Vi har ju tagit upp ämnet exponeringsbehandling med hjälp av augmented reality-teknik tidigare – och nu har utmärkta bloggen Thoughts of a Neo-Academic gjort en genomgång av hur det kan funka baserad på en färsk studie! Roligt att få se en bild på hur det kan se ut!

Studien är denna:
Breton-Lopez, J., Quero, S., Botella, C., Garcia-Palacios, A., Banos, R.M. & Alcaniz, M. (2010). An augmented reality system validation for the treatment of cockroach phobia Cyberpsychology, Behavior and Social Networking, 1-16 :

Tack till Patrik Axelsson för tipset!

Terapin flyttar sig längre och längre ut från terapirummet och divanen. Genom dataspel med vetenskapligt dokumenterade effekter och mobilapplikationer som kan simulera krypande insekter är psykologisk behandling snart en del av vår digitala vardag.

Vad tänker du på när du hör ordet terapi? En överviktig maffiaboss från New Jersey som får sin problematiska relation till sin mor uttolkad av en terapeut på andra sidan näsduksförpackningen?

Om Magnus Bång, forskare vid institutionen för datavetenskap på Linköpings universitet, får rätt skulle terapiskildringen i en ny säsong av tv-serien Sopranos kunna se helt annorlunda ut. Kanske skulle Tony Soprano plocka upp sin iPhone när han känner ångesten komma krypande efter att ha beställt ett mord, ta en bild med mobilkameran och febrilt börja knappa in symptombeskrivningar i telefonen.

– Vi står inför ett paradigmskifte, säger Magnus Bång.

Internetterapin är redan etablerad – och nu börjar psykologin på allvar ta plats i mobiltelefonerna. Magnus Bång och hans team är i full gång med att utveckla en iPhone-applikation som gör det lättare för klienter i kognitiv beteendeterapibehandling att göra hemläxor och registrera känslor, tankar och beteenden.

– Eftersom en viktig del i många KBT-behandlingar är att föra en dagbok över ångestskapande situationer låter vi klienten ta bilder med telefonen – och använda dom som en minneskrok att hänga upp information om händelsen på, säger han.

Applikationen, som också kommer innehålla filmer som förklarar viktiga mekanismer i behandlingen, är fortfarande under utveckling och kommer att testas i en studie under senhösten.

Att vi står inför ett paradigmskifte tror även Brenda Wiederhold, professor i psykologi, forskare och chef för Virtual Reality Medical Center i San Diego. Hon forskar på och utvecklar psykologisk behandling av bland annat social fobi, flygrädsla, paniksyndrom med hjälp av exponering i virtuella miljöer. Grundprincipen är att klienten genom ett par VR-glasögon och hörlurar kan utsättas för en digital upplevelse av just det man är rädd för i precis lagom dos.

– En av de absolut mest spännande sakerna som händer nu är att även avancerad behandlingsteknik som virtuell verklighet blir mobil. Vi har precis fått stöd från EU-kommissionen för att genomföra en studie där vi kopplar ihop mobiltelefonen med EKG-teknik som mäter hjärtaktivitet och ett par enkla VR-glasögon – som är tillräckligt smidiga för att användaren ska kunna bära dom med sig, säger hon.

Tekniken gör det möjligt för klienten att i sin vardag använda den mest avancerade digitala exponeringsbehandlingen och dessutom få fysiologiska mått på sin stressnivå. Resultatet från EKG-testet skickas automatisk till kliniken – som kan kalla in klienten om värdena ser oroväckande ut.

Brenda Wiederhold ser också nya möjligheter att ta tillvara VR-teknik i behandling av extremt komplicerade tillstånd som schizofreni – och gör en parallell till filmen A Beautiful Mind. Filmen skildrar hur matematikern och Nobelpristagaren John Nash (spelad av Russell Crowe) kämpar med paranoid schizofreni – och upplever att han får hemliga uppdrag av mystiska regeringsagenter och jagas av sovjetiska spioner.

– John Nash blir aldrig av med sina hallucinationer helt, men mot slutet av filmen har han lärt sig att hantera – och ignorera – dem. Jag och mina kollegor i Sydkorea som forskar på schizofreni tror att VR-exponering kan underlätta den processen. Med hjälp av tekniken kan vi utsätta klienten för virtuella hallucinationer under kontrollerade former. Tekniken kan även hjälpa anhöriga att bygga empati genom att de får prova på hur det känns, säger hon.

Förutom virtuell verklighet sker nu även forskning på så kallad förstärkt verklighet (”augmented reality”), där verkligheten blandas med digitala inslag, berättar Brenda Wiederhold. En grupp spanska forskare presenterade i somras en pilotstudie på en mobiltelefonapplikation som använder sig av tekniken för att behandla insektsfobier. Genom att rikta mobilkameran mot sin egen kropp kan klienten genom telefonens display uppleva hur en virtuell kackerlacka sakta kryper fram över armen…

Att behandlingsprogrammet är utformat som ett spel ökar motivationen hos klienten att utföra behandlingen på egen hand. Principen har redan prövats framgångsrikt bland annat av det svenska företaget Cogmed vars vetenskapligt belagda minnesspel Robomemo används för att träna upp arbetsminnet hos bland annat barn med koncentrationssvårigheter.

Den kanadensiske forskaren och psykologen Mark Baldwin är en av pionjärerna på området. Han blev inspirerad efter att ha snöat in på Tetris och noterat hur det påverkade hans spatiala seende även när han inte spelade. Han började se på föremål i den verkliga världen som former som skulle passas ihop, vilket ledde till att han organiserade om sina garderober och och började tänka Tetris varje gång han var på en parkeringsplats.

Baldwin kopplade ihop insikten med sin forskning på självkänsla och hur vi hanterar sociala avvisanden – och skapade ett enkelt spel där man så snabbt som möjligt ska klicka på ett leende ansikte i ett rutnät av neutrala eller sura människor. När Baldwin lät personer med låg självkänsla spela spelet såg han att det ledde till att de även i verkligheten blev bättre på att uppmärksamma leenden hos andra – och kände sig mindre osäkra i sociala situationer. Spelet, Mind Habits, lyckades också med konststycket att fånga den traditionella spelbranschens intresse. Det utsågs till bästa nya spel vid kanadensiska datorspelsgalan The Great Canadian Videogame Competition 2007 – och lovordades av höjdare från speljättarna EA, Ubisoft och Vivendi.

– Jag tror att psykologin och dataspelsbranschen kommer närma sig varandra ännu mer. Redan idag använder vi dataspelet Unreal Tournament som plattform för att bygga upp de virtuella världar vi använder i behandling av posttraumatiskt stresssyndrom, säger Brenda Wiederhold.

I den amerikanska försvarsmakten har tekniken använts i flera år för att behandla soldater som blivit traumatiserade i Irak och Afghanistan. Terapin gör det möjligt för psykologen att i detalj återskapa de traumatiska minnen soldaterna behöver lära sig att hantera. Psykologen kan bland annat reglera mängden vinande kulor, rök och explosioner. Att behandlingen i så hög grad liknar dataspelen soldaterna vuxit upp med har också haft effekten att tabut kring att gå i psykologisk behandling blivit mindre.

Hur väl behandlingen än fungerar tror dock Brenda Wiederhold att det kommer dröja innan maskiner helt kan ersätta den levande psykologen.

– Vi är fortfarande långt bort från teknik som kan avläsa kroppsspråk och intonation och få ut så mycket information som en duktig psykolog kan göra vid det första bedömningssamtalet, säger hon.

Naturligtvis finns det också rena nackdelar med en allt mer digitaliserad terapi. Magnus Bång påpekar att tekniken inte passar alla – för vissa personer som lider av stress kan mobiltelefonen i sig vara associerad med negativa känslor. En elektronisk insamling av känslig personlig information, som den automatiska överföringen av EKG-resultat i Brenda Wiederholds studie, ställer dessutom nya krav på etiska överväganden.

Brenda Wiederhold är dock övertygad om att det är problem som går att lösa och att vi är på väg mot en värld där psykologisk behandling alltmer smälter samman med tekniken vi regelbundet använder oss i vår vardag – mobiltelefoner, spel och sociala medier som Facebook och Twitter. Begreppet terapi kommer i allt mindre grad vara synonymt med att gå till psykologen.

Den här texten publicerades ursprungligen (i förkortad version) i Modern Psykologi nummer 1.

Förlorade jobb och vinster som vänds till förluster. Lågkonjunkturen kommer under 2009 innebära svåra motgångar som står helt utanför vår kontroll. Hur vi hanterar motgångarna är däremot något vi allra högsta grad kan påverka menar psykologen och författaren Anna Kåver.

Vi snabbspolar fram till slutet av oktober 2009. Föreställ dig ett inglasat mötesrum på en reklambyrå i Stockholm. I en designfåtölj sitter den 35-åriga projektledaren Andrea med huvudet i händerna. Hon har precis fått beskedet att den lilla, men tidigare så framgångsrika reklambyrån drabbats med full kraft av lågkonjunkturen och försatts i konkurs. Andrea har för första gången i sitt liv blivit av med jobbet – och ältandet och katastroftankarna avlöser varandra i hennes huvud. “Jag kommer att bli tvungen att sälja lägenheten i Vasastan som jag verkligen älskar. Familjen kommer aldrig klara sig på bara min mans lön. Varför förstod jag inte tidigare hur illa läget var så att jag kunde byta jobb i tid?”

– Att dra till med skräckscenarion ger en känsla av förberedelse – om jag tänker det värsta kan jag i alla fall inte bli överraskad. Men problemet är att det lätt leder till att man blir förlamad av rädsla och därför inte kan agera klokt, säger psykologen Anna Kåver.

Anna Kåver sitter tillbakalutad i terapirummet på den privata kliniken i Uppsala. Genom fönstret skymtar det palatsliknande Universitetshuset, prytt med ett citat som retar gallfeber på många: “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”. De klienter som gått i kognitiv beteendeterapi hos Anna Kåver skulle kunna tänkas tillägga: “och att acceptera sina tankar är allra störst”. Hon har bland annat hjälpt cancerpatienter att hantera sin obotliga sjukdom och bedrivit terapi med föräldrar som mist sina barn – och ett av hennes viktigaste verktyg är att lära ut ett accepterande förhållningssätt till det svåra som inträffat. I sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans beskriver hon begreppet som att kunna tolerera starka negativa känslor utan att varken undvika, förvränga eller döma. Det innnebär inte att tycka att det som hänt är bra eller rättvist, utan helt enkelt skaffa sig förutsättningar för att gå framåt.

Hur skulle Andrea i det fiktiva fallet kunna använda acceptans som ett verktyg för att avväpna de förvrängda, katastrofala tankarna?

– En enkel övning är att sätta sig ner och tillåta tankar och känslor komma som vågor på havet, observera dem, och sedan sätta ett litet prefix framför. “Nu fick jag tanken att jag inte kommer att hitta ett nytt jobb”, i stället för “Jag kommer inte hitta ett nytt jobb”.

Övningen gör det lättare att skjuta sina tankar, och till viss del också känslorna, en bit ifrån sig. Det blir tydligare att en tanke faktiskt bara är en språklig konstruktion, inte en objektiv beskrivning av verkligheten.

– Man lär sig att något inte behöver vara sant bara för att man tänker det, säger Anna Kåver. Det gör det lättare att se och agera utifrån verkligheten som den är. Vad innebär det här egentligen för min ekonomi? Vilka sociala skyddsnät har jag runt omkring mig? Hur ska jag ta första steget mot ett nytt jobb?

Att döma sig själv väldigt hårt, som Andrea gör, är en vanlig reaktion när man varit med om något svårt, även om man själv inte haft någon makt över händelsen sig.

– Jag har haft klienter som varit med om krig eller blivit utsatta för gruppvåldtäkt och ändå grubblar över vad de själva kunde ha gjort annorlunda i situationen. Och även om man har kunnat påverka situationen måste man lära sig att se på sig själv med skonsamma ögon, och inse att de besluten man fattat har man gjort utifrån den kunskap man hade då, berättar Anna Kåver.

Hur skulle Andrea kunna öva sig i att inte anklaga sig själv?

– Hon skulle kunna tänka igenom alla olika roller hon har i livet: som mamma, dotter, hustru, vän, syskon, kollega, barnbarn. Sedan tar hon en roll i taget och föreställer sig att de människor som hon har en relation till i den rollen promenerar förbi.

– När hon ser sig själv som ett syskon låter hon sin syster och bror gå förbi. Hon noterar bara alla människor hon har en betydelse för – och utan att värdera hur hon presterat I sina olika roller ger hon sig sedan ett erkännande, en klapp på axeln för sin strävan i alla dessa olika sammanhang, säger Anna Kåver.

Övningen är särskilt användbar om man, som Andrea, identifierat sig så starkt med sitt arbete att alla andra roller blivit väldigt förminskade i det egna medvetandet, och därför känner att hela tillvaron rämnar när jobbet försvinner.

Hur kan man göra för att hantera mindre motgångar, som kanske inte är allvarliga nog att orsaka katastroftankar och självanklagelse – men likväl förpestar vardagen? I sin nya bok som kommer senare i år har Anna Kåver undersökt hur vi kan använda oss av våra känslor som verktyg.

– Vi ser oss ofta som offer för de känslor och sinnesstämningar som drabbar oss – och agerar sedan därefter. Men det kan lika gärna vara tvärtom – att man kan påverka sin omgivning på ett sätt som genererar känslor i en viss riktning. Testa till exempel någon dag då du vaknat på fel sida att agera precis tvärtemot vad känslan säger. Var extra trevlig mot kassörskan på Ica, le mot busschauffören och se hur länge irritationen håller i sig…

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Xpress Magazine april 2009.

Vad händer när man som innerstadshipster blir gammal och inser att man blivit… en gubbster? Man går till psykologen och får hjälp att förhålla sig till det! Hur det kan gå till skildrar mina vänner Stefan Thungren och Pelle Forshed i senaste avsnittet Stockholmsnatt (publiceras i Svenska Dagbladet på fredagar).

I veckan hälsade jag på i deras ateljé, En halv hund, vid Blecktornsparken på Söder i Stockholm, just när de höll på med de här avsnittet. Pelle frågade mig om jag kunde komma på något bra sätt att rita terapirummet – förutom att köra på den klassiska divanen. Och jag tänkte direkt “Ah, här har jag en chans att påverka hur psykologer skildras i popkulturen!” – men… så kunde jag inte komma på något bra förslag! Pinsamt! Det bästa jag kunde komma upp med var “modernistiska, stiliga fåtöljer.” Nu blev det ju en en klassisk divan i väldigt modernistisk stil, men vilka möbler eller inredningsdetaljer signalerar bäst terapirum på ett ett modernt och fint sätt?

Stockholmsnatt finns som seriealbum utgivet på Kartago, går att beställa här!

Ateljébesök hos Pelle Forshed och Stefan Thungren på En halv hund. Foto: John Airaksinen