Valstugorna är uppe, röstkorten är utskickade, nu fattas det bara att bestämma sig för vilket parti man ska rösta på. Psykologisk forskning visar att personer som skjuter upp liknande beslut tenderar att välja det som inte är normen. I en tight valspurt där många bestämmer sig sent kan denna grupp vara avgörande.

För två veckor sedan rapporterade SvD om att valet kommer att bli en så kallad superrysare. Termen syftar till att det vid publiceringstillfället endast skiljde 200 000 röster mellan blocken. I samma artikel får man också veta att 20% av väljarna 2006 bestämde sig så sent som en vecka innan valdagen. Att kalla valet för en superrysare är därmed ingen överdrift och precis som alltid så vet vi först på valdagen vilka som kommer att styra Sverige under nästa mandatperiod. Ser man till psykologiskforskning så kan man emellertid få en fingervisning om hur sena väljare tenderar att göra.

I flera studier så har man kunnat visa att människor har en tendens att stanna kvar vid förvalda alternativ, man kan kalla dem standard-val. Här kan du till exempel läsa om att skillnaden mellan storleken på Sveriges och Danmarks donationsregister delvis beror på hur standard-valet ser ut. Då det är standard att gå med i registret så gör folk just detta, om inte så väljer majoriteten att avstå. När det kommer till politiska omröstningar så har man däremot hittat en annan tendens för hur just sena väljare röstar. Tendensen kallas incumbent rule och syftar till det faktum att de som bestämmer sig sent oftast bestämmer sig för att rösta på den utmanande kandidaten, det vill säga oppositionen. I en analys av 155 amerikanska val fann man att utmanaren fick majoriteten av de sena väljarnas röst i 127 av dessa omröstningar. Den så kallade status quo biasen, att man håller fast vid samma gamla, verkar alltså inte gälla vid politiska omröstningar där det står mellan en utmanare och en sittande president.

I artikeln Delay, Doubt, and Decision: How Delaying a Choice Reduces the Appeal of Descriptively undersökte forskare från Cornell och Tillburg University när incumbent rule uppstår. I tre experiment ställde forskarna grupper av studenter inför olika val, i samtliga fall fanns det alltid ett standardalternativ. Det man fann var att de försökspersoner som var tvingade att göra ett val direkt var mer benägna att stå kvar vid standardalternativet än de personer som skulle vänta med sina beslut. Denna skillnad blev ännu större när man gav en grupp möjligheten att själva välja när de skulle fatta beslutet. Tvingas man att välja direkt är det alltså troligare att man väljer standardvalet. Om man däremot har möjligheten att skjuta upp sitt beslut ökar sannolikheten att standardalternativet väljs bort.

Självklart bör man inte dra allt för stora växlar av resultaten här ovan men de kan som sagt ge oss en fingervisning om hur de sena väljarna kommer att rösta. Kanske kan man hitta stöd för incumbent rule genom att studera hur fördelningen av poströsterna ser ut. Kanske är det så att de som skickade in sin röst redan den 5:e Augusti i större utsträckning valde att stödja Fredde, Janne, Göran och Mådan medan de som bestämmer sig på valdagen kanske lägger sin röst på Mona & co eller kanske till och med på Gudrun?

Text: Niklas Laninge
Niklas Laninge är student på psykologprogrammet vid Göteborgs universitet och driver Valbloggen.com.
Foto: De rödgröna/Flickr.com

Källor:
Kahneman, D., Knetsch, J.,L. & Thaler, R.,H. (1991). Anomalies: The Endowment Effect, Loss Aversion, and Status Quo Bias.
van de Ven N., Gilovich T. & Zeelenberg M. (2010). Delay, Doubt, and Decision: How Delaying a Choice Reduces the Appeal of Descriptively.

Efter en maxad sommar med mycket nya roliga uppdrag, och så lite semester i skärgården känns det nu som att höstsäsongen satt igång. Det tydligaste tecknet: Oskar har flyttat in på kontoret! Efter att ha klarat av sin psykologexamen, och så ett års PTP-tjänstgöring är han nu en fri man. Vilket innebär att han kommer dela sin tid mellan cut-e och Psykologifabriken! Det betyder att han kommer kunna göra ännu mer föreläsningar än tidigare, vara ännu mer delaktig i konsultuppdrag och att hans ledarskapsutbildning om några månader kommer att finnas i ett nytt, väldigt coolt format, väldigt olikt de flesta traditionella utbildningar vågar vi nästan påstå redan nu!

Vi firade vår första gemensamma dag på kontoret med att ta en glasspaus på Stureplan – och jag blev tvungen att föreviga hur väl Oskar lyckades matcha glass och solglasögon.

Och ja, nu kommer vi väl också dra igång verksamheten här på sajten igen!

I Duktighetsfällan skriver stressforskaren Alexander Perski tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose om hur och varför prestationskraven gör många sjuka.

En grej jag verkligen gillar med Duktighetsfällan är att författarna fokuserar både på de psykologiska mekanismerna OCH de samhälleliga faktorer som kan leda till att unga människor drabbas av den bedrövliga (och bespottade) duktighetssjukan.

Själv blir jag asförbannad när någon kallar mig duktig. Dock lider jag då och då av för mycket perfektionism och för intensiv prestationsångest, som alla andra brudar och vissa snubbar i min omgivning.

Det kanske låter motsägelsefullt och hemskt att generalisera detta till en fruntimmersjuka, men jag tycker att det är en ganska överfet genusaspekt på den här frågan.

“Duktig” har jag blivit kallad av sexistiska lärare i gymnasiet.

Jag snackar om de magistrar och fröknar som avfärdat tjejernas prestationer som korkad och okritisk “ambitiöshet” samtidigt som de sett killarnas slarvighet och oförmåga att plugga som ett tecken på att en sann intellektuell rebell håller på att förpuppas.

“Du är så duktig” säger prettokillar med avsmak till mig när de vill nedvärdera något jag gjort. Duktig betyder inte smart. Duktig betyder inte kritisk eller intellektuell, duktig betyder i mina öron dum-snäll-duktig.  Hm. Hur blev det så här?

Psykologen Carol S. Dweck gjorde en häpnadsväckande upptäckt, som kan ha med det här att göra, när hon gjorde skolobservationer bland ett gäng tredjeklassare.

Hon märkte att flickor  och pojkar fick olika typ av feedback från läraren när de misslyckats med någon uppgift.

I typfallet får flickan höra att “uppsatsskrivning inte riktigt är din grej” medan pojken får höra “du har bara inte lagt tillräckligt med möda på arbetet”. Skillnaden? Sjuuukt viktig skillnad.

Jag minns själv ett sådant katastrofalt feedback-tillfälle. Min svensklärare i gymnasiet skulle ge mig kritik på en mini-uppsats.

Istället för att ge konstruktiva svar på varför jag inte fått något bra betyg sa han (och detta präntades in i mitt huvud)

“Du har bara inte det här lilla extra när du skriver”

Kanske menade han inte riktigt så illa som det lät, men herregud, pedagogiken måste kategoriskt som ett EPISKT MISSLYCKANDE om han inte menade att motivera mig genom att först bryta ned mig.

Flickor i Dwecks studie får alltså höra kritik som är personlig, medan pojken får höra att det inte är fel på hans förmåga, det är bara att han försökt för lite.

Slutsats för flickor: jag kan inte vissa saker, jag är dålig på vissa saker.

Slutsats för pojkar: jag kan egentligen, måste bara lägga ner lite mer möda.

För uthålligheten när man ska lära sig nya grejer (tex. ny teknik) är den här skillnaden avgörande, skriver Perski och Rose.

När man ska lära sig något nytt, säg, byta slang på cykeln eller installera ett nytt DJ-program på datorn måste man stå ut med att det är krångligt utan att börja nedvärdera sin egen personliga förmåga “jag fattar bara inte det här med teknik/mekanik/musik” säger en tjej och slipper därmed försöka samtidigt som hon missar möjligheter att utvecklas.

Oh, jag KAN inte låta bli att tycka att det är precis så här i min umgängeskrets.

(Detta drabbar givetvis båda könen men får efterverkningar i olika livsdimensioner tänker jag. Killar får höra att det inte hör till att vara svag, känslig osv. och slutar utveckla empati eller tröttnar på att bevisa sin mänsklighet för de fördomsfulla. Killar tror att det räcker att bara hänga runt och bröla i skolan och missar själva studierna och de fördelar som kommer med MVG-betyg)

Här kan du testa om du är “prestationsprinsessa”

Jag tycker att boken är så bra och temat så viktigt så jag tänkte inleda en liten miniserie om duktighet här på löpande bandet, inspirerad av läsningen. Nästa del handlar om perfektionism… tror jag.

Läs mer:

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=the-secret-to-raising-smart-kids

http://www.nytimes.com/2008/07/06/business/06unbox.html?_r=1

Svenska Dagbladet har en längre serie på Idag-sidan om positiv psykologi – och igår illustrerade dom det ökade intresset för ämnet med lite bilder från Lyckolabbet! Mer bilder från vårt event lade jag tidigare upp här!

Kolla in seriestarten här!

Jogga bort din depression. Eller promenera upp ditt vardagshumör. Så enkelt, billigt och lättillgängligt. Varför är det då så svårt?

Jag hatar att jogga. Blir akut uttråkad efter bara ett par minuter. Det blir inte Linda. Hon älskar de där rundorna. Med rätt musik i lurarna, svettig och fokuserad tar hon ut sig flera gånger i veckan. Känner hur adrenalin och endorfiner ger henne världens kick. Min avundsjuka på den där känslan hon beskriver gör sig påmind ibland. Men så är det alltid något annat som kommer i vägen för mina planer på träning; barn som vill lekas med, pojkvän som vill gå på bio, vänner som vill fika, ett jobb som behöver göras. Och det känns ju så mycket viktigare i stunden. Så joggingrundan eller promenaden uteblir den dagen också. Precis som alla andra dagar.
Det här problemet delar jag med minst 60 procent av världens vuxna befolkning enligt WHO. Det är vi som rör oss mindre än en halvtimme per dag. Vi är ett folkhälsoproblem.
Och förutom alla fysiska åkommor vi riskerar så missar vi dessutom motionens antidepressiva effekt.

– Studier visar att effekten av motion kan jämföras med SSRI (den vanligaste läkemedelsgruppen som skrivs ut mot depression, red:s anm.) i vissa fall, säger Jill Taube, ansvarig psykiatriker för fysisk aktivitet på recept i Stockholms läns landsting.

– Effekten av motion verkar hålla i sig längre och det finns visst vetenskapligt stöd för att fysisk aktivitet förebygger återfall i depression bättre än SSRI. Men det kanske viktigaste tror jag är avsaknad av negativa biverkningar och tillskott av positiva effekter vid fysisk aktivitet.
Hon har alldeles rätt, Jill Taube. Jag borde verkligen motionera mer. Men stället sätter jag på en bra låt och sitter stilla och jobbar en stund till.

– I vårt samhälle idag så delar de flesta en värdering att det är bra att röra på sig. Om man nu tycker det, så rör man sig ju. Och rör du dig så har du ju också gjort det som vi är överens om att man ska göra. Gjort rätt. Vi mår bra av att göra rätt. Vi mår ju så bra av att göra rätt att vi ibland gör tokiga saker för att göra rätt.
Nu är det Niklas Törneke, psykiatriker och leg KBT-psykoterapeut som pratar. Han låter övertygande och jag håller med. Det är rätt att röra på sig. Och visst vill jag göra rätt. Men det är också rätt att umgås med sina barn (=jag är en bra förälder), hänga med sin partner (= jag är en bra flickvän) och träffa sin kompisar (=jag är en bra vän).

– Att det är så svårt att komma iväg kan hänga ihop med att motion rent faktiskt innehåller aversiva (obehagliga på psykologspråk, red:s anm.) komponenter, säger Niklas Törneke. Det känns inte bara skönt. Men det är kortvariga aversiva konsekvenser. Om du fastnar där kan du arbeta med att acceptera och betrakta dessa hinder samtidigt som du formulerar långsiktigt eftersträvansvärda följder. ”Jag gör det för det och det.” Ett annat sätt kan vara att förändra innebörden i kortvarigt aversiva följder. Som vid bantning: ”Suget efter mat är det första tecknet på att jag faktiskt håller på att gå ner i vikt”.
Det låter som bra idéer.
Jag prövar.

– Jag tränar för att bli gladare, piggare, en roligare förälder, friskare partner och smartare kompis, säger jag till mig själv. Att det är tråkigt är första tecknet på att jag håller på att bli mer vältränad.
Det låter ju onekligen bra. Och ganska duktigt. Linda joggar inte för att vara duktig. Hon gör det för att det känns skönt.

I Östergötland jobbar 80 procent av vårdcentralerna med att skriva ut recept på fysisk aktivitet. 2005 skrev de ut 317 mot psykisk ohälsa. Otaliga vetenskapliga studier har det senaste decenniet etablerat ett samband mellan motion och minskade depressiva symtom. Det är billigare än både terapi och piller, men lika effektivt mot lätta till måttliga depressioner. Men användningen av motion som bot mot depression går trögt. Östergötland är ett undantag snarare än regel. 2008 skrevs drygt 80 recept på fysisk aktivitet ut mot depression inom psykiatrin i Stockholms läns landsting, hur många som skrevs ut i primärvården vet ingen. Jill Taube poängterar att statistiken inte är tillförlitlig, men det ger ändå en fingervisning om den ringa omfattningen. Jag ser framför mig en läkarkår som inte är så sugna på att ha pluggat i sex år, jobbat i ännu fler för att bli specialist och sedan sitta framför en patient med depressiva symtom och säga ”Du skulle nog må bäst av en joggingrunda”.

– Fördomen stämmer delvis, säger Jill Taube. Det finns ett visst motstånd som jag tror minskar med ökad kunskap. De flesta är överens om att effekten av fysisk aktivitet är av godo, men man kan också tycka att det inte är sjukvårdens uppgift att ordna med detta. Själv tyckte jag att relationen mellan mig som expert och patienten blev frustrerande ibland. Det finns utrymme för mer eget ansvar för den egna hälsan. Grundsynen för mig är att vi kan lägga till fler bra saker som gör att man mår bättre, inte bara ta bort dåliga. Vi kan göra väldigt mycket för att påverka vårt psykiska mående genom kroppen.
Hon får medhåll av Niklas Törneke.

– Aktivera dig mot sådana mål som du tycker är väsentliga. Att man rör sig har en positiv effekt i sig. Det får igång olika processer i hjärnan och ger en biologisk verkan men det är egentligen svårt att sära på. Vi är ju inte biologiska å ena sidan och psykologiska å andra sidan. Vi är ju en och samma.

Okej. Ett väsentligt mål alltså. Kropp och själ tillsammans. Om deprimerade personer lyckas höja sitt välmående med bara en halvtimmes konditionsträning om dagen så kan jag också. Jag känner motivationen rinna till. Och nu gick jag faktiskt. En rask långpromenad genom stan mellan ett jobb och ett annat. Sedan de sex trapporna upp till lägenheten.
Puh.
Det känns redan bättre.

Text: Jenny Rickardson, psykolog och redaktör på Psykologifabriken, med stor hjälp av Linda Backman, psykologkandidat och medarbetare i Psykologifabriken.
Bild: Ernst Moeksis

Den här texten publicerades ursprungligen i Modern Psykologi nr 2/2010.

Vi har ju tagit upp ämnet exponeringsbehandling med hjälp av augmented reality-teknik tidigare – och nu har utmärkta bloggen Thoughts of a Neo-Academic gjort en genomgång av hur det kan funka baserad på en färsk studie! Roligt att få se en bild på hur det kan se ut!

Studien är denna:
Breton-Lopez, J., Quero, S., Botella, C., Garcia-Palacios, A., Banos, R.M. & Alcaniz, M. (2010). An augmented reality system validation for the treatment of cockroach phobia Cyberpsychology, Behavior and Social Networking, 1-16 :

Tack till Patrik Axelsson för tipset!

Några bilder från förra veckans Psykoterapimässa där Psykologifabriken hade förmånen att ha en egen scen i caféet! Vi tog med oss stora delar av våra finaste grejer från kontoret, hittade en helt fantastisk 50-talssoffa på Blocket, köpte en hel massa blommor från Hötorget och så hade vi intervjuer, panelsamtal och ett helt gäng roliga gäster under tre dagar!

Allt från samtal om hur vi påverkas av den komplexa vardagens alla valmöjligheter, med en existensiell psykolog, en gymnasieelev – och en kollega med koll på behavioral economics – till ett stundtals väldigt personligt samtal med mässans huvudtalare Jon Kabat-Zinn och Leigh McCullough!

Vi passade även på att bjuda på en miniversion av Lyckolabbet.

Tusen tack till alla våra gäster och ett särskilt tack till Niklas Laninge från PS10 som gav oss helt oumbärlig hjälp!
Bildern är tagna av Emmelie Carlsson (som också jobbar med PS10) och David Holmström.

Created with Admarket’s flickrSLiDR.

Ett gäng bilder från vårt roligaste event hittills: Lyckolabbet! Vi håller som sagt på att planera för fler events och dessutom utveckla ett format där vi kan använda delar av Lyckolabbet, framförallt de finfina korten som Cocreative designade utifrån övningar i Lyckans verktyg, i en extremt interaktiv föreläsning! Vi har fått förfrågningar från olika håll i landet och det skulle bli lite väl dyrt om vi var tvungna att åka med scenografi & designers varje gång heh… Så vi tror det är mest rationellt för alla parter att kunna göra delar av det i en föreläsningssal!

Vi har också fått in en hel del svar på vår utvärderingsenkät, och såklart var det roligt att läsa att 100% skulle rekommendera eventet till en vän! Tusen tack för alla bra idéer till utveckling, och annan konstruktiv feedback! Till exempel att ha en liten scen eller smartare upplägg för introsnacket, det lovar vi fixa till nästa gång.

Created with Admarket’s flickrSLiDR.