Efter uppbrottet från Britney Spears blev Justin Timberlake så bitter att han spelade in en musikvideo som skildrar hur han stalkar Britney, gör inbrott i hennes villa och filmar sig själv när han hånglar med en annan tjej. Vad skulle paret ha kunna prova om det gått i parterapi innan relationen spårade ur?

Justin Timberlake har precis kommit ut från veckans parterapisession. I handen har han en handskriven lista:
1. Köpa Britneys favoritduschcreme och ställa fram i badrummet.
2. Säga till i god tid vilka dagar han kommer vara inlåst i studion med producenten Timbaland.
3. Låta henne kolla på Sex and the City i fred.

Britneys som går bredvid har en motsvarande lista med tre punkter:
1. Ringa Justin och berätta när hon blir sen hem från evighetslånga promotionjobb.
2. Fylla på Sodastreamern när kolsyran tagit slut.
3. Låta Justin få kolla på dvd:n med sin medverkan i Saturday Night Live utan att klaga.

Så skulle det kunnat se ut om Justin Timberlake och Britney Spears varit i Integrated Behavioral Couple Therapy (IBCT) och fått en hemläxa enligt modellen gemensam beteendeaktivering. Tanken är att båda parter ska tänka ut några saker som de tror skulle öka den andra partens tillfredsställelse med relationen, välja en sak från listan och testa att göra det under en veckas tid. Lite senare kollar man av om partnern märkt vad man gjort, om det fått någon effekt och så får man chans att tycka till om varandras listor.

Just gemensam beteendeaktivering är en klassisk komponent i en traditionell beteendeterapi för par. Förändringstekniker såsom gemensam beteendeaktivering går ut på att förändra beteenden i vardagen. Vad som däremot är nytt med den integrativa varianten är att man också använder sig av tekniker som syftar till att förstå och acceptera beteenden.

Änglastatyerna triggar obehag hos Justin

Forskarna Neil Jacobson och Andrew Christensen, som utvecklat IBCT, insåg att det behövdes något mer än bara förändringstekniker – eftersom förändringarna hos många par bara höll i sig en tid efter behandlingen. Sedan kom problemen tillbaka.

Istället för att försöka jobba bort alla konflikter och olikheter strävar man därför efter en förståelse för varandras olikheter och genom den mer närhet i relationen. I acceptansarbetet görs reaktioner giltiga utifrån de personer de är, till exempel genom att terapeuten drar en parallell till saker paret beskrivit innan om sin relationshistoria. Att Britney är osäker på om hon vill gifta sig med Justin, och känner att hon eventuellt bestämt sig för snabbt kanske terapeuten kan relatera till att de känt varandra sedan tiden i barnprogrammet Mickey Mouse Club.

Christensen och Jacobson delar upp acceptansarbetet i tre delar:
1. Ett gemensamt distanserande från problemet.
2. Ett empatiskt förenande kring problemet.
3. Toleransträning.

Lite grovt kan man säga att det första används när paret hamnar i att se problemet som en inneboende egenskap hos den andra. I fallet med Justin och Britney skulle det förstnämnda till exempel kunna vara att Justin tycker att Britney är sjukt slarvig som aldrig städar undan sina änglastatyer och målningsgrejor när hon pysslat på vardagsrumsbordet. Ett sätt att distansera sig från problemet är genom att göra funktionella analyser av samspelet. Att exempelvis få fatt i att oordningen är en trigger för en massa obehag hos Justin. Han kan också få en förståelse för att han funkar som han gör genom att terapeuten drar paralleller till den historia han har med sig av att ha vuxit upp med en pedantisk mamma. Och Britney får i sin tur en förståelse för Justins utbrott över minsta mattfrans som ligger i kors.

 
Det andra, empatiskt förenande, kan handla om att personen får beskriva känslan bakom känslan, bakom Justins ilska över att det är en sån oordning i vardagsrummet kanske det finns just en önskan om att Britney ska ta sig tid och sitta ner med honom

Tolerans kan man säga är kopplat till acceptans men innefattar inte samma förståelse. Här handlar det mer om att det finns vissa saker hos vår partner som vi kanske inte kan förstå men som vi får på köpet med alla de bra sidorna. Att det tar 38 minuter för Britney att sminka sig innan hon ska dra på spa på Four Seasons är något Justin stör sig på. Behandling i det fallet blir exponering, han får helt enkelt lära sig att stå ut med hennes 38 minuter framför spegeln.

Britneys festande går Justin på nerverna

I en IBCT-behandling försöker terapeuten tillsammans med paret hitta ett tema som fångar in parets främsta konflikt. Ett vanligt tema närhet-distans, där den ena partnern hamnat i ett ständigt sökande efter mer närhet medan den andra personen gör tvärtom; söker istället distans. Ofta var det dessa skillnader mellan personerna som en gång fick dem att falla för varandra, men genom konflikter och en destruktiv polariseringsprocess har de hamnat där de är nu.

Justin vill till exempel att Britney ska komma hem, han ringer och tjatar på henne och försöker göra det mysigt för henne. Britney däremot har ett större behov av egen tid och är oftare ute med kompisar och härjar på Josephs Nightclub. Genom polariseringen hamnar de i en gemensam fälla – där ju mer Justin ringt och tjatat ju mer har Britney dragit sig undan – och den fällan kan vara svår att ta sig ur på egen hand. Särskilt eftersom det från början var det något de föll för hos varann – Britney drogs till att Justin var en känslosam person och han attraherades av att hennes integritet och självständighet.

“I’m Miss American Dream since I was 17
Don’t matter if I step on the scene
Or sneak away to the Philippines
They still gon’ put pictures of my derrière in the magazine
You want a piece of me?”

Piece of me – Britney Spears

Text: Hillevi Andreen & John Airaksinen
Hillevi Andreen läser sista terminen på psykologprogrammet vid Linköpings Universitet skriver sin examensuppsats om parterapi inom ramen för PIA-projektet.

Är är det bra att barn redan i fjärde klass kan välja nischade utbildningar som Adolf Fredriks Musiklasser eller bild- och formklasser på Eriksdalsskolan?

Jag diskuterade saken häromdagen med en Detroit-kollega som just är i färd med att utbilda sig till bildlärare på Konstfack. Hon hade hört så många historier om barn som blivit så knäckta av att inte komma in på bild-och formklasserna att de helt enkelt lagt av med tecknandet/målandet helt, och tyckte därför att bild- och formklasserna ställer till med en massa problem.

Jag håller ju helt med om att det är absurt om systemet leder till att en massa kids tappar intresset, men problemet är ju inte att möjligheterna finns – det är ju grymt att begåvade barn kan utveckla sina talanger – snarare att vi i vår curlingkultur aldrig lär oss hantera motgångar. Okej, det var en extrem generalisering, men jag tror det är en naturlig konsekvens (på gruppnivå) av att växa upp i ett väldigt tryggt land. Nu går jag lite David Eberhard på er, och även om hans bok I trygghetsnarkomanernas land var bättre i teorin än i praktiken hade han ju verkligen en poäng. Jag tycker det vore grymt om Jan Björklund började fundera över vad lite lektioner i coping-tekniker skulle kunna ha för effekter. Kids som lär sig att misslyckanden inte är hela världen och något man faktiskt kan hantera, är antagligen mer villiga att i förlängningen våga sig på att ta risker, dra igång egna projekt, entreprenöra… Något som en dude som Björklund borde gilla.

Nåväl, ett bra sätt att börja att fundera i termer av coping-tekniker är att lyssna på hiphop. T.I. höll på att tappa hela sin karriär förra året, något som resulterade i årets raplåt, No Matter What:

So even tho it’s heavy, the load I will carry
Grin and still bear it, win and still share it
Apologies to the fans, I hope you can understand it
Life can change direction, even when you ain’t planned it
All you can do it handle it, worst thing you can do is panic
Use it to your advantage, avoid insanity manage
To conquer, every obstacle, make impossible possible

 

Det kanske är på sin plats att förklara vad jag menar att den här bloggen handlar om “allmänt hustlande”. Det engelska verbet hustle betyder enligt Wiktionary att skynda sig eller att luras. På Urban Dictionary verkar de flesta vara överens om att det betyder att ägna sig åt något som genererar pengar. När jag intervjuade Adam Tensta och hans gäng Respect My Hustle berättade dom att begreppet i deras värld framförallt handlade om att jobba hårt.

 

Jag tycker mest att det är ett roligt ord som jag försöker kidnappa och ge en egen innebörd. För mig handlar det lite om att jobba hårt, lite om att tjäna pengar – men mest om att se möjligheter, använda sin initiativförmåga, bygga relationer, knyta ihop folk och skapa win-win-situationer. Två exempel på hustlande:

1. Rapstjärnan Petter. Inför sin spelning på Debaser i julas ville han bjuda sin publik på en riktigt dyr och mäktig ljusshow. Men det är ju som bekant hårda tider för en frilansande rapartist, så att slänga upp pengarna var inte ett alternativ. I stället valde han att hustla till sig ljusriggen. Genom att byta bort tre signerade album mot en julskinka, lite prinskorv och 10 kg oxfilé fick han tillgång till precis det ljuskillen Uffe behövde för att kunna gå med på ett kraftigt rabatterat pris. Petter blev nöjd, Petters publik blev nöjd, killen på köttföretaget blev förmodligen av med kött han inte behövde, och Uffe fick rejält med mat till julbordet. Win-win!

2. Organisationspsykologen Mattias Elg. Genom att utgå från skidskytte-VM:s mål om att ta hand om gästerna och skolornas mål att följa elevhälsoplanen kunde han initiera ett skridskoevent som gynnade alla inblandade. Skolbarnen fick åka skridskor och känna sig delaktiga i ett rätt mäktigt arrangemang (och kanske känna sig lite extra stolta över Östersund), skolorna gjorde något i linje med elevhälsoplanen, gästerna som kom utifrån fick möjlighet att skoja runt på isen och skidskytte-VM kunde känna sig som en bra och omhändertagande värd. Win-win!

Hur jag hustlar i mitt arbete med Psykologifabriken återkommer jag till i (sannolikt väldigt många) senare poster!

Eugene Hutz är bland mycket annat sångare i hyperenergiska zigenarpunkbandet Gogol Bordello, skådis (Everything is illuminated), kompis med Madonna och den främsta inspirationskällan för Guccis höstkollektion för män. Han besitter dessutom en rastlöshet jag tror många entreprenörer kan känna igen sig i, alternativt bli avundsjuka på. I en lång intervju i senaste numret av Time Magazine reflekterar han över sin livsstil, han säger att den är “a non stop thing”, och droppar sedan ett citat som kvalar in på min topplista för i år:

“But then I’ll read something about Leonardo da Vinci or Charlie Chaplin or Michelangelo and I think to my self, f___ I better start rocking. Those guys were really tearing it up. I better get on it!”

Hur snyggt är det inte att kunna jämföra sig med tidernas största genier utan att låta som en uppblåst idiot?