Forskning kring prokrastinering har framförallt handlat om att kartlägga kopplingen mellan personlighetsdrag och graden av uppskjutande, liksom att studera vilka konsekvenser uppskjutande kan få inom olika livsområden. Dessvärre har större delen av denna forskning involverat studenter, något som gör att många resultat är svåra att generalisera och använda på andra grupper i samhället. Lyckligtvis har ett allt större intresse för prokrastinering väckts inom andra vetenskapliga discipliner, och en hel del spännande forskning har på senare tid kommit från arbetslivets psykologi.
Att prokrastinering kan ha en negativ inverkan på vår prestationsförmåga har länge diskuterats som en av de viktigaste anledningarna till att förändra detta beteende. Även om detta samband inte är fullt så enkelt (det finns exempelvis forskning som talar för att prokrastinering faktiskt kan öka vår prestationsförmåga) så verkar det mesta peka på att det sällan är särskilt hjälpsamt. Dessutom är prokrastinering förknippat med mer stress och oro, vilket påverkar vår psykiska hälsa. Inom arbetslivet är detta särskilt relevant eftersom det kan leda till både sämre resultat och sämre välbefinnande.
I ett försök att ta reda på hur prokrastinering kan se ut på jobbet undersökte Sarah DeArmond, professor i organisationspsykologi vid University of Wisconsin i USA, relationen mellan arbetsbelastning, detachment, det vill säga förmågan att kunna koppla bort från jobbet, trötthet samt prokrastinering. Det man ville studera var huruvida aspekter som stor arbetsbörda leder till att de anställda får svårare att återhämta sig under och efter arbetstid, och att det i sin tur ökar deras trötthet och därmed orsakar mer uppskjutna uppgifter, något som har visat sig stämma hos studenter.
Resultatet pekar bland annat på att ju större arbetsbelastning individer har desto svårare har de att koppla bort från jobbet, något som i förlängningen är förknippat med ökad trötthet och därmed mer prokrastinering. Detta bekräftar tidigare forskning, men denna gång på en äldre förvärvsarbetande population, och indikerar att en alltför stor arbetsbörda gör det svårt för människor att tänka på annat än jobbet, vilket inverkar negativt på förmågan att återhämta sig. Arbetsbelastning i sig verkar även vara associerat med mer uppskjutande, något som skulle kunna tala för att en stor arbetsbörda påverkar våra förutsättningar att ta itu med uppgifter i tid.
Resultatet är kanske inte så häpnadsväckande med tanke på den forskning som redan finns kring stress i arbetslivet. Däremot är det ett av få försök att studera prokrastinering hos andra än studenter, samtidigt som det skulle kunna få implikationer för hur vårt dagliga arbete struktureras. En av slutsatserna som Sarah DeArmond drar är nämligen att arbetsgivare behöver bli bättre på att kontrollera arbetsbelastningen för sina anställda, dels för att det förbättrar deras psykiska hälsa, dels för att det i slutändan faktiskt också kan få positiva konsekvenser för resultatet på en arbetsplats.
Akademisk referens: DeArmond, S., Matthews, R. A., & Bunk, J. (2014). Workload and procrastination: The roles of psychological detachment and fatigue. International Journal of Stress Management, 21(2), 137-161.
Sonnentag, S., & Bayer, U. V. (2005). Switching off mentally: Predictors and consequences of psychological detachment from work during off-job time. Journal of Occupational Health Psychology, 10, 393-414.