Manipulationen av oönskade minnen i Eternal sunshine of the spotless mind är inte bara resultatet av en filmares fantasier. Succéfilmen är inspirerad av verklig psykologisk forskning som visar att det är möjligt att kemiskt förändra minnen hos människor – och radera dom helt hos råttor.

I Eternal sunshine of the spotless mind från 2004 får Joel (Jim Carrey) veta att hans flickvän Clementine (Kate Winslet) vänt sig till ett företag som raderar människors minnen, för att bli av med alla minnen av honom och deras förhållande till följd av ett stort bråk. Upprörd vänder sig också Joel till företaget för att få samma behandling och glömma allt om Clementine. Det låter som typiska filmfantasier, men idén är hämtad från aktuell psykologisk forskning. Filmmakarna inspirerades av de omvälvande resultat som kom fram i början av 2000-talet, som visade att forskare lyckats få minnen att försvinna hos råttor.

Bakom forskningen och försöken låg Karim Nader, psykologiforskare på McGill University i Kanada, som snabbt kom att bli det nya stjärnskottet inom minnesforskning. Bakgrunden var att han framfört en idé som gick rakt emot den rådande vetenskapliga uppfattningen om minnet.

Man vet att nya minnen i hjärnan är sköra och lätt störs ut, men efter ett tag stabiliseras de genom en process som kallas konsolidering. Det bräckliga nya minnet omvandlas då till en mer stabil, permanent form och lagras in i långtidsminnet. I över hundra år hade man ansett inom forskningen att minnen bara konsolideras en enda gång, när vi lagrar in dem, och sedan är de stabila. Karim Nader kom med en omvälvande idé: Tänk om minnen, varje gång vi plockar fram dem, återgår till sitt instabila, påverkbara läge? Karim Nader menade att minnen inte alls bara konsolideras en enda gång, utan varje gång vi tänker på ett minne blir det skört igen och måste, som han kallade det, återkonsolideras, det vill säga lagras in på nytt. Alltså borde det gå att påverka och förändra ett minne varje gång personen tänker på det. Och, resonerade Karim Nader, om man hindrar minnet från att återkonsolideras borde det blockeras eller försvinna.

Forskarna bestämde sig för att testa detta på råttor, och Karim Naders hypotes visade sig stämma: Om man injicerade ett ämne som blockerade återkonsolideringen precis när råttan påmindes om ett skrämmande minne av en elstöt, kunde minnet inte lagras in igen. Råttorna glömde i mycket hög utsträckning minnet av elstöten.

När de här resultaten 2000 publicerades i Nature rivstartade en våg av studier och diskussion i forskarvärlden. Ämnet började uppmärksammas av media, och av filmmakare med den minnesintresserade Michel Gondry i spetsen, som blev inspirerad till Eternal sunshine of the spotless mind. I filmen får Joel i labbet får tänka på alla sina minnen av Clementine varpå företagets doktorer lokaliserar dem i hans hjärna och raderar dem. Processen är inte helt olik hur man faktiskt gick tillväga i djurstudierna.

Vid tiden då filmen gjordes hade man alltså bara testat det här på djur. Den stora frågan var förstås: Kan man radera även människors minnen? Ämnet har uppenbarligen etiska tveksamheter. Ofta säger vi om jobbiga saker vi varit med om att vi helst vill glömma dem – men skulle man verkligen göra det om man fick möjlighet? Karim Nader har själv ofta uppmärksammat problemet, och konstaterat att minnen gör oss till de vi är. Om man tar bort vissa av dem, vad händer då med vår identitet?

Vad gäller människor inriktade man sig därför på att förändra minnen, snarare än att försöka ta bort dem. För de flesta av oss är jobbiga minnen något vi kan leva med, men vissa människor bär på minnen som är så hemska att de hindrar personen från att leva ett normalt liv. Så är det för de som lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Syndromet drabbar människor som varit med om svåra trauman. De jagas ständigt av sina traumatiska minnen som också åtföljs av en stark kroppslig reaktion: Så fort minnesbilderna dyker upp börjar hjärtat dunka, man svettas och får ett kraftigt känslomässigt obehag.
Forskarnas idé var att minska denna överväldigande känsla, men låta det medvetna minnet av händelsen finnas kvar intakt. Detta är möjligt eftersom den automatiska, känslomässiga delen av ett minne lagras i hjärnstrukturen amygdala, medan minnet av det faktiska händelseförloppet finns på andra ställen i hjärnan. Tanken var att om bara den stora känslomässiga responsen tas bort, kommer minnet att bli mer hanterbart och man kan bearbeta det på ett bättre sätt.

Alain Brunet, kollega till Karim Nader på McGill, ledde en studie 2008 för att testa detta. Man lät försökspersoner som led av PTSD skriva ner sitt traumatiska minne. Försökspersonerna reagerade starkt med hjärtklappning, svettningar och rynkade pannor. Efter denna återminnelse borde minnet vara aktiverat och alltså påverkbart, så försökspersonerna fick nu en spruta med ämnet propranolol, en så kallad betablockerare som dämpar ångest och stressreaktioner. Efter en vecka fick försökspersonerna komma tillbaka och fick sitt traumatiska minne återberättat för sig, utifrån vad de skrivit ner. De reagerade nu inte alls lika starkt känslomässigt på sitt minne. Hjärtklappningen och svettningarna hade gått ner kraftigt.

Resultaten visar att det faktiskt går att ändra mänskliga minnen, och har öppnat för en värld av nya behandlingsmöjligheter för en rad problem som kan kopplas till minnet. Karim Nader själv ser beroenden och tvångssyndrom som två områden där förändring av minnen kan vara till hjälp. Det finns till och med några första data som tyder på att det är möjligt att blockera återkonsolideringen av drogsuget.

Att ändra våra minnen är alltså möjligt, men går det att få dem att helt försvinna? Karim Nader understryker ofta att det inte är det han och hans kollegor är intresserade av vad gäller människor. Om Eternal sunshine of the spotless mind har han sagt att han tycker vetenskapen överträffar konsten, eftersom filmen visar den verkliga extremen av vad forskningsområdet skulle kunna användas till – och det får uppenbarligen negativa konsekvenser. Huruvida andra forskare – med en annan syn på etiken än Nader – kommer att utveckla metoder för att helt radera minnen återstår att se.

Text: Kajsa Asplund
Psykologkandidat vid Uppsala universitet

Terapin flyttar sig längre och längre ut från terapirummet och divanen. Genom dataspel med vetenskapligt dokumenterade effekter och mobilapplikationer som kan simulera krypande insekter är psykologisk behandling snart en del av vår digitala vardag.

Vad tänker du på när du hör ordet terapi? En överviktig maffiaboss från New Jersey som får sin problematiska relation till sin mor uttolkad av en terapeut på andra sidan näsduksförpackningen?

Om Magnus Bång, forskare vid institutionen för datavetenskap på Linköpings universitet, får rätt skulle terapiskildringen i en ny säsong av tv-serien Sopranos kunna se helt annorlunda ut. Kanske skulle Tony Soprano plocka upp sin iPhone när han känner ångesten komma krypande efter att ha beställt ett mord, ta en bild med mobilkameran och febrilt börja knappa in symptombeskrivningar i telefonen.

– Vi står inför ett paradigmskifte, säger Magnus Bång.

Internetterapin är redan etablerad – och nu börjar psykologin på allvar ta plats i mobiltelefonerna. Magnus Bång och hans team är i full gång med att utveckla en iPhone-applikation som gör det lättare för klienter i kognitiv beteendeterapibehandling att göra hemläxor och registrera känslor, tankar och beteenden.

– Eftersom en viktig del i många KBT-behandlingar är att föra en dagbok över ångestskapande situationer låter vi klienten ta bilder med telefonen – och använda dom som en minneskrok att hänga upp information om händelsen på, säger han.

Applikationen, som också kommer innehålla filmer som förklarar viktiga mekanismer i behandlingen, är fortfarande under utveckling och kommer att testas i en studie under senhösten.

Att vi står inför ett paradigmskifte tror även Brenda Wiederhold, professor i psykologi, forskare och chef för Virtual Reality Medical Center i San Diego. Hon forskar på och utvecklar psykologisk behandling av bland annat social fobi, flygrädsla, paniksyndrom med hjälp av exponering i virtuella miljöer. Grundprincipen är att klienten genom ett par VR-glasögon och hörlurar kan utsättas för en digital upplevelse av just det man är rädd för i precis lagom dos.

– En av de absolut mest spännande sakerna som händer nu är att även avancerad behandlingsteknik som virtuell verklighet blir mobil. Vi har precis fått stöd från EU-kommissionen för att genomföra en studie där vi kopplar ihop mobiltelefonen med EKG-teknik som mäter hjärtaktivitet och ett par enkla VR-glasögon – som är tillräckligt smidiga för att användaren ska kunna bära dom med sig, säger hon.

Tekniken gör det möjligt för klienten att i sin vardag använda den mest avancerade digitala exponeringsbehandlingen och dessutom få fysiologiska mått på sin stressnivå. Resultatet från EKG-testet skickas automatisk till kliniken – som kan kalla in klienten om värdena ser oroväckande ut.

Brenda Wiederhold ser också nya möjligheter att ta tillvara VR-teknik i behandling av extremt komplicerade tillstånd som schizofreni – och gör en parallell till filmen A Beautiful Mind. Filmen skildrar hur matematikern och Nobelpristagaren John Nash (spelad av Russell Crowe) kämpar med paranoid schizofreni – och upplever att han får hemliga uppdrag av mystiska regeringsagenter och jagas av sovjetiska spioner.

– John Nash blir aldrig av med sina hallucinationer helt, men mot slutet av filmen har han lärt sig att hantera – och ignorera – dem. Jag och mina kollegor i Sydkorea som forskar på schizofreni tror att VR-exponering kan underlätta den processen. Med hjälp av tekniken kan vi utsätta klienten för virtuella hallucinationer under kontrollerade former. Tekniken kan även hjälpa anhöriga att bygga empati genom att de får prova på hur det känns, säger hon.

Förutom virtuell verklighet sker nu även forskning på så kallad förstärkt verklighet (”augmented reality”), där verkligheten blandas med digitala inslag, berättar Brenda Wiederhold. En grupp spanska forskare presenterade i somras en pilotstudie på en mobiltelefonapplikation som använder sig av tekniken för att behandla insektsfobier. Genom att rikta mobilkameran mot sin egen kropp kan klienten genom telefonens display uppleva hur en virtuell kackerlacka sakta kryper fram över armen…

Att behandlingsprogrammet är utformat som ett spel ökar motivationen hos klienten att utföra behandlingen på egen hand. Principen har redan prövats framgångsrikt bland annat av det svenska företaget Cogmed vars vetenskapligt belagda minnesspel Robomemo används för att träna upp arbetsminnet hos bland annat barn med koncentrationssvårigheter.

Den kanadensiske forskaren och psykologen Mark Baldwin är en av pionjärerna på området. Han blev inspirerad efter att ha snöat in på Tetris och noterat hur det påverkade hans spatiala seende även när han inte spelade. Han började se på föremål i den verkliga världen som former som skulle passas ihop, vilket ledde till att han organiserade om sina garderober och och började tänka Tetris varje gång han var på en parkeringsplats.

Baldwin kopplade ihop insikten med sin forskning på självkänsla och hur vi hanterar sociala avvisanden – och skapade ett enkelt spel där man så snabbt som möjligt ska klicka på ett leende ansikte i ett rutnät av neutrala eller sura människor. När Baldwin lät personer med låg självkänsla spela spelet såg han att det ledde till att de även i verkligheten blev bättre på att uppmärksamma leenden hos andra – och kände sig mindre osäkra i sociala situationer. Spelet, Mind Habits, lyckades också med konststycket att fånga den traditionella spelbranschens intresse. Det utsågs till bästa nya spel vid kanadensiska datorspelsgalan The Great Canadian Videogame Competition 2007 – och lovordades av höjdare från speljättarna EA, Ubisoft och Vivendi.

– Jag tror att psykologin och dataspelsbranschen kommer närma sig varandra ännu mer. Redan idag använder vi dataspelet Unreal Tournament som plattform för att bygga upp de virtuella världar vi använder i behandling av posttraumatiskt stresssyndrom, säger Brenda Wiederhold.

I den amerikanska försvarsmakten har tekniken använts i flera år för att behandla soldater som blivit traumatiserade i Irak och Afghanistan. Terapin gör det möjligt för psykologen att i detalj återskapa de traumatiska minnen soldaterna behöver lära sig att hantera. Psykologen kan bland annat reglera mängden vinande kulor, rök och explosioner. Att behandlingen i så hög grad liknar dataspelen soldaterna vuxit upp med har också haft effekten att tabut kring att gå i psykologisk behandling blivit mindre.

Hur väl behandlingen än fungerar tror dock Brenda Wiederhold att det kommer dröja innan maskiner helt kan ersätta den levande psykologen.

– Vi är fortfarande långt bort från teknik som kan avläsa kroppsspråk och intonation och få ut så mycket information som en duktig psykolog kan göra vid det första bedömningssamtalet, säger hon.

Naturligtvis finns det också rena nackdelar med en allt mer digitaliserad terapi. Magnus Bång påpekar att tekniken inte passar alla – för vissa personer som lider av stress kan mobiltelefonen i sig vara associerad med negativa känslor. En elektronisk insamling av känslig personlig information, som den automatiska överföringen av EKG-resultat i Brenda Wiederholds studie, ställer dessutom nya krav på etiska överväganden.

Brenda Wiederhold är dock övertygad om att det är problem som går att lösa och att vi är på väg mot en värld där psykologisk behandling alltmer smälter samman med tekniken vi regelbundet använder oss i vår vardag – mobiltelefoner, spel och sociala medier som Facebook och Twitter. Begreppet terapi kommer i allt mindre grad vara synonymt med att gå till psykologen.

Den här texten publicerades ursprungligen (i förkortad version) i Modern Psykologi nummer 1.