De flesta taxichaufförerna i New York hyr sin taxibil. Vanligast är att de betalar ett fast pris för att få använda bilen under tolv timmar. Detta innebär att det är enkelt för förarna att se när de har täckt sina kostnader för dagen. Beteendeekonomerna Thaler, Loewnstein, Camerer och Babcock förstod att detta är en situation som gjord för att uppmana till irrationella beteenden. Det visar sig att de flesta taxichaufförer sätter upp ett dagligt mål för vad de behöver tjäna under en dag och väljer sedan att sluta så snart detta mål uppnåtts. Beteendeekonomer ville se om detta system ledde till att förarna jobbade väldigt länge under dåliga dagar och huruvida de slutade tidigt de dagar då de tjänade mycket pengar på kort tid. Detta ganska irrationella arbetssätt är inte så märkligt om man, precis som taxichaufförerna, väljer att se varje dag för sig istället för att sätta sina intäkter i ett större perspektiv.

Efter att ha samlat in data från mängder av taxichaufförer i New York fann beteendeekonomerna att deras hypotes delvis stämde. När det gällde oerfarna chaufförer fanns det ett starkt negativ samband mellan arbetstid och timlön. Dessa valde alltså att sluta köra så snart de uppnått sitt dagliga mål, något som alltså kunde gå väldigt fort under bra dagar men ta långtid under dåliga dagar. Tack och lov så visade det sig dock att de mer erfarna taxichaufförerna var bättre på att sätta sina intäkter i ett större perspektiv. Denna grupp valde att jobba mycket under bra dagar (exempelvis när det regnar) samtidigt som de kunde unna sig att ta ledigt om de ändå inte fick några kunder.

Precis som Oskars inlägg så visar denna studie att det här med specifika mål inte alltid är så bra. Om du vill undgå att försätta någon i samma irrationalitetsfälla som taxichaufförerna hamnade i bör du alltid sätta målen i perspektiv till andra saker. Om man bara strävar efter att uppnå sitt dagliga mål riskerar man att sluta med något trots att man har flow. Risken finns också att man spendera otal timmar på att försöka uppnå något som det helt enkelt inte är läge för. Det alltid bättre att gå ut och köpa en glass istället för att banka huvudet mot väggen. Uppnår du dina mål snabbt är det snarare ett tecken på att du är i flow, ett tillstånd du inte borde avbryta!

Referens: Labor Supply of New York City Cabdrivers: One Day at a Time av Camerer, Babcock, Loewenstein and Thaler (1997)
Bild: flickr.com/marthaenpiet/

Bland annat lyckoforskaren Ed Diener menar att det subjektiva välbefinnandet och livstillfredsställelsen inte alltid måste stämma överens. Det är till exempel möjligt att tycka att man har det perfekta jobbet, men samtidigt ha en hög andel negativa emotioner. Jag har tänkt en del på detta under min resa till New York. En stad som för många människor är möjligheternas stad.
Allt finns ju där! Men samtidigt behöver tanken om att det är möjligheternas stad inte innebära att jag känner en massa positiva emotioner. Ledtråden fick jag de gånger jag begav mig till Central Park. Jag insåg att alla människor och alla intryck också gör det svårt att inte tappa bort sig själv i allt myller. Och att tappa bort sig själv i folkmassan är ingen positiv känsla. Jag skulle kanske behöva fler stora parker för att kunna känna både ett kognitivt och affektivt välbefinnande, för att helt enkelt kunna ge mig själv möjligheten att bli mer lycklig.

Hur ser det ut i din vardag? Känner du ett kognitivt och affektivt välbefinnande på jobbet, med vänner eller hemma? Vad finns och vad saknas? Kanske kan du genom att titta på hur din vardag och ditt liv ser ut få ledtrådar till små förändringar som skulle kunna ge både positiva emotioner och en positiva kognitioner samtidigt.

Jag vill även passa på och tipsa om Lotta Bromés intervju med Laleh på P4 igår.