Klippdockan John John lever ett liv fullt av applicerad psykologi och allvarligt menade lekar! I första avsnittet ger han sig i kast med pinsamma danser, rapstjärnan Dizzee Rascal – och tar en vän till hjälp för att reda ut om det kan vara nyttigt att vara pinsam!

Klicka på första bilden i högerspalten för att sätta igång!

Tack för Creative Commons-licensierade bilder från Flickr:

BL1961, aloshbennett, playingwithbrushes, devonTT.

Tack Grand Hotel Saltsjöbaden för fint häng i biblioteket.

Videos som figurerar i avsnittet:
Dizzee Rascal dansar till “Holiday”
John John dansar till “Holiday”

Vi säger hej till branschen genom ett reportage i nya numret av Psykologtidningen! Tack Kajsa Heinemann för en bra text & Patrick Miller för superfina bilder! (Du behöver dessvärre vara prenumerant för att komma åt tidningen även på nätet.)

En liten update på det som står i texten: Nu behöver vi inte trängas i lilla rummet längre, tillsammans med bland annat Jenny Seth (musikjournalist på Aftonbladet och DJ på fantastiska klubben Russian Spring Break) och Linus Thiel (datakonsult på Hansson & Larsson även känd som DJ Yes Baby Yes!) sitter vi i ett luftigt rum med stuckatur i taket, öppen spis och parkett! Har sagt det förut, men det tål att upprepas: hojta på john@psykologifabriken.se om du vill komma förbi och dricka kaffe – jag har precis lärt mig skumma mjölken med espressomaskinen!

Sen i min lista på vad vi gjort i sommar glömde jag ju såklart en del, bland annat att Oskar höll i en hel veckokurs i ledarskap nere på Fridhem (och fick fina utvärderingar!).

Och en kul grej från i dag var att jag åt lunch med Patrik Nyström som startat upp norska organisationspsykologiföretaget Björnson här i Sverige – och bland annat jobbar med att applicera positiv psykologi i näringslivet! Vilka jobbar egentligen med positiv psykologi i Sverige? Jag vill gärna komma i kontakt med alla!

Jag promenerar jämt.  Helst går jag flera timmar varje dag. Strosar, studsar eller småspringer runt Djurgården eller till Universitetet. På nätterna när jag svänger in på Gyllenstiernsgatan där jag bor, sjunger fåglarna så högt att de nästan tränger igenom Ian Curtis eller  Stephin Merritts röst i lurarna.  Och jag går alltid med iPoden. Förut, innan jag blev innerstadsbo, var jag tvungen att åka överallt med den för humöret utmanande kollektivtrafiken. Då som nu var iPoden min flykt och min snuttefilt. Med musiken så förnimmer jag verkligheten genom det skimmer som jag valt. Jag är beroende av det, den tillflykten och kontrollen.

Jag läser det sista på introduktionskursen i Psykodynamisk psykoterapi. Idag trillade jag in på ett av de vackraste begreppen som jag läst om i psykologi, nämligen mellanområdet.

Mellanområdet är ett psykodynamiskt begrepp, som anknytningsteoretikern Donald Winnicott beskrivit i sina texter. När ett barn får den omvårdnad det behöver under sina första månader lever det i illusionen att modern eller barnet själv kan tillfredställa alla dess önskningar och behov. Ju äldre barnet blir, desto mer uppenbart blir det att livet inte är så: utan fullt av besvikelser och motgångar. Barnet måste anpassa sig till verkligheten. Winnicott menar att barnet då skapar sig ett mellanområde mellan fantasi och verklighet. När barnet möter en besvikelse kan det använda sig av mellanområdet för att skapa och omskapa sin värld.

När jag haft en hemsk utekväll, en tung arbetsdag eller mött någon motgång i skolan så använder jag mig av iPoden för att neutralisera känslorna eller sätta igång något nytt. Jag snurrar med fingret på displayen och väljer mellan låtarna. Jag har ett 100-tals snuttefiltslåtar som jag vet innebär tröst. Eller tvärtom förresten, när jag blivit euforisk över någon ny person eller haft ett kreativt möte med John och de andra på Fabriken så finns det också låtar som jag alltid lyssnar på.

Låttitlarna har liksom suddats ut i huvudet, på skärmen läser jag istället de känslor som låtarna väcker i mig. Nochalans, skitsamma, hoppfullhet, förälskelse, melkoli, ilska, sömnighet, besvikelse, ren och skär eufori. Jag trycker på play och svävar bort.

Winnicott forsätter: När barnet möter motgångar skaffar det sig ofta ett övergångsobjekt i form av en trasa, en nalle eller en docka som blir barnets käraste ägodel. Barnet kan göra vad det vill med detta objekt. I mellanområdet med övergångsobjektet finns en möjlighet för barnet att omskapa sin värld utan att tappa kntakt med verkligheten. I mellanområdet kan barnet överskrida både den inre världens och den yttre världens begränsningar, för vila och lek.

I vuxenlivet är detta förmågan att dra sig tillbaka. Att vara i mellanområdet är att ha tillgång till både den inre och yttre världens villkor och begränsningar. Winnicott menar att dessa sysselsättningar  kan vara skapande av konst, musik. litteratur och förstås psykoterapi. En allvarsam lek menar Bosse Sigrell, i sin bok Psykoanalytisk Orienterad Psykoterapi.

Det känns som om iPoden är ett expresståg in till mellanrummet. I samma stund som låten snurrar igång förändras det jag ser och tar in. Låtar som är betingade dammar av minnen och väcker affekter, sådana som är önskvärda men även ovälkomna.

Lil’ Wayne lyckades under 2008 bli både USA:s bäst säljande artist och kritikernas favorit. Rapparens strategi har varit enkel: att spruta ur sig låtar i en rasande takt. Enligt psykologen Samuel Hugosson, som föreläser om kreativitet, är kvantitet ofta en förutsättning för kvalitet.

– Lou Reed svarade en gång på frågan om hur man blir en bra låtskrivare. ‘Skriv 100 låtar och släng dom. Sedan kan du sätta igång!’. Jag tror det ligger mycket i det.

Psykologen Samuel Hugosson har precis avslutat en föreläsning om kreativitet för chefer, och pustar ut på sitt rum på PBM:s kontor på Linnégatan i Stockholm. Ett av budskapen var att det för att hitta den geniala idén oftast krävs väldigt många halvdana.

Det ultimata exemplet är rapartisten Lil Wayne – som i juni förra året, mitt i en sjunkande skivindustri, lyckades sälja en miljon exemplar av sitt album The Carter 3. Skivan var inte bara en kommersiell succé utan vann också en Grammy för bästa rapalbum och hamnade på tredjeplats på Rolling Stones lista över de bästa skivorna från 2008.

Lil’ Waynes arbetssätt kan bäst sammanfattas i ett ord: massproduktion. När tidningen The Fader hälsade på honom i studion i Miami 2007 förklarade han att han var fullt tillfreds med sin tillvaro – att göra låtar varje dag – och att han inte såg någon anledning till att ta semester. Trots att han inte släppte ett enda riktigt album det året var han ständigt närvarande med stadig ström av mixtapes, remixer och gästverser. När tidningen Vibe listade hans bästa låtar från året nöjde dom sig inte med färre än de 77 allra bästa.

.

Att Lil’ Wayne känner att arbetet i studion är ungefär som att vara på semester är enligt Samuel Hugosson i sig en bra förutsättning för kreativitet. Han avfärdar myten om att man som konstnär måste lida för att kunna skapa konst.

– Visst kan det ge nya infall att gå igenom något svårt. Men generellt är man mer kreativ ju bättre man mår. Är man deprimerad hämmas ju i princip alla processer, säger han.

Ett säkert sätt att döda sin kreativitet är enligt Samuel Hugosson att försöka få till den perfekta skapelsen direkt.

– Många hamnar lätt i en writer’s block, och får skrivkramp. Då är det bättre att bara sätta i gång och göra något ganska dåligt – och sen arbeta om det.

En annan fälla är att vara överdrivet kritisk mot det man producerat.

– Som musiker är det till exempel lätt att snabbt avfärda allt som inte är tillräckligt unikt. I stället kan man att göra en massa olika varianter av varje låt – för då genererar man ju i alla fall fler idéer och ökar chanserna att hitta det unika, säger Samuel Hugosson.

När idéerna sedan är framkastade på bordet är det dags att hitta en metod för att utvärdera dem – utifrån en tydlig definition av vad en bra idé är i just det sammanhanget. När Lil’ Wayne bestämde sig för att göra en rockskiva och släppte skramliga Prom Queen som första singel var det inte någon bra idé om målsättningen var att göra kritikerna nöjda och återigen sälja en miljon skivor på en vecka. Dagens Nyheters kritiker Fredrik Strage skrev en hel krönika om hur usel låten var och singeln tog sig aldrig in på Billboards Top 10.

Men om Lil’ Wayne helt enkelt känner sig färdig med hiphopen för stunden, struntar i allt vad skivförsäljning heter och mer än något annat vill posera med en elgitarr på bröstet… tja, då kanske Prom Queen och rockalbumet kvalar in i definitionen för en bra idé.

Efter uppbrottet från Britney Spears blev Justin Timberlake så bitter att han spelade in en musikvideo som skildrar hur han stalkar Britney, gör inbrott i hennes villa och filmar sig själv när han hånglar med en annan tjej. Vad skulle paret ha kunna prova om det gått i parterapi innan relationen spårade ur?

Justin Timberlake har precis kommit ut från veckans parterapisession. I handen har han en handskriven lista:
1. Köpa Britneys favoritduschcreme och ställa fram i badrummet.
2. Säga till i god tid vilka dagar han kommer vara inlåst i studion med producenten Timbaland.
3. Låta henne kolla på Sex and the City i fred.

Britneys som går bredvid har en motsvarande lista med tre punkter:
1. Ringa Justin och berätta när hon blir sen hem från evighetslånga promotionjobb.
2. Fylla på Sodastreamern när kolsyran tagit slut.
3. Låta Justin få kolla på dvd:n med sin medverkan i Saturday Night Live utan att klaga.

Så skulle det kunnat se ut om Justin Timberlake och Britney Spears varit i Integrated Behavioral Couple Therapy (IBCT) och fått en hemläxa enligt modellen gemensam beteendeaktivering. Tanken är att båda parter ska tänka ut några saker som de tror skulle öka den andra partens tillfredsställelse med relationen, välja en sak från listan och testa att göra det under en veckas tid. Lite senare kollar man av om partnern märkt vad man gjort, om det fått någon effekt och så får man chans att tycka till om varandras listor.

Just gemensam beteendeaktivering är en klassisk komponent i en traditionell beteendeterapi för par. Förändringstekniker såsom gemensam beteendeaktivering går ut på att förändra beteenden i vardagen. Vad som däremot är nytt med den integrativa varianten är att man också använder sig av tekniker som syftar till att förstå och acceptera beteenden.

Änglastatyerna triggar obehag hos Justin

Forskarna Neil Jacobson och Andrew Christensen, som utvecklat IBCT, insåg att det behövdes något mer än bara förändringstekniker – eftersom förändringarna hos många par bara höll i sig en tid efter behandlingen. Sedan kom problemen tillbaka.

Istället för att försöka jobba bort alla konflikter och olikheter strävar man därför efter en förståelse för varandras olikheter och genom den mer närhet i relationen. I acceptansarbetet görs reaktioner giltiga utifrån de personer de är, till exempel genom att terapeuten drar en parallell till saker paret beskrivit innan om sin relationshistoria. Att Britney är osäker på om hon vill gifta sig med Justin, och känner att hon eventuellt bestämt sig för snabbt kanske terapeuten kan relatera till att de känt varandra sedan tiden i barnprogrammet Mickey Mouse Club.

Christensen och Jacobson delar upp acceptansarbetet i tre delar:
1. Ett gemensamt distanserande från problemet.
2. Ett empatiskt förenande kring problemet.
3. Toleransträning.

Lite grovt kan man säga att det första används när paret hamnar i att se problemet som en inneboende egenskap hos den andra. I fallet med Justin och Britney skulle det förstnämnda till exempel kunna vara att Justin tycker att Britney är sjukt slarvig som aldrig städar undan sina änglastatyer och målningsgrejor när hon pysslat på vardagsrumsbordet. Ett sätt att distansera sig från problemet är genom att göra funktionella analyser av samspelet. Att exempelvis få fatt i att oordningen är en trigger för en massa obehag hos Justin. Han kan också få en förståelse för att han funkar som han gör genom att terapeuten drar paralleller till den historia han har med sig av att ha vuxit upp med en pedantisk mamma. Och Britney får i sin tur en förståelse för Justins utbrott över minsta mattfrans som ligger i kors.

 
Det andra, empatiskt förenande, kan handla om att personen får beskriva känslan bakom känslan, bakom Justins ilska över att det är en sån oordning i vardagsrummet kanske det finns just en önskan om att Britney ska ta sig tid och sitta ner med honom

Tolerans kan man säga är kopplat till acceptans men innefattar inte samma förståelse. Här handlar det mer om att det finns vissa saker hos vår partner som vi kanske inte kan förstå men som vi får på köpet med alla de bra sidorna. Att det tar 38 minuter för Britney att sminka sig innan hon ska dra på spa på Four Seasons är något Justin stör sig på. Behandling i det fallet blir exponering, han får helt enkelt lära sig att stå ut med hennes 38 minuter framför spegeln.

Britneys festande går Justin på nerverna

I en IBCT-behandling försöker terapeuten tillsammans med paret hitta ett tema som fångar in parets främsta konflikt. Ett vanligt tema närhet-distans, där den ena partnern hamnat i ett ständigt sökande efter mer närhet medan den andra personen gör tvärtom; söker istället distans. Ofta var det dessa skillnader mellan personerna som en gång fick dem att falla för varandra, men genom konflikter och en destruktiv polariseringsprocess har de hamnat där de är nu.

Justin vill till exempel att Britney ska komma hem, han ringer och tjatar på henne och försöker göra det mysigt för henne. Britney däremot har ett större behov av egen tid och är oftare ute med kompisar och härjar på Josephs Nightclub. Genom polariseringen hamnar de i en gemensam fälla – där ju mer Justin ringt och tjatat ju mer har Britney dragit sig undan – och den fällan kan vara svår att ta sig ur på egen hand. Särskilt eftersom det från början var det något de föll för hos varann – Britney drogs till att Justin var en känslosam person och han attraherades av att hennes integritet och självständighet.

“I’m Miss American Dream since I was 17
Don’t matter if I step on the scene
Or sneak away to the Philippines
They still gon’ put pictures of my derrière in the magazine
You want a piece of me?”

Piece of me – Britney Spears

Text: Hillevi Andreen & John Airaksinen
Hillevi Andreen läser sista terminen på psykologprogrammet vid Linköpings Universitet skriver sin examensuppsats om parterapi inom ramen för PIA-projektet.

Är är det bra att barn redan i fjärde klass kan välja nischade utbildningar som Adolf Fredriks Musiklasser eller bild- och formklasser på Eriksdalsskolan?

Jag diskuterade saken häromdagen med en Detroit-kollega som just är i färd med att utbilda sig till bildlärare på Konstfack. Hon hade hört så många historier om barn som blivit så knäckta av att inte komma in på bild-och formklasserna att de helt enkelt lagt av med tecknandet/målandet helt, och tyckte därför att bild- och formklasserna ställer till med en massa problem.

Jag håller ju helt med om att det är absurt om systemet leder till att en massa kids tappar intresset, men problemet är ju inte att möjligheterna finns – det är ju grymt att begåvade barn kan utveckla sina talanger – snarare att vi i vår curlingkultur aldrig lär oss hantera motgångar. Okej, det var en extrem generalisering, men jag tror det är en naturlig konsekvens (på gruppnivå) av att växa upp i ett väldigt tryggt land. Nu går jag lite David Eberhard på er, och även om hans bok I trygghetsnarkomanernas land var bättre i teorin än i praktiken hade han ju verkligen en poäng. Jag tycker det vore grymt om Jan Björklund började fundera över vad lite lektioner i coping-tekniker skulle kunna ha för effekter. Kids som lär sig att misslyckanden inte är hela världen och något man faktiskt kan hantera, är antagligen mer villiga att i förlängningen våga sig på att ta risker, dra igång egna projekt, entreprenöra… Något som en dude som Björklund borde gilla.

Nåväl, ett bra sätt att börja att fundera i termer av coping-tekniker är att lyssna på hiphop. T.I. höll på att tappa hela sin karriär förra året, något som resulterade i årets raplåt, No Matter What:

So even tho it’s heavy, the load I will carry
Grin and still bear it, win and still share it
Apologies to the fans, I hope you can understand it
Life can change direction, even when you ain’t planned it
All you can do it handle it, worst thing you can do is panic
Use it to your advantage, avoid insanity manage
To conquer, every obstacle, make impossible possible

 

Det kanske är på sin plats att förklara vad jag menar att den här bloggen handlar om “allmänt hustlande”. Det engelska verbet hustle betyder enligt Wiktionary att skynda sig eller att luras. På Urban Dictionary verkar de flesta vara överens om att det betyder att ägna sig åt något som genererar pengar. När jag intervjuade Adam Tensta och hans gäng Respect My Hustle berättade dom att begreppet i deras värld framförallt handlade om att jobba hårt.

 

Jag tycker mest att det är ett roligt ord som jag försöker kidnappa och ge en egen innebörd. För mig handlar det lite om att jobba hårt, lite om att tjäna pengar – men mest om att se möjligheter, använda sin initiativförmåga, bygga relationer, knyta ihop folk och skapa win-win-situationer. Två exempel på hustlande:

1. Rapstjärnan Petter. Inför sin spelning på Debaser i julas ville han bjuda sin publik på en riktigt dyr och mäktig ljusshow. Men det är ju som bekant hårda tider för en frilansande rapartist, så att slänga upp pengarna var inte ett alternativ. I stället valde han att hustla till sig ljusriggen. Genom att byta bort tre signerade album mot en julskinka, lite prinskorv och 10 kg oxfilé fick han tillgång till precis det ljuskillen Uffe behövde för att kunna gå med på ett kraftigt rabatterat pris. Petter blev nöjd, Petters publik blev nöjd, killen på köttföretaget blev förmodligen av med kött han inte behövde, och Uffe fick rejält med mat till julbordet. Win-win!

2. Organisationspsykologen Mattias Elg. Genom att utgå från skidskytte-VM:s mål om att ta hand om gästerna och skolornas mål att följa elevhälsoplanen kunde han initiera ett skridskoevent som gynnade alla inblandade. Skolbarnen fick åka skridskor och känna sig delaktiga i ett rätt mäktigt arrangemang (och kanske känna sig lite extra stolta över Östersund), skolorna gjorde något i linje med elevhälsoplanen, gästerna som kom utifrån fick möjlighet att skoja runt på isen och skidskytte-VM kunde känna sig som en bra och omhändertagande värd. Win-win!

Hur jag hustlar i mitt arbete med Psykologifabriken återkommer jag till i (sannolikt väldigt många) senare poster!

Eugene Hutz är bland mycket annat sångare i hyperenergiska zigenarpunkbandet Gogol Bordello, skådis (Everything is illuminated), kompis med Madonna och den främsta inspirationskällan för Guccis höstkollektion för män. Han besitter dessutom en rastlöshet jag tror många entreprenörer kan känna igen sig i, alternativt bli avundsjuka på. I en lång intervju i senaste numret av Time Magazine reflekterar han över sin livsstil, han säger att den är “a non stop thing”, och droppar sedan ett citat som kvalar in på min topplista för i år:

“But then I’ll read something about Leonardo da Vinci or Charlie Chaplin or Michelangelo and I think to my self, f___ I better start rocking. Those guys were really tearing it up. I better get on it!”

Hur snyggt är det inte att kunna jämföra sig med tidernas största genier utan att låta som en uppblåst idiot?