Jag sitter och arbetar med en liten specialgrej som vi kommer att presentera på Psykologstudent 09 i Uppsala 14 februari. Här är ett litet smakprov på vad jag har hittat!

Att öppna sig för andra är positivt korrelerat med gillande. Forskare har också visat att ju mer information en individ delar med en annan, desto mer information kommer den mottagande individen att återgälda. Eftersom denna öppenhet predicerar gillande, kommer individerna troligen börja tycka mer om varandra!

(Worthy, M., Gary, A.L., & Kahn, G.M. (1969). Self-disclosure and exchange process. Journal of Personality and Social Psychology. 13, 59-63.)

Ställer mig dock frågande till om detta går att generalisera till Stockholms population.

Varför är det så svårt att erkänna när man haft fel – även när det är helt uppenbart? I Ruben Östlunds De ofrivilliga finns det en helt fantastisk replik som sätter fingret på just det fenomenet.

Busschauffören har myndigt förklarat att han vägrar köra vidare innan den som haft sönder gardinstången på busstoaletten träder fram (se klipp från scenen i trailern ovan). Timmarna går och när en av passagerarna erbjuder sig att ersätta skadan bara chauffören kör vidare säger han blankt nej. Det handlar inte om pengarna, säger chauffören, och lyckas sedan i en mening kommunicera ångesten över att veta att man har fel, att veta att det är uppenbart för alla och ändå inte kunna ändra sig:

– Nu är det ju så att jag har satt mig i en lite speciell situation här…

Svårigheten att erkänna fel är såklart något som socialpsykologer studerat, bland annat Carol Tavris och Elliot Aronson författare till boken Mistakes Were Made (But Not By Me): Why we justify foolish beliefs, bad decisions, and hurtful acts. En av de psykologiska mekanismerna som de tar upp är kognitiv dissonans, den mentala konflikt som uppstår till exempel när man gör något korkat och irrationellt som krockar med självbilden att man är både smart och vettig. För att lösa obehaget som den kognitiva dissonansen medför är det enklast att omvärdera beteendet – det kanske egentligen inte var jag som gjorde fel, utan omständigheterna som ställde till det. Ett annat sätt att minska kognitiv dissonans är att inte ta in ny information som krockar med till exempel självbilden eller en åsikt man har.

Ett exempel med kognitiv dissonans hos busschauffören ovan skulle kunna vara:

• Busschauffören har uppfattningen att det är rätt att sätta ner foten när någon förstör saker på hans buss – även om det bara handlar om en gardinstång.
• Han är säker på att om han bara vägrar köra vidare kommer den skyldige träda fram.
• Problemet är att den skyldige, skådespelerskan Maria Lundquist (i rollen som sig själv) vägrar erkänna.
• Nu börjar det uppstå kognitiv dissonans hos chauffören – hans uppfattning att han både gör rätt och gör något som kommer att lösa situationen krockar med verkligheten. Utifrån är det lätt att se att hans uppfattning om att man måste sätta ner foten inte är så rationell när det leder till att hela bussen blir försenad, men det är information chauffören har ett motstånd mot att ta in – eftersom den går tvärtemot hans övertygelse.
• När han väl inser att han satt sig i “en lite speciell situation”, har det gått för lång tid för att han ska kunna backa…

Hur scenen slutar ska jag inte avslöja, men gå och se filmen vetja! Den är värd alla lovord den fått! (Och rätta mig förresten gärna om jag minns repliken fel…)

Elliot och Aronson snackar om kognitiv dissonans när George W. Bush och hans hökar fattade beslutet att attackerar Irak, och massa annat spännande i intervjun här!

Nu är det jullov i nio dagar, hurra!

Kan man köa två timmar för en doughnut? Japp – i Tokyo! I en artikel i DN På Stan berättar Hoa om japanska doughnut-haket Krispy Kreme och så snackar han lite om hur köerna till Golden Hits och Sturecompagniet funkar som olika former av belöningssystem! Artikeln tar också upp en rätt rolig socialpsykologisk studie på vad som händer när man försöker tränga sig bland folk som köar för U2-biljetter.

Och en helt annan sak: Jag fick ett gäng nya inbjudningar till den fina musiktjänsten Spotify – så hör av dig om du är sugen på att testa! Du som redan har Spotify får gärna kolla in vår Psykologifabriken-spellista! Det är lite Pet Shop Boys, Lil’ Wayne, Kate Bush, Lorentz & M. Sakarias, Mavado, Bruce Springsteen och massa annan musik vi gillar att lyssna på när vi sitter och jobbar på Detroit!

Jag har undersökt intelligensen hos 65 personer som besökt Psykologifabriken under en vecka. Jag ville veta om du är annorlunda från alla andra internetsurfare där ute. Vill du veta resultatet? Lyssna på Vi är Dom. 

I programmet får du även höra Marilynn Brewer, framstående forskare på ämnet grupprocesser. Bland annat diskuterar vi vad som gör att vi föredrar en viss grupp framför en annan.

Att föredra en viss grupp kan ibland få förödande konsekvenser vilket kan erfaras den 5 december då Die Welle har premiär i Sverige. Den bygger på den klassiska boken och filmen The Wave, som i sin tur bygger på en verklig händelse i en Kalifornisk skolklass 1967. Historieläraren Ron Jones skapade en fascistisk rörelse utifrån sitt klassrum på Cubberley High School i Palo Alto. Syftet var att eleverna själva skulle få uppleva hur lätt man skapar en känsla av att den egna gruppen är överlägsen andra. Jones ville med sitt – väldigt oetiska – experiment lära eleverna om hur judehatet kunde bli så utbrett i Nazityskland.

Regissören till The Wave är nu intervjuad i DN och i SvD.

Barack Obamas anhängare fruktar att hans övertag i opinionsundersökningarna inte kommer räcka till seger. Enligt teorin om Bradley-effekten finns det rasfördomar som kommer till uttryck först i valbåset. Samtidigt har en psykologiforskare visat att det snarare var den motsatta effekten som syntes under primärvalen.

1982 kandiderade afroamerikanen Tom Bradley i Kaliforniens guvernörsval. Trots ett betydande övertag i opinionsundersökningarna förlorade han valet till sin vita konkurrent George Deukmejian. En förklaring som fick stort genomslag var att många vita väljare inte hade varit helt uppriktiga i opinionsmätningarna – de hade svarat mer politiskt korrekt än ärligt (vilket stöds av teorin om social desireability bias) för att inte kunna anklagas för att vara rasister.

Teorin, som fick namnet Bradley-effekten, har gjort comeback i årets valkampanj och blivit stort uppslagen i media (Salon-artikeln “Those ‘undecideds’ are for McCain” är ett exempel).

Omedvetna fördomar
En annan psykologisk mekanism som skulle kunna förklara Bradley-effekten är omedvetna fördomar. Kanske har man helt ärligt uppgett sig vara osäker i en opinionsundersökning – för att sedan välja den vita kandidaten när man väl står i valbåset, eftersom det instinktivt känns tryggast.

Det behöver alltså inte handla om ovilja utan snarare oförmåga att säga vad man verkligen tänker rösta på. Och det är heller inte självbedrägeri – eftersom fördomarna är just omedvetna. Psykologiforskarna Brian Nosek, Mahzahrin Banaji och Anthony Greenwald har tagit fram ett test, Implicit Association Test, som ska göra det möjligt för individer att själva avslöja sina omedvetna preferenser.

Enligt forskarna går det att mäta skillnaden mellan en medveten och omedveten inställning till känsliga ämnen som till exempel ras, kön eller sexualitet. En undersökning som Mahzarin Banaji genomförde tillsammans med Thierry Devos under primärvalen visade att en majoritet av försökspersonerna hade lättare att associera Hillary Clinton än Barack Obama till “amerikansk”.

Kritiker till IAT-testen menar dock att resultaten snarare säger något om samhällets dominerande attityder än om hur den specifika individens fördomsregister ser ut.

Forskarna Mahzarin Banaji och Anthony Greenwald demonstrerar ett IAT-test i NBC:s Dateline.

Den omvända Bradley-effekten
Men behöver verkligen Barack Obama oroa sig? Påståendet att Bradley-effekten fortfarande skulle vara en faktor har fått kritik – och nu finns det till och med stöd för en motsatt effekt. När samme Anthony Greenwald tillsammans med statsvetaren Bethany Albertson granskade data från demokraternas 32 primärval hittade de tre exempel på vad de definierar som Bradley-effekten, men tolv exempel på motsatsen (se en graf över resultatet här).

Greenwald och Albertson tror därför att opinionsundersökningarna inför tisdagens val snarare underskattar Obamas stöd med 3 till 4 procentenheter. Deras hypotes är att många väljare som kommer att rösta på Obama skulle undvika att säga det i en opinionsundersökning på grund av socialt tryck från en republikansk omgivning. Flera av staterna som uppvisade en omvänd Bradley-effekt i undersökningen är klassiska röda (republikanska) stater som Montana, South Dakota, Oklahoma och Missouri.

När den krisdrabbade ekonomin står högst på dagordningen får Obama stöd även från republikanska väljare – som prioriterar plånbok före ideologi. Sannolikt kommer många av dem att förbli osynliga i opinionsundersökningarna inför tisdagens val.

Varför är idén om att ge mikrolån till entreprenörer i tredje världen så smittsam? Psykologifabriken granskar i en serie artiklar några av de psykologiska mekanismerna som gjort lånesystemet på Kiva.org till en succé.

När jag för en månad sedan gjorde mitt första lån på Kiva.org var jag en av 2 241 personer som gjorde debut på sajten – bara den veckan. Tillsammans med sajtens trogna användare hade vi – också bara under den veckan – lånat ut $ 592 000 (ungefär 3,9 miljoner kronor). När jag i dag satte in nya pengar på mitt konto för att kunna göra mitt andra lån upptäckte jag att Kiva fått ett nytt ganska angenämt problem – efterfrågan på att få göra lån är större än utbudet av låntagare. Livsmedelshandlaren Isaac Abaya från Uromi i Nigeria var den enda entreprenören som inte redan fått hela sitt lån finansierat.

Vad är det i Kivas modell som gör den så attraktiv? Dels bygger den på en beprövad (och Nobelpris-belönad!) tanke om hur små lån kan göra stor skillnad för fattiga entreprenörer att få igång affärsrörelser. Men Kiva har också hittat sätt att tillämpa modellen som gör systemet lätt att ta det till sig.

Lätt att börja låna ut lite – lätt att fortsätta ge mycket
Övertalningstekniker är ett väl utforskat område inom socialpsykologin, och en av de mest klassiska är foot-in-the-door-tekniken. Genom att om att be om en liten tjänst/summa/etc först gör man personen som är utsatt för övertalningen mycket mer mottaglig för en större tjänst/summa/etc vid ett senare tillfälle, än om man hade gått på den större direkt.

Den här mekanismen är väldigt tydlig i Kivas system, som just bygger på små lån. All deras kommunikation går ut på att den väldigt facila summan $25 kan göra stor skillnad. Det är ingen stor tröskel att ta sig över att låna ut $25 till en entreprenör, men när man väl gjort det vill man gärna fortsätta ge mer till fler (den genomsnittliga långivaren på Kiva har lånat ut $125). Att den första tröskeln är låg handlar inte bara om summan, utan lika mycket om att det är extremt smidigt och lätt att fixa hela proceduren på några minuter från sin dator.

Varför är det lätt att ge större belopp när man väl kommit över första tröskeln? Enligt self-perception -teorin kan det gå ganska snabbt att internalisera ett “givande”-beteende och då blir det konsekvent med ens självbild att fortsätta ge (eller i det här fallet låna ut).

Lägre behov av hjälp – och hjälpen behövs under en kortare tid
I en studie från 1991 visade två socialpsykologer att vår vilja att hjälpa till är större om vi får information om att hjälpbehovet är begränsat – och att hjälpen bara behövs under en begränsad tid. Det här tar Kiva fasta på i högsta grad. Som långivare ser man direkt att det är relativt små målbelopp varje entreprenör sätter upp, och att det går till något konkret på en gång. På några dagar kan en klädförsäljerska i Tanzania fått ihop tillräckligt mycket för att kunna köpa in ett nytt lager.

Det ligger naturligtvis i linje med grundläggande inlärningsteori. Om man tydligt och snabbt ser resultat (klädförsäljerskan får ihop så mycket pengar hon behövde) av sitt handlande (att låna ut en mindre summa), då blir beteendet mer belönande, och man är mer benägen att upprepa det.

Del två i artikelserien om Kiva kommer att handla om gruppsykologiska mekanismer och varför Google Maps gör det mer attraktivt att låna ut pengar till någon på andra sidan jorden.

En intressant fenomen som studerats inom socialpsykologin är konformitet – anpassning av beteende eller tänkande så att det överensstämmer med gruppens norm. De mest klassiska experimenten utfördes av Solomon Asch på 50-talet, och är trots en hel del feltolkningar fortfarande intressanta. Aschs experiment gick ut på att titta på linjer och avgöra vilken som var längst – filmen ovan är en lite mer handfast och vardagsnära illustration av begreppet!

Videoklippet kan med fördel ses utan ljud.