2009: Känslorna som kommenderar flykt mattas oftast av efter en stund.

Mannen berättar att tornet rör sig – att hans händer skakar är alltså inte bara på grund av höjdrädslan. Men hur modig han än är så får han antagligen en hel del känslor som kommenderar en att fly fältet – och ändå står han kvar. Troligen är mannen fortfarande uppvarvad, men kanske lite mindre rädd efter att ha spenderat några minuter i tornet. Kroppen har fått en chans att vänja sig vid rädslan. Vårt ångestsystem är nämligen utformat för att återgå till balansläge efter att det slagits på.

När vi har ångest kan det upplevas som att den hemska känslan kommer att stegras i all oändlighet. Men faktum är att ångesten oftast mattas av om vi stannar i situationen som utlöser den. Ångestkurvan beskriver hur ångesten ökar och ökar för att till slut mattas av (på bilden motsvarar den streckade linjen hur man tror att ångesten kommer att fortsätta). Utan att själva hotet försvinner kommer alltså ångesten att minska. Psykologer använder sig av den vetskapen när de behandlar fobier, exempelvis höjdrädsla, genom exponering, då man utsätter klienten för just det han eller hon är rädd för.

När vi upplever fara sänder hjärnan signaler som förbereder oss för kamp och flykt. Kroppen förbereder sig genom att pulsen ökar. Mannen i klippet svettas, antagligen inte bara av hettan, och hans händer darrar – som en reaktion på mobiliseringen. Signalsubstanserna adrenalin och noradrenalin pumpas runt i kroppen och håller reaktionen igång. Även om den upplevda faran, till exempel den höga höjden i klippet, inte försvinner får kroppen snart nog av att vara i kris. Ångesten och rädslan har nått sin topposition, och kommer nu att minska med hjälp av kroppens lugna-ned-sig-system. Läs mer här om ångestkurvan och hur den används i behandling. 

Av: Linda Backman

2009: Pojken ber sköterskan att “chilla”.

När sjuksköterskan närmar sig med sprutan väcks känslorna omedelbart hos pojken. Och faktum är att informationen bearbetas extra snabbt – via en genväg i hjärnan – när det handlar om något vi upplever som hot.

Den skrämmande sinnesförnimmelsen tar den kortaste vägen (kallad “the low road”), via hjärnans omkopplingscentral thalamus till amygdala – som drar igång kroppens alarmsystem.

Amygdala får också mer bearbetad information från visuella kortex – men den kommer fram lite senare.

Det är bland annat därför vi kan haja till på skymningspromenaden när vi tycker oss se en hotande figur som står bland träden – för att bråkdelen av en sekund senare se att det bara var en buske.

Av: Linda Backman & John Airaksinen

1989: Nicolae Ceauşescu får plötsligt uppleva hur hans nation vänder sig emot honom. 

Den 21 december 1989 håller Rumäniens ledare Nicolae Ceauşescu tal i Bukarest. Diktatorn som är van vid att ta emot folkets hyllningar blir förstummad när folkmassan plötsligt börjar bua. Antagligen går det då upp för honom att slutet på hans styre börjar närma sig. Ceauşescu och hans fru tar till slut skydd inne i byggnaden och flyr från Bukarest i helikopter dagen efter. De fångas av polis och båda två avrättas av militären några dagar senare. 

En psykologisk mekanism som förmodligen hjälpte folket att trotsa rädslan för diktatorn och göra motstånd är deindividuation, anti-normativt beteende som uppstår när människor känner att de inte blir sedda eller identifierade som individer. Här var normen innan revolutionen att huka för överheten, men naturligtvis kan samma effekt ta fram det värsta ur människor. Professor Philip Zimbardo har studerat just detta i sitt uppmärksammade fängelseexperiment på Stanford university. Läs mer om det här!

Tack till 100 känslor-läsaren Staffan Johansson som tipsade om klippet!

Av: John Airaksinen