Jag tycker om att läsa. Bland det bästa jag vet är att få dyka in i en bra (eller dålig) bok och få nya perspektiv, nya tankar, att diskutera med andra och lära mig något nytt. Ett bra exempel på detta skedde då jag för en tid sedan läste Antifragile: Things That Gain From Disorder av Nassim Nicholas Taleb. Temat för boken är ett koncept som Taleb introducerar, Antifragility, raka motsatsen till sådant som är ömtåligt. Nämligen sådant som gynnas av att utsättas för stress och påfrestning då och då, eftersom det har en stärkande effekt på lång sikt. I ett av kapitlen diskuterar Taleb begreppet Antifragile beträffande människors sätt att bedöma risker och sannolikhet. Han beskriver hur en flygresa är raka motsatsen till antifragile, den är ömtålig och känslig för oplanerade händelser.

Låt säga att du ska resa mellan Köpenhamn och New York. Resan är planerad att ta 8 timmar och 25 minuter. Om allt går som det ska vill säga. Oplanerade händelser kan påverka restiden antingen positivt eller negativt. Resan kan ta kortare eller längre tid än beräknat. Det finns mängder med omständigheter som påverkar restiden negativt. Det kan vara allt från terroristattacker till trubbel med flygplanet. Dessa händelser kan försena flygningen lite, eller väldigt mycket. En terrorattack kan göra att flygningen ställs in helt. Vad som är intressant för oss som gillar människors beslutsfattande, är att det finns så mycket färre saker som påverkar restiden positivt. Det skulle möjligtvis vara att piloten taggat till ordentligt och bestämt sig för att slå hastighetsrekord. Det skulle göra att flygningen gick lite snabbare än planerat, kanske 10-20 minuter på sin höjd. Men, mer än så kan resan inte påverkas i positiv riktning.

Här kan vi verkligen dra paralleller till planering av andra typer av projekt. Vissa projekt, som flygresor, eller husbyggen eller skapandet av nya produkter och tjänster, är så snävt planerade det bara går. De är som flygresan som enbart kan påverkas i negativ riktning. Det är lätt att vara optimistisk i sin planering, som vi sett tidigare är det ett vanligt mänskligt drag. Taleb menar rent av att vi borde planera så lite som möjligt och inta en flanörs perspektiv på livet – att gå i den riktning som känns bäst. De som ändå vill planera något i sin vardag gör bäst i att förstå sin egen och andras benägenhet att planera alltför optimistiskt.

För mig är forskningen kring stora utbud och vad dessa får för konsekvenser för hur vi väljer just ett sådant fynd. Inom den akademiska världen kallas detta för choice overload, en teori som legat till grund för flera bästsäljare och som nämns i ett otal TED-talks. Sheena Iyengar, Barry Schwartz och Dan Gilbert är ett par exempel på aktade forskare som lyfter upp fynden kring choice overload. Kortfattat så visar denna forskning att människor som står inför stora utbud oftast har svårare att välja och när de väl valt så riskerar de att bli mer missnöjda med sina val än om de fått välja från ett mindre utbud. Känner du igen dig? Problemet är, som min snygga kollega Christian påpekade, att fynden kring choice overload inte kunnat replikeras.

I metaanalysen Can There Ever Be Too Many Options? A Meta-Analytic Review of Choice Overload från 2010 har forskarna Scheibehenne, Greifeneder och Todd samlat in resultaten från 50 publicerade och opublicerade studier som totalt involverar 5036 försöksdeltagare. Deras sammanställning visar att stödet för att stora utbud skulle leda till ökat missnöje och obeslutsamhet är näst intill noll!

“Men jag känner ju igen mig i forskningen”. Visst, det gör jag också. Forskarna menar inte att det inte skulle finnas något som choice overload, allt de säger är att om man samlar in all forskning som gjorts så finns det inget enhetligt stöd för teorin. Scheibehenne, Greifeneder och Todd poängterar att det verkar finnas vissa förutsättningar som krävs för att effekten ska uppstå. En sådan är hur pass bekant du är med den varan du ska inhandla. Choice overload verkar uppstå i högre utsträckning när man väljer bland varor/tjänster som man vet mycket lite om, så som pensionssparande.

Slutligen nämner även forskarna att det finnas en viss publiseringsbias inom ämnet. Det vill säga att de studier som kunnat visa att det finns något som choice overload också har större sannolikhet att få publiceras. Akademiska tidsskrifter verkar ha en förkärlek för forskning som säger “det finns en skillnad!” snarare än den forskning som säger “det var ingen skillnad…”. Publiceringsbias är något jag kommer skriva mer om i framtiden, tills dess får ni hålla till godo med följande TED talk.

PS. Repetera gärna följande citat från min stora idol Nassim Taleb nästa gång du hör om ett fynd som verkar för bra för att vara sant:

It is contagion that determines the fate of a theory in social science, not it’s validity

Bild: flickr.com/red5standingby

Nassim Taleb är författaren till min favoritbok The Black Swan (OBS! har inget att göra med filmen). Trots att boken har snart fem år på nacken är den i dessa tider av ekonomisk instabilitet mer relevant än någonsin. Som Taleb berättar i detta klipp var det innan upptäckten av Australien vedertaget att det inte fanns några svarta svanar. Alla svanar som skådats hade ju hittills varit vita. Så fort en svart svan skådades så kastades århundraden av bekräftelse omkull — svanar kunde tydligen vara svarta. Poängen med detta: bara för att vi aldrig sett en svart svan betyder det inte att alla svanar är vita. I Talebs bok är en “svart svan” snarare än händelse med tre tydliga attribut: 1) de är oförutsägbara 2) de får enorma konsekvenser 3) de går ofta att se dem komma när de väl inträffat. Här är ett par mer relevanta “svarta svanar”:

-Google: Få hade nog kunnat förutspå att ett företag skulle dyka upp och förändra sök-branschen så radikalt som Google gjort. Ser man tillbaka på tiden innan lanseringen så är det nog möjligt att hitta ett par tecken på att något radikalt skulle hända.

-11:e september: oväntad, enorma konsekvenser och trots detta så kan experter NU se tecken på att något var på väg att hända.

-Euro-zonens kollaps: Detta är naturligtvis inte skett ännu men mycket pekar ju ändå på det. Jag är ingen nationalekonom så jag ska inte yttra mig för mycket i frågan. Om vi kommer se en kollaps så kommer denna, precis som finanskrisen, att vara en “svart svan”.

Det Taleb vill poängtera med sin bok är alltså att vi aldrig kan veta allting om vår värld. Att basera viktiga beslut på antagandet om att världen är regelbunden kan, som vi nu får uppleva, få dramatiska konsekvenser eftersom världen varken är regelbunden och förutsägbar. Jag gillar Taleb eftersom han har ett radikalt empiriskt förhållningssätt. Vi kan aldrig veta allt men Taleb menar att vi kan minimera hur mycket vi kommer att påverkas av slumpen genom att samla in så mycket information som möjligt. Att dra slutsatser om hur människor beteer sig på Facebook utifrån forskning på hur människor agerar på twitter är enligt Talebs och empirikernas synsätt helt fel! Vill vi säga nått om Facebook bör vi studera just Facebook istället för att spekulera. Än värre är det att applicera 100 år gamla teorier på moderna fenomen. Givetvis går det att göra just detta men du måste du ju givetvis först testa teorin på just det fenomen du vill säga nått om. Taleb fångar detta bra i detta stycke ur boken:

“My thinking is rooted in the belief that you cannot go from books to problems, but the reverse, from problems to books”

The Black Swan är en lysande introduktion till vad ett empiriskt förhållningssätt innebär. Boken har verkligen förändrat och konkretiserat hur jag ser på många saker och jag är numera betydligt mer ödmjuk när jag siar om framtiden. Många som är kritiska till Taleb och till boken menar att det är ett väldigt fegt synsätt att säga att “vi kan inte säga något om nånting”. Taleb själv förnekar inte detta men menar som sagt att vi kan minimera slumpens inverkan genom att samla på oss mer information. Men som sagt vi kan aldrig veta allting om allt.

Citatet nedan är också hämtat från boken. Om du ska ha något på kylskåpet så tycker jag att det bör vara just detta:

“If a big publisher (or a big art dealer or a movie director or a big thinker) suggests an appointment, cancel everything you have planned: I am sometimes shocked at how little people realize that these opportunities do not grow on trees.”

I boken Black Swan skriver författaren Nassim Taleb följande: “it is contagion that determines the fate of a theory in social science, not it’s validity”.

Med detta menar Taleb lite smått syniskt att det sällan är kvalitén på forskningen som styr hur populär och vedertagen denna kommer att bli. Snarare är det enligt Taleb främst spridningen som en teori får som bestämmer hur accepterad denna kommer att bli. Ett bra exempel på detta är fjolårets “blockbuster” Connected av forskarna Fowler och Christakis. Dessa forskare kunde visa hur vi påverkar och påverkas av människor så långt ifrån oss som i tre led. Denna teori ledde till hundratals artiklar, flera TED-föreläsningar samt en bok som hittills översatts till över 20 språk. Problemet var bara att mycket av den forskning som Fowler och Christakis skrivit om inte godkänts fullt ut i granskningar. Givetvis kan det vara så att deras forskning är super-bra och sannolikheten att den kommer bli godkänd är nog ganska stor men hela Connected-historien illustrerar det Taleb menar i citatet ovan på ett lysande sätt — bara för att resultat är vida omnämnda behöver det inte vara bra.

Nyligen publicerade Journal of Medical Internet Research en super spännande artikel om hur just spridning i sociala medier korrelerar med en hur citerad en studie blir. Mellan 2008 till 2011 följde man 286 publicerad artiklar och deras liv på sociala medier, totalt skickades det 4208 tweets om dessa artiklar. Studien kommer till slutsatsen att antalet tweets om en artikel faktiskt kan predicera hur citerad denna artikel kommer att bli av andra forskare. Det mäktiga är att man kan se detta efter redan tre dagar! Artiklar som det twittrades flitigt om kommer med elva gånger så hög sannolikhet som mindre omtwittrade artiklar att omnämnas av andra forskare.

Det som främst kan sägas om denna studie är att den presenterar ett nytt sätt att se på genomslagskraften hos vetenskapliga studier. Den som gillar att spekulera i lite mer kritiska banor kanske dessutom kan se studien som ett första vetenskapligt stöd för Talebs uttalande. En studie/artikels spridning behöver alltså inte ha någonting med kvalitén eller sanningshalten i resultaten att göra. Som ett färskt exempel på detta kan vi ställa Lars Berges skruttiga artikel om Wemind mot Andres Miltons mer balanserad artikel om samma företag. I skrivande stund har Berges hopkok rekommenderats mer än 4000 gånger på Facebook, Miltons har hittills rekommenderats 40 gånger.

Du som vill läsa mer om “twitterpsykologi” bör spana in Psykologen Oskars senaste inlägg.