– Att kunna släppa taget och minska motståndet i vår vardag.
Det menar Liria Ortiz gör det lättare för oss att leva våra liv till fullo. Samtidigt gäller det att vara ödmjuk inför det faktum att vi människor inte alltid är konsekventa, något som gäller för såväl klienter som psykologer.

Psykologen Liria Ortiz har en psykoterapeututbildning inom kbt och arbetar med behandling på en mottagning i Stockholm. Hon svarar på läsarfrågor i Dagens Nyheter och har gett ut två böcker i motiverande samtal på förlaget Natur och Kultur. I sin egen vardag tycker Liria Ortiz att hon har stor nytta av de psykologiska kunskaper hon tillägnat sig i sitt yrke.
– Absolut, framför allt försöker jag så ofta som möjligt att tillämpa acceptans när någonting går mig emot. Det kan exempelvis vara att släppa taget om något, och att inte alltid försöka övertyga andra om en idé eller uppfattning jag har. På så sätt kan jag lättare välja vilka strider jag tar mig an i mitt liv, och inte alltid kämpa mot motstånd i min vardag. Detta innebär också att minska behovet av att hela tiden behöva rätta andra, och att inte känna sig tvungen att ständigt uttrycka sina egna åsikter och tankar.

Hur kommer det sig att du använder dig av just detta?
– Bland annat därför att jag anser att tolerans och acceptans är viktiga värderingar som jag önskar stå för och leva efter i mitt liv, och som jag värdesätter högt även hos andra människor. Dessutom tycker jag att det är saker som leder till mindre kämpande i mitt liv.

När använde du dig senast av detta i din vardag?
– Det var i diskussionen kring en ny affärsidé jag hade. Personen jag pratade med var något velig, och min första impuls var att försöka sälja mitt koncept ännu starkare. Jag insåg dock genast att jag höll på att falla tillbaka in i mitt gamla behov av att rätta andra, i stället för att låta personen ta sin tid och smälta idén. Jag accepterade således situationen och bestämde mig för att inte kämpa i onödan. Även att låta bli att övertyga andra om sina idéer är ett sätt att hantera deras motstånd.

Blir man som psykolog bättre på att hantera problem i vardagen tack vare det man lär ut till andra?
– Jag skulle säga att det är eftersträvansvärt att försöka leva som man lär, men att det i praktiken är svårt. Generellt kan man säga att huvuddelen av det jag som psykolog förmedlar till mina klienter alltid går att tillämpa på mig själv – det är ju allmänmänskliga principer. Men det är också viktigt att påminna sig själv om att man just i egenskap av människa inte alltid kan vara konsekvent, och att även psykologer med mångårig erfarenhet faller tillbaka i gamla mönster. Det gäller därför att vara ödmjuk och acceptera att man inte alltid kan leva som man lär, och att det snarare vore problematiskt ifall man inte kunde vara uppmärksam på sina egna inkonsekvenser.

Text: Alexander Rozental
Ursprungligen publicerad i Modern Psykologi
Den här artikeln är en del i en serie i fyra delar – läs huvudartikeln här: Psykologin som psykologerna använder på sig själva

Din älskade vän, brorsa, farsa, kollega eller partner kan bara inte sluta älta. Du vill lyssna och hjälpa men är rädd att du snart kommer att tappa tålamodet. Faktum är att du redan trycker upptaget när ältarens namn dyker upp på mobilskärmen. Ältaren verkar inte komma vidare, fast han eller hon vill. Egentligen vill du inte ignorera din vän, men vad kan du göra?

1. Lyssna aktivt och validera. Rannsaka dig själv: Har du verkligen lyssnat klart på din kompis/partner någon gång? Om nej, ställ en äggklocka på fem minuter (om du pratar i telefon alltså) och försök att verkligen lyssna på vad hon säger, utan att göra inpass om din egen erfarenhet av ditt och datt. Bekräfta genom att upprepa känsloinnehållet i berättelsen. Om du säger ”Du blev såklart upprörd när du fick underkänt på tentan” så validerar du din vän.

2. Avbryt och sammanfatta. I stunden mår din vän jättebra av att få ösa ur sig problemen. Gnäll och ält kan ge en känsla av samhörighet och minskad oro i stunden. Men – Liria Ortiz, leg. psykolog och författaren till När förändring är svårt menar att gnäll påverkar hjärnan negativt. Halterna av må-bra-substanserna endorfin och serontoin minskar, något som kan göra oss initiativlösa och passiva. Gnäll kan också fungera belönande – det kan kännas som att du löser ett problem genom att upprepa det.

Om ältaren bara maler på, säg “FÖRLÅT, får jag avbryta, jag måste bara fråga om det var så här och så här du menade?” Försök sammanfatta ältarens problem så att hon eller han får bekräftelse på att du faktiskt lyssnat och förstått.

3. Ge reflektioner och be om lov innan du ger råd. Istället för att ge en massa råd som ältaren inte bett om (”Det är bara att börja med stavgång så löser sig allt”) fråga:

”Vill du höra vad jag tänker när jag hör dig berätta?” (”Jag tänker att det skulle vara bra om du försökte träffa kompisar någon gång i veckan”) och sedan ”Vad har du redan fått för råd av andra?” och ”Får jag ge dig ett råd som jag kom på nu?” om du absolut måste.

4. Ställ öppna frågor om förändring. ”Om det inte fanns några hinder. Hur skulle du leva då?” ”Om du skulle prova på en förändring, rent hypotetiskt, hur skulle den se ut?”

5. Uppmuntra ältaren till att ta ett första litet steg. Även om ältaren inte är är motiverad till någon stor förändring så kanske han eller hon är motiverad till att ta ett litet steg i rätt riktning. Som psykolgen och experten i MI, Liria Ortiz sa under en föreläsning på Stockholms Universitet: “Man är alltid motiverad till något! Om någon inte vill börja motionera 30 minuter per dag kanske hon kan börja promenera 1 minut per dag?”

6. Varning för fällor! Det är mindre bra om du…

* Manglar ut råd som din kompis inte bett om eller inte är redo för
* Vänder samtalets fokus till dig genom att berätta om när du själv var nere i en svacka/blev dumpad/fick sparken
* Bekräftar ältarens världsbild om att alla människor har onda avsikter genom att hålla med.
* Börjar argumentera och bråka ”men förut sa du ju att du inte hade gjort så?”

Guiden är inspirerad av Motiverande Samtal. MI, Motivational Interviewing, som tekniken heter på orginalspråket, är en samtalsteknik som syftar till att stärka klientens tilltro och vilja till förändring.

Mycket kortfattat kan man säga att MI går ut på att samtalsledaren ska lära sig att vara mer som en aktiv samtalspartner, en guide och mindre som ännu en jobbig morsa som upprepar det du redan vet. Tanken är att patienten ska känna ökad self-efficacy det vill säga tilltro till sin egen kompetens att klara av livets utmaningar.

Text: John Linda Backman
Illustration: Graham Samuels
Den här texten publicerades ursprungligen i Modern Psykologi
Källa: Ortiz, Livia. När förändring är svårt – att hantera motstånd med motiverande samtal (2009) Natur & Kultur.

Sveriges expert på motiverande samtal – Liria Ortiz har precis kommit ut med en ny bok i ämnet, När förändring är svårt, och idag kom det sex exemplar med posten till kontoret!

Boken handlar framförallt om hur man kan hantera motstånd och riktar sig till “alla som jobbar med samtal som arbetsverktyg – i konsultationer, rådgivning eller psykoterapi.”

Vill du ha ett ex? Skicka ett mejl till john at psykologifabriken.se och skriv “Jag vill ha Liria!” i ämnesraden!

Lyssna förresten på mitt motiverande samtal med Liria, då jag fick hjälp att sluta kolla på True Blood!

Jag måste motivera mig själv! Jag är hemma och är sjuk och borde verkligen komma igång med lite viktiga saker. Högen på skrivbordet växer, om jag inte börjar snart väntar en tsunami av ångest!

Eftersom jag inte har fenomenala Liria Ortiz, till hands får jag försöka själv med ett litet MINI-MS (motiverande samtal)

Vad vill jag förändra?
Jag vill sluta skjuta upp allting, söka sommarjobb, fixa UD-tid till skolan, tvätta min tvätt och fixa med skrivandet, ringa mamma och städa stökiga lådor.

Varför gör jag inte det?
Jag vet inte? Känner kanske att jag förtjänat lite ledighet eftersom skolan och jobbet tar sådan tid. Jag belönar mig typ med att skjuta upp viktiga saker. När jag skjuter upp dem växer de till något väldigt läskigt fast det egentligen inte är så farligt. Exempel: det kan dröja en månad innan jag byter en trasig lampa.

Vad skulle jag kunna göra i stället?
Alltså, att inte komma igång tar enorm tid för mig. Jag oroar mig och stressar upp mig. Om jag bara fick tummen ur skulle jag säkert ha lite skönare ledighet.

Hur skulle jag ta de första stegen?
Jag skulle betala några räkningar som ligger här på skrivbordet. Sedan skulle jag gå och handla lunchlådemat och laga den. Kanske sätta mig ned ikväll och börja med skriv-grejen. Sen ska be en smart kille jag känner om hjälp med att skriva ansökningar i veckan.

Hur skulle jag göra för att minska risken att tappa motivationen?
Jag ska skriva lista på saker jag ska göra och pricka av dem vartefter jag utfört dem. Sedan ska jag försöka sova ordentligt på nätterna. Och hitta på en lämplig belöning till när jag utfört alla sysslor.

Yes, nu känner jag mig faktiskt motiverad att sätta igång!

Psykologifabrikens John Airaksinen fastnade mot sin vilja i vampyr-tv-serien True Blood. För att testa om man kan få hjälp av en psykolog att göra en så banal förändring som att sluta titta på en tv-serie vände han sig till Liria Ortiz, expert på metoden motiverande samtal. Lyssna på samtalet – och läs hur det gått med förändringen, två månader senare.

Motiverande samtal, eller Motivational Interview, är en vetenskapligt utprövad samtalsmetod som går ut på att skapa motivation till en förändring av något slag. I Sverige används metoden bland annat inom sjukvård, kriminalvård och socialvård, och ofta handlar det om att förändra något i livsstilen: till exempel rörande alkohol, droger, kost eller motion.

Kärnan i metoden är att genom ett samtal med tydlig struktur hjälpa klienten att hitta egna motiv till förändring. Terapeutens uppgift är att ställa frågor – inte att komma med pekpinnar och argument.

Liria Ortiz.

För att testa på metoden – och för att ge Psykologifabrikens besökare en känsla för hur ett motiverande samtal kan gå till hälsade jag på hos psykologen Liria Ortiz, expert på motiverande samtal och författare till boken Förändra ditt liv.

Här följer samtalet i sin helhet – med de mest intressanta delarna utmärkta med kommentarer i ljudströmmen:

Vad hände under samtalet?
Den coolaste var att jag gick in i samtalet med en lös föreställning om att jag ville testa något annat i stället för att kolla på True Blood – och tänkte att jag skulle få tips på hur jag skulle kunna motivera mig till att läsa en bok i stället. Vad jag i stället fick var en massa frågor som tvingade mig att tänka efter… och komma på att det inte alls var böcker jag borde ägna mig – utan att jag egentligen var sugen på att testa att baka sockerkaka, lyssna på ljudböcker eller… hitta en bättre tv-serie.

Här är några av de frågorna jag fick ta ställning till:

Vad ville jag förändra: Sluta kolla på tv-serien True Blood.

Varför ville jag förändra det: Jag kollade på True Blood med syftet att bli helt uppslukad och avkopplad – men eftersom serien inte var så vass blev effekten efter några avsnitt mest att jag slötittade och droppade syrliga kommentarer för mig själv om skådespelarnas brist på talang. Den varma känslan i kroppen och glansen över ögonen som brukade infinna sig efter varje avsnitt av min förra avkopplingsserie The Wire lös med sin frånvaro.

Varför slutade jag helt enkelt inte kolla: Tja, varför kan ett för stort kanalutbud leda till att fastnar framför Home Shopping Network eller Paris Hilton’s My New BFF? I brist på bra tv är det lätt att låta sig distraheras av… mindre bra tv. Sen hade jag ju verkligen betingat beteendet att sätta mig ner med min utvalda tv-serie som något positivt. Och nämnde jag att jag är barnsligt förtjust i vampyrer?

Vad skulle jag kunna göra i stället: Det enklaste vore såklart att hitta en ny tv-serie att verkligen bli förtjust i – men eftersom jag är gränslöst insnöad på The Wire tycker jag sällan att någon annan serie duger. Arrogant? Yep. Dysfunktionellt? Utan tvekan. Men vad återstår då? Baka sockerkaka!

Hur skulle jag ta de första stegen: Fråga mamma om recept dagen efter, köpa ingredienser och sen baka första kakan fyra dagar senare.

Hur skulle jag göra för att minska risken att tappa motivationen: Använda bakredskap som jag gillar och lyssna på nån cheesy, inte särskilt intellektuell ljudbok.

Vad har det blivit för resultat efter två månader?
Syftet med samtalet var att bli motiverad att sluta kolla på True Blood – och det gick ju utmärkt. På två månader har jag inte saknat serien en sekund! Däremot besannades mina farhågor om att ersättningsaktiviteten skulle visa sig för krävande. Visst har det blivit några sockerkakor bakade, men så fort jag kom på att jag ju inte behöver hitta tv-serier att följa, utan egentligen lika gärna hacka upp filmer i entimmesformat blev det en betydligt enklare pausaktivitet. Trots att jag haft både Sagan om Ringen som ljudbok i iPoden och en förtjusande grön emaljerad ugnsform var det oftast mer lockande att med ett musklick få omedelbar belöning och avkoppling genom att till exempel följa tonåriga gangsters och åldrade skräddare i maffiadramat Gomorra.

Några andra intressanta intressanta förändringar har också uppstått: att jag tog tag i projektet att testa ljudböcker i iPoden har gjort att jag inte tycker att långa tunnelbaneresor är lika trista längre. Och eftersom jag fick in vanan att köpa ägg har jag också insett att omelett med spenat och sambal oelek är sjukt gott och lätt att laga.

Nyfiken på True Blood? Se trailern här:

Foto: said&done (Flickr Creative Commons Attribution License)

Så står det i ingressen till en artikel i gårdagens DN som jag hajade till på. Jag tycker att coaching känns som ett intressant format som man i psykologibranschen ägnat alldeles för lite uppmärksamhet (David Blank, som kommer dyka upp här på Fabriken längre fram är ett undantag). Finn Jannings slutsats verkar dock inte vara så drastisk: problemet med coachning uppstår när individen inte i förväg får veta ramarna och syftet.

- Det handlar inte om personlig existentiell utveckling utan om optimering av vissa kompetenser som företaget har nytta av, säger han.

Men vad är alternativet till ett coachande förhållningssätt? Lösningen kan finnas i att vara tydlig med ramarna: “Jag är din chef. Detta är verksamhetens mål. När jag coachar dig är det för att du ska hitta sätt att optimalt lösa din uppgift.”

Det kanske är jag som är naiv, men jag trodde att det var självklart att syftet med coachning (betald av arbetsgivaren) är att individen ska utvecklas så att både företaget och individen gynnas. Det är väl ingen som tror att företagshälsovård existerar uteslutande för att företagen är snälla?

Tore på Psykologiaktuellt gör hursomhelst en intressant parallell till metoden Motiverande samtal som används av psykologer, bland annat vid beroendebehandling.