Att arbeta i vården

Arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet

Så skriver Voltaire i Candide. För mig känns det snarare tvärtom just nu. Arbetet frammanar ledsnad, last och armod.  Jag överdriver lite nu. Men frågor om livet och arbetet snurrar i huvudet. Och när jag är konfunderad…vänder jag mig till psykologins trygga famn. Jag plockar i bokhyllan efter någon litteratur som kan hjälpa mig förstå min situation. Som vanligt när jag har huvudbry av samhällstyp landar jag  med näsan i socialpsykologen Johan Asplunds bok Det sociala livets elementära former.

I sommar arbetar jag med demenssjuka (med vissa psykiatriska diagnoser) på ett vårdboende. Visst, jag växer minst sju millimeter varje dag av det tunga ansvaret och erfarenheterna, men jag är så…jag vet inte. Bortskämd? Mediajobb kan vara nog så slitigt,  jag jobbade med Flow-artiklarna i säkert femtio timmar (varav typ bara två var själva skrivandet) men det går inte att jämföra hur trött man blir av ett sådant jobb som av detta vårdande och förstående.  Johan Asplund skriver intressant om utbränning 

“Känslobortfall, känslostopp, känslolöshet. (…)Trötthet är inte utbränning. Mot trötthet finns det bot. (…) Utbränning kommer inte av att man arbetar för mycket , och utbränning kan inte hävas genom att man helt enkelt arbetar mindre”

Det fysiska och psykiska slitaget på mitt nuvarande arbete gör mig sjukt tacksam för det oerhörda privilegium det är att få studera. Mitt framtida arbete som psykolog kommer inte slita på fötterna, eller på ryggen, om jag inte slarvar med hälsan generellt. Som vårdbiträde verkar det oundvikligt att på något sätt gå in i väggen. Kroppen används upp. Man kan inte påverka arbetsplatsen. Möjligheterna att utvecklas är små. Huvudet slår snabbt i glastaket för de som inte fått möjlighet att utbilda sig tidigare i livet. För mig som är sommarvikarie på väg någon annanstans är det såklart inte samma sak. Jag tänker på mina kollegor, hur de orkar.

Det som gör att jag står ut med arbetet är de människor som jag vårdar. De är underbara. Jag vill göra allt jag kan för dem. Min psykologiska kunskap om demenstillståndet gör det mycket enklare för mig att ta hand om  dem och förstå aggressioner och hjälplöshet.  Det hjälper mig att se dem som människor av kött och blod,  jag kan leva mig in i deras liv och situation. Jag känner medkänsla med deras konkreta person.  Johan Asplund teoretiserar om när sjukvårdaren blir utbränd:

” Utbränd, det blir sjukvårdaren först när han uppfattar sina patienter som abstrakta samhällsvarelser.(…) Interaktionen med abstrakta samhällsvarelser  genererar inga känslor.”

Hm.

14 svar till “Att arbeta i vården”

  1. ma skriver:

    jag fick tårar i ögonen….

  2. Britta skriver:

    Alla människor tappar inte livsgnistan av samma saker – det har med värderingar, intresse, läggning och möjligheten att få utlopp för dessa på rätt sätt i sin tillvaro att göra. För många är möjligheten till utveckling, förändring och övergripande påverkan på arbetet inte drivkrafter utan snarare tryggheten i att veta att man har en stabil, fast punkt i livet, där arbetets och familjens konstanta varande kan förutsägas. För den människan kan arbeten som kräver allför hög flexibilitet snarare vara nedbrytande och orsaka utbrändhet: man får aldrig vila i att känna sig trygg i vardagen.

    Just på det sättet, tillsammans med den positiva feedback man får från de man tar hand om (som du skriver) upplever jag att personer som arbetar länge i vården “klarar sig”.

  3. Linda skriver:

    Britta: insiktsfullt. Du har verkligen rätt. Jag talar bara utifrån mig själv.

  4. Martin Ström skriver:

    Jag tror att det är viktigt att se till sin intention när man arbetar med att vårda människor. Oftast är vår intention blandad och innehåller både altruistiska och själviska motiv.

    Om vi verkligen är motiverade av en osjälvisk intention, av omtanke, medkänsla och kärlek till de vi vårdar så uppstår inte utbrändhet. När vi kan ge utan att förvänta oss det allra minsta tillbaka så leder givandet till mer energi, inte mindre. Det föder positiva känslor hos oss. Det går inte att bli utbränd om man är uppfylld av medkänsla, omtanke, kärleksfull vänlighet och generositet.

    Problemet uppstår när vårt givande och vår omvårdnad är motvierat av själviska motiv. Dessa kan vara att vi förväntar oss tillfredsställelse, uppskattning, tacksamhet och så vidare. Vi förväntar oss någonting i gengäld för våra handlingar, någon form av belöning. Vi ger inte för den vi vårdar, vi ger av själviska skäl. Detta leder till att vi dräneras på energi.

    Det fungerar som i ett kärleksförhållande. Så länge vi kan ge kärlek förbehållningslöst och utan en tanke på vad vi själva kan få ut av det hela så föds glädje och positiv energi. Men så fort vi börjar villkora vår kärlek, så fort vi funderar på vad vi kan få ut av det hela, då är det inte kärlek längre, då är det vad man på engelska kallar “simple horse trading”. Så fort tanken “what’s in it for me?” föds så blir förhållandet snabbt en källa till otillfredsställelse och lidande.

    Åtminstone stämmer detta enligt min egen erfarenhet. De gånger jag verkligen lyckas med att hjälpa andra utan att förvänta mig det minsta i gengäld, inte ens tillfredsställelsen av att känna mig som en godhjärtad person, då känns det inte som den minsta ansträngning att hjälpa. Men så fort jag börjar förvänta mig något i gengäld, då börjar problemen. Då blir det plötsligt motigt, tungt, svårt, tärande och dränerande att hjälpa.

    Det kan ju åtminstone vara värt att testa. Försök se till att din intention är så altruistisk som möjligt. Ge medkänsla, kärlek och omtanke helt förbehållningslöst, helt villkorslöst. Se om det förändrar något.

  5. Tore skriver:

    Jag jobbade 50% på en avdelning med dementa pensionärer ungefär ett år. Det var innan programmet. Min rygg blev rätt snart krökt. Lönen är låg och att torka avföring dagarna i ändå… är inte så inspirerande. Hade det inte varit för fantastiska arbetskompisar så hade det absolut inte varit värt mödan. Men det är en väldigt bra erfarenhet oavsätt. More power to ya!

  6. Linda skriver:

    Tore: tack för din kommentar, känner mig lite stärkt!

    ryggen är krökt här med, men ödmjukheten man får behövde jag! Jag har framförallt lärt mig att aldrig tro att jag vet hur man har det på en arbetsplats utan att ha prövat att arbeta där. På min arbetsplats finns en psykolog som ska ge handledning en timme i månaden till personalen. Han eller hon är så Von oben att ingen bryr sig riktigt.. när det blev kaos på avdelningen när psykologen var där blev personalen jätteglada. “Nu får han se hur det verkligen är här”

  7. Kristin skriver:

    Linda: Jag känner igen mig i det du skriver. Många gånger är det dock tacksamt att komma in som vikarie; man hinner betrakta ekorrhjulet en stund innan man själv springer i det… Man har lust och ambitioner. När man arbetar med människor är det nödvändigt att regelbundet fråga sig själv om vad man gör för nytta för de man är där för att hjälpa (något min chef ofta påminner om!). Ofta glöms detta bort och snart är patienterna inget annat än just “abstrakta samhällsvarelser”…

    Martin: Jag tror absolut att en altruistisk intention motverkar utbrändhet! Tänker dock att utbrändhet många gånger är ett resultat av de förhållanden som människor inom vården arbetar under. Oavsett vad man arbetar med så har man alltid ambitioner och önskningar om vad arbetet ska leda till. Inom vården är den mest altruistiska intentionen att göra livet drägligare för de som vårdas. Om detta hela tiden motarbetas pga yttre förhållanden så uppstår en frustration, stress, känsla av otillräcklighet… Jag är inte säker på att en altruistisk inställning då är tillräcklig. Hur tänker du kring det?

  8. Martin Ström skriver:

    @Kristin:

    “Om detta hela tiden motarbetas pga yttre förhållanden så uppstår en frustration, stress, känsla av otillräcklighet… Jag är inte säker på att en altruistisk inställning då är tillräcklig. Hur tänker du kring det?”

    De är utjatade exempel, men eftersom de flesta kan relatera till dem så använder jag dem ändå: Moder Theresa och Gandhi. De var två individer som hjälpte massor av människor under yttre förhållanden som får förutsättningarna för den som jobbar inom den svenska vården att framstå som fullständigt ideala och makalöst gynnsamma. Vad gjorde deras gärning möjlig? Det är mycket möjligt att det var en sant altruistisk intention.

    Frustration, stress och en känsla av otillräcklighet uppstår inte på grund av yttre faktorer, utan på grund av inre. Det som skapar frustrationen och allt det andra är tankar som “stackars mig som måste jobba under sådana här omständigheter”, “avdelningschefen är en idiot som inte förstår min situation” och så vidare, och så vidare…

    Med detta inte sagt att man ska acceptera dåliga förutsättningar eller tolerera miserabla förhållanden. Det vore inte till någon nytta. Allra minst för de man försöker hjälpa! Men däremot bör man arbeta för att förändra dessa dåliga förutsättningar med en altruistisk motivation. Då slipper man det psykologiska lidandet som föds av att hela tiden berätta en historia för sig själv där man är ständiga offret för olyckliga yttre omständigheter.

  9. Puhakka skriver:

    @Martin:
    “Det som skapar frustrationen och allt det andra är tankar som “stackars mig som måste jobba under sådana här omständigheter”, “avdelningschefen är en idiot som inte förstår min situation” och så vidare, och så vidare…”

    Lika mycket frustration skapar tanken “stackars patienter som måste leva och dö under de här förhållandena” eller “nu hann jag inte tillgodose alla gamlingars behov av kommunikation idag heller =/” De är inte ego-inriktade men likväl tror jag att de i slutändan kan leda till utbrändhet..

    Sann altruism, det låter tyvärr lite som utopia i mina öron, för att kunna hjälpa andra krävs en viss nivå av kvalitet på sitt eget liv (enligt mina egna erfarenheter). Inte ska vi behöva fylla hela äldreomsorgen med Moder Theresor? Det kan bli svårt att gräva fram tillräckligt många.. =)

  10. Martin Ström skriver:

    @Puhakka

    Bra kommentar!

    “nu hann jag inte tillgodose alla gamlingars behov av kommunikation idag heller” vill jag påstå skapar mer frustration en tanken “stackars patienter som måste leva och dö under de här förhållandena” . Den förra handlar har ett “stackars jag” i sig, fröet till en begränsande självbild och känslor av otillräcklighet.

    “Sann altruism, det låter tyvärr lite som utopia i mina öron, för att kunna hjälpa andra krävs en viss nivå av kvalitet på sitt eget liv (enligt mina egna erfarenheter).”

    Altruism innebär inte att försaka eller inte ta hand om sig själv. Hur ska man kunna hjälpa andra om man inte själv mår bra?

    Vi måste vara medvetna om våra egna begränsningar. Det vore puckat av mig att springa ett maraton, eftersom jag har usel kondition. På samma sätt vore det oklokt av de flesta av oss att ge oss på att hjälpa andra på Moder Theresa-nivå. Poängen är dock att vi kan flytta våra gränser. Vi kan alltid bli mer omtänksamma, mer generösa, mer medkännande och mer kärleksfulla. Det viktiga är dock att ha klarsyn och insikt nog att veta om vår nuvarande kapacitet.

    “Inte ska vi behöva fylla hela äldreomsorgen med Moder Theresor? Det kan bli svårt att gräva fram tillräckligt många..”

    Jag tror att vi alla har potentialen att bli en Moder Theresa. Vi behöver dock jobba med att minska vår besatthet vid “jag”, “mig” och “mitt”. Min egen erfarenhet är att det är det svåraste, men också det mest “worthwile” man kan göra.

  11. Puhakka skriver:

    Så då menar du ungefär att (för att försöka göra ett konkret exempel) om jag jobbar på ett äldreboende och Greta ropar att hon behöver kissa men jag är upptagen redan med en annan patient och inte hinner hjälpa henne så Greta kissar på sig så blir jag mindre nedslagen och frustrerad om jag tänker “stackars greta som inte fick hjälp innan hon kissade på sig” istället för “stackars greta som kissade på sig för att jag och de andra var för upptagna” ? Jag tror jag kan se din poäng isf.

    Men att minska utbränningarna skulle då kräva att de flesta inom vården vill hjälpa, vill arbeta med sig själva på det svåraste sättet de kan göra medan de har ett krävande, otacksamt jobb, det låter NÄSTAN omöjligt. Var ska tid och handledning komma ifrån? Helt igenom pessimist är jag dock inte =)

    Men de som blir utbrända är de som bryr sig FÖR mycket, om än på fel sätt. Resten är inte Moder Teresor, även om några få är det =) De flesta, iaf som jag träffat på, som klarar sig är personer med inställningen att det är ett jobb, som inte skaffar personliga band till patienterna, och kan vara kalla ibland. Några är helt opassande för yrket men har inte insett det själva, och de kan vara bedrövliga mot patienterna. Sällan mår de dåligt av det själva dock.

    Jag vet inte vad jag försöker säga, kanske att alla inom vården inte brinner för sitt yrke, precis som alla bartendrar eller programmerare inte gör.

  12. Puhakka skriver:

    Oh, jag kom på poänger!

    Att jag tror du har en förvrängd uppfattning av spektrat av engagemang, iaf inom äldrevården. Den går inte från egotänkande omsorgsfulla människor till moder teresor utan snarare så börjar skalan bland likgiltiga lättirriterade personer och slutar ungefär vid de egotänkande omsorgsfulla som vill väl men uttrycker det på fel sätt (enligt din teori)!

    Och, att jag förstår att man måste arbeta med de i riskzonen för utbränning men det är minst lika viktigt att få de som är trötta på yrket att byta eller inse att de behandlar människor som maskiner!

  13. Martin Ström skriver:

    @Puhakka

    Min poäng är att oavsett om man jobbar inom äldrevården, som bartender eller med programmering så är det en god idé att odla en altruistisk intention och sträva efter att motiveras av generositet och omtanke om andra.

    Varför? Jo, eftersom sinnestillstånd som medkänsla, kärleksfull vänlighet, deltagande glädje och så vidare leder till psykologiskt välbefinnande. Man mår helt enkelt bättre av det. Dessutom gagnar det ju andra (uppenbarligen). Det är en win-win, helt enkelt.

    Sinnestillstånd såsom irritation, avundsjuka, missundsamhet, illvilja och så vidare leder å andra sidan till psykologiskt lidande (eller snarare, att uppleva dem är i sig psykologiskt lidande). Dessa sinnestillstånd uppstår lättare då man har ett snävt fokus på sig själv, sina egna begär och preferenser. Dessutom förlorar andra på det. Det är alltså en lose-lose…

    Så frågan är inte så mycket vilka som jobbar i äldreomsorgen, eller de strukturella problem som finns där. Frågan är vad den enskilde kan göra för att uppnå psykologiskt välbefinnande i sitt jobb och undvika exempelvis utbrändhet. Och det jag påstår är att odlandet av en altruistisk intention, av en motivation som genomsyras av äkta generositet och omtanke leder dit.

    Forskningen stöder detta antagande. Men allra mest effektivt tror jag det är att testa detta mot sin egen upplevelse. Problemet är att ju mer “stackars mig” man känner sig, desto mer fokuserar man på sig själv. När man skulle behöva vända sig ut mot andra, det är då man vänder sig som mest in mot sig själv.

  14. Peter skriver:

    “Så frågan är inte så mycket vilka som jobbar i äldreomsorgen, eller de strukturella problem som finns där. Frågan är vad den enskilde kan göra för att uppnå psykologiskt välbefinnande i sitt jobb och undvika exempelvis utbrändhet. ”

    Bra exempel på hyperindividualistiskt, obehagligt tänkande. Jag tycker att det låter verklighetsfrånvänt, som om tankelivet vore helt frikopplat från situationen och förutsättningar i omgivningen.

    Denna avhandling kanske kan ge något:
    http://www.medicallink.se/news/showNews.cfm?newsID=2926

    “Resultaten visar att faktorer som har samband med emotionell utmattning är:

    ” att tvingas döva sitt samvete för att kunna arbeta kvar i vården
    ” samvetsstress pga att man saknar tid att ge den vård patienten behöver
    ” att arbetet är så krävande att det påverkar privatlivet
    ” att man upplever att man inte kan leva upp till andras förväntningar
    ” upplevelse av bristande stöd från medarbetare och låg grad av inre styrka

    Därtill inverkade även faktorerna att vara kvinna, att vara läkare eller tillhöra gruppen övrig vårdpersonal (tex sjukgymnast eller arbetsterapeut) och att arbeta inom äldrevård eller primärvård. “

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.