA FRIARE och handla friare i varje given situation”
Allt det här är förstås sunt förnuft och vanlig reflektion. Det spelar ingen roll vad man kallar det, men jag kallar det Mindfulness och det hjälper mig varje dag.
Förresten, läs Mindfulnessbloggen om ni vill veta mer.
