Jag är nyss hemkommen från världskonferens i Parma, Italien: det var dags för terapiinriktningen ACT – Acceptance and Commitment Therapy att ha sitt årliga stormöte. Redan månader i förväg har jag bokat in mig på hot shotsens pre-conference workshop: två heldagar med grundaren Steven Hayes och (den ständigt bokproducerande!) terapeuten Russ Harris. Själva konferensens schema är späckat, och min längtan efter att lägga mig i en kopieringsmaskin för att kunna gå på ALLT är stor.

ACT i (par)relationer, ACT i organisationer, RFT för kliniker, FAP och ACT (FACT!) i den terapeutiska alliansen, ACT för smärta, ACT med unga, ACT och tacksamhet, ACT och martial arts (!), ACT i föräldragrupper, motstånd inom ACT, ACT och beteendeaktivering, ACT för terapeuten… Varje dag i tre dagar gavs ca 30 föreläsningar och workshops parallellt. Dessa avhandlade allt från den torraste RFT-teori till den allra mest upplevelsebaserade ACTion-workshop!

Hayes och Harris workshop som inledde min konferensvecka kretsade mycket kring relaterande, och flera gånger framhölls sårbarhet som nödvändig insats för en intim relation. En definition av sårbarhet kan vara att visa sin egen imperfektion, ett område som positiv psykologi-förespråkaren Tal Ben-Shahar skrev en bok om år 2009 (The pursuit of perfection). I denna bok betonas acceptans och att tillåta sig själv vara mänsklig, -ett område som är en del av positiv psykologi, men som också lätt ”glöms bort” när ämnesfältet ska presenteras. Kanske är det bara jag, men sårbarhet och att ge upp ett perfekt liv är kanske inte de första associationer som man får när man läser orden livstillfredsställelse, karaktärsstyrkor eller välbefinnande (vilka alla är komponenter i det positiv psykologi studerar). Kanske vill jag just därför betona hur acceptans och att vara mänsklig verkligen är uttalade delar inom positiv psykologi, som en väg bland flera för att öka sitt eget välmående. Acceptans är, som namnet avslöjar, även en grundstomme i ACT, och här finns dessutom en uppsjö av interventioner som visar hur man kan praktisera acceptans.

Ju mer jag reflekterar kring det, desto fler kopplingar ser jag mellan positiv psykologi och ACT. Självklart finns här även stora skillnader, men exempelvis ett övergripande fokus på meningsfullhet och engagemang i tillvaron är en tydlig tråd inom båda fälten. Susanna skrev tidigare på bloggen om hur Martin Seligman har gått från att presentera tre liv (det njutningsfulla, det engagerade och det meningsfulla) som komponenter i lyckan, till att än mer betona vikten av mening för att uppleva livstillfredsställelse och välbefinnande. På denna punkt kan jag tänka mig att Hayes och Seligman är väl överens.

Efter ACT-veckan är det dessutom extra tydligt för mig att se hur det inte bara är de händelser som drabbar oss i vår vardag som avgör hur vi mår, utan snarare hur vi reagerar på dessa. Att det är vår reaktion på innehållet i vårt liv, snarare än innehållet per se som sätter vår lyckonivå är tydligt synliggjort i lyckoforskaren Sonja Lyubomirskys diagram över hur vår lyckonivå kan förklaras av gener (50%), livsomständigheter (10%) och just förhållningssätt (40%) (något som jag skrivit om tidigare på bloggen).

Spännande med ACT-fältet är att det tycks växa med stormsteg, om man ser på antal medlemmar år för år, och det talas om att ett svenskt ”chapter” till den internationella moderorganisationen ska bildas. Detta ska i så fall fungera som en plattform där bl. a. forskning kan sammanställas, svenska ACTare kan nätverka och instrument och övningar göras tillgängliga på svenska.

ACT tillämpat inom organisationer tycks också vara på starkare framfart jämfört med tidigare år. Även om det finns tydliga komplikationer med implementeringen av ACT i kommersiella sammanhang, exempelvis krävs en total omdefiniering av ordet ”värderingsarbete” (då det i ACT står för något helt annat än en ofta luddig top-down process som i värsta fall påtvingats medarbetare) så är detta en hoppfull utveckling. Jag är övertygad om att organisationer har mycket att vinna på att öka graden av acceptans på arbetsplatsen. Det är för övrigt något som
Frank Bond både forskar och skriver kring.

Självklart lyste Psykologifabrikens systerföretag Hoas Tool Shop med sin frånvaro, då de utvecklat det digitala ACT-verktyget Viary för just värderingsbaserad beteendeförändring i bl. a. organisationer. Jag hoppas på att se dem på plats nästa år!

16 svar till “ACT, parmigiano och en positiv psykologi-hjärna på konferens”

  1. John Airaksinen skriver:

    Har hört från flera att det var en riktigt bra konferens, och det låter verkligen som något Hoa’s Tool Shop borde vara med på nästa gång! 

  2. Katarina skriver:

    Ah kul att fler har gillat den! Den var maffig! :)

    Ja, nästa år är den i Washington, och året efter det i Sydney så det är bara att boka biljetter…

  3. Johannes Belin skriver:

    Är det någon som vet hur man utbildar sig till ACT-praktiserare? Behöver man vara psykolog och åka till USA? Räcker det att vara beteendevetare och finns det giltiga utbildningar i sverige?  

  4. Katarina skriver:

    Jag kan tyvärr inte svara på rak arm hur det ser ut på den fronten, men jag ska undersöka saken och återkomma!

  5. Katarina skriver:

    Hej Johannes! Såhär förstår jag det: Eftersom ACT inte är en fristående terapiform utan bygger på inlärningsteori och radikalbehaviourism vilket faller in under KBT, kan det vara idé att du läser steg 1-utbildning till psykoterapeut, för att förstå grunderna kring vad som orsakar och vidmakthåller psykisk ohälsa. Att sedan använda sig av ACT-tekniker kan jag varmt rekommendera för att få ännu fler verktyg och en ökad förståelse för mänskligt fungerande. Inom ACT vill man gärna hålla sig undan från licenser och liknande, så en certifiering finns i nuläget inte vad jag vet. I Sverige har vi som tur är riktiga ess inom ACT, jag skulle rekommendera dig att söka dig till Tobias Lundgren, eller JoAnne Dahl om du vill gå workshops och fördjupa dina kunskaper i ACT. Lycka till!

  6. Linnea Molander skriver:

    Hej hopp i Lyckolabbet!
    Idag drar jag igång en 30 dagar lång lyckoboostning på min blogg http://www.psycoach.se.
    Jag tänker att höstpepp är mycket bättre än vinterdepp så varje dag i 30
    dagar bloggar jag om en övning, vana eller handling som enligt
    lyckoforskningen ökar välbefinnandet. Om en månad när höstmörkret är
    här på riktigt kommer alla läsare ha erfarenhet av 30 olika saker som de
    kan göra för att fortsätta hålla välbefinnandet på topp hela vintern!
    :) Bra va!? Spana in och länka vidare om ni gillart! :)

    //Linnea :)

  7. Katarina Blom skriver:

    Ja, va kul! Tack för tipset, det kollar vi gärna in!

  8. John Airaksinen skriver:

    Jag är förresten sugen på att testa ett eget experiment, nämligen att avsätta en extra budget varje månad till att bjuda andra på mindre saker, typ en glass, en lunch, en ask jordgubbar. T ex att jag avsätter 20 kr om dagen till detta (= 600 på en månad) och om jag inte förbrukar budgeten en dag ackumuleras det och jag kan bjuda någon på något dyrare nästa dag. 

    Frågan är bara hur jag trackar detta på ett smidigt sätt. Funderar på att köra Mina Utgifter-appen till att börja med. Ska bli kul att se om dessa 600 kronor ger mig & andra avsevärt mycket större glädje än att bränna 600 på t ex middag en kväll.

  9. Katarina skriver:

    Glöm inte att skatta din lyckonivå också: den kan förändras så smygande att du annars missar det! :)

  10. Bertil Törestad skriver:

    Lyckoforskarens fördelning av inflytande från individens gener och omvärlden på lyckoupplevelser är gravt felaktig. Fördelningen i procent är föga ändamålsenlig då det också förekommer starka samspel mellan individ- och situationsfaktorer.

  11. Sara Hammarkrantz skriver:

    Du kan börja med att läsa Russ Harris senaste bok, ACT helt enkelt (NoK), som är en terapeuthandledning till hur man praktiserar ACT med sina klienter. Mycket bra!

  12. Katarina skriver:

    Jag instämmer till fullo! En bra bok att börja med.

  13. Katarina skriver:

    Spännande att du säger det! Du får gärna utveckla, hur tänker du då? Har du någon studie jag har missat så får du gärna tipsa om den också. Jag blev också förvånad när jag såg uppdelningen första gången, och även om modellen är schematisk så ger den en intressant fingervisning av hur mycket det är som vi själva kan påverka med hjälpa av enkla beteenden i vardagen. Sedan är det alltid svårt att med säkerhet uttala sig om individnivå utifrån gruppdata.

  14. Bertil Törestad skriver:

    Sök efter Nancy Pedersens (med kolleger) forskning på KI:s tvillingdatabas.

  15. Katarina skriver:

    Tack för tipset!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.