Kan mentaliseringsbaserad terapi vara till hjälp när man inte förstår varför man avskyr barn eller varför man ständigt hamnar i konflikter med sin partner? Psykologifabriken spelade rollspel med Per Wallroth, psykolog på MBT-teamet vid Huddinge sjukhus och författare till boken Mentalisering, för att ta reda på svaret.
Förståelsen för vad som hänt har haft en central plats inom psykologisk behandling sedan Freuds dagar. Men den klassiska bilden av patienten på soffan, utelämnad till sina egna associationer när det gäller att komma fram till denna förståelse, är i många läger inom den moderna psykologin en daterad idé. En av de nya behandlingsmetoderna som ändå bygger på förståelse för sig själv och andra är mentaliseringsbaserad psykoterapi.
– Det handlar om att ta hänsyn till sina egna tankar och känslor när man försöker förstå sig på sig själv, och att ta hänsyn till andras tankar och känslor när man försöker förstå sig på andra”, menar Per Wallroth, psykolog i MBT-teamet på Huddinge Sjukhus.
– Man kan säga att det handlar om att förstå sig själv utifrån, att kliva utanför sig själv och titta på sina egna tankar och känslor, men att förstå andra inifrån, att sätta sig in i hur dom tänker och kän-ner.
Viktigt för förståelsen är därför att ha ett fungerande perspektivtagande, något som i allra högsta grad är möjligt att träna sig på. Men trots detta så finns det tillfällen i livet då det inte alltid fungerar.
– Denna förmåga skiljer sig från stund till stund för alla människor, till exempel när vi är upprörda eller ångestfyllda. Det kan räcka med att vara stressad eller bli ifrågasatt”, fortsätter Per.
För att illustrera närmare hur man kan hjälpa andra till en bättre förståelse av sig själv och andra lät vi Per bemöta två fiktiva scenarion.
“Jag avskyr barn”
Henrik: Så länge jag kan minnas så har jag avskytt att vara i närheten av barn. Dom är jobbiga och skräniga. Jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra med dom. Andras barn prackas på en varje dag, på gatan, i affärer, i skolan. Dom sitter bakom mig på bussen och väsnas och ingen verkar lära dom hur man ska uppföra sig. Folk går omkring med sina skrikande barnvagnar och inkräktar på min vardag.
Per: Så eftersom dom låter så mycket, och syns så mycket?
Henrik: Ja, det är väl en produkt av att jag tycker att det i grunden är oansvarigt att vara förälder.
Per: Hur menar du då?
Henrik: Jag tänker att i dessa dagar av överbefolkning och miljöförstörelse, så är det en aning själviskt att sätta ännu ett barn till världen.
Per: Det låter som två olika saker. Dels att du känner att de är skrikiga, men också att du tycker synd om dom, att dom ska behöva födas till den här världen med alla problem som finns.
Henrik: Ja, jo, kanske. Men jag menar att de som bill bli föräldrar borde adoptera i högre utsträckning. Att adoptera föräldralösa från fattigare länder är försvarligt, för där går dom ett liv i fattigdom till mötes. När det alternativet finns att tillgå, förstår jag inte hur man kan välja att skaffa egna barn.
Per: Du får förstås säga emot, men jag tycker det verkar som att du inte avskyr barn, utan att du verkligen känner med dom. De som exempelvis dör i andra delar av världen, eller måste leva med miljöförstöring.
Henrik: Mmm… Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara förälder själv.
Per: Okej.
Henrik: Jag tror det är för att man kan känna sig inkompetent i sammanhang där det finns barn. Man vet inte riktigt vad man ska göra.
Per: Det känns så ovant, konstigt och främmande eller?
Henrik: Ja precis. Ovant, litegrann på grund av att det aldrig har funnits någon att öva på. Det jag sett har varit scener från gatan, barn som bråkat i affärer… Aldrig riktigt haft några syskon eller släktingar som haft barn. Jag vet inte riktigt hur man förhåller sig till dom och jag vill inte riktigt att dom ska vara där…
Per: Det är ju rätt så naturligt att inte gilla situationer där man kanske känner sig bortkommen.
Pers kommentar: Ingen av dessa båda små improviserade dialoger bjuder väl på något under av mentaliseringsarbete, men de demonstrerar ändå några centrala element i en mentaliserande hållning. Det framgår att handlar det om att spegla den andres tankar och känslor och visa att man hela tiden vill förstå ännu bättre vad som rör sig i honom eller henne. Det är också viktigt att undvika att hamna i en tvärsäker experthållning, utan tvärtom vara tydlig med att man inte kan veta säkert. Att man bara kan komma med hypoteser och förslag, som mycket väl kan vara fel. Därför är det bra att inleda en replik med orden “du får förstås säga emot, men jag tycker det verkar som att …” eller att avsluta den med ett öppet “eller?”.
“Jag blev så förbannad på Linda igår”
Per: Vad hände?
Henrik: Jag var hemma i vår lägenhet och så ringde en släkting. Och ja, det var några brev som kommit fel, bland annat en inbetalningsblankett från CSN, som dom fått hem till sig, så vi behövde bara lägga upp något sätt att skicka dom vidare till mig. Efter det blev det som att vi fastnade i telefonen eftersom vi inte hade hörts av på ett bra tag… Då var klockan ungefär kvart i sju när jag hade pratat klart. Då kom Linda hem tidigt och så blev hon sjukt förbannad på mig, för att jag hade lovat att städa upp… Men det var liksom inte ok att någonting hade kommit emellan, eller hon nöjde sig inte med förklaringen jag gav.
Henrik: Hon tyckte att jag hade svikit henne på en massa olika sätt… Vi skulle ha gäster den kvällen, hennes vänner förstås, och hon menade att hela mitt beteende pekade mot att jag inte brydde mig om de här kvällarna. Det är lite känsligt att det ska vara städat tydligen. Men ja, då tog ju det här extra tid och jag fick ju ställa mig och diska när de var på ingång. Så det blev lite pinsamt att jag skulle förbereda allt medan dom fick umgås i ett annat rum. Och vi är fortfarande förbannade på varandra.
Per: Vad hände precis när hon kom hem, vad sa hon och vad sa du?
Henrik: Hon kommer in genom dörren, ser köket och blir arg. Hon frågar varför jag inte städat, och jag svarar: “Men kan du tala till mig i en vanlig samtalston åtminstone, det kan finnas en förklaring här eller hur?”. Då sa hon “Jamen allt jag ser är ett kök i kaos, hur ska vi kunna laga middag nu?”. Och sådär är det med allting, det finns inget rum för flexibilitet i hennes liv.
Per: Mmm. Det låter ändå som att du kan förstå lite varför hon blev så arg.
Henrik: Ja, det kanske har hänt lite ofta på sistone. Men det beror ju inte alltid på mig, andra människor existerar utanför vårt hem, det är inte bara hon som behöver min tid i alla lägen. Och det verkar det inte finnas någon förståelse för, för saker kommer ju faktiskt emellan och i vissa lägen måste man faktiskt vara flexibel. Så ja, vi bråkade vidare, det känns lite krisartat.
Per: Vad tänkte hon då? Var det bara att han inte gjort som jag sagt? Sattes det igång andra saker inom henne?
Henrik: Kanske… Jag vet inte vad hon tänker ofta. Ibland kanske man får en förklaring. Men grejen är ju att hon är arg så länge, och det är så svårt att leva med. Vi kan inte ha diskussioner på en vanlig nivå. I normalgod ton. Så fort något är fel blir allt fel.
Per: Är det bara så för henne eller blir det så för dig också?
Henrik: Nämen jag vill ju bara att hon ska ta det lugnt. Jag tar det liksom passivt, jag väntar ut stormen. Sätter mig ner och låter henne skrika, det är inte produktivt men hon verkar behöva göra det. Jag slår av liksom, jag orkar inte lyssna.
Per: Har ni pratat om det där? Det verkar som det kan bli såhär rätt så ofta. Har ni pratat om det när ni inte är arga på varandra?
Henrik: Vi brukar bli sams efteråt, och säga att vi ska sluta bråka. Vi brukar ha lätt att be varandra om ursäkt. Men det är en timmes fred om dagen, innan det bråkar vi ju och hur mycket man än tycker om varandra så kan man inte leva på det sättet. Igår var verkligen representativt för vår vardag, hon hugger direkt och jag försöker kapitulera.
Per:: Vad tror du att hon tänker eller känner när du kapitulerar?
Henrik: Kanske att jag inte bryr mig så mycket.
Per: Ja det skulle kunna vara så, jag fantiserade det också. Du får förstås rätta mig om jag har fel, men när du kapitulerar så tolkar hon det kanske som att du inte bryr dig så mycket, vilket antagligen gör henne ännu mer upprörd.
Henrik: Ja det kanske inte är helt omöjligt..
Pers kommentar: Här försöker jag hjälpa min samtalspartner att reda ut sina egna tankar och känslor, men jag vill också uppmuntra till perspektivtagande, till att han försöker föreställa sig vad flickvännen tänker och känner. Jag försöker dessutom förmedla att han och flickvännen nog skulle ha nytta av att ”smida medan järnet är kallt”, av att diskutera vad som hände och varför när de har lugnat sig i stället för när känslorna svallar som högst och mentaliseringsförmågan är som lägst.
Text: Henrik Domeij Karlsson
Henrik Domeij Karlsson går femte terminen på psykologprogrammet vid Uppsala universitet.
