Du skulle ha sett fram emot att börja jobba igen efter semestern – om det inte vore för smärtan som du dras med, i nacken, axlarna eller kanske i magen. Det känns som att du prövat allt för att minska det onda. Din molande, svidande eller dunkande följeslagare gör dig mer modstulen för varje dag som går. Följ acceptansguiden om du vill begränsa den skada som smärtan orsakar – till området där det gör ont.

Den här guiden vänder sig till dig som lider av en relativt lindrig smärta som inte går att ta bort eller behandla. Du som redan varit hos läkaren, testat dig igenom apotekets hela förråd av smärtstillande och har klippkort hos både massör och kiropraktor, utan att någon kunnat ge dig lösningen på ditt smärtproblem. Om det är omöjligt att minska din smärta – vad ska du göra då? Ge upp?

“Släpp taget om smärtan” är det, något provocerande, budskapet som den berömda psykologen och upphovsmannen till Acceptance and Committment Therapy, Steven Hayes upprepar. Men att släppa taget, och acceptera det som gör ont, är inte detsamma som att tycka om smärtan, eller resignera för den. Acceptans är ett första steg till förändring, skriver psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver i sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Det handlar i slutändan om att börja röra dig i riktning mot vad du vill göra med dina dagar på jorden, istället för att fokusera på att få bort smärtan. Men hur gör man det?

1. Kartlägg vilka strategier som du använt för att hantera din smärta och fundera på vad du skulle gjort om du inte hade haft smärtan.
Ta en stund och skriv ned vilka strategier du använt dig av. Exempelvis: stannat hemma från jobbet, gått hem tidigt från fester, värktabletter, sovit extra länge, slutat på gymmet. Vilka långsiktiga vinster och förluster har dina strategier hittills haft? Smärta har en tendens att krympa livsutrymmet, det vill säga hur mycket aktiviteter som du gör i din vardag som betyder något för dig. Det blir lätt en ond cirkel när smärtan får dig att undvika aktiviteter som du gillar att göra, med en liten förhoppning, kanske omedveten, om att smärtan ska minska om du bara är lite mer försiktig. Det är ett vanligt misstag – istället för att reducera smärtan – minskar du ditt svängrum i livet, medan smärtan består – eller förvärras. Våga ställ dig frågan: Hur hade jag levt mitt vardagsliv om jag inte hade haft ont? Exempelvis: Då hade jag sökt chefspositionen, skrivit en bok, varit med när kollegorna spelat brännboll, varit vänligare på jobbet.

2. Håll koll på vilka budskap din tankemaskin serverar dig, angående smärtan. “Jag kommer aldrig orka ett helt yrkesliv om jag har så här ont i axlarna” eller “Tänk om jag aldrig blir smärtfri”. En tanke är bara en av många alternativa tolkningar av verkligheten. Det är lätt att dras med av dömande eller pessimistiska tankar när smärtan drar igång. Lägg märke till när du får de här tankarna, kanske genom att skriva ned dem på en papperslapp, eller ge dem en etikett för dig själv “nu grubblar jag på vad smärtan kommer innebära för mig i framtiden”. Om du kan, låt dem bara passera genom ditt huvud, utan att fästa din uppmärksamhet på dem, och fortsätt koncentrera dig på den aktivitet som du ägnade dig åt, innan tanken dök upp.

3. Öva dig på att styra uppmärksamheten utåt när smärtan vill dra ditt fokus inåt.
När vi upplever smärta fokuserar vi automatiskt på inre sensationer. Vi lägger mycket energi på att fundera exempelvis på hur stark smärtan är eller vad smärtan kommer att innebära för dig just idag och i framtiden. Med hjälp av en miniövning i medveten närvaro kan du öva dig på att styra din uppmärksamhet.

Övning: Blunda och ta några djupa andetag. Koncentrera dig först på smärtan. Hur känns den, var, hur stark, har smärtan någon färg eller form? Vänd sedan uppmärksamheten utåt med hjälp av ett sinne i taget. Lyssna på ljuden i rummet, och de som kommer utifrån gatan. Öppna ögonen och lägg märke till färgerna och detaljerna i rummet. Känns sedan efter hur det känns i kroppen börja nedifrån och upp, hoppa inte över smärtområdet. Byxorna mot magen, stolen mot låren, kliar det någonstans? Försök att låta smärtan vara precis som den är, lägg märke till den utan att försöka förändra den.

4. Låt din smärtupplevelse fortsätta att bli en påminnelse om att du ska fokusera utåt. Utför en del eller hela närvaroövningen när du sitter vid skivbordet, på mötet eller vid middagsbordet om du får plötsligt ont. Att blir medveten om smärtan, istället för att försöka ignorera den, kan göra det möjligt att åter vända uppmärksamheten utåt, till aktiviteten.

5. Acceptera smärtans existens genom att genomföra nya aktiviteter som är meningsfulla för dig. Välj ut tre små beteenden som kan ta dig i riktning mot hur du vill leva ditt liv – använd dig av närvaroövningen när det blir svårt. Det ska helst vara beteenden som du kan genomföra varje dag, exempelvis promenera eller hjälpa kollegor med något, men ett av dem kan vara någon större aktivitet som behöver delas upp i mindre delmål, exempelvis att börja röra sig mot nya utmaningar på jobbet. Använd inte smärtan som ursäkt för att strunta i att göra saker som är viktigt för dig. Även om smärtan initialt ökar – stå ut några timmar till. Fortsätt att delta i aktiviteter som är meningsfulla för dig, med smärtan som följeslagare istället för förföljare.

Text: Linda Backman, Psykologifabriken
Illustration: Graham Samuels
Publicerades ursprungligen i Modern Psykologi
Läs mer: Steven Hayes – Sluta grubbla börja leva.
Anna Kåver – Att leva ett liv inte vinna ett krig – om acceptans
Dr. Mark Boriginis blogg om kronisk smärta på Psychologytoday.com

Jag är nyss hemkommen från världskonferens i Parma, Italien: det var dags för terapiinriktningen ACT – Acceptance and Commitment Therapy att ha sitt årliga stormöte. Redan månader i förväg har jag bokat in mig på hot shotsens pre-conference workshop: två heldagar med grundaren Steven Hayes och (den ständigt bokproducerande!) terapeuten Russ Harris. Själva konferensens schema är späckat, och min längtan efter att lägga mig i en kopieringsmaskin för att kunna gå på ALLT är stor.

ACT i (par)relationer, ACT i organisationer, RFT för kliniker, FAP och ACT (FACT!) i den terapeutiska alliansen, ACT för smärta, ACT med unga, ACT och tacksamhet, ACT och martial arts (!), ACT i föräldragrupper, motstånd inom ACT, ACT och beteendeaktivering, ACT för terapeuten… Varje dag i tre dagar gavs ca 30 föreläsningar och workshops parallellt. Dessa avhandlade allt från den torraste RFT-teori till den allra mest upplevelsebaserade ACTion-workshop!

Hayes och Harris workshop som inledde min konferensvecka kretsade mycket kring relaterande, och flera gånger framhölls sårbarhet som nödvändig insats för en intim relation. En definition av sårbarhet kan vara att visa sin egen imperfektion, ett område som positiv psykologi-förespråkaren Tal Ben-Shahar skrev en bok om år 2009 (The pursuit of perfection). I denna bok betonas acceptans och att tillåta sig själv vara mänsklig, -ett område som är en del av positiv psykologi, men som också lätt ”glöms bort” när ämnesfältet ska presenteras. Kanske är det bara jag, men sårbarhet och att ge upp ett perfekt liv är kanske inte de första associationer som man får när man läser orden livstillfredsställelse, karaktärsstyrkor eller välbefinnande (vilka alla är komponenter i det positiv psykologi studerar). Kanske vill jag just därför betona hur acceptans och att vara mänsklig verkligen är uttalade delar inom positiv psykologi, som en väg bland flera för att öka sitt eget välmående. Acceptans är, som namnet avslöjar, även en grundstomme i ACT, och här finns dessutom en uppsjö av interventioner som visar hur man kan praktisera acceptans.

Ju mer jag reflekterar kring det, desto fler kopplingar ser jag mellan positiv psykologi och ACT. Självklart finns här även stora skillnader, men exempelvis ett övergripande fokus på meningsfullhet och engagemang i tillvaron är en tydlig tråd inom båda fälten. Susanna skrev tidigare på bloggen om hur Martin Seligman har gått från att presentera tre liv (det njutningsfulla, det engagerade och det meningsfulla) som komponenter i lyckan, till att än mer betona vikten av mening för att uppleva livstillfredsställelse och välbefinnande. På denna punkt kan jag tänka mig att Hayes och Seligman är väl överens.

Efter ACT-veckan är det dessutom extra tydligt för mig att se hur det inte bara är de händelser som drabbar oss i vår vardag som avgör hur vi mår, utan snarare hur vi reagerar på dessa. Att det är vår reaktion på innehållet i vårt liv, snarare än innehållet per se som sätter vår lyckonivå är tydligt synliggjort i lyckoforskaren Sonja Lyubomirskys diagram över hur vår lyckonivå kan förklaras av gener (50%), livsomständigheter (10%) och just förhållningssätt (40%) (något som jag skrivit om tidigare på bloggen).

Spännande med ACT-fältet är att det tycks växa med stormsteg, om man ser på antal medlemmar år för år, och det talas om att ett svenskt ”chapter” till den internationella moderorganisationen ska bildas. Detta ska i så fall fungera som en plattform där bl. a. forskning kan sammanställas, svenska ACTare kan nätverka och instrument och övningar göras tillgängliga på svenska.

ACT tillämpat inom organisationer tycks också vara på starkare framfart jämfört med tidigare år. Även om det finns tydliga komplikationer med implementeringen av ACT i kommersiella sammanhang, exempelvis krävs en total omdefiniering av ordet ”värderingsarbete” (då det i ACT står för något helt annat än en ofta luddig top-down process som i värsta fall påtvingats medarbetare) så är detta en hoppfull utveckling. Jag är övertygad om att organisationer har mycket att vinna på att öka graden av acceptans på arbetsplatsen. Det är för övrigt något som
Frank Bond både forskar och skriver kring.

Självklart lyste Psykologifabrikens systerföretag Hoas Tool Shop med sin frånvaro, då de utvecklat det digitala ACT-verktyget Viary för just värderingsbaserad beteendeförändring i bl. a. organisationer. Jag hoppas på att se dem på plats nästa år!

Steven Hayes, amerikansk psykolog och grundare av ACT, är full av beundran för Rikard Wicksell och det beteendemedicinska teamet på Smärtkliniken vid Karolinska Universitetssjukhuset. Exklusivt för Psykologifabriken berättar Hayes om sin respekt för forskningen som bedrivs i Sverige och en personlig anekdot om Wicksells disputation.

”Arbetet som görs av teamet på Smärtkliniken på Karolinska är på goda grunder på väg att bli världskänt. Rikard Wicksell och Gunnar Olsson visar hur man kan omsätta acceptans, medveten närvaro och värderingar i relativt korta och direkta behandlingar för den som drabbats av kronisk smärta. Det har potential att skapa oerhörda förändringar inom smärtbehandlingen.

För psykologin i stort tror jag att deras arbete fullständigt kan förändra sättet vi ser på obehag. I vår kultur betraktas svåra känslor som ett stort gupp på livets motorväg och fokus hamnar då på att ta bort det. Som människor stöter vi av naturen på dödlighet, förlust och smärta. Men vårt medvetande ger oss också möjligheten att ha värderingar, handla avsiktligt, skapa sammanhang och vara kreativa. Patienter med kronisk smärta ställer den idén på sin spets. Om människor kan förmås att leva liv med hög kvalitet i närvaro av fysisk smärta är de goda förebilder för oss alla.

En av Rikards uppfinningar i barns smärtbehandling är att de får rita ett smärtmonster och sedan används den bilden för att lära barnen hur de kan undvika att ständigt slåss med monstret. När Rikard doktorerade 2009 skulle hans mor hålla tal mot slutet av kvällen. Hans mor har svår kronisk smärta och har haft det i många år. Allt eftersom det har blivit värre har hon gett upp mer och mer, inklusive sin favoritsyssla – att måla – därför att det blev för smärtsamt att hålla i penseln. Hennes smärttillstånd är så allvarligt att det är svårt för henne att till och med gå eller stå. Hon kom till festen i rullstol. Hon är också mycket rädd för att tala inför folk och Rikard kunde inte minnas att han någonsin sett henne göra det.

När det blev hennes tur ställde hon sig upp med rullstolen bakom sig. Hon förklarade att det här var skrämmande att göra, men att hon inte kunde låta ögonblicket passera utan att säga några ord om sin son. Hon talade elegant om hans stora hjärta och hans engagemang för patienter och sitt arbete. Till slut gav hon honom en gåva, en vacker målning hon hade gjort av sitt eget smärtmonster.

Jag hade blivit förvarnad om att svenskar skulle vara stela. Men Rikard och övriga 75 personer i rummet satt där välklädda framför det tjusigt dukade bordet och grät som barn, helt utan att vara obekväma. Snarare verkade de fyllda av tacksamhet inför den mänskliga skönhet de just bevittnat.”

Läs mer:

Internet: Contextualpsychology

Böcker: Sluta grubbla börja leva av Steven Hayes (Natur & Kultur), Relational frame theory av Niklas Törneke (Studentlitteratur), Lyckofällan av Russ Harris (Natur & Kultur), Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans av Anna Kåver.

Text: Jenny Rickardsson

Besök gärna siten One thing that matters och se hur andra kan hjälpa dig att leva mer i linje med dina värderingar, allt i sann ACT-anda förstås.

Carina Södergrens långvariga smärta gjorde att hon slutade umgås med vänner och följa med familjen på fotbollsmatcher. Tack vare Rikard Wicksells banbrytande forskning vid Karolinska universitetssjukhuset har hon kunnat återerövra sitt liv.

Detta är del 2 i vår serie om ACT som behandling för långvarig smärta. Del 1 hittar du här.

–”Så fort smärtan är borta ska jag börja träna, träffa kompisar och planera framtiden”, säger patienterna som kommer till Smärtkliniken vid Karolinska Universitetssjukhuset.

– Men de har redan prövat allt och ingen vet hur man ska behandla dem. Det är ett moment 22, säger psykologen Rikard Wicksell.

– Lösningen är att göra det ändå, tillägger han lakoniskt. På lång sikt är det ofta värt det.

Den psykologiska behandlingsmetod som angriper problemet kallas ACT – Acceptance and commitment therapy. Grundtanken handlar om att acceptera att vi drabbas av jobbiga saker i livet – ångest, smärta, förluster, misslyckanden – och att vi ändå är kapabla att agera i linje med våra värderingar och göra saker vi uppskattar.

– Det är en enkel idé, säger Rikard Wicksell. Men att genomföra den kan vara oerhört svårt. Det handlar om en livsstilsförändring och det är allt annat än lätt.
Smärta i kroppen fungerar biologiskt som en varningssignal. Det är kroppens sätt att berätta att något är fel och att det kan vara farligt att göra saker som gör ont och leder mer eller mindre automatiskt till försiktighet, undvikande och passivitet.

– Symtom som smärta medför också ofta en känsla av att någon annan ska lösa problemet åt en, säger Rikard. Patienter är vana vid att sjukvården tar hand om oss när vi mår dåligt. Barn är vana vid att det är vuxnas ansvar att ordna upp saker. Men för att hjälpa patienter med långvarig och svårbehandlad smärta att komma igång med livet igen måste vi jobba med att underminera idén att någon annan ska ta hand om det. I stället är målet att även om man har smärta, ångest och sömnproblem utsätta sig för svåra saker. I den processen måste patienten – även om man är barn – ta ansvar för sin egen förändring.

Den före detta patienten Carina Södergren blev mer aktiv efter behandlingen på smärtkliniken i vintras. Hon vet vad Rikard Wicksell pratar om. Hon är i dag 43 år och drabbades av fibromyalgi i samband med att hon blev gravid för sju år sedan. När hon förra året fick chansen att delta i en forskningsstudie på vuxna med fibromyalgi som Rikard Wicksell och hans kolleger på Smärtenheten genomförde tvekade hon aldrig. Hon hade slutat att umgås med vänner, slutat hänga med på fotbollsmatcher, slutat prova nya grejer och stod ofta bredvid och tittade på när de andra i familjen hade roligt. Och hon var trött på att känna sig fyllsjuk av mediciner, trött på att varje morgon slutade med gråt och trött på hon inte klarade av att hjälpa barnen ta på skorna.
Behandlingen inleddes med att diskutera värderingar. Carina fick fundera över vilka värden som var viktiga för henne i livet.
– Vi pratade om vart jag ville komma. För min del landade det i att ha ett fungerande mammaliv och att vara en bra partner.

Tillsammans med fyra andra patienter träffade Carina Rikard Wicksell tolv gånger. Terapin handlade mycket om att acceptera att smärtan finns där och hur man ändå kan välja hur man vill leva sitt liv.
– Rikard pratade om mikrosteg, berättar Carina. Att jag kan prata med mig själv: Vad är värdet med att kliva upp? Värdet är att jag går upp till mina barn. Vad är värdet i att gå och jobba? Att försöka leva normalt. Vad är värdet av att bara ligga i sängen? Det är inget värde i det. Så jag kan bestämma: Okej, jag går upp. Okej, jag klär på mig. Okej, jag åker med barnen. Och till slut så är jag på jobbet. Väl där händer det att jag gråter och har ont. Men jag kan bestämma mig för att stanna en timme till. Det hjälper mig. Jag får ett mervärde av alltihopa. Man blir ju mer normal. Livet är mer som det borde vara när inte smärtan får styra.

I terapin fick Carina också träna på att gradvis utsätta sig för situationer som hon varit rädd för. Eftersom hon, liksom så många andra patienter med smärta, blivit fenomenal på att undvika situationer som kan komma att öka smärtan hade hon mer och mer begränsat sitt liv. En annan aspekt av terapin gick ut på att skapa distans till sina tankar. Istället för att låta tanken ”Det går aldrig” ta över så fick hon tyst för sig själv omformulera det till ”Nu fick jag tanken att det aldrig kommer att gå”.
– Det är liksom ett sätt att försöka distansera det man säger från det man menar, säger Carina, som tycker att det fungerat väldigt bra för henne.

De forskningsstudier som kliniken driver visar att stora delar av patienterna har blivit mer aktiva, har ökat sin livskvalitet och har ökat det som inom ACT kallas psykologisk flexibilitet – att förmå sig själv att göra saker man värderar även när man får jobbiga tankar, har ångest eller har ont. Bland barn och ungdomar ökar skolnärvaron och det är också vanligare att barn faktiskt får mindre ont än vuxna patienter efter behandlingen – trots att det inte är ett av målen.

När Rikard Wicksell började på smärtkliniken år 2001 tog de emot 250 patientbesök per år. Nu är antalet uppe i över 2 000 besök per år. Och Rikard Wicksell har fått sällskap av tre andra psykologer, som samsas med två läkare och en sjukgymnast om sin beteendemedicinska modell. Alla patienter på Smärtkliniken ingår på olika sätt i forskning, och samtliga psykologer och läkare är delaktiga i forskningsprocessen samtidigt som de jobbar kliniskt. Rikard och Gunnar och de andra på kliniken har fått internationellt erkännande för sitt arbete med smärtpatienter. När Rikard doktorerade förra vintern skrev Time Magazine en lång artikel om det revolutionerande perspektivskiftet i smärtbehandlingen. Trots detta så försöker Rikard tona ner hajpen kring ACT.

– Det är många studenter och kliniker som blir förförda av ACT. Metoden förmedlar ett känslomässigt tilltalande budskap och tenderar ibland att bli flummigt när det beskrivs ytligt. Det räcker liksom inte med att tända några ljus och sitta och meditera för att kalla det man gör ACT. Man behöver också förstå teorin bakom ACT för att förstå hur ACT skiljer sig från traditionell kbt.
Än så länge har ACT provats som terapi mot en rad problem – från rökning till psykos som grundaren Steven Hayes brukar säga. Studierna har i de flesta fall fått lovande resultat, men kritiserats för att handla om för få patienter.

Rikard menar att den vetenskapliga biten är oerhört viktig. Att mäta ordentligt före och efter behandling, att utveckla instrument som mäter det man vill mäta, att genomföra stringenta forskningsstudier på riktiga patienter.
– Jag tycker att det är förmätet att säga att patienter ska göra några yoga-övningar så blir det bra, eller att de kan mindfulla sig till en lycklig tillvaro, säger Rikard argt.
– Ibland beskrivs ACT som en quick-fix och det har jag svårt för. Gör man det på riktigt så handlar det om en livsstilsförändring och det är allt annat än lätt. Det är svårt varje gång man stöter på något nytt.
Den före detta patienten Carina Södergren känner igen sig i Rikards resonemang. Steg för steg har hon återerövrat sitt liv sedan terapin i vintras. Hon accepterar att smärtan finns där och målet är inte längre att bli av med den.

– Jag skyller inte på sjukdomen längre, även om den ibland är överjävlig. Det finns dagar då jag inte fixar det, men det är inte så ofta. Jag är mer aktiv. Jag åker till stallet med min dotter och känner mig jättestärkt. Det är kallt och jobbigt, men jag kan tänka ”jaja, det blir väl bra och vad roligt att vi gör det här tillsammans”. Förut tänkte jag bara på att jag hade ont i handen och att det var kallt. Jag vågar mer och mer. Det går inte jättefort. Jag slänger mig inte över nya saker, men jag gör det, berättar hon stolt.

Läs mer:
Internet: Contextualpsychology
Böcker: Sluta grubbla börja leva av Steven Hayes (Natur & Kultur), Relational frame theory av Niklas Törneke (Studentlitteratur), Lyckofällan av Russ Harris (Natur & Kultur), Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans av Anna Kåver.

Text: Jenny Rickardsson
Publicerades ursprungligen i Modern Psykologi
Detta är del 2 av 3

Acceptera smärtan och gör det du vill ändå. På mindre än tio år har en handfull psykologer och en läkare vid Karolinska Universitetssjukhuset förändrat världens sätt att se på långvarig smärta. Det här är berättelsen om hur det gick till.

– Jag har slutat använda sjukdomen som en ursäkt för att inte göra saker, säger Carina Södergren. Och jag är så stolt och mallig över att ha fått genomgå den här behandlingen.
Efter att ha levt med svår smärta i många år genomgick Carina en förvandling i vintras.
I stället för att säga nej när väninnorna ringer och vill promenera, i stället för att stå bredvid och fixa kaffet när familjen åker skridskor, istället för att stanna hemma från utflykten är hon med.
Carina är tillbaka som den aktiva människa hon vill vara.
– Jag har mer energi och det får mig att må så mycket bättre, säger hon med en lättnadens suck.

För tio år sedan såg det annorlunda ut på landets viktigaste smärtklinik. När den nyutexaminerade psykologen Rikard Wicksell klev in på Enheten för långvarig smärta vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna 2001 hade han ingen aning om vad som väntade.
– Ärligt talat visste jag inte ett dugg om smärtbehandling, säger Rikard Wicksell.
Ett år senare hade han fått enheten att sluta försöka ta bort patienternas smärta och söka efter helt nya behandlingsmetoder.
Smärtklinikens överläkare Gunnar Olsson har sedan början av 80-talet varit en av pionjärerna inom smärtbehandling för barn. Behandlingen av patienter med långvarig smärta fokuserade på medicinsk smärtlindring men misslyckades i alldeles för många fall.
– Vi tar emot dem som drabbats av smärta som barnläkare varken kan förklara eller behandla, berättar Gunnar Olsson.
Det handlar ofta om barn som har så ont att de inte vill gå hemifrån, trots att ingen skada eller sjukdom kan förklara smärtan. Patienter som har valsat runt i sjukvården under många år, utan att någon har kunnat hjälpa dem att bli av med det onda. Som en följd har de slutat att göra en massa saker. Slutat att spela fotboll för att det gör ont. Slutat att gå på bio för att det gör ont. Slutat att träffa kompisar för att det gör ont. Slutat att gå till skolan för att det gör ont.

– Många blev nöjda och bra hos mig, berättar Gunnar Olsson. Men mestadels stod jag lika handfallen som alla andra.
Mindre än hälften av patienterna med långvarig smärta blev bättre.
– Länge har dessa patienter behandlats respektlöst av vården, menar Gunnar Olsson. När man inte hittar något fel på dem så sägs det föraktfullt att det sitter mellan öronen.
I klarspråk betyder det att de hittar på, inbillar sig eller är halvt tokiga. Fibromyalgitanter som klagar i onödan, barn som hittar på ursäkter för att slippa gå i skolan. Inget kunde vara mera fel.

– Det väcker ångest hos sjukvårdspersonal när man inte kan hjälpa patienten och inte har någon aning om vad det handlar om. Oftast hittar man då på förklaringar och använder de verktyg man har – det vill säga mediciner med biverkningar och dålig effekt, säger Gunnar Olsson.
Gunnar Olsson misstänkte att skillnaden mellan de som blev bättre och de som inte blev det hade med psykologi att göra, men hade för lite kunskaper inom psykologi för några djupare analyser.
– Så jag letade i tre år efter en psykolog. Det kom flera psykodynamiker hit på intervju, men de störtade förbannade ut ur mitt rum eftersom jag inte hade gått i psykoanalys och därmed inte hade tillräckliga psykologiska insikter för att förstå. Så dök Rikard Wicksell upp. En nyutexaminerad psykolog med kbt-grund och ett stort intresse för forskning.
– Det var knappt någon här som visste hur en psykolog såg ut, skrattar Wicksell.
– Jag fick i uppdrag att utveckla en kbt-modell för barn med långvarig smärta. Första halvåret tillbringade jag på biblioteket, sedan åkte jag till USA och besökte några smärtcentra, berättar Rikard Wicksell.

Väl hemma igen började Rikard diskutera med Gunnar om vilka metoder de skulle satsa på. Men det fanns hela tiden en gnagande känsla av att inget de hittills hade stött på funkade riktigt bra.
– Tänk dig en tonåring som har haft ont i fem år. Han har slutat gå till skolan, slutat träffa kompisar och har inga drömmar om framtiden längre. Tror vi verkligen att viss smärtlindring kan ändra på det? Jag vill hjälpa honom att förändra sitt liv. Så jag kom hem från USA med slutsatsen att ingen befintlig metod kommer att göra den skillnaden. Jag sade: ”Det här med att ta bort smärtan, jag tror inte att det är det vi ska jobba med”, berättar Rikard Wicksell.
Successivt köpte Gunnar Olsson resonemanget.
– Det är ett enormt perspektivskifte, säger Olsson. Att lära patienten att leva ett bra liv trots smärtan. Inte fokusera på att ta bort smärtan.
– Vi enades om att släppa målet att reducera smärtan och i stället fokusera på att hitta bättre sätt att förhålla sig till sin smärta, säger Rikard Wicksell.
Efter några trevande år, började det nya beteendemedicinska smärtteamet på Karolinska att hitta behandlingsinslag som de tyckte fungerade i önskad riktning.
– Jag trodde inte riktigt på traditionell kbt i det här sammanhanget, berättar Rikard Wicksell.
– För att vi skulle kunna släppa målet att reducera smärta fick vi söka efter andra sätt att se på smärta. Alla existerande behandlingar siktade ju mer eller mindre på symtomminskning:  Minskad stress, smärta och ångest eller minskad muskelspänning för att det förhoppningsvis i sin tur ska öka funktionsnivån.

När patienterna kommer till Rikard Wicksell och hans kolleger spenderar de mest tid vilande i hemmet med förhoppning om att det ska göra smärtan mindre.
– ”Så fort smärtan är borta ska jag börja träna, träffa kompisar och planera framtiden”, säger de. Men de har redan prövat allt och ingen vet hur man ska behandla dem. Det är ett moment 22, säger Rikard.
– Lösningen är att göra det ändå, tillägger han lakoniskt. På lång sikt är det ofta värt det.

Läs mer:
Internet: Contextualpsychology.org
Böcker: Sluta grubbla börja leva av Steven Hayes (Natur & Kultur), Relational frame theory av Niklas Törneke (Studentlitteratur), Lyckofällan av Russ Harris (Natur & Kultur), Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans av Anna Kåver.

Text: Jenny Rickardsson
Texten publicerades ursprungligen i Modern Psykologi
Detta är del 1 av 3

Vi har ju tidigare tipsat om Tal Ben Shahars video på Big Think – som såklart handlar om lycka och positiv psykologi. Nu blev jag via @laninge uppmärksammad på att även Steven Hayes har en video där (inklistrad ovan!). Intressant resonemang om de höga siffrorna på kronisk smärta, sjukskrivningar och utbrändhet i Skandinavien bland annat!

Av: John Airaksinen

Han tycker att diagnossystemet DSM är skräp och menar att vi måste sluta försöka må bra hela tiden. Professor Steven Hayes, som ligger bakom terapiformen ACT, är en idealistisk ex-hippie med storslagna idéer.
– Jag har aldrig förlorat visionen om att skapa en bättre värld, säger han.

Steven Hayes ögon lyser när han berättar om sin mission med terapiformen Acceptance and Commitment Therapy (ACT) – att få människor att leva i linje med sina värderingar.
– Vill du ägna dig åt att dämpa ditt obehag varje gång du upplever något hemskt, eller vill du göra något du faktiskt värderar?

Han lutar sig fram i skinnfåtöljen i hotellfoajén när Psykologifabriken träffar honom på besök i Stockholm. Med händerna illustrerar Hayes en avgörande skillnad mellan den tredje vågens kognitiv beteendeterapi – dit ACT räknas – och traditionell KBT. Inom den tredje vågen ser man det som självklart att arbeta med patientens värderingar – och inte bara fokusera på ett specifikt symptom som ska botas. Det innebär dock inte att man som terapeut delar ut pekpinnar.

– I de samhällen där meditativa traditioner växt fram är de grundade i en religion vars värdesystem hjälper till att vägleda användaren i metoden, säger Hayes. Men som terapeuter kan vi inte säga åt patienter vad deras värderingar bör vara, ingen har utsett oss till spirituella ledare. Men vi kan hjälpa människor att diskutera sina egna värderingar. Få kontakt med dem.

Steven Hayes är till vardags professor i psykologi vid University of Nevada i USA. Han har publicerat över 400 vetenskapliga artiklar men säger själv att han är en gammal hippie som bott i kollektiv, och fortfarande är idealist.
Ända sedan hans intresse för psykologi väcktes har han haft storslagna idéer om vad psykologi och psykologer kan åstadkomma.
– Jag läste B.F. Skinners bok ”Walden 2” – hans vision om hur ett samhälle skulle kunna skapas utifrån behavioristiska principer. Här har vi en kille som studerade råttor och duvor, och många som läste den blev skräckslagna när de trodde att han ville kontrollera världen eller skapa en utopi. Men det ville han inte. Vårt mål som psykologer är att stegvis skapa en bättre värld – det är vad boken handlar om. Jag har aldrig förlorat den visionen.

Enligt Steven Hayes är det inte konstigt att medveten närvaro och acceptans, som är två av metoderna som används i ACT, blivit populära just nu. Dagens samhälle matar oss med intryck som vi inte är byggda för att hantera. De här strategierna kan hjälpa oss att uppleva och förhålla oss till det som smärtar, i stället för att bara undvika.
– Låt oss ta ett exempel. Min treårige son tittar på tv och frågar plötsligt ”Vad är det?”. Jag tittar upp och får se tv-bilder från en konflikt, en person som ligger där döende. Hur gammal tror du att din farfarsfar var när han för första gången fick se något sådant? Det kanske aldrig hände i hela hans liv, säger Hayes och slår ut med händerna.

– Nu kan vi få se den typen av bilder varje dag. Frågan är hur vi ska kunna uppleva känslorna som det väcker, istället för att bli avtrubbade eller dehumanisera de drabbade. Det är där acceptans och medveten närvaro verkar kunna hjälpa oss, säger han.
Just undvikandet av obehagliga känslor är något som ACT-modellen ser som centralt i vidmakthållandet av psykopatologi. Steven Hayes menar att det moderna samhället underblåser detta genom “feelgoodism”: Att människor tror att det viktiga i livet är att ständigt befinna sig i en känsla av att man “mår bra”.

Många av sätten att arbeta med tankar som återfinns i tredje vågens KBT är starkt inspirerade av den buddhistiska traditionen. Steven Hayes poängterar dock att det inte bara handlar om att plocka in meditation i en befintlig behandling, utan att förstå de psykologiska processerna som påverkas genom meditativa tekniker.
– Om det enda vi i vetenskapssamhället gör är att ta urgamla tekniker och validerar dem vetenskapligt, så har vi enligt mig inte tagit ett kliv framåt. Vi måste plocka isär de här teknikerna i sina beståndsdelar och undersöka dem. Inte bara validera behandlingspaket – utan verkligen förstå processen bakom de här teknikerna.

Hayes menar att det är en återvändsgränd för den vetenskapliga utvecklingen att bara jaga evidens för specifika behandlingar för avgränsade diagnoser – utan att i grunden förstå vad det är i behandlingen som fungerar – och varför. Enligt Hayes blir resultatet en växande hög med snäva diagnoser och manualer som blir allt svårare att passa in verkliga, mångfacetterade och unika människor i.

– Nu tror vi att psykologi handlar om att skapa manualer för DSM-diagnoser. DSM kom inte från psykologi, utan från psykiatri! Om det hade fungerat hade jag tyckt att det var okej, men det gör det inte. Psykologstudenter får lära sig att se om en patient har fem av nio kriterier – det är skräp, och det är inte vårt fält.

För Steven Hayes är det betydligt viktigare att förstå de processer som han menar är gemensamma för många psykiska problem, bland annat upplevelsemässigt undvikande, psykologisk inflexibilitet och kognitiv fusion (när man likställer tankar med objektiva beskrivningar av verkligheten). Han vill därför inte låsa ACT till en detaljstyrd manual utan välkomnar andra att hjälpa till att utveckla nya tekniker.

– Om du skriver en bok om hur man kan påverka de här processerna och vill att jag ska kalla det en ACT-bok så gör jag det gärna. Men du får förstås kalla den något annat också om du vill, säger han och skrattar.

Text: John Airaksinen & Mathias Holmberg

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Psykologtidningen.