Jag har aldrig tänkt så själv. Alltså att intellektuella är surare än andra. Jag tycker snarare tvärtom. Men enligt Johan Norberg är det så. Jag ska precis börja läsa hans nya bok Den eviga matchen om lyckan från Natur & Kultur

Norberg inleder boken med ett citat av Nietzsche

“I alla tider har de visaste människorna bedömt livet på samma sätt: Det är inte bra…”

Jag är sjukt sugen på att börja läsa boken. För all psykologi just nu handlar typ om lyckan, hur man får den tio tips, verktyg, tankefällor…jag förstår att det är många som provoceras av marknadsföringen av positiv psykologi. Jag tycker inte att kultureliten surar, men kanske har etablissemanget svårt att ta till sig positivt psykologi för att det låter såå…löjligt? Utan att ha läst och bedömt forskningen avfärdas den som oseriös eller moralistisk. 

Många som jobbar i den tunga psykiatrin känner sig kränkta redan när de ser epitetet “positiv” framför psykologin.  Lite som den välmenande men urpuckade kylskåpsmagneten (med avsändare psykiatrin södra..) med tio tips för psykisk hälsa “ta saker positivt” “lär dig av dina misstag” osv. 

Norberg påminner om något som de som manglar ut positiv psykologi kanske inte tagit hänsyn till:

Att människor reagerar negativt på uppmaningar om att försöka bli lyckliga. Det visste jag redan: har själv alltid ignorerat de som bett mig rycka upp mig när allt jag behövt har varit att kräla runt i stoftet ett tag. En grupp forskare från New York ville testa hur folk reagerar på lyckotips. De bad en grupp försökpersoner att försöka bli lyckliga medan de lyssnade på ett stycke klassisk musik. Sedan bad de en annan grupp att bara lyssna på musiken, utan några uppmaningar. Gissa vilka som fick ut mest av upplevelsen och skattade sin lycka högst? 

Gruppen som inte fick några instruktioner om vad musiken skulle göra dem. Studien heter Stumbling on happiness och leddes av Daniel Gilbert. 

Jag vet inte vad dessa slutsatser betyder för mig… men som Psykologifabriken-John alltid påminner mig om: Ingen vill bli korvstoppad, folk måste få välja själva vad de vill ta till sig. Känns som en förmåga som är viktig att träna på, framförallt för mig, som, visserligen frivilligt, sitter i mitt i en tornado/hagelstorm av ny psykologi.

När jag var sju år gammal hade jag ännu inte lärt mig klockan. Den digitala gick utmärkt att förstå, ologiskt nog. Hur som helst så lärde jag mig klockan till slut, cirka tre år senare än alla andra. För att inte komma försent från varje rast fick jag ett armbandsur i julklapp (ett önsketänkande från min mor). En tunn, vit plastremsa med färgglada siffror slängda huller om buller på armnbandet. Ett gult plastur med de för mig, obegripliga rörelserna. Tiden före jag lärt mig klockan satt jag ofta och studerade visarna, förundrad. Det kändes liksom som att visarna hoppade fram på rasten när jag hade kul. Kvart i elva, elva, Pip, på ett kick! Visarna liknade mer sniglar under lektionstimmarna. Då och då blev jag osäker på om klockan kanske stannat tillslut?

Nu kan jag klockan men det hjälper inte mot tidsflykt. Under veckorna har jag nästan aldrig tråkigt. Tiden flyr och varje söndag vaknar jag besviken; var tog all tid vägen, de sista sommardagarna, alla fina kvällar? Oh, jag vet att positiv psykologi klingar så osexigt, men det finns en jättebra grej i Tal Ben Shahars bok Happier som i alla fall hjälpte mig att sortera upp tiden. Jag menar inte att målet är absolut kontroll över tillvaron. Men om man fastnat i ett frustrerat zappande eller surfande när man egentligen skulle vilja göra annat kan det vara en bra början att strukturera upp grejerna. Hjärnan älskar det även om du tycker det känns B.

Alltså: om du som jag har problem med att veta var tiden tog vägen kan det här vara kul. Om inte för att börja göra kul saker med tiden, så kanske för att i allafall veta hur många timmar du ägnar åt att muffla runt. Det fina är att det inte finns någon mall för vad som är värdefultl att lägga tiden på, det är bara du som bestämmer huruvida 40 timmar facebookande, musikletande och fikande känns bra eller ej.

Ben-Shahar kallar det livskartan. Så här gör du.

- Anteckna dina vardagliga göromål i en vecka ller två. Skriv ned varje kväll vad du gjorde av din tid. Så att du får en allmän överblick. Censurera icke!

-När veckan gått kan du föra en tabell med kolumner för varje aktivitet. Notera i varsin kolumn hur mycket mening repektive nöje varje aktivitet (1-5) ger dig plus hur många timmar du lägger varje vecka. Intill tidskolumnen kan du skriva om du skulle vilja lägga mer eller mindre tid på den sysslan. Mer tid frå ett + mycket mer ++, mindre tid – , mycket mindre — Om du är nöjd med den tid du lägger, skriv =

Så här kan det se ut:

Aktivitet          Mening          Nöje      tid/vecka   vill

slösurfande        1                        2               4 h                    -

träning                2                          4            2 h                      ++

läsa                       3                          4            3 h                       +

facebook            2                          1              4 h                         -

True Blood       3                           5             2 h                       +

Okej, ni fattar. jag förstår kritiken mot den här typen av kontrollgrej. jag hör den i mitt eget huvud. Jag tycker inte att-göra-listor är så flotta heller, men de hjälper mig. Det kan se ofritt ut att skriva listor och göra kolumner, men i sj’lva verket ger detta mer plats för imulsivitet, mer utrymme för kreativitet och framförallt mindre frustration över varförvisarna verkar hoppa från en plats till en annan ibland, när de sniglar sig fram så ofta.

Ett gäng studenter fick i uppdrag av forskare att krama fem personer om dagen. Inga halvslappa nudd – för att gillas skulle det vara en riktig kram, där båda armarna fick jobba och framsidorna skulle vara vända mot varandra. Att bara krama son kärlekspartner gilldes icke! En annan grupp studenter  fick i uppdrag att läsa skönlitteratur en stund varje dag, och en tredje grupp gjorde inget speciellt.

Gissa vilka som ökade sin lyckonivå efter några veckor? 

Studenterna som kramades så klart. De höjde sin lyckonivå rejält, till skillnad från bokmalarna. 

Tal Ben-Shahar beskriver hur enkelt det kan vara att öka välmåendet (ett steg! inte en hel lösning!) i ett annat exempel från boken Happier

En grupp med deprimerade patienter fick i uppdrag att varje dag logga in på en dator och skriva ned tre saker som varit positiva under dagen. Allt från “tjejen i kassan log mot mig” till “mitt barn gav mig en puss” eller “jag löste ett soduko” fick vara med. Efter några veckor lättade depressionen för många av gruppens deltagare. (Obs, de botades inte!)

Jag läser en del om positiv psykologi just nu. Ämnet väcker ofta starka reaktioner hos psykologstuderande och andra. “Vaddå positiv?” Frågar F. “Det låter som att alla annan psykologi skulle vara negativ!” Säger A. “Jag tycker det låter som om man gör lycka till ytterligare en grej att prestera i” tycker K.

Alla invändingar är visserligen intressanta, men jag brukar ändå alltid fråga “Har ni läst någon positiv psykologi?” 

Det är inte så konstigt att man inte blir sugen på att läsa böcker om en psykologi som marknadsförs på ett väldigt förenklat sätt. De flesta som är intresserade av psykologi söker ju djupet och komplexiteten, inte de glättiga glada svaren. Inte självhjälpslitteratur.

Jag läser The How Of Happiness av Sonia Lyubomirsky varvat med Harvardprofessorn Tal Ben-Shahars Happier. 

Jag tror det finns ett stort missförstånd när det gäller positivt psykologi. Det verkar som att de flesta tror att det inte finns någon kvalitetsskillnad mot gratistidningarnas “tio tips mot höstdepp” eller “Lycklig på fem röda”. Så är det givetvis inte. Men det är lätt att uppfatta att positiv psykologi som en “Solen lyser varje dag”-ideologi. Problemet, resonerade psykologifabriken-John, måste vara att företrädare för Positiv Psykologi (eller deras pengatörstande b0kförlag…) marknadsför positiv psykologi som om det handlade om något mycket lättvindigt.

Utan att vara någon expert på positivt psykologi skulle jag vilja avliva några trista myter som kan avskräcka den psykologiintresserade från den positiva vetenskapen

- Grundidén är att läsaren ska börja stressa mot perfektion i sitt liv. 

Fel! Syftet är att använda vetenskapen till att förbättra sitt välmående litegrann, steg för steg, om man vill. I det lyckobegreppet som Ben-Shahar och Lyubomirsky använder sig av ingår mycket av stillhet, ro och acceptans av negativa känslor och svårigheter. Det handlar alltså om att lära sig ta motgångar och leva med sina ledsamheter, inte ignorera dem.

- Böckerna är så gulliga att det kommer göra mig illamående

Nja! Men vissa forskningsresultat är så söta och ger en så fin bild av människor att man som storstadscyniker kanske måste omvärdera lite . Det kan ju vara ansträngande.

-Lyckoforskning lägger för stor press på människor “Här har du verktygen, om du inte använder dem och blir lycklig får du skylla dig själv”

Fel och rätt!  Författarna visar ödmjukhet och förståelse. De förklarar varför vi vill bli lyckliga, vad som kan göra oss lite lyckligare och hur vi fungerar på ett väldigt  icke-dömande sätt. De tror inte att psykiska sjukdomar botas med enkla tips.

Problematiskt blir det om folk som inte tror på psykisk sjukdom/  jagar  sjukskrivna på fritiden/tycker att det alltid är fråga om att “ta sig i kragen”  börjar använda vad de uppfattar som positiv psykologi som ett argument för sin ignoranta okunskap. 

Sanningen är att all seriös positiv psykologi befinner sig på andra sidan komplexiteten. Alltså. På den första sidan komplexiteten befinner sig ovetenskaplig artiklar i hälso- och livsstilstidningar. Råden är enkla, snabba, och ger direkt resultat men ingen vet var de kommer ifrån. På andra sidan befinner sig resultatet av nogrann, tidskrävande forskning. Där frågeställningar operationaliserats, andra forskare opponerat och resultaten måste granskas. 

De här två typerna av kunskap kan ibland presenteras på samma sätt, men skillnaden är vilken substans och expertis som ligger bakom.

“Köp dig lycklig!” – den moderna människans botemedel mot sorg, eller blott ett sätt att fly undan sina problem? Forskning inom positiv psykologi visar på att det tycks ligga en viss sanning i uttrycket. Men se bara till att investera i upplevelser snarare än saker.

För många människor i västvärlden, vars allra mest basala behov oftast redan är tillgodosedda, finns ett stort utrymme för funderingar kring vad man skall förgylla sina liv med. Till skillnad från länder där mat och tak över huvudet är dagliga bekymmer, kan människor i väst i större utsträckning ägna sin tid åt att förverkliga sig själva, och ständigt söka den högsta lyckan i livet. Framförallt har detta kanske kommit att förknippas med inköp av materiella ting; möbler till hemmet, en ny bil åt familjen och de senaste kläderna åt sig själv. Men frågan är om fler prylar verkligen skänker oss mer lycka, eller om det är något vi i väst har inbillat oss själva?

För att ta reda på hur konsumtion kan påverka hur tillfredsställda vi egentligen känner oss i livet gjorde van Boven och Gilovich en rad olika studier som samlades under det passande namnet “To do or to have? That is the question.” Man ville framförallt ta reda på om det fanns någon skillnad i uppnådd lycka beroende på vilken typ av konsumtion individen ägnar sig åt – materialism, t ex köp av en ny skjorta, visavi upplevelse, t ex en middag på krogen. Vad man funnit tidigare är nämligen att personer som skattar betydelsen av materiella ting högre tycks ha en lägre grad av subjektiv livstillfredsställelse, varför konsumtion av enbart prylar inte tycks göra oss lyckligare i längden.

Färre ångrade köp av upplevelser

van Boven och Gilovich började med att fråga universitetsstuderande kring deras senaste inköp över $100 och hur lyckliga de hade gjort dem. Studien visade att konsumtion av upplevelser var det som genererade mest lycka, gjorde dem lyckligare rent generellt i sina liv, samt att det även uppfattades som en bättre investering av ens pengar än ett materiellt inköp (färre ångrade sig i efterhand).

För att bekräfta att resultatet även gällde befolkningen i allmänhet gjordes en liknande studie på cirka 1200 individer av varierande ålder, kön, ursprung med mera. Även den visade på att upplevelser genererade mer lycka än materiella inköp, trots att personerna skiljde sig åt väsentligt på en rad olika aspekter. Visserligen tycktes unga människor och kvinnor uppleva lycka från upplevelser i större utsträckning än äldre, män och personer på landsbygden, men resultatet pekar ändå rent generellt på att upplevelser gör oss lyckligare än prylar.

Hur är det då på längre sikt? Kan upplevelser i större utsträckning än materiella ting bidra till att vi blir lyckligare över tid? För att testa hypotesen undersökte van Boven och Gilovich även hur individer minns sina tidigare inköp, samt vilka känslor som var förknippade med dem. Enligt resultatet visade det sig att personer som reflekterar över sin tidigare konsumtion känner större lycka inför köp av en upplevelse än någonting materiellt. Det verkar alltså som att vi blir gladare av att minnas en trevlig fikastund med en god vän på stan, än ett köp av en ny teve.

Ett problem med att studera sambandet mellan typ av konsumtion och lycka är dock definitionen av vad som utgör en upplevelse respektive någonting materiellt. Ty köpet av en bil skulle lika gärna kunna vara någonting man gör enbart för ägandets skull, som något man använder sig av för olika typer av upplevelser, t ex en road trip genom Sverige. van Boven och Gilovich menar dock på att det intressanta är i vilket syfte köpet har gjorts – var det med avsikt att bara vara en ägodel, eller fanns tanken om bilsemestern där från början? På så sätt kan även prylar bidra till att vi blir lyckligare, men syftet med köpet måste då ha varit att göra något snarare än att enbart äga något.

Upplevelsen lurar den hedonistiska adaptionen

Vad finns det då för orsaker bakom att upplevelser tycks generera mer lycka än prylar? Framförallt verkar det som att ett ständigt ökande antal materiella ägodelar som vi tillskansar oss ofrånkomligen leder till en hedonistisk adaption. Med andra ord anpassar vi oss till slut till våra omständigheter och behöver därför fler och dyrare saker för att uppnå samma nivå av lycka som tidigare, något som har fått fenomenet att även kallas för det hedonistiska löpbandet. van Boven och Gilovich säger att eftersom prylarna vi köper existerar framför oss i ren fysisk bemärkelse blir det lätt att man anpassar sig och vill ha mer. Upplevelser är emellertid enbart mentala representationer och är därför under ständig förändring – regnade det under hela bilsemestern kommer man kanske efter en tid enbart att minnas de trevliga stunderna.

Upplevelser bidrar även i större utsträckning än materiella ting till ens egen självbild och kan således utgöra en större källa till ett rikare liv. Genom att göra saker som stämmer överrens med ens mål, identitet och intressen blir vi helt enkelt lyckligare – vi förverkligar oss själva. Enligt en undersökning som van Boven och Gilovich gjorde visade det sig att hela 89 % av de tillfrågade ansåg att upplevelser definierade dem bättre som personer än prylar, varför att ägna sig åt olika aktiviteter tycks vara viktigare för oss som människor än att enbart äga saker.

Upplevelser är dessutom av en mer social karaktär än materiella tillgångar, något som Diener och Seligman, två andra forskare inom den positiva psykologin, menar har stor betydelse för hur lyckliga vi känner oss. Inte nog med att upplevelser i sig oftast innefattar sociala aktiviteter, de skapar dessutom fler sociala situationer med andra då vi delar med oss av det vi har upplevt. Intressant nog fann van Boven och Gilovich dessutom att en konversation mellan individer kring upplevelser gör att de uppfattar varandra på ett mer positivt sätt än om de enbart hade pratat om sina senaste inköp. Det visade sig till och med att en konversation kring upplevelser innebär en större sannolikhet för två personer att bli vänner med varandra.

Text: Alexander Rozental
Alexander är psykologkandidat, termin sju, vid Linköpings Universitet och bloggar på Psykologstudent.se.

Vi säger hej till branschen genom ett reportage i nya numret av Psykologtidningen! Tack Kajsa Heinemann för en bra text & Patrick Miller för superfina bilder! (Du behöver dessvärre vara prenumerant för att komma åt tidningen även på nätet.)

En liten update på det som står i texten: Nu behöver vi inte trängas i lilla rummet längre, tillsammans med bland annat Jenny Seth (musikjournalist på Aftonbladet och DJ på fantastiska klubben Russian Spring Break) och Linus Thiel (datakonsult på Hansson & Larsson även känd som DJ Yes Baby Yes!) sitter vi i ett luftigt rum med stuckatur i taket, öppen spis och parkett! Har sagt det förut, men det tål att upprepas: hojta på john@psykologifabriken.se om du vill komma förbi och dricka kaffe – jag har precis lärt mig skumma mjölken med espressomaskinen!

Sen i min lista på vad vi gjort i sommar glömde jag ju såklart en del, bland annat att Oskar höll i en hel veckokurs i ledarskap nere på Fridhem (och fick fina utvärderingar!).

Och en kul grej från i dag var att jag åt lunch med Patrik Nyström som startat upp norska organisationspsykologiföretaget Björnson här i Sverige – och bland annat jobbar med att applicera positiv psykologi i näringslivet! Vilka jobbar egentligen med positiv psykologi i Sverige? Jag vill gärna komma i kontakt med alla!

Vill du veta hur du kan slippa tjatet om tandborstningen med femåringen? Eller få tips på hur du lättare hamnar i flow-tillstånd på jobbet? Eller kanske veta om den aldrig sinande floden av intryck från Twitter, Facebook, mejl och sms är något att oroa sig för?

Psykologifabriken firar midsommar med att lotta ut ett gäng böcker – alla på temat vetenskap tillämpad i vardagen.

Första boken vi lottar ut är Martin Forsters Fem gånger mer kärlek – en forskningsbaserad handbok till hur man som förälder kan bygga upp och stärka relationen till sina barn.

Den andra boken är Harvard-föreläsaren Tal Ben-Shahars Lyckligare – en guide till hur man kan applicera forskningen på positiv psykologi i sitt liv.

Den tredje är Torkels Klingbergs Den översvämmade hjärnan som går igenom hur man kan träna upp sitt arbetsminne för att hantera den ständigt växande informationstrycket som det moderna samhället utsätter oss för.

Tack till Natur och Kultur för böckerna.

För att vara med i utlottningen behöver du bara skicka ett mejl till info@psykologifabriken.se och berätta vilken bok du tror att du skulle ha störst nytta av! Bifoga din adress – eller säg till om du föredrar att komma och hämta boken och dricka en kopp kaffe med oss på Nya Kontoret (Birger Jarlsgatan 18A, Stockholm). Skriv “Jag vill ha en bok!” i ämnesraden.

Ett gäng länkar vi läst, twittrat om, gillat, upprörts över eller bara tycker att ni bör ha koll på!

Först en sjukt spännande artikel i Time om hur Obama använde psykologiforskning för att opta sin valkampanj.

Och så lite studier som granskat Malcolm Gladwells tes i Blink. Det genomtänkta och medvetna beslutet är inte så dumt trots allt…

Nu är iPhone-appen Live Happy släppt! Som vi skrev om tidigare handlar den om att göra forskning på bland annat tacksamhet, optimism och goda gärningar tillämpbar från telefonen.

Till sist lite debatt: Ett upprört debattinlägg över socialstyrelsens stöd för KBT – läkaren Tomas Eriksson menar att SBU “krattar manegen för fortsatt psykoterapeutiskt kvacksalveri”. Och så gick Psykologförbundets ordförande ut i SvD och slog ett slag för att få ut fler psykologer på vårdcentralerna.

Sorglöshetens Eric kände att han var sämst i klassen, höll på att hoppa av journalistutbildningen – men bestämde sig ändå för att ge skolan en sista chans. Den förmågan att kunna se en möjlig ljusning, trots att allt ser rätt dystert ut, är extremt värdefull – optimism korrelerar både med fysisk och mental hälsa. En artikel i Time Magazine tar upp hur det går att lära sig att bli mer optimistisk – med några nya roliga studier som exempel. Bland annat pågår en studie i England där 3000 högstadieelever får prova på en optimism-intervention! Jag hoppas på goda resultat – högstadiet är antagligen den period i livet då man som allra bäst skulle behöva en optimism-boost…

En kort fråga till er kära läsare:
Vad gav er hopp när ni gick på högstadiet?

Följ Eric Schüldts och Anders Rydells strävan mot Sorglösheten.