Miljöpartiet vill ha lycka som mål för politiken, medan konservativa företrädare ryser vid blotta tanken.

Intresset för lyckoforskningen har ökat dramatiskt i politiken. Tänkare, forskare och debattörer har startat lyckobloggen.se och
lyckoprojektet.se, och Miljöpartiet har fört in ökad lycka som ett politiskt mål. Borgerliga och socialister har uppmärksammat
lyckoforskningen och kommit till vitt skilda slutsatser i det senaste halvårets lyckodebatt: ”Tillväxt är bra för lyckan.” ”Minskad
konsumtionshets främjar lyckan.” ”Äktenskapet som institution ökar lyckonivån.”

– När det gäller politik kan forskningsresultaten tolkas så att det finns stöd för både konservativa, liberaler och socialdemokrater,
säger Filip Fors, som forskar om lycka vid Umeå universitets sociologiska institution.

– De som gillar tillväxt tittar på de studier som stärker tesen att lyckan ökar med tillväxt. De som inte gillar tillväxt tittar på de
studier som inte finner något samband. Detta är ett problem,

Ett ungt forskningsfält med motstridiga resultat med potentiellt politiskt sprängstoff.Det finns all anledning för den med politiska
intressen att hänvisa till att man vill göra folk lyckligare med sina beslut.

– I dag påverkas ju folks lycka av politiska beslut men lyckoperspektivet finns inte med, säger Göran Hådén, ansvarig för
Miljöpartiets lyckoforskningsnätverk.
– Det finns väl i princip någonting inom lyckoforskningen som varje politisk inriktning kan glädjas åt. Men det mesta går i grön
riktning, annars skulle vi väl inte vara så intresserade av det, säger Göran Hådén.

Han menar att vi ofta hamnar snett i vår jakt på lycka i dagens samhälle.
– Man kan säga att de mål som dominerar samhället i dag – mer pengar och mer prylar – knappast är de bästa för att öka den
egna lyckan. Det vore bra för både miljön och lyckan om vi kan ändra på det, säger Göran Hådén.
Och i framtiden ser han att politiker skulle ta allt större hänsyn till människors ökade lycka i sina beslut.
– Jag tror inte att tiden är mogen ännu, men i framtiden kan jag tänka mig en lyckominister. Nationalekonomi har ju en oförtjänt
framskjuten plats trots att det är en vetenskap som präglas av osäkerhet och motstridiga resultat. Andra beslut fattas på rent
ideologisk grund, som att privat är lika med bra, trots att vi genom vetenskapliga utvärderingar vet att det långt ifrån alltid är så.

Avsaknaden av stöd i forskning för olika beslut som fattas behöver vi förbättra. Så att ta större hänsyn till vad som gör folk lyckliga när det fattas politiska beslut är ett viktigt mål för oss, säger Miljöpartiets Göran Hådén.

På högerkanten däremot vill liberaler och konservativa gärna att folk ska vara lyckligare, men inte med statens hjälp.
– Alla försök att göra politik av lyckoforskningen tror jag man ska förhålla sig kritisk till. Jag tycker att det låter obehagligt när
Miljöpartiet vill föra politik för att höja lyckan. Jag är för lyckan, det är intressant forskning. Men att politiker skulle lägga sig i vår lycka, det ger en totalitär association. Vem vet var det ska sluta? säger Johan Wennström, konservativ debattör och tidigare
ledarskribent på obundna moderata Svenska Dagbladet.

Den liberala debattören och idéhistorikern Johan Norberg skrev i höstas Den eviga matchen om lyckan, en bok om hur lyckan
värderas och har uppfattats i samhället ända från Sokrates fram till våra dagar.
Även han är skeptisk till hur politiker använder kunskapen om lyckan.

– Det finns en risk att politiker planerar för hur folk ska bli lyckliga, att berätta för folk vad som är bra för dem vare sig de vill eller inte. Det finns en viss paternalism i det, att människor skulle vara naiva och inte förstå sitt eget bästa, säger Norberg.

Johan Norberg har dock en möjlig vision om den bästa möjliga användningen av lyckoforskningen i politiken.
– Om det kan leda till att vi ökar individens egenmakt, hennes kontroll över arbetsliv och tillvaron så är det bra. Om det leder
till en mer ödmjuk inställning till att låta människor hitta sin egen väg och våga lita på människor egna sunda förnuft och fria vilja, menar Johan Norberg.

Lyckoforskaren Filip Fors ser gärna att politikerna använder lyckoforskningen mer än i dag.
– Att lyckoforskningen kommer in i politiken ser jag till största delen som roligt och bra. Vad skulle vara ett bättre alternativ?
Även om materialet är osäkert så är det ändå det bästa kunskapsmaterialet vi har. Generellt så borde man basera fler beslut på
forskningsunderlag. Men försiktighet anmodas. Vi får inte dra för starka slutsatser inom ett så nytt fält, säger Filip Fors.
I Frankrike utreder president Sarkozy om något slags lyckomått skulle kunna ersätta eller existera parallellt med BNP som mått
på landets framsteg, något som Johan Norberg är skeptisk till.
– Det blir till en process om hur man ställer sig själv i så god dager som möjligt. Sarkozy skalar bort alla mått som är till Frankrikes nackdel och kommer nog att komma fram till att Frankrike är världens bästa land att leva i. Det är en självgod syn som jag ser stora risker med.

I det gamla kungadömet och nyblivna demokratin Bhutan i Himalaya mäter de inte BNP, utan GNH, gross national happiness,
ungefär bruttonational-lycka. Det är ett mått som tar hänsyn till landets buddistiska värden och befolkningens välmående inom en mängd områden.
Steget dit för ett land som Sverige är långt, även om Miljöpartiet gärna skulle se ett lyckoindex parallellt med BNP. Vad som
ligger närmare till hands är förslag om förändringar i skolan, som kan få både akademiskt och politiskt stöd.
– Lyckoforskningen skulle kunna komma in mer i skolan, tror Miljöpartiets Göran Hådén.
– Man borde satsa på kunskap och ha positiv psykologi som ämne i skolan, säger lyckoforskaren Filip Fors.
– Steg ett kan vara att ge information och presentera vad man har hittat inom forskningen och visa på metoder. Sedan är det upp till varje individ om man tycker att det är värt att satsa på eller inte, menar Filip Fors.

Text: Jenny Rickardson
Foto: wonderlane/flickr.com
Texten publicerades ursprungligen i Modern Psykologi, detta är del 4 av 4.

Igår lyssnade jag på det välgjorda radioreportaget I Mona Sahlins Fotspår av Katarina Gunnarsson på Sveriges Radio och blev smärtsamt påmind om varför jag bytte huvudfokus för mina studier från politik till psykologi för några år sedan.

Reportaget på SR var det inget fel på – Mona fick god tid på sig att utveckla sina resonemang och journalistens frågor var både av den mer sällsynta ideologiska typen och “men vad tycker du om just exakt det här fallet med lasse-sjukpensionär då?”

Det jag störde mig på var följande mekanism: Mona kan bara ta in den information som stämmer med hennes egen uppfattning om hur saker och ting är. När Sahlin träffade en kvinna som varit sjukskriven, blivit rehabiliterad och sedan kämpat sig tillbaka till arbetet lät hon informationen sjunka in som ytterligare ett exempel på det som hon redan var säker på. När kvinnan plötsligt sa att “alla sjukskrivna inte vill tillbaks till jobbet” ilsknade Mona till och vägrade tro på den utsagan.

Inga konstigheter, det är så här vi människor fungerar, det vet psykologer.  Vi kategoriserar, generaliserar och lär oss utifrån kunskapsstrukturer som redan upprättats i  hjärnkemin. Information sorteras ut via perceptionen, vi följer välbekanta hjärnspår som får oss att bete oss, välja och tycka precis likadant idag som igår. Vår kognition , det vill säga vår tankeprocess, kan vara medveten eller icke-medveten, men den är på intet vis någon objektiv insamlare av information.

Anledningen till att jag bytte huvudintresse för studier och fritid från politik till psykologi var att jag alltid kände att något saknades i den politiska debatten. När jag läste politisk filosofi och teori så slutade alltid teorierna, uppsatserna och litteratuen med att ett överfett, kliande, värkande frågetecken tornade upp sig i min mage.

Hur är människor EGENTLIGEN? Är de rationella – tänker de långsiktigt eller kortsiktigt – springer vi mot döden utan att fatta – är vi altruistiska eller onda eller kan vi överhuvudtaget välja själva? Är det upplevelsen av den fria viljan som vi ska kalkylera med eller finns det ett fritt val? Är det evolutionen som styr oss – vad är det som hänt när mjuka, lena bebisar växer upp till kallblodiga mördare – varför är jag som jag är? Hur formas hjärnan av uppväxten och varför är det evigt orättvist att vara sämre lottad?

Jag vet varför Mona Sahlin bara hör det som hon vill höra och jag fattar att det är oundvikligt men det är just detta som fick mig att tröttna på statsvetenskap, politik, politisk bloggosfär och hela karusellen. Jag fick ingen kick – de mest intellektuella politiska skribenterna – typ Isobel Hadley Kampzt,  Johan Norberg eller Magnus Linton gör såklart det här – men jag kan bara drömma om hur revolutionerande dessa samhällets skarphuvuden kunde vara om de fick tid att fördjupa sig i psykologins/neuropsykologins mysterier.

Allt annat än den empiri som stödjer valfri politikers människo/världssyn möts med kompakt motstånd och ilska. Jag veeet det handlar om att ta ställning ibland men…

….ibland önskar jag att politikerna kunde sträva mer efter att inte vara så säkra och att ändra sig än att till varje pris hålla fast vid nån gammal rutten princip!

Jag saknar lite äkta “sökande-finnande” hos våra politiker. Jag saknar att se dem törsta efter kunskap –  hos Raj-Raj, Sahlin, Maud och Lasse Ohly ser jag knappt en skymt av det ytterst mänskliga begäret efter att komma “The nature of things closer”.

Det går liksom inte att göra sig en politisk karriär på att hela tiden ändra sina scheman, sin perception och sin upplevelsevärld, ja jag fattar det. Det skulle vara värsta heltidsjobbet att sträva mot sanning genom dagliga change-of-mind övningar.

Och allt detta gäller troligtvis de flesta framgångsrika politiker: det ligger i karriäristens koncept – det går inte att byta paradigm i sin upplevelsevärld om man förtjänar sitt leverbröd på att hålla kvar samma – närmast religiösa-  människosyn och ideologiska tro.

Men det finaste jag vet är när folk ändrar sig. För jag vet hur svårt det är! Jag har begreppen för att beskriva hur svårt det är för det är just förändring som psykologer jobbar med hela tiden i terapi.

När någon byter parti, byter perspektiv, blir klassmedveten, revolterar mot föräldrarnas indoktrinering/ blir feminsit/avsäger sig epitetet feminist, börjar bry sig om det ena och slutar bry sig det andra så blir jag så sjukt lycklig.

Det handlar om något som jag nu har en hel begreppsvärld för att beskriva men ändå inte vet hur jag ska ändra på.

Alla vet ju hur obegripligt irriterande det är att höra någon åsiktsmotståndare referera till en åsikt som man vurmar för – man bara åhhh – du missförstår ju medvetet!

Men så är det ju ofta inte! Det som sker, är ofta icke-medvetet.  När man plockar på sig bevis för det man redan vet och missförstår/misstolkar det som motsäger ens egen färdiga uppfattning känns det som att man LÄR SIG.

Begreppen ackommodation/assimilation kommer väl till pass här tycker jag. Från wiki:

• Assimilation är den process som innebär att något omvandlas till att ha större likhet med eller helt införlivas med något annat.

Det vill säga: det passar in i det man redan vet.

• Ackommodation är den process som sker när en individ tar till sig kunskap på ett sådant sätt att individen ändrar sina kognitiva scheman (sina tankestrukturer)

Läs: paradigmskifte och kognitiv dissonans. OBS! ofta obehagligt!

När jag läste statsvetenskap så saknade jag svaren på de viktigaste frågorna – jag har inte fått dem nu heller – men jag är i alla fall närmre total kunskapsanarki och kognitiv kollaps än någonsin (och det är jag FETT tacksam över!)

Och nu sitter jag här på termin 8 i psykologernas nötta skolbyggnad och saknar den politiska medvetenheten – strukturtänkandet – post-strukturtänket – cynismen – konspirationsteoriern, dystopierna och inte minst drömmarna och utopierna  ja – allt möjligt som fanns i den politiska sfären men inte där jag är nu. Och inte minst förmågan att välja principer – våga tro på ett svar etcetera.  Ja,  ja man blir aldrig nöjd!

Kort sammanfattning för de som har uppmärksamhetbrist vid läsning av hypertext eller som inte har tid att läsa hela inlägget

1. Jag är trött på valrörelsen för jag tycker att den bara är en uppvisning av människor som gjort sig en karriär på att INTE ändra sig, inte ta in ny info, följa principer som ger skygglappar: som lär sig via assimilation istället för ackommodation.

2. Jag tröttnade på politik/statsvetenskap och bytte till psykologi för att jag ville ha svar på några grundläggande frågor om hur människor fungerar. Jag har inte fått dem svaren men känner mig närmre.

3. Jag känner mig förvirrad av vetskapen att varje människas perception/kognition gör att man så att säga “ser vad man vill se” i de flesta avseenden.

4. Jag önskar att fler kände till det här om sin egen hjärna, framförallt beslutsfattare av olika slag.

Stjärnpsykologerna Christine Padesky och Aaron Beck skriver bäst om kognitiv terapi. Läs mer om scheman och hur man ändrar dem här.

Valstugorna är uppe, röstkorten är utskickade, nu fattas det bara att bestämma sig för vilket parti man ska rösta på. Psykologisk forskning visar att personer som skjuter upp liknande beslut tenderar att välja det som inte är normen. I en tight valspurt där många bestämmer sig sent kan denna grupp vara avgörande.

För två veckor sedan rapporterade SvD om att valet kommer att bli en så kallad superrysare. Termen syftar till att det vid publiceringstillfället endast skiljde 200 000 röster mellan blocken. I samma artikel får man också veta att 20% av väljarna 2006 bestämde sig så sent som en vecka innan valdagen. Att kalla valet för en superrysare är därmed ingen överdrift och precis som alltid så vet vi först på valdagen vilka som kommer att styra Sverige under nästa mandatperiod. Ser man till psykologiskforskning så kan man emellertid få en fingervisning om hur sena väljare tenderar att göra.

I flera studier så har man kunnat visa att människor har en tendens att stanna kvar vid förvalda alternativ, man kan kalla dem standard-val. Här kan du till exempel läsa om att skillnaden mellan storleken på Sveriges och Danmarks donationsregister delvis beror på hur standard-valet ser ut. Då det är standard att gå med i registret så gör folk just detta, om inte så väljer majoriteten att avstå. När det kommer till politiska omröstningar så har man däremot hittat en annan tendens för hur just sena väljare röstar. Tendensen kallas incumbent rule och syftar till det faktum att de som bestämmer sig sent oftast bestämmer sig för att rösta på den utmanande kandidaten, det vill säga oppositionen. I en analys av 155 amerikanska val fann man att utmanaren fick majoriteten av de sena väljarnas röst i 127 av dessa omröstningar. Den så kallade status quo biasen, att man håller fast vid samma gamla, verkar alltså inte gälla vid politiska omröstningar där det står mellan en utmanare och en sittande president.

I artikeln Delay, Doubt, and Decision: How Delaying a Choice Reduces the Appeal of Descriptively undersökte forskare från Cornell och Tillburg University när incumbent rule uppstår. I tre experiment ställde forskarna grupper av studenter inför olika val, i samtliga fall fanns det alltid ett standardalternativ. Det man fann var att de försökspersoner som var tvingade att göra ett val direkt var mer benägna att stå kvar vid standardalternativet än de personer som skulle vänta med sina beslut. Denna skillnad blev ännu större när man gav en grupp möjligheten att själva välja när de skulle fatta beslutet. Tvingas man att välja direkt är det alltså troligare att man väljer standardvalet. Om man däremot har möjligheten att skjuta upp sitt beslut ökar sannolikheten att standardalternativet väljs bort.

Självklart bör man inte dra allt för stora växlar av resultaten här ovan men de kan som sagt ge oss en fingervisning om hur de sena väljarna kommer att rösta. Kanske kan man hitta stöd för incumbent rule genom att studera hur fördelningen av poströsterna ser ut. Kanske är det så att de som skickade in sin röst redan den 5:e Augusti i större utsträckning valde att stödja Fredde, Janne, Göran och Mådan medan de som bestämmer sig på valdagen kanske lägger sin röst på Mona & co eller kanske till och med på Gudrun?

Text: Niklas Laninge
Niklas Laninge är student på psykologprogrammet vid Göteborgs universitet och driver Valbloggen.com.
Foto: De rödgröna/Flickr.com

Källor:
Kahneman, D., Knetsch, J.,L. & Thaler, R.,H. (1991). Anomalies: The Endowment Effect, Loss Aversion, and Status Quo Bias.
van de Ven N., Gilovich T. & Zeelenberg M. (2010). Delay, Doubt, and Decision: How Delaying a Choice Reduces the Appeal of Descriptively.

Stanley Milgrams klassiska lydnadsexperiment vägrar att bli inaktuellt. Ovan ett inslag från det franska tv-programmet som nyligen replikerat experimentet (Läs mer hos The Situationist).

Och så dyker det upp i min vän Torbjörn Nilssons nyutkomna, uppmärksammade – och alldeles briljanta bok De omänskliga, i kapitlet om FRA-omröstningen. För övrigt ett intressant exempel på hur en bok om politik kan vara spännande som en deckare!

Av: John Airaksinen

I senaste numret av Psykologtidningen var det en lång artikel om Obamas seger i presidentvalet och… en kort om Psykologifabriken! Skribenten Tor Wennerberg hade översatt den amerikanske psykologen Drew Westens Huffington Post-artikel om hur Obama vann valet genom att appellera till väljarnas känlsor. Westen har för övrigt skrivit en hel bok om emotioner och politik: The Political Brain. Roligt hur som helst att en facktidning vidgar vyerna!

Lite längre bak i tidningen fanns det en notis om Psykologifabriken där det bland annat stod:

“På sajten finns spännande forskning ur psykologins värld i en nyskapande, lättillgänglig och stilfull förpackning.”

Tack för det!

Om du är medlem i Psykologförbundet kan du läsa hela tidningen här.

Barack Obamas anhängare fruktar att hans övertag i opinionsundersökningarna inte kommer räcka till seger. Enligt teorin om Bradley-effekten finns det rasfördomar som kommer till uttryck först i valbåset. Samtidigt har en psykologiforskare visat att det snarare var den motsatta effekten som syntes under primärvalen.

1982 kandiderade afroamerikanen Tom Bradley i Kaliforniens guvernörsval. Trots ett betydande övertag i opinionsundersökningarna förlorade han valet till sin vita konkurrent George Deukmejian. En förklaring som fick stort genomslag var att många vita väljare inte hade varit helt uppriktiga i opinionsmätningarna – de hade svarat mer politiskt korrekt än ärligt (vilket stöds av teorin om social desireability bias) för att inte kunna anklagas för att vara rasister.

Teorin, som fick namnet Bradley-effekten, har gjort comeback i årets valkampanj och blivit stort uppslagen i media (Salon-artikeln “Those ‘undecideds’ are for McCain” är ett exempel).

Omedvetna fördomar
En annan psykologisk mekanism som skulle kunna förklara Bradley-effekten är omedvetna fördomar. Kanske har man helt ärligt uppgett sig vara osäker i en opinionsundersökning – för att sedan välja den vita kandidaten när man väl står i valbåset, eftersom det instinktivt känns tryggast.

Det behöver alltså inte handla om ovilja utan snarare oförmåga att säga vad man verkligen tänker rösta på. Och det är heller inte självbedrägeri – eftersom fördomarna är just omedvetna. Psykologiforskarna Brian Nosek, Mahzahrin Banaji och Anthony Greenwald har tagit fram ett test, Implicit Association Test, som ska göra det möjligt för individer att själva avslöja sina omedvetna preferenser.

Enligt forskarna går det att mäta skillnaden mellan en medveten och omedveten inställning till känsliga ämnen som till exempel ras, kön eller sexualitet. En undersökning som Mahzarin Banaji genomförde tillsammans med Thierry Devos under primärvalen visade att en majoritet av försökspersonerna hade lättare att associera Hillary Clinton än Barack Obama till “amerikansk”.

Kritiker till IAT-testen menar dock att resultaten snarare säger något om samhällets dominerande attityder än om hur den specifika individens fördomsregister ser ut.

Forskarna Mahzarin Banaji och Anthony Greenwald demonstrerar ett IAT-test i NBC:s Dateline.

Den omvända Bradley-effekten
Men behöver verkligen Barack Obama oroa sig? Påståendet att Bradley-effekten fortfarande skulle vara en faktor har fått kritik – och nu finns det till och med stöd för en motsatt effekt. När samme Anthony Greenwald tillsammans med statsvetaren Bethany Albertson granskade data från demokraternas 32 primärval hittade de tre exempel på vad de definierar som Bradley-effekten, men tolv exempel på motsatsen (se en graf över resultatet här).

Greenwald och Albertson tror därför att opinionsundersökningarna inför tisdagens val snarare underskattar Obamas stöd med 3 till 4 procentenheter. Deras hypotes är att många väljare som kommer att rösta på Obama skulle undvika att säga det i en opinionsundersökning på grund av socialt tryck från en republikansk omgivning. Flera av staterna som uppvisade en omvänd Bradley-effekt i undersökningen är klassiska röda (republikanska) stater som Montana, South Dakota, Oklahoma och Missouri.

När den krisdrabbade ekonomin står högst på dagordningen får Obama stöd även från republikanska väljare – som prioriterar plånbok före ideologi. Sannolikt kommer många av dem att förbli osynliga i opinionsundersökningarna inför tisdagens val.