Arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet
Så skriver Voltaire i Candide. För mig känns det snarare tvärtom just nu. Arbetet frammanar ledsnad, last och armod. Jag överdriver lite nu. Men frågor om livet och arbetet snurrar i huvudet. Och när jag är konfunderad…vänder jag mig till psykologins trygga famn. Jag plockar i bokhyllan efter någon litteratur som kan hjälpa mig förstå min situation. Som vanligt när jag har huvudbry av samhällstyp landar jag med näsan i socialpsykologen Johan Asplunds bok Det sociala livets elementära former.
I sommar arbetar jag med demenssjuka (med vissa psykiatriska diagnoser) på ett vårdboende. Visst, jag växer minst sju millimeter varje dag av det tunga ansvaret och erfarenheterna, men jag är så…jag vet inte. Bortskämd? Mediajobb kan vara nog så slitigt, jag jobbade med Flow-artiklarna i säkert femtio timmar (varav typ bara två var själva skrivandet) men det går inte att jämföra hur trött man blir av ett sådant jobb som av detta vårdande och förstående. Johan Asplund skriver intressant om utbränning
“Känslobortfall, känslostopp, känslolöshet. (…)Trötthet är inte utbränning. Mot trötthet finns det bot. (…) Utbränning kommer inte av att man arbetar för mycket , och utbränning kan inte hävas genom att man helt enkelt arbetar mindre”
Det fysiska och psykiska slitaget på mitt nuvarande arbete gör mig sjukt tacksam för det oerhörda privilegium det är att få studera. Mitt framtida arbete som psykolog kommer inte slita på fötterna, eller på ryggen, om jag inte slarvar med hälsan generellt. Som vårdbiträde verkar det oundvikligt att på något sätt gå in i väggen. Kroppen används upp. Man kan inte påverka arbetsplatsen. Möjligheterna att utvecklas är små. Huvudet slår snabbt i glastaket för de som inte fått möjlighet att utbilda sig tidigare i livet. För mig som är sommarvikarie på väg någon annanstans är det såklart inte samma sak. Jag tänker på mina kollegor, hur de orkar.
Det som gör att jag står ut med arbetet är de människor som jag vårdar. De är underbara. Jag vill göra allt jag kan för dem. Min psykologiska kunskap om demenstillståndet gör det mycket enklare för mig att ta hand om dem och förstå aggressioner och hjälplöshet. Det hjälper mig att se dem som människor av kött och blod, jag kan leva mig in i deras liv och situation. Jag känner medkänsla med deras konkreta person. Johan Asplund teoretiserar om när sjukvårdaren blir utbränd:
” Utbränd, det blir sjukvårdaren först när han uppfattar sina patienter som abstrakta samhällsvarelser.(…) Interaktionen med abstrakta samhällsvarelser genererar inga känslor.”
Hm.
