Uppskjutandets psykologi 4 – Belöningar

En av de främsta orsakerna till att vi människor skjuter upp saker och ting som egentligen borde göras, handlar om när fördelarna av att genomföra dem uppkommer. En grundläggande princip för mänskligt beteende är att vi utför handlingar för att de renderar i någon form av belöning. Detta är dock något som både kan hjälpa och stjälpa, och när det handlar om uppskjutandebeteende gäller det att dra nytta av belöningarna på rätt sätt.

Att bli belönad för att ha slutfört en uppgift kan se ut på många olika vis. Vi blir exempelvis dagligen förstärkta i vårt sätt att agera genom att andra ger oss uppmuntrande ord och klappar på axeln, eller att vi bara berömmer oss själva i tanken. Utgångspunkten är dock alltid att ett visst beteende följs av någon form av fördel, vilken ökar sannolikheten att vi ska bete oss på samma sätt igen.

Dessvärre är det inte alla beteenden som blir belönade omedelbart, något som inte minst påverkar vårt sätt att slutföra större uppgifter. Tumregeln lyder att ju längre bort en belöning uppkommer, desto mindre inflytande har den på vårt beteende i nuläget. Om vi till exempel inte drar några fördelar av att börja pensionsspara förrän vi fyller 65 år, är risken stor att vi istället ägnar oss åt något som ger en belöning mer omgående, som att fika med en vän på stan. I enlighet med detta skulle man alltså kunna säga att: människor ägnar sig åt uppskjutandebeteende när de lägger större vikt vid de kortsiktiga fördelarna av att undvika det de borde göra, än att åtnjuta de långsiktiga fördelarna av att genomföra det.

Lyckligtvis behöver inte vi inte alltid ha koll på vilka beteenden som är belönande och inte, utan det sköter någon annan mycket bättre åt oss – vår hjärna. När vi agerar på ett sätt som är fördelaktigt för oss utsöndras nämligen dopamin, hjärnans belöningsdrog. På så sätt har människan lärt sig vilka typer av beteenden som är bra att utföra igen, samt vilka vi helst bör undvika. Framför allt sker detta i ett område som kallas striatum, och som håller koll på vilka rutiner i vilka miljöer som ger oss högst dopaminpåslag. Det är bland annat av denna anledning som vi plötsligt blir så sugna på popcorn när vi är på bio, eller att vissa av oss gärna feströker i samband med alkohol. Med andra ord är det inte heller så konstigt att vi också fortsätter att ägna oss åt uppskjutandebeteende – hjärnan håller stenkoll på att vi agerar på ett sätt som är belönande.

Samma principer som styr vårt uppskjutandebeteende kan också användas för att underlätta vår förmåga att bli färdig i tid. Det viktiga är att man börjar göra sitt arbete belönande i sig, så att det inte enbart är den långsiktiga fördelen av att ta itu med en uppgift som styr ens nuvarande beteende. Ett vanligt tillvägagångssätt som används i psykologisk behandling är således att strukturera ens arbete i mindre delar, och där varje del leder till någon form av belöning. Det kan vara att efter en timmes arbete ta en kortare paus, eller att efter ett dagsverke titta på sin favoritserie. På så sätt ökar sannolikheten att även ens prestationer upplevs som fördelaktiga, och inte enbart den slutgiltiga produkten. Exakt vad som används som belöningar är dock mindre betydelsefullt, det centrala är däremot att de är återkommande, samt alltid följer på ett beteende – att skjuta upp innebär nämligen att belöna sig själv innan man tar itu med sin uppgift.

Att tillämpa olika former av belöningar är emellertid bara ett sätt att underlätta sitt uppskjutandebeteende, och något som kan behöva en hel del tid, arbete, och ytterligare  knep för att ge märkbara resultat. För att få en inblick i hur det kan gå till i praktiken kan du läsa den blogg som drivs av vår favoritstudent i socialantropologi vid Stockholms universitet, Johanna Lundin. Du kan även få mer handfasta tips under Psykologifabrikens kommande workshop i ämnet, som äger rum i april och maj.

Alexander Rozental Föreläser och leder träningsprogram inom produktivitet.