Tänk vad kul det vore om fler filmade sina spännande experiment och lade upp på nätet? (Kolla också in det här uppmärksamhetsexperimentet om du inte redan gjort det.) Tack Psykologibloggen.no för tipset!

Av: John Airaksinen

För ett par månader sedan fick jag en sjukt rolig förfrågan från VentureZone – att snacka för studenter på Linköpings Universitet som vill starta företag om hur man kan bli bättre på att mingla! Något som jag själv tycker är väldigt kul, ofta leder till roliga samarbeten och nya kunder för Psykologifabriken – och som det såklart finns en massa psykologi i!

(Ett färskt exempel: Fick i går mejl från en tjej som jag började snacka med på ett Natur och Kultur-mingel i somras bara för att hon hade så cool frisyr. Det ledde till att vi blev kompisar – och att hon nu hörde av sig eftersom hon på jakt efter efter en Wordpress-hackare till en sajt hon skulle göra form till. Såklart var det något Psykologifabrikens Arvid var intresserad av!)

Hur som helst, igår var det dags för föreläsningen! Som alltid när jag gör en föreläsning för första gången var jag lite extra nervös, men det blev riktigt kul – mycket tack vare alla engagerade studenter som snabbt kastade sig in i övningarna!

Här kommer lite länkar till några av de psykologiska mekanismer och studier jag snackade om i föreläsningen – och några jag inte hann ta upp!

Självuppfyllande profetia – sannolikheten att bli omtyckt är större om man tror att man ska bli det.

Implicit egoism – gemensamma nämnare skapar gillande oavsett hur banala dom är!

Self disclosure – man ökar sannolikheten att den andra blir personlig genom att man vara det själv.

Halo-effekten – i brist på annan information tänker vi oss ofta att en trevlig person i högre grad också är smart!

Kameleonteffekten – varför vi känner oss mer bekväma om den andra personen är på samma nivå i kroppsspråket.

SVT:s Östnytt var på plats och gjorde ett litet inslag! Kanske lite synd att det bara är de praktiska knepen som berörs och inget av psykologin, men det är såklart svårt att få in allt på ett kort inslag…

Och här finns förresten en lista på fler praktiska knep man kan testa!

En bunt unga killar som inlett en kriminell karriär låses in i ett fiktivt fängelse. Vad ska hända? Det vill TV4 veta i sitt senaste dokudrama Inlåst. Ett klassiskt socialpsykologiskt experiment och modern forskning på vad som fungerar – och inte fungerar – brottsförebyggande kan ge några hintar om svaret.

För 38 år sedan låste den socialpsykologiska forskaren Philip Zimbardo in 24 helt vanliga, friska unga män i källaren på Stanford University. 12 lottades att agera fångar, 12 lottades att agera fångvaktare. Planen var att genomföra ett två veckors rollspel i en realistisk omgivning. Fångarna greps av polisen i sina hem, avidentifierades och gavs varsitt nummer. Vakterna utrustades med maktsymboler som solglasögon och visselpipor. Experimentet fick avbrytas i förtid. Vakterna behandlade sina fångar så omänskligt förnedrande, fångarna gick helt upp i rollen som mindervärdiga och hunsade. Här kan du läsa allt om Zimbardos experiment. Och om de otäcka parallellerna till vad som hände i Abu Ghraib för några år sedan.

Men inte bara Zimbardo har velat lära sig mer om hur fängelselivet eller ett besök i fängelset påverkar en person. 1978 gjorde filmaren Arnold Shapiro Scared Straight, en dokumentär om några skrytsamma ungdomar med kriminella problem. Han tog med dem till ett hårt fängelse där de fick träffa livstidsfångar och andra tungt kriminellt belastade och lära sig om allt det vidriga det innebär att sitta inne. För ungdomarna i filmen tog besöket sådan skruv att de flesta avslutade sina kriminella banor. Så i USA infördes sedan Scared Straight som ett brottsförebyggande program där ungdomar på glid skeppas iväg på studiebesök i fängelse i avskräckande syfte. Men en dokumentärfilm med gott resultat är dock inte detsamma som att metoden är pålitlig eller funkar för en större grupp ungdomar. För forskningen kring skrämselprogrammet visar att ungdomar som utsatts för Scared Straight i högre utsträckning återfaller i brott i stället för att bli avskräckta.

Av: Jenny Rickardson

Har du funderat över varför du ger dricks på krogen även om du inte är särskilt nöjd över den service du har fått? Eller varför du lämnar slantar på den där restaurangen i Paris du aldrig kommer att återvända till? Mr Pink i filmen Reservoir dogs och psykologisk forskning hjälper oss att hitta svaret. Förklaringen heter sociala normer.

”Na-a, I don’t tip” säger Mr Pink oblygt i Quentin Tarantinos hyllade långfilm Reservoir dogs från 1992. Runtom sitter hans kumpaner samlade kring bordet på den lokala syltan och ska precis skramla ihop till servitrisens dricks. ”You don’t believe in tipping?” frågar Nice Guy Eddie Cabbot och ser förundrad ut – hur kan man egentligen neka till att lägga en ynka dollar till den underbetalda serveringspersonalen?

Scenen som innehåller en av Tarantinos mest träffsäkra och rappa konversationer ställer onekligen en hel del intressanta frågor kring just fenomenet att ge dricks, och hur det kommer sig att vi människor de facto betalar för något som vi egentligen inte är skyldiga till. Sett ur detta perspektiv ter sig Mr Pinks ovilja att bidra som oerhört rationell, i synnerhet eftersom man kan anta att han aldrig kommer att återvända till krogen igen. Men trots detta är dricks ändock en självklarhet på restauranger och barer världen över, och ett fenomen som idag överstiger $27 miljarder om året bara i USA.

För att förstå varför vi ger dricks måste vi först gå tillbaka i historien för att undersöka hur det har uppstått. Till skillnad från idag var dricks nämligen något man gav bort i förväg och lade i stora bronsurnor för att försäkra sig om en god service, därav namnet ”tip” – To Insure Promptitude. Allteftersom försvann dock detta inslag från de flesta restauranger och barer, men enligt många ekonomer levde emellertid fenomenet att ge dricks kvar hos kunderna som ett sätt att kontrollera och belöna servicepersonalens ansträngningar – det utvecklades helt enkelt till ett slags incitament för att jobba hårdare. Problemet med denna förklaringsmodell är emellertid att forskning har visat att individer tycks ge dricks oavsett kvaliteten på servicen.

Ofer H. Azar, fil.dr i ekonomi och med ett specialintresse för hur människor spenderar sina pengar, blev intresserad av dricksens till synes altruistiska natur. Han undersökte hur det kommer sig att människan egentligen betalar för någonting alldeles i onödan. För emedan man skulle kunna tro att dricks ges för god service har det visat sig att detta enbart förklarar en liten del av orsaken till att vi lämnar extra pengar. Faktum är att det dessutom har visat sig i undersökningar som gjorts på internet att cirka 70 % att de tillfrågade skulle ge dricks ändå, trots en undermålig service, varför det tycks vara helt andra orsaker som står bakom vår vilja att lämna slantar på bordet.

Enligt Azar tycks det istället framförallt handla om sociala normer, och vad som är tillbörligt vid olika situationer. Att ge dricks har helt enkelt vuxit fram över tid som någonting korrekt att göra, vilket får en att omedvetet känna sig tvingad till att lämna pengar till personalen. Vid intervjuer förklarar de flesta deltagarna att de ger dricks helt enkelt därför att det är ett lämpligt socialt beteende för situationen. Det resonemanget tydliggör också varför vi exempelvis inte ger pengar till en flygvärdinna – där existerar inte det sociala trycket på samma sätt.

Redan 1975 visade Stephen Freeman att ju större middagssällskap desto mindre ger vardera individ i dricks procentuellt sett. Allra mest givmilda tycks grupper på tre personer vara. Men vad i den sociala normen är det då som utövar ett så starkt inflytande på vårt dricksande? I synnerhet visar Azars slutsats på att det handlar om vår rädsla för att handla på ett felaktigt sätt inför andra och därmed framstå som snål, pinsam och orättvis. Risken för att bete sig fel i den sociala situationen upprätthåller därmed beteendet med att ge pengar och gör att vi känner oss tvingade till att visa att vi faktiskt har gett dricks.

Detta är något som kanske synliggjordes tydligast i en studie där kunderna på en restaurang var tvungna att betala vid en kassa och inte direkt till servitören. I de flesta fall valde testdeltagarna att lämna dricks kontant vid bordet, men betala med kort för själva måltiden vid kassan. Problemet var emellertid att personen vid kassan omöjligen kunde veta om kunden lämnat någon dricks alls, varför en stor del av deltagarna i efterhand beskrev situationen som väldigt obekväm – vissa valde till och med att ge dricks igen för att vara helt på den säkra sidan. Den sociala normen tycks således vara så stark att vi kan gå långt för att undvika att framstå som att vi bryter mot den. För vem vill egentligen framstå som snål?

Scenen i Reservoir Dogs slutar med att Mr Pink ger med sig och lägger in en dollar i dricks till servitrisen, men detta först efter stark påtryckning från sina kumpaner. Med andra ord föll även han i slutändan för den sociala normen, även om den i detta fall kanske var mer explicit än den vanligtvis är ute på krogen.

Text: Alexander Rozental
Alexander är psykologkandidat, termin sju, vid Linköpings Universitet och bloggar på Psykologstudent.se.

Denna sommar är det 15 år sedan Sverige grävde brons i fotbolls-VM i USA, och en av de största folkfesterna i landets historia ägde rum i Rålambshovsparken i Stockholm. Psykologisk forskning från idrottens värld visar att en tredjeplats ofta kan vara mer tillfredsställande än att komma tvåa.

”Tänk om jag bara hade lagt lite mer tid på träningen”, ”Tänk om jag bara hade ansträngt mig lite mer”. Att komma på andraplats är onekligen kännetecknat av många blandade känslor. Samtidigt som man är glad över sin prestation går det inte riktigt att helt släppa tanken om vad som hade hänt om man bara hade gjort det där lilla extra. Det en individ lyckas uppnå rent objektivt tycks inte betyda lika mycket som våra subjektiva tolkningar av det – ett fenomen som har fångat många socialpsykologers intresse. Framförallt har forskning funnit att tre faktorer verkar påverka vår känsla av tillfredsställelse; 1) hur vi jämför oss själva med viktiga personer i vår omgivning 2) hur väl vår prestation stämde överrens med våra tidigare förväntningar, samt 3) skillnaden mellan vårt agerande och vad vi i efterhand fantiserar ”skulle kunna ha inträffat”.

Just den sistnämnda aspekten har på sistone fått en hel del uppmärksamhet inom psykologins område, och går under det passande namnet counterfactual thinking. Enligt Barry Schwartz, psykolog och professor i socialteori vid Swarthmore College, rör det sig om ett sätt för människan att spekulera kring vad som skulle kunnat ha hänt om man bara gjort saker och ting lite annorlunda. ”Counterfactual” definieras således som beräkningar eller påståenden som saknar förankring i verkligheten, men som vi gärna vill övertyga oss själva om. Ur en historisk synvinkel har denna tankeförmåga hjälpt människan att skapa nya samhällen och banbrytande ideologier, men kan idag samtidigt också medföra både ångest och samvetskval – genom att vi hela tiden fantisera oss bort tappar vi lätt fokus på vad som faktiskt skänker oss lycka just idag.

Forskarna Victoria H. Medvec, Scott F. Madey och Thomas Gilovich blev intresserade av fenomenet med ”counterfactual thinking” och ville testa om samma sak inträffar för idrottsstjärnor, men samtidigt undersöka om detta dessutom påverkades av vilken placering de får på prispallen. Genom att låta försökspersoner bedöma reaktionerna hos OS-medaljörer i Barcelona 1992 hoppades man få svar på om det kunde vara så att de som fått brons upplevdes vara lyckligare än de som fått silver. Resultatet visade att de som kommit trea faktiskt tycktes vara mer nöjda med sina prestationer än de som kommit tvåa, trots att de rent placeringsmässigt fått ett sämre resultat. Det verkade helt enkelt vara så att medan silvermedaljörerna var upptagna med tanken ”om jag bara hade…”, så var de som hade fått brons nöjda över att ha vunnit en medalj överhuvudtaget.

För att utreda om det förhöll sig på detta sätt hos de enskilda idrottarna gjorde forskarna intervjuer på 115 deltagare som kommit antingen tvåa eller trea vid Empire State Games i New York. Individerna fick berätta om sina tankar efter prisutdelningen och skatta sina egna prestationer, något som visade sig bekräfta det resultat man hade fått fram från studien kring OS-deltagarna. De som vunnit silver funderade i större utsträckning än treorna på vad de hade kunnat göra annorlunda, och jämförde sig således uppåt i prispallen. De som däremot bara hade fått brons jämförde sig istället nedåt – mot alternativet att inte få någonting alls hängande runt halsen.

Vad resultatet från studierna visade, och som har bekräftats av liknande psykologisk forskning kring lycka, är att just riktningen på vår ”counterfactual thinking” påverkar graden av uppfattad tillfredsställelse. Barry Schwartz menar att i fallet med silvermedaljörerna sker deras tankemässiga jämförelse mot den som vunnit guld, något som renderar i känslor av förlust och spekulationer om vad man gjorde för fel. Bronsmedaljören å andra sidan jämför sig istället mot ett sämre alternativ, personen som inte fick stå alls på prispallen, vilket medför en känsla av tröst och belåtenhet, och i slutändan en större lycka än de som fått silver.

Sett ur detta perspektiv skulle således segeryran det svenska fotbollslandslaget uppvisade i Rålambshovsparken sommaren 1994 mycket väl vara en konsekvens av att de just kom på en tredjeplats. Jämfört med alternativet, att som Bulgarien åka hem lottlös från USA, ter sig ett brons lika fantastiskt som ett guld, men leder till färre spekulationer än om Sverige hade istället hade tagit silver. Ett problem med denna typ av idrottslig ”counterfactual thinking” menar forskarna emellertid är att det sällan leder till en ökad motivation att göra bättre ifrån sig nästa gång. Något som kanske kan förklara det svenska fotbollslandslagets betydligt sämre prestationer under den tid som följde.

Text: Alexander Rozental
Alexander är psykologkandidat, termin sex, vid Linköpings Universitet och bloggar på Psykologstudent.se.

“Det går inte längre att sälja choklad med devisen ”Lyxa till din vardag”, utan handeln måste hitta nya sätta att göra det tillåtet att handla. Vilka känslor associerar vi till krisen, vilka färger ska användas?

– Det går att sälja med budskapet. ‘Det är kris. Tänk på hur du spenderar dina pengar.’ Kunden måste hitta en ursäkt för att handla, precis som tidigare. Men ursäkten måste passa in i de tankemönster som konsumenten är inne i.”

I söndagens Svenska Dagbladet snackar Hjärnstorm-mannen Henrik Fexéus om shoppingens psykologi, och säger en hel del intressanta saker. Men naturligtvis skulle det bli ännu mer intressant om man visste något om vad han bygger sina påståenden på! Det vore ju sjukt kul att styra upp en diskussion mellan honom och någon psykolog som är duktig på just påverkan. Frågan är bara vem det skulle vara, ge oss gärna tips!

Mer om shoppingens psykologi kan man läsa i Time Magazines nyligen publicerade lista över världens 100 mest inflytelserika personer – där den danske marknadsföringsgurun Martin Lindstrom är med. Han är författare till bästsäljaren Buyology – som ger ett magnetröntgenkameraperspektiv på shopping.

Och såklart i Yes – 50 secrets from the science of persuasion – massa spännande socialpsykologiska experiment!

Av: John Airaksinen

Vi favoriserar automatisk de grupper vi blir indelade i – och har lätt för att utse yttre fiender. Ta hjälp av en rejäl dos psykologisk forskning och inspiration från seriealbumet och filmen Watchmen för att både skapa sammanhållning i gruppen och nå storslagna resultat!

Alla människor favoriserar sina egna grupper. Det kan röra sig om vilket land du tillhör, vilken utbildning du går eller vilken tidning du läser. Effekten är så stark att personer som tilldelas en godtycklig grupp snabbt börjar favorisera den gruppen. Psykologiprofessorn Marilynn Brewer, på The Ohio State University, har i experiment visat att studenter som får skatta hur många prickar de ser på en bild och sedan får höra att de antingen är “överskattare” eller “underskattare”, börjar favorisera den egna gruppen. Detta trots att gruppen är påhittad!

– Så fort studenterna blivit indelade i grupper tenderar de att bete sig annorlunda – de blir lite mer misstänksamma mot den andra gruppen, säger Marilynn Brewer.

Att favorisera sin egen grupp ligger alltså väldigt nära att peka ut en annan grupp som en fiende – vilket kan vara ett sätt att skapa sammanhållning. (Spoilervarning!) I det nyligen filmatiserade serialbumet Watchmen pågår det kalla kriget för fullt. Den rika affärsmannen och före detta superhjälten Veidt bestämmer sig för att lösa konflikten mellan Sovjet och USA genom att hitta på en gemensam fiende som supermakterna kan enas mot. Han väljer helt sonika att fabricera en attack från utomjordingar – och de forna fienderna tvingas samarbeta.

Att använda fiktiva fiender istället för riktiga används av många grupper, särskilt i fadderverksamhet och i mottagningar på tekniska universitet. Det kan vara betydligt trevligare att låtsas att en bunt skäggprydda marcherande fadderister/phösare är fienden än att peka ut en grupp ekonomstudenter som ett hot.

Men att peka ut fiktiva fiender är inte helt enkelt – och det är inte alltid det räcker för att mottagningen eller fadderaktiviteten ska skapa sammanhållning. Däremot kan ordnandet av mottagningen skapa sammanhållning bland de som jobbar med den.

– De grupper som anordnar mottagningen blir ofta sammanhållna – eftersom de arbetar väldigt hårt mot ett högt och gemensamt mål, säger Katarina Isotalo, studiesocialt ansvarig på StuFF – en av Linköpings universitets tre kårer.

Katarina Isotalo får stöd av gruppforskaren Susan Wheelan som förespråkar att man som grupp i första hand bör fokusera på uppgiften som ska lösas. Att hitta tydliga roller och klara mål för gruppen genererar i sig sammanhållning. Det finns också forskning som visar att rena team-building-aktiviteter fungerar bäst om de innehåller uppgifter som är så svåra att gruppen precis klarar av dem. Åk inte bara ut till en isolerad plats för att umgås, se om ni kan hitta riktigt svåra uppgifter som kräver allas deltagande – och gärna uppgifter med direkt koppling till utbildningen. Det kan röra sig om att bygga en bro, undervisa stökiga skolklasser eller försöka lösa problemet med global uppvärmning. Då är det möjligt att skapa grupper och organisationer som drar nytta av alla medlemmar för att nå de gemensamma målen. Det blir inte lika intressant att tala illa om någon i klassen när du behöver den personens hjälp.

Samma princip går att tillämpa även om man inte har avsatt tid för teambuilding i skolan. Testa i nästa grupparbete att ägna den första timmen åt fundera ut vilka roller ni ska ha i projektet, och hur högt ni ska lägga ribban. Inget är så förödande för sammanhållningen som att tre personer med olika ambitionsnivå sitter runt en dator och försöker enas om en formulering.

Det behövs alltså inte ett hot från utomjordingar (även om det är effektivt) för att skapa sammanhållning i studentgruppen. Med bara en smula medvetenhet om hur godtyckligt vi-och-dom-känslor uppstår – och ett tydligt fokus på uppgiften som ska lösas kommer man långt!

Text: Oskar Henrikson och John Airaksinen

Artikeln publicerades i Studentliv nr 2/2009.

Skulle du vilja höra en föreläsning på samma tema? Kolla in Vi är dom!

Neil Strauss må vara en sexistisk och nördig skvallerjournalist. Men trots att han aldrig gått psykologprogrammet finns det vetenskap bakom några av tipsen i hans raggningsguide The Game. Linda Backman valde ut tre.

Flörttips 1: Betona det ni har gemensamt
Tror du att olikhet attraherar? Det är ett vanligt missförstånd. Klohnen & Shanhong (2003) på Univeristy of Iowa har i en studie visat att det är likheter och inte att kompletterarande egenskaper som skapar attraktion mellan individer. I en annan studie lyckades en grupp forskare visa att även så obetydliga saker som att liknande förnamn gör det mer troligt att du och din blivande partner ska gilla varandra. Forskarna kallar fenomenet för implicit egoism.

Finns det då ingen sanning i uttrycket “opposites attract”? Jo, det finns studier som tyder på att det efter fasen av initial attraktion kan båda gott för relationen med ett viss mått kompletterande egenskaper. Två väldigt dominerande personer går till exempel inte alltid så bra ihop!

Flörttips 2: Berätta saker om dig själv!
Prata inte bara om ytliga saker! En sammanställning av studier på begreppet self-disclosure visar att man ökar sina chanser att bli omtyckt om man avslöjar saker om dig själv. Gillande ökar dessutom sannolikheten att den andra personen i sin tur ska avslöja intressanta saker om sig själv! Men naturligtvis finns det en risk – alltför negativa saker kan snarast få omvänd effekt.

Flörttips 3: Förmedla gott självförtroende – förminska dig inte!
Begränsade föreställningar definieras av Neil Strauss som “Något du tror om dig själv, om andra människor, eller om världen – som oavsett om det är sant eller ej, håller dig tillbaka från framgång och utveckling”.

Ett exempel kan vara att känna sig tråkig. Oavsett om en person är trist eller inte, kommer personens känsla av att detta att påverka hans eller hennes beteende i en negativ riktning. De här begränsande föreställningarna liknar det som man i socialpsykologin kallar självuppfyllande profetia.

En studie visar att hur du definierar en situation (“jag är tråkig”) väcker ett nytt beteende hos dig själv (stryker längs väggarna, börjar snacka om CSN, tittar ned i golvet) som gör den ursprungligen falska självuppfattningen sann (nu ÄR du tråkig). En självuppfyllande profetia påvekar hur man blir bemött av andra människor genom att mottagaren bygger upp en förväntan om personen som han eller hon har föreställningar om. Mottagarna tar på detta vis emot den känsla som du förväntar sig att han eller hon ska inneha. Så om du tycker att du är tråkig och förväntar dig att andra tror det kommer människorna runt dig snart hålla med!

Inspirationen till den här artikeln kom från Analysis of Rules of the Game.