Förra veckan lanserade vi Psykologifabrikens träningsprogram – vardaglig beteendeförändring genom korta, helt smartphonebaserade utbildningar. Grunden för all varaktig beteendeförändring är inlärning, och mycket av inspirationen till träningsprogrammen har vi hämtat från den spännande forskningen om hur inlärning går till.
Psykologin har historiskt ofta gjort misstaget att förlägga förändringsprocesser till slutna rum, där man pratar om det som individen eller gruppen behöver göra annorlunda. En sådan lösning är ibland nödvändig, men den är tyvärr inte optimal för inlärning. Bland annat de tänkare som står bakom ACT (Acceptance and Commitment Therapy, den mest tongivande nya utvecklingslinjen inom KBT) har från start kritiserat den traditionella terapin för att uppehålla sig alltför mycket i människors huvuden. I stället betonar man något som kanske förefaller självklart, men som tål att upprepas: Inlärning och förändring kräver alltid direktkontakt med världen utanför. Det är den vi måste förhålla oss till och navigera i. Med andra ord ska fokus ligga på individens vardagsliv.
Ett annat gott skäl till att förlägga inlärning till människors vardag är att vårt minne delvis är kontextberoende. Med det menas att våra minnen inte är helt fristående från det sammanhang där de lärdes in. Du som varit på utbildning på en kursgård har säkert varit med om detta: Där och då lärde föreläsaren ut något som tycktes omvälvande, men väl tillbaka på jobbet blev det liksom ingen skillnad. Det är så det fungerar med nya beteenden – de kommer att kommas ihåg bättre i den miljö där de först provades. Med andra ord, vill du använda nya kunskaper och färdigheter på din arbetsplats så är det där du ska lära dig dem.
För att få till en inlärning krävs förstås också att det är väldigt tydligt vad man ska lära sig. Tänk tillbaka på när du lärde dig språk i skolan: Det hade troligen inte gått så bra om läraren sagt ”nu tycker jag du ska öka din ordförståelse.” En tydligare och mer användbar instruktion är att öva in en lista på 25 glosor till nästa vecka. Det är därför vi bara jobbar med väldigt specifika beteenden i träningsprogrammen.
Till sist några ord om en aspekt av inlärning som man ofta glömmer bort. Jag påmindes om den när jag läste neuroforskaren Gary Marcus bok Guitar Zero, om att lära sig spela gitarr i vuxen ålder, som jag också skrev om här. Marcus beskriver där hur själva inlärningsprocessen beredde honom ett stort nöje. Det var en glädje att bemästra gitarrspelandet, alldeles oberoende av syftet med träningen. På psykologspråk kallas det här för att inlärning är självförstärkande – det krävs ingen yttre belöning för att vi ska känna att det är meningsfullt. Kanske är det den viktigaste principen av dem alla: Det ska vara roligt att lära sig nya saker, och i vårt fall, nya beteenden.
Den som är påläst på inlärningspsykologi saknar kanske nu den kritiska inlärningsprincipen feedback? Den var så viktig att vi bestämde oss för att ge den ett eget inlägg, och det får ni läsa om en vecka.
