Kan man översatta en balettuppsättning till en pianokonsert? Eller en av Beethovens symfonier till en teaterpjäs? Eller tänk er om skapandet av en skulptur kunde kodas som noter till en rockkonsert?

I torsdags höll giganten, psykoanalytikern och spädbarnsforskaren Daniel Stern sin installationsföreläsning vid Psykologiska institutionen i Stockholm. Föreläsningen – ”Forms of Vitality: exploring dynamic experience in psychology, psychotherapy and the arts” – kom mycket att handla om de särskilda ögonblick i psykoterapi som när de inträffar blir avgörande för terapins fortsatta riktning. Mer om vad han menar med förändringsögonblick och barnets utveckling kan man läsa i bl a Jonas Mosskins referat av Sterns föreläsning i Stockholm 2007.

Mina tankar dagen efter rör sig mer kring vad Stern sa om konstformers gemensamma språk. Musik, eller andra konstformer som är tidsbaserade, något som till exempel en skulptur inte är däremot själva skapandet av en den, består i två delar. Dels det tekniska som kan kodas genom t.ex. ett symbolspråk för musikens dynamik, såsom fortissimo för mycket starkt eller piano för svagt, dels den personliga signaturen som inte går att koda visuellt och därför att bevara. Jag har själv dansat en hel del latinamerikanska danser och minns hur vi tampades med problemet att komma ihåg olika danskombinationer. Vi löste det genom att spela in med video, eller med möda rita de olika rörelserna. Men inte ens med fyra kameror eller med världens skickligaste tecknare kan man fånga alla aspekter av en dans, kanske inte ens de tekniska.

Till min glädje fick jag igår veta att det finns något som kallas ”dance notation”, alltså en symbolisk representation eller noter för att beskriva dansrörelser.

Det finns alltså ett sätt att konservera dans och att återuppföra koreografiska mästerverk originaltroget. Eller? Stern invänder och menar att det vi kan bevara i symbolspråk är den tekniska delen av konsten. Det andra är det vi inte kan ge ord åt. Passionen, det spirituella eller vitaliteten för att vara motsträvig och ändå namnge. Koreografen som saknar detta, den personliga signaturen, hos sina dansare kan försöka komma åt den genom att gå emot det tekniskt korrekta.

Till exempel genom att be dansaren träda in på scenen ett halvt slag för sent och hamnar i otakt och därför tvingas att tillföra dansen sin personliga signatur. Konstens esperanto är dessa personliga signaturer.

Men vem vet, kanske vi snart lyckas språka kring de personliga signaturerna. Vad tror ni?

Av: Rebecca Andersson