Det finns upplevelser som inte kan beskrivas med ord. I förälskelserus eller djup sorg blir det som mest uppenbart hur begränsat vårt språk är när det gäller att uttrycka det innersta. Vissa känslor går inte ens att bearbeta mentalt; de bara bubblar runt, med suddiga konturer, hemlösa i väntan på att bli förklarade och kategoriserade.

Daniel Stern är utvecklingspsykologins urfader. Jag såg honom en gång föreläsa på Stockholms Universitet, oförglömligt för en psykologfrälst. Det fina med Stern är att delar av hans teorier tangerar filosofi och poesi. Det är ju ofrånkomligen så; att man måste spekulera om vad som föregår i spädbarnets upplevelsevärld. Att fråga blir svårt. Och det är oerhört komplext att tänka sig hur den förspråkliga människans perceptioner omvandlas till upplevelser.

Det är förstås omöjligt (och onödigt) för mig att sammanfatta Sterns teorier på något rimligt sätt. Sterns modell tar i alla fall sin utgångspunkt i barnets subjektiva värld av relationer.  Hans modell bygger på det helt rimliga antagandet att barn uppfattar händelser genom de känslor de väcker. Läs mer här. En stol är alltså inte en stol utan känslan barnet får av stolen. En pappa är känslan barnet får av pappan när han är närvarande. Rätta mig om jag har fel här, det var ändå 2,5 år sedan jag läste utvecklingspsykologi.

Jag är inte särskilt psykodynamiskt lagd; men Sterns utvecklingsteori är riktigt angelägen i min förståelse av senare livshändelser och känsloprocesser. En grej jag alltid brukar tänka på är Sterns beskrivning  av vad som händer när bebisen får ett språk, ett verbalt själv.

När bebisen är typ ett och ett halvt jordsnurr början hon kunna använda sig av symboler i tänkandet. Före kan man tänka sig att barnet ser mamman som flytande affekton (typ som ett musikstycke..?) och efter språkets entré även som representationen “mamma” (lite som Platons idévärld bakom sinnevärlden) . Symbolerna ger barnet en  möjlighet att skapa en privat inre värld. Utan symboliseringsförmåga går det inte att reflektera över sig själv.

Symboler (mamma) och känslor (varm, trygg, mätt) ska nu sammanfogas till en helhet. Men den föreningen kommer aldrig att bli fullständig. Barnet lever från och med nu i två världar; och ena sidan i ordens värld och i känslornas värld.

Känslan av ett verbalt själv. Språket blir ett nytt verktyg för närhet och samspel; men kan också bli ett redskap som förvränger och manipulerar upplevelser; och i förlängningen kan det innebära en oerhörd ensamhet. Språket blir en klyvning mellan ett officiellt och ett privat själv som inte bara är positiv.

Jag tror misstänker att den här ensamheten är en viktig del av den psykiska smärtan som alla människor har gemensamt. Problem kan blir lättare när vi delar dem,

 Bob Hund förklarar det bättre i låten Upp upp upp ned

En person klipper upp
Sina dåliga tankar
Som ett stängsel
Strax därpå ett problem
Lämnar kroppen (…)

 Men fabror Stern har rätt; det är inte allt vi kan verbalisera. Vi är fångade i glappet mellan det privata och sociala självet. Det hjälper mig att erkänna det, och acceptera språkets begränsningar istället för att sträva efter att förklara precis hur jag känner.

 Läs mer i  Utvecklingspsykologi (1999), skriven av min absoluta favoritlärare Pia Risholm Mothanders