Dålig på att ljuga, bra på att avslöja andras lögner. Så brukar de flesta beskriva sig själva. I själva verket är det tvärtom.

I TV4:s serie ”Lie to me” driver Tim Roth ett företag som på förmodat vetenskaplig grund lever på att upptäcka om folk ljuger eller talar sanning. Roth och hans underordnade analyserar videor, träffar de misstänkta lögnarna och letar efter bevis för eller emot deras berättelser. Och varje avsnitt slutar med någon slags slutsats: personen som undersökts ljuger därför att hon ofta tar sig i örat, eller han är trovärdig därför att han stadigt mötte blicken när han sade det där.

I företagets lobby hänger en mängd fotografier av människor i alla upptänkliga hudfärger som gör olika gester eller miner. De ska illustrera att det finns något slags universellt kroppsspråk, ofrivillig mimik eller gestikulerande som går att läsa av om man bara förstår sig på det. Vilket Roth och company alltså hävdar att de gör.

De signaler som avslöjar en lögnare skulle då i stor omfattning vara genetiska eftersom den sociala uppväxtmiljön skiljer sig. Är detta verkligen en vetenskaplig möjlighet eller bygger hela serien på en önskedröm om att med tillräcklig kunskap och intelligens kan vi se igenom människor runt omkring oss? Kort sagt, är det humbug att det vetenskapligt går att avslöja lögnare via universella signaler eller är det faktiskt möjligt?

Lögnens psykologi har studerats flitigt inom rättspsykologin – inom polis- och domstolsväsendet är det såklart av högsta vikt att vara vaksam på lögner. Då många som misstänks för brott har skäl att ljuga vore det ju önskvärt att poliser, domare eller teknik kunde se igenom lögner. Men kan de det?

De ledtrådar vi populärt använder för att se om en människa talar sanning – som ögonkontakt, om personen skruvar på sig, snurrar med håret eller pillar på örat – visar sig i forskningen vara relativt värdelösa. I de flesta avseenden skiljer sig en person som ljuger nämligen inte från en person som talar sanning. Det finns inga objektiva beteenden som bara lögnare eller bara sanningssägare använder, utan enbart ytterst små gradskillnader mellan vissa aspekter i deras beteende. Det är ytterst vanskligt att förlita sig på kroppsspråk för att förstå sig på en lögn eller en sanning.

De små skillnader som dock har kunnat upptäckas är följande:

En person som ljuger tenderar att:
1. ha något mer utvidgade pupiller.
2. tala i ett ljusare tonläge.
3. låta mer spända på rösten.
4. göra något färre illustrativa gester.
5. vara något mindre samarbetsvilliga.

Det ska dock betonas att dess skillnader är mycket små och har fåtts fram genom metaanalyser på ett stort antal andra studier. Så de individuella skillnaderna inom grupperna är mycket stora, men på gruppnivå finner man alltså en liten skillnad i ovanstående aspekter.

Det är rimligt att anta att en person som ljuger tänker sig noga för och planerar sitt agerande utifrån den allmänna uppfattningen om vad som avslöjar en lögnare. Alltså vinnlägger man sig om att möte blicken, använda relevanta gester och ge små detaljer som tyder på att man varit på plats. En person som talar sanning uppför sig mycket likt en person som ljuger därför att vi alla i viss mån försöker framstå på ett visst sätt. Vi har ett mål med kommunikationen och beter oss för att uppnå det. Det gör att även en person som berättar en sann historia anstränger sig för att möta blicken eller lägga band på sin nervositet för att bli trovärdig.

Forskning kring små barns lögner visar att de som små beter sig på ett sådant sätt som vi populärt förväntar oss när de ljuger: de skruvar på sig, vänder bort blicken och verkar oroliga. Men redan kring åtta, nio års ålder förstår barn att för att bli trodda är det bättre att titta någon i ögonen och ge ett lugnt intryck.

De små skillnaderna som då finns i människors lögnbeteende borde ju till exempel poliser vara bättre på att upptäcka. Men tyvärr är de ofta inte det. Forskningen visar mestadels att både lekmän och poliser prickar in lögnare eller sanningssägare i mellan 45 och 60 procent av fallen, alltså ungefär i den omfattning man kan förvänta sig av slumpen. Poliser har dock en lite större träffsäkerhet när det gäller fall som ligger närmare deras vardag. Då hamnar korrekta bedömningar på närmare 65 procent, vilket blir signifikant något mer än slumpen.

Detta kan bero på att både vanliga människor och poliser dras med samma stereotypa uppfattningar om vad som utmärker en person som ljuger. Det är subjektiva – men värdelösa – ledtrådar som tillmäts stort värde: lögnare möter blicken mindre, flackar mer, skruvar mer på sig, kliar sig, plockar med hår eller ansikte, ler oftare samt stakar sig mer.

En världsomspännande studie som undersökte just stereotypa uppfattningar om ljugarbeteende bekräftade en uppfattning som är universell: lögnare möter blicken mindre än en person som talar sanning. Men precis som ovanstående subjektiva ledtrådar har detta inget som helst stöd i forskningen. Det blir då inte konstigt att människor i stort är dåliga på att avslöja lögner i större utsträckning än slumpen skulle ge, eftersom de söker efter fel ledtrådar i personens beteende.

Men det finns de som faktiskt är riktigt bra på att genomskåda lögnare. FBI-agenter och kliniska psykologer med stort intresse för lögnbeteende till exempel. FBI-agenter har i experiment kunnat pricka in 80 procent av de som ljuger, lögn-intresserade psykologer avslöjade 71 procent av lögnarna. Tyvärr är ingen av dem lika bra på att fastställa sanningssägare: där ligger träffsäkerheten i experimentet på mellan 66 och 63 procent.

Så det går alltså att träna upp förmågan att se igenom lögner, men i regel är vi rätt usla på att genomskåda våra medmänniskor.

Visst stöd för att en del sorters lögner är lättare att avslöja än andra går också att hitta. När det är mycket känslor inblandade för den som ljuger har det visat sig att betraktaren är något bättre än slumpen på att avslöja lögner.

Det mest pålitliga sättet att avslöja en lögnare är att studera dennes ansikte. Här sker det mest läckage av misspassningen mellan lögn, sanning och känslor. Vi lär oss att i unga år kontrollera och maskera dessa signaler, men forskningen visar att vissa universella känslor ändå läcker under ett kort ögonblick, runt 1/25 sekund, innan vi återfår kontrollen. En ovan betraktare hinner inte uppfatta ett så kort läckage, men med hjälp av erfarenhet eller teknik finns möjligheter att bättre hinna med att registrera det snabba känslouttrycket. Det är dessutom svårare att viljemässigt kontrollera vissa av musklerna kring ögonbryn och i pannan, varför känslouttryck som inbegriper dessa muskler är svårare att fejka. Fast det finns bevis för att en del personer har lättare för detta än andra, så det är ingen pålitlig informationskälla.

Sammantaget tyder forskningen kring lögn på att vi i gemen är mycket bra på att ljuga, vi vet hur vi ska bete oss för att verka trovärdiga, men vi är dåliga på att avslöja andras lögner. Det finns svag vetenskaplig grund för de uppfattningar om kroppsspråk som förmedlas i ”Lie to me”. Det sanna i budskapet som förmedlas är snarare att det är universellt att tro att vi kan avslöja lögnare genom deras kroppsspråk.

Av: Jenny Rickardson

Källor:
Christianson, S-Å., Granhag, P-A. (red). (2008). Handbok i rättspsykologi. Liber, Stockholm.

Ekman, P., O’Sullivan, M., Frank, M. (1999). A few can catch a liar. Psychological science, 10 (3), pp263-266.

Ni har kanske märkt att det börjat dyka upp texter här på Fabriken som publicerats i andra medier tidigare. Och mer sånt ska det bli! För att få snurr på vår frilansverksamhet har vi nu tagit in en helt fantastisk redaktör som ska jobba med just det! Jenny Rickardson är filmrecensent och tidigare redaktör på Expressen och psykologkandidat vid Stockholms universitet (på nionde terminen).

Vilka är dina favoritområden inom psykologin?
– Jag är förtjust i allt som har med KBT-behandlingar att göra. Särskilt om det handlar om ungdomar, kriminalitet eller barn som är struliga i skolan.

Vilka andra bloggar, tidningar och tv-program tycker du är bra på att ta upp psykologi?
- Överlag inbillar jag mig att mycket vänder sig till redan invigde eller är alltför tråkigt, alternativt alltför banalt för att vara bra. Men jag tar tacksamt emot tips på motsatsen.

Vilken är den bästa filmen eller tv-serien om man vill lära sig något om psykologi?
– Alla filmer och tv-serier som är riktigt bra säger något om hur vi fungerar. Just nu är jag helt hooked på tv-serierna The Wire, The Shield och Mad Men. Six feet under och Freaks and geeks är också psykologiskt fascinerande serier. Annars tycker jag att filmer som Far from heaven, Boogie nights, De andras liv, Sierra Madres skatt, Juno, Gudfadern-trilogin, Dark knight, De hänsynslösa, Allt om min mamma, Sunset Boulevard, Infernal affairs, Cykeltjuven, Din morsa också, Mamma mia!, Mandomsprovet, Måndag hela veckan och några till kan förgylla en psykologi-intresserads vardag. Populärkulturen är en oförskämt undervärderad källa till psykologisk kunskap.

– Sen finns det ju några med avsedda psykologiska inslag som är grymma också: Fight club, Memento, Eternal sunshine of the spotless mind, The Shining, Vertigo, Taxi driver, Annie Hall, Deer hunter, Into the wild, Full metal jacket, Gökboet… Oj, vad mycket amerikanskt 70-tal det blev. Det kanske räcker så så länge. Får jag återkomma med fler?

Välkommen till Psykologifabriken!

Maffiabossen Tony Soprano och hans hustru Carmela lyckas inte alltid i sin kommunikation kring problem i relationen. Psykologifabriken lät paret testa på den amerikanske psykologiprofessorn Jeremy Safrans metod relationell terapi. Kanske kan färdigheter i metakommunikation minska risken att dispyterna slutar med att Tony slår hål i köksväggen?

Upplever du att du alltid hamnar i olösliga konflikter med nära och kära? Eller flyter alla dina relationer på utan minsta gruskorn i maskineriet? Hur våra relationer fungerar är viktigt för vårt välbefinnande. Även i psykoterapirummet skapas en relation och denna har visat sig spela stor roll för hur behandlingen fungerar. Den relationella terapeuten Jeremy Safran arbetar just med att utforska de eventuella problem som uppstår mellan honom själv och klienten för att uppnå förändring.

Den amerikanska psykologen och professorn besökte den 19 mars Stockholm för att presentera sin teori om relationell terapi. Safran har i sitt arbete fokuserat på terapirelationen och de problem som uppstår i den. Han menar att ett gemensamt utforskande av dessa relationsproblem i stunden ger en möjlighet till förändring hos klienten. Att klienten tillsammans med terapeuten kan utforska relationen ger insikt i egna relationsbeteenden och en ny upplevelse av att vara i en relation.

Hur kan Safrans tankar hjälpa oss i vår strävan efter goda relationer? En av nycklarna är att i stunden berätta om sin upplevelse om vad som just nu pågår i relationen, metakommunicera. För att kunna göra detta på ett bra sätt bör man gå in i möten med en nyfikenhet och utan förutfattade meningar, varje situation är unik. Ett annat förhållningssätt som är viktigt i utforskandet av relationen är att vara medvetet närvarande i samspelet – att i stunden uppmärksamma, men inte värdera, de tankar och känslor som väcks.

Så, var kommer dessa principer in i vår vardag? För det första, motsättningar uppstår i alla relationer så var inte rädd för dem. Att tillsammans gå igenom och lösa en konflikt kan stärka och utveckla relationen. Istället för att i tystnad gå runt och irritera dig på din partner försök att vara öppen för din upplevelse, och tala om det du känner i stunden. Försök att göra dig fri från tidigare dispyter och var nyfiken på hur du och din sambo upplever just denna situation.

Och hur kan det se ut i praktiken? Vi använder Tony och Carmella Soprano som exempel:

Scenen inleds med en Carmela och Tony diskuterar det faktum att Tony träffar kvinnor på sidan av sitt äktenskap. Tony menar att Carmela visste vad hon gav sig in i när hon gifte sig med honom och till skillnad från hennes tidigare pojkvänner kan han ge henne ett lyxigt liv…

Carmela: Du lyssnar ju inte på mig. Du tror att det bara handlar om materiella ting för mig.
Tony: Var det jag som tvingade på dig all den här skiten (tittar sig omkring i rummet)!? Allt du behöver för att vara nöjd är smycken och kläder…
Carmela: Du är så elak…!

Efter denna inledning berättar Carmela om att hon har haft romantiska fantasier om en annan man. Tony blir då starkt provocerad och ger uttryck för detta genom att slå hål i väggen och skrika åt Carmela. Motsättningen i Carmela och Tonys relation blir allt tydligare…

Utifrån Safrans teorier om hur man kan hantera motsättningar i relationer skulle Carmela, istället för att dras med i och agera utifrån känslor av besvikelse och ilska, kunna stanna upp, bli medveten om och metakommunicera kring vad hon upplever i relationen just nu. Då skulle ordväxlingen kunna sluta såhär:

Carmela: Du lyssnar ju inte på mig. Du tror att det bara handlar om materiella ting för mig.
Tony: Var det jag som tvingade på dig all den här skiten (tittar sig omkring i rummet)!? Allt du behöver för att vara nöjd är smycken och kläder…
Carmela: Vänta ett tag… Jag upplever att jag fastnar i en känsla av att jag vill provocera dig, nästan förolämpa dig för att jag inte känner mig förstådd… Jag tror att det handlar om att jag känner mig lite besviken på dig, eller ledsen, kanske arg, men jag vet inte riktigt. Det blir som om vi bara fortsätter angripa varandra och jag kan inte riktigt förstå varför…?

Det är givetvis omöjligt att förutsäga hur Tony skulle reagera på denna kommentar, men det är svårt att föreställa sig att det skulle orsaka två hål i väggen. Förhoppningen är att detta sätt att beskriva det som händer, utifrån Carmelas upplevelse, ger en öppning för att gemensamt utforska de motsättningar som finns mellan dem och därmed kunna lösa dessa.

Text: Emil Holmer, Sara Börjesson, Elinor Sjöns och Lisa Beinoff.
Emil Holmer bloggar till vardags på Mentalisering.se

Nä, antagligen hänger inte psykologin och inredningen ihop med besökarrekordet men april var en rolig månad! Vi hade 17.000 unika besök, upp från 14.000 i mars, och så drog vi i gång några spännande samarbeten.

Bilderna ovan kommer från företaget Cocreatives lokaler intill Konstfack vid Telefonplan där Rebecca och jag var i förra veckan och träffade Agnes och Ingrid och började spåna på hur man kan ta in deras extremt processinriktade inredningstänk i terapirummet!

Vi var också med och hittade på koncept till ett tv-programförslag som produktionsbolaget Acne Film jobbar på!

Och så har vi fått en ny fantastisk medarbetare – mer om henne snart!

“Vill ni se riktigt dålig parterapi?”. Det frågade professor Andrew Christensen, som utvecklat integrated behavior couple theraphy (IBCT), på en utbildning han hållit i Stockholm igår och idag. Femtiotalet psykologer svarar ja och Christensen svarar: då ska ni se tv-serien In Treatment! Gärna session fem med paret Jake och Amy, där psykologen Paul skrattar åt Amy när hon säger att hon blivit hotad till döds av hennes man, Jake. “Det var när vi hade sex, han var fortfarande inne i mig när han hotade att döda mig” säger Amy och psykologen Paul byter snart ämne och pratar om överviktsproblem istället. “Förskräckligt” säger Christensen “Paul är dessutom hotfull mot sina klienter, svarar i telefon under deras session och säger att de ska få smaka sin egen medicin. Nej, hur jobbiga våra klienter än är, kan vi inte hålla på så. Vi måste avbryta våra klienter tidigt om de hotar varandra eller om de förolämpar varandra. Amy, som är välutbildad, hånar Jake, som inte är lika välutbildad och kallar honom einstein, det är inte ok och Paul gör inget!”

Christensen var inbjuden av psykologerna Liv Svirsky och Therese Anderbro på KBT-arrangemang och jag återkommer med en längre intervju senare. Jag kommer även berätta om ryktena kring att Christensen varit parterapeut till Britney Spears. Kusligt med tanke på att vi tidigare spekulerat kring hur IBCT med henne och Justin Timberlake, skulle se ut!

Text: Oskar Henrikson

Se mer om Jake & Amy nedan:

Psykologifabrikens John Airaksinen fastnade mot sin vilja i vampyr-tv-serien True Blood. För att testa om man kan få hjälp av en psykolog att göra en så banal förändring som att sluta titta på en tv-serie vände han sig till Liria Ortiz, expert på metoden motiverande samtal. Lyssna på samtalet – och läs hur det gått med förändringen, två månader senare.

Motiverande samtal, eller Motivational Interview, är en vetenskapligt utprövad samtalsmetod som går ut på att skapa motivation till en förändring av något slag. I Sverige används metoden bland annat inom sjukvård, kriminalvård och socialvård, och ofta handlar det om att förändra något i livsstilen: till exempel rörande alkohol, droger, kost eller motion.

Kärnan i metoden är att genom ett samtal med tydlig struktur hjälpa klienten att hitta egna motiv till förändring. Terapeutens uppgift är att ställa frågor – inte att komma med pekpinnar och argument.

Liria Ortiz.

För att testa på metoden – och för att ge Psykologifabrikens besökare en känsla för hur ett motiverande samtal kan gå till hälsade jag på hos psykologen Liria Ortiz, expert på motiverande samtal och författare till boken Förändra ditt liv.

Här följer samtalet i sin helhet – med de mest intressanta delarna utmärkta med kommentarer i ljudströmmen:

Vad hände under samtalet?
Den coolaste var att jag gick in i samtalet med en lös föreställning om att jag ville testa något annat i stället för att kolla på True Blood – och tänkte att jag skulle få tips på hur jag skulle kunna motivera mig till att läsa en bok i stället. Vad jag i stället fick var en massa frågor som tvingade mig att tänka efter… och komma på att det inte alls var böcker jag borde ägna mig – utan att jag egentligen var sugen på att testa att baka sockerkaka, lyssna på ljudböcker eller… hitta en bättre tv-serie.

Här är några av de frågorna jag fick ta ställning till:

Vad ville jag förändra: Sluta kolla på tv-serien True Blood.

Varför ville jag förändra det: Jag kollade på True Blood med syftet att bli helt uppslukad och avkopplad – men eftersom serien inte var så vass blev effekten efter några avsnitt mest att jag slötittade och droppade syrliga kommentarer för mig själv om skådespelarnas brist på talang. Den varma känslan i kroppen och glansen över ögonen som brukade infinna sig efter varje avsnitt av min förra avkopplingsserie The Wire lös med sin frånvaro.

Varför slutade jag helt enkelt inte kolla: Tja, varför kan ett för stort kanalutbud leda till att fastnar framför Home Shopping Network eller Paris Hilton’s My New BFF? I brist på bra tv är det lätt att låta sig distraheras av… mindre bra tv. Sen hade jag ju verkligen betingat beteendet att sätta mig ner med min utvalda tv-serie som något positivt. Och nämnde jag att jag är barnsligt förtjust i vampyrer?

Vad skulle jag kunna göra i stället: Det enklaste vore såklart att hitta en ny tv-serie att verkligen bli förtjust i – men eftersom jag är gränslöst insnöad på The Wire tycker jag sällan att någon annan serie duger. Arrogant? Yep. Dysfunktionellt? Utan tvekan. Men vad återstår då? Baka sockerkaka!

Hur skulle jag ta de första stegen: Fråga mamma om recept dagen efter, köpa ingredienser och sen baka första kakan fyra dagar senare.

Hur skulle jag göra för att minska risken att tappa motivationen: Använda bakredskap som jag gillar och lyssna på nån cheesy, inte särskilt intellektuell ljudbok.

Vad har det blivit för resultat efter två månader?
Syftet med samtalet var att bli motiverad att sluta kolla på True Blood – och det gick ju utmärkt. På två månader har jag inte saknat serien en sekund! Däremot besannades mina farhågor om att ersättningsaktiviteten skulle visa sig för krävande. Visst har det blivit några sockerkakor bakade, men så fort jag kom på att jag ju inte behöver hitta tv-serier att följa, utan egentligen lika gärna hacka upp filmer i entimmesformat blev det en betydligt enklare pausaktivitet. Trots att jag haft både Sagan om Ringen som ljudbok i iPoden och en förtjusande grön emaljerad ugnsform var det oftast mer lockande att med ett musklick få omedelbar belöning och avkoppling genom att till exempel följa tonåriga gangsters och åldrade skräddare i maffiadramat Gomorra.

Några andra intressanta intressanta förändringar har också uppstått: att jag tog tag i projektet att testa ljudböcker i iPoden har gjort att jag inte tycker att långa tunnelbaneresor är lika trista längre. Och eftersom jag fick in vanan att köpa ägg har jag också insett att omelett med spenat och sambal oelek är sjukt gott och lätt att laga.

Nyfiken på True Blood? Se trailern här:

 “Det värsta med kronisk värk är att man isolerar sig, att man inte vågar möta situationer där man tror att man ska få ondare”.

I det senaste Fråga Doktorn i SVT berättar Madeleine Abrahamson om hur hon lärt sig förhålla sig till sin kroniska smärta efter att ha gått igenom ett ACT-program. Coolt att höra om hur hennes tillvaro kunde förändras så drastiskt (hon började jobba som dramalärare, började träna och rida igen, började se ljust på framtiden) utan att smärtan egentligen minskat. Avsnittet om Madeleine börjar ungefär 20 minuter in i programmet.

I den här intervjun med Rickard Wiksell, psykolog på Smärtbehandlingsenheten på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, kan man läsa mer om hur ACT kan användas vid smärta.

Ett annat SVT-tips är dokumentären Glöm ej bort att älska varandra, om Pia som utvecklat tvångssyndrom och gör allt för att skydda sin familj mot smuts och bakterier. Filmen är gjord av Pias son Jesper och tog fem år att spela in.

Av: John Airaksinen

Acceptans är temat i både KBT-psykologen Anna Kåvers bästsäljare Att leva ett liv inte vinna ett krig och första säsongen av den hyllade amerikanska tv-serien Friday Night Lights. Psykologifabriken lät två av seriens huvudpersoner gå i terapi hos den svenska acceptansexperten.

Jason Street hade den amerikanska drömmen i sin hand. Quarterback och stjärna i high school-laget Dillon Panthers, på spikrak kurs mot NFL. Cheerleader till flickvän och oändligt populär i skolan. Han hade kunnat bli en plågsamt stereotyp jock-karaktär – om det inte vore för att han redan i första avsnittet av Friday Night Lights är med om en olycka på planen som gör honom totalt förlamad i nedre delen av kroppen. I stället för en sockersöt framgångssaga blir första säsongen en skildring av hur Jason själv och hans omgivning brottas med att acceptera det faktum att han aldrig kommer att kunna spela fotboll, eller ens gå igen.

Flickvännen Lyla vägrar inse att Jason inte kommer att bli frisk, utan håller benhårt fast vid sin dröm om att Jason kommer att bli NFL-stjärna, att de kommer att gifta sig och bli det perfekta paret. Jasons lagkamrat och bästa vän Tim tar på sig skulden för det som inträffat och kan inte förmå sig att ens hälsa på Jason på sjukhuset. Jason själv accepterar att han är förlamad, men tappar samtidigt allt hopp och tror inte på läkarna när de säger att han kan träna upp rörligheten i armarna.

– Det är vad jag skulle kalla en falsk acceptans, eller läpparnas bekännelse. Han säger att han accepterar, men sätter sig sedan på sina händer och gör ingenting. Verklig acceptans i det här läget är att börja tänka efter. Men jag tror inte det är möjligt direkt efter en sån här olycka, man måste nog få vara i egensinne och ilska ett tag, säger psykologen Anna Kåver.

I samtalsgrupper med cancerpatienter på Akademiska sjukhuset i Uppsala har hon själv arbetat med acceptans som ett verktyg.

– Det fanns patienter som var oerhört förbannade och tänkte att “det borde inte ha drabbat mig, jag borde inte vara här”, berättar hon.

Målsättningen med de patienterna var att få dem att kunna se verkligheten precis som den är, och våga ha det precis så utan att försöka fly eller förvränga. Utifrån den situationen kan man sedan i bästa fall börja se positiva aspekter i allt det negativa.

– En kvinna sade att “tack vare cancern blev medveten om att jag slösat bort mitt liv på skitsaker”, berättar Anna Kåver.

Ett led i acceptansträningen handlar om att kunna förhålla sig objektivt till sina tankar. En övning går ut på att visualisera sin hjärna som ett rum. När tanken “jag borde inte ha drabbats av det här!” dyker upp försöker man att se på tanken utifrån som ett objekt, och bara notera att den finns – i stället för att uppfyllas av den, och uppleva att tanken är likställd med verkligheten.

– Lyckas man med det fastnar man inte i de tunga sinnesstämningarna på samma sätt, säger Anna Kåver.

Anna Kåver använder acceptans i dialektisk beteendeterapi (DBT), en variant av kognitiv beteendeterapi som hon introducerat i Sverige. Metoden har bland annat visat sig vara effektiv för unga tjejer med självskadebeteende och emotionell instabilitet (borderline personlighetsstörning). Anna Kåver har också skrivit boken Att leva ett liv inte vinna ett krig om hur man använder acceptans för att hantera svårigheter i sin vardag.

Men hur fungerar det i praktiken? Hur skulle man som DBT-terapeut kunna bemöta Lylas oförmåga att se verkligheten som den är? Eller Tims ovilja att se händelsen som en tragisk olycka? Med hjälp av rollspel släppte Psykologifabriken in båda karaktärerna i Anna Kåvers terapirum och lät henne illustrera hur en terapi skulle kunna inledas.

Lyla & Jason from John John on Vimeo.

Lyla Garrity hälsar på pojkvännen Jason Street på sjukhuset (Friday Night Lights säsong 1, avsnitt 3). Det här klippet var en del i den bakgrundsinformation om Lyla och Jason som Anna Kåver fick ta del av.

Lyla Garrity i terapi hos Anna Kåver

– Lyla, berätta för mig vad du tänker om det som har hänt med Jason! Berätta vad du tänker just här och nu.

Det känns jättehemskt det Jason varit med om, men jag vet att han kommer att bli bra igen. Det är en läkare som sagt att han inte kommer kunna gå igen, men det jag har läst om en massa fall där läkarna sagt att patienten aldrig skulle kunna gå igen, och de ändå blivit bra. De vet inte hur stark Jason är!

– Det låter väldigt hoppfullt att du grabbat tag i något som skulle kunna hända. Men vi kan inte veta helt säkert vad som kommer att hända, varken du, jag, Jason eller läkarna. Däremot är det ett faktum att du pratat med Jason och hans uppfattning är att han inte kommer att bli bättre. Hur ska jag kunna hjälpa dig att se det här med hans ögon? Det är där jag tror att du kan möta honom, oavsett vem som har rätt eller fel, för det vet ju ingen. Som du själv har känt så funkar det inte att du kliver in på rummet och pratar som om han ska vara på benen om ett år och att ni kommer att gifta er. För i hans värld, uppe i hans utsiktstorn finns inte detta.

– Och jag förstår dig så väl, att du så gärna vill att detta ska hända. Det är jättebra att du inte tappar modet. Men det du nu måste göra för att rädda er relation, det är att du hoppar över i hans utsiktstorn och ser och accepterar att Jason har en helt annan utsikt. Som det ser ut nu riskerar du er relation. Han står inte ut med att höra att du inte kan se det som han ser.

Kommentar: Jag skulle validera henne för att hon vill så mycket, det är ett tecken på att hon älskar honom, men jag skulle be henne att försöka se verkligheten med hans glasögon. Och att acceptera läget som det är, och utifrån det hoppa över i hans utsiktstorn. Acceptansen här är förutsättningen för att hon ska kunna ta det steget och kunna lyssna på honom.

Jag skulle akta mig för att försöka övertala henne, och säga att “men doktorerna har ju sagt”. För där skulle jag inte nå henne – det är ju det Jason har försökt med.

Det Lyla gör är invalidering, att inte se vad den andra ser, inte lyssna, inte försöka förstå. Det går att förstå henne, för hon vill så gärna att det ska vara annorlunda. Hon håller krampaktigt fast i att allting kommer att bli bra.

Klipp2 from John John on Vimeo.

Lyla Garrity försöker övertala Jasons bästa kompis Tim Riggins att följa med till sjukhuset (Friday Night Lights säsong 1, avsnitt 2). Det här klippet var en del i den bakgrundsinformation om Lyla och Tim som Anna Kåver fick ta del av.

Tim Riggins i terapi hos Anna Kåver

– Tim, kan du beskriva vad det är för tankar som den här situationen har väckt hos dig?

Jag gjorde inte mitt jobb på fotbollsplanen, om jag inte hade varit på fel plats hade det här aldrig inträffat. Jason är min bästa vän, nu är hans liv förstört, och det är mitt fel.

– Det är begripligt att du tänker så, jag tror att många skulle ha tänkt som du i den här situationen. Men om vi tittar på hur livet ser ut i största allmänhet med orsak och verkan, är det inte alltid så lätt att påverka ett skeende som vi tror.

– Föreställ dig att en liten 10-årig pojke cyklar ner för en backe, att en bil kommer farandes från en sidogata och att det inte finns någon stoppskylt. Båda har hög fart och bilen kör på tioåringen. Det som hände borde ha skett, eftersom omständigheterna var så. Backen fanns där, tioåringen kom farandes utan styrsel på cykeln. Bilen kommer körandes och det finns ingen stoppskylt. Det som hände borde ha hänt utifrån hur livet är konstruerat.

– Det är många gånger vi tar på oss skulden för saker som vi inte haft någon intention att skapa eller hade kunnat påverka, eller sådant vi inte visste något om. Och jag undrar om det här inte är en sån situation.

– Men i vilket fall är det viktigt är att ta reda på om Jason tänker på samma sätt som du. Om det är din bästis skulle jag gå dit och försöka ta reda på hur han ser på det.

– Och kom ihåg också att det du tänker, det är bara en tanke. Det är ingen faktisk verklighetsbeskrivning. Försök när den tanken kommer att se den som ett objekt som du kan lägga undan på en hylla.

– Jag vill att du gör det som funkar för dig och Jason, och just nu kanske det är att du går dit och tar reda på hur han ser på situationen. Om han delar det här du tänker. Möjligen kan du hjälpa honom i det läget han är i, kanske bara genom att lyssna.

Kommentar: Jag skulle resonera en stund kring att saker händer som vi inte kan påverka, men sedan skulle jag lämna det, för det är logiken som appellerar till pannloben. Jag skulle be honom att lägga undan den tanken ett tag, och gå framåt och göra det som fungerar – det är riktig acceptans. Jag vill försöka få honom att tänka: Det som har hänt har hänt och det ger mig den här tanken. Men nu ska jag göra det som leder mig framåt, och som bevarar vår relation eftersom den är viktig. Och då kan jag inte undvika att gå till sjukhuset.