I det här klippet får vi möta maffiabossen Tony Soprano och hans ökända mamma, Livia Soprano. Livia dras med en mycket stark känsla av att vara övergiven och lämnad, något som hon uttrycker ofta till sina barn, framförallt till sonen Tony. De som följt serien vet att Tony faktiskt är den av Livias barn som tar hand om henne allra mest, och som verkligen anstränger sig för att ge henne allt som hon behöver. Tony Soprano, som fruktas av alla sina fiender, är själv mycket rädd för sin mamma och konfronterar henne sällan. Under Sopranos sex säsonger, får vi lära känna Livia och Tonys relation närmre.

Ibland får tittaren följa med Tony i återblickar från hans barndom och då avslöjas det att mamma Livia använt både fysisk och psykisk misshandel som uppfostringsmetod under hela Tonys uppväxt. I klippet får vi se när Tony plötsligt förstår att Livia inte har en aning om vilken smärta hon orsakat sina barn. Livia gråter som en martyr, när Tony lämnar henne i dörren.

TIPS FRÅN PSYKOLOGEN LIRIA ORTIZ
Martyr-mamman har en mycket begränsat förmåga att inse den smärta hon orsakar. Min rekommendation till den som är i Tonys situation,  är att ge upp hoppet om att förändra mamman.  Du som har en sådan mamma, kan behöva satsa på att bygga upp ett eget liv istället. Kanske kan du börja arbeta på att skaffa dig andra relationer som kan fylla de funktioner som din mamma egentligen skulle ha haft. Kom ihåg att en mammaperson inte behöver vara den biologiska mamman.

Om du ändå vill göra ett försök att förklara för martyr-mamman, hur du upplever situationen är det bäst att du utgår ifrån dina egna känslor och hur du upplevt situationen. Men om din mamma förblir oförstående för den smärta som du uttrycker,  är det bättre om du kan försöka att acceptera att hon inte har förmågan till att ha empati med dig. Livia representerar de mammor som inte alls har förmåga till empati.  Hon kan bara uppleva sin egen smärta.

Kanske kan du, som vuxen, få en ökad förståelse för din mammas beteende, om du forskar på din mammas uppväxt. Du kan då både få acceptera din egen smärta över att du aldrig kommer att uppleva kärlek från din biologiska mor och samtidigt få kraft och motivation att satsa på andra relationer som kompenserar. I min bok “Jag och min mamma – att hantera en viktig relation”  beskrivs olika strategier som du kan använda för att kunna göra detta. Paradoxen i dessa fall är, att du kan behöva “ge upp hoppet” om att din mamma ska förändras, för att du ska kunna bli känslomässigt fri.

“Älskade, hatade tv-mammor” är ett samarbete mellan SvD Idagsidan, Psykologifabriken och psykologen, psykoterapeuten och författaren Liria Ortiz som skrivit boken ”Jag och min mamma – att kunna hantera en komplicerad relation”.

I det här klippet, från komediserien That 70’s show, möter vi huvudpersonen Eric och hans mamma Kitty. Eric frågar Kitty, som är sjuksköterska, hur hon står ut med att alltid vara i närheten av människor som är sjuka eller döende.

Det verkar som att Eric och Kitty hanterar det jobbiga på lite olika sätt. När Eric vill tala om det jobbiga som de just varit med om, fortsätter Kitty att sjunga. Hon ignorerar hans försök att prata om det, men om man följer hennes blick, går det att se att hon faktiskt lyssnar på honom, men ändå väljer att sjunga vidare. Efter ett tag ger Eric upp – och låter sig ryckas med i sjungandet. Klippet slutar med att Kitty och Eric sjunger tillsammans, och någonstans förstår tittaren att det kanske är så Kitty hanterar jobbiga saker – genom att inte prata om dem utan sjunga istället.

TIPS FRÅN PSYKOLOGEN LIRIA ORTIZ
Eric och Kitty reagerar inte på samma sätt när de ställs inför smärtsamma händelser och inför livets svårigheter, och det är ingenting ovanligt eller konstigt. Hur vi förhåller oss till det vi upplever som svårt, beror på vilken person vi är. Några vill, likt Eric, prata och dela med sig känslomässigt med andra, medan andra, exempelvis Kitty, hellre vill hantera svåra situationer genom att fokusera på annat, som att sjunga högt till bilradion.

Om du känner igen dig i Erics frustration, kan det vara en idé att fundera över vad dina behov är i situationen, så att du sedan kan förmedla dem till din mamma. ”Jag behöver… ” är ett bra sätt att börja. Men, samtidigt bör du utgå ifrån att din mamma kan ha andra behov i sådana situationer. Du kan behöva vara öppen för möjligheten att din mamma känner och tänker annorlunda, och att hon vill hantera sådant på sitt sätt, oavsett ditt behov. Du kanske också får ge upp din önskan att prata om det svåra med din mamma, om hon inte vill.

Att prata, är inte alltid det som alla behöver när de stöter på svårigheter. Den här mamman väljer att sjunga, då bör du respektera det och vänta på ett bättre tillfälle att fråga. Din mamma kanske behöver ”komma ikapp” det som är jobbigt innan du gör ett nytt försök.

“Älskade, hatade tv-mammor” är ett samarbete mellan SvD Idagsidan, Psykologifabriken och psykologen, psykoterapeuten och författaren Liria Ortiz som skrivit boken ”Jag och min mamma – att kunna hantera en komplicerad relation”.

“Älskade, hatade tv-mammor” är ett samarbete mellan SvD Idagsidan, Psykologifabriken och psykologen, psykoterapeuten och författaren Liria Ortiz som skrivit boken ”Jag och min mamma – att kunna hantera en komplicerad relation”.

I klippet, från den kritikerrosade tv-serien The Wire, kommer Namond hem till sin mamma De’Londa efter att ha spenderat natten hos polisen. Namonds pappa är en känd gangster och De’Londa vill inget hellre än att Namond ska gå i hans fotspår. Det verkar dock som att Namond hellre vill leva ett vanligt, lagligt liv, och det är något som De’Londa inte tillåter. Här möter vi en hård mamma som vill bestämma över Namonds liv. Det är en tuff situation för Namond. Hur kan Namond hantera sin bossiga och oresonligt kritiska mor?

TIPS FRÅN PSYKOLOGEN LIRIA ORTIZ

Det Namond kan göra är att försöka söka sig till andra vuxna som kan fungera stödjande för honom. Det är kämpigt och jobbigt för självkänslan att ständigt bli kritiserad av sin mamma för sitt liv och sina val.

Även om din vardag är långt ifrån den utsatte Namonds, kanske du känner igen dig i hans situation med en kritisk och bossig mamma. Kanske är din mamma missnöjd med din sysselsättning, eller hur du valt att leva ditt liv. Ibland kan du som har en sådan mamma behöva markera tydligt att du inte vill höra hennes åsikt om en viss fråga.

Du kan pröva att, vänligt men bestämt, förklara att hon givetvis får tycka som hon vill men att detta gör dig ledsen. Av denna anledning vill du att hon slutar att uttrycka sin åsikt i just det ämnet inför dig. “Jag blir ledsen när du kommenterar mitt yrkesval kritiskt inför andra, och jag vill helst inte att du gör det mer”. Om du orkar kan du förklara när du faktiskt uppskattar hennes åsikter om något annat, exempelvis: “Jag hör gärna vad du har att säga om barnuppfostran”. Det är inte säkert att det hjälper, men du har åtminstone försökt att vara tydlig med hur du känner.

“Älskade, hatade tv-mammor” är ett samarbete mellan SvD Idagsidan, Psykologifabriken och psykologen, psykoterapeuten och författaren Liria Ortiz som skrivit boken ”Jag och min mamma – att kunna hantera en komplicerad relation”.

Hurra, nu är den igång – vår nya serie på SvD.se! ”Älskade, hatade tv-mammor” är ett samarbete mellan oss, SvD och psykologen Liria Ortiz som intresserat sig just för mammarelationer, och nu precis kommit ut med en bok på samma tema.

Såhär skriver Niklas och Linda i inledningen till serien:

”Daltande, kärleksfull, tjatig, översvallande, eller iskall. Alla har vi mött mammor som är älskvärda och mammor som frestar på. Det kan vara vår egen mamma eller någon annans. I den här artikelserien lär du dig att hantera den oundvikliga mammarelationen med hjälp av tv-mammor och psykologen Liria Ortiz.

I “Älskade, hatade TV-mammor” får du lära dig hur du kan hantera din mammarelation med hjälp av de misstag som några av våra mest populära tv-familjer redan gjort. Kanske har du en fungerande mammarelation i dag, men skulle ändå behöva lite hjälp på traven att hantera konflikter på ett mer fungerande sätt. Även om din egen mamma har ganska lite gemensamt med Tony Sopranos mamma Livias martyriska mammaroll eller Rorys gulliga kompismamma i Gilmore girls så kommer du att upptäcka att det finns saker att lära sig även av de mest extrema och tillspetsade mammafigurerna.”

Serien kommer att gå på SvD.se i en månad, med en ny del om dagen torsdag till söndag varje vecka.

Ps. Kolla in det superfina omslaget till Liras bok ”Jag och min mamma”, designat av vår vän Anders Wallner. Han har även designat en ny väldigt fin grej åt oss, som dyker upp i vår webbshop inom några veckor!

– Att kunna släppa taget och minska motståndet i vår vardag.
Det menar Liria Ortiz gör det lättare för oss att leva våra liv till fullo. Samtidigt gäller det att vara ödmjuk inför det faktum att vi människor inte alltid är konsekventa, något som gäller för såväl klienter som psykologer.

Psykologen Liria Ortiz har en psykoterapeututbildning inom kbt och arbetar med behandling på en mottagning i Stockholm. Hon svarar på läsarfrågor i Dagens Nyheter och har gett ut två böcker i motiverande samtal på förlaget Natur och Kultur. I sin egen vardag tycker Liria Ortiz att hon har stor nytta av de psykologiska kunskaper hon tillägnat sig i sitt yrke.
– Absolut, framför allt försöker jag så ofta som möjligt att tillämpa acceptans när någonting går mig emot. Det kan exempelvis vara att släppa taget om något, och att inte alltid försöka övertyga andra om en idé eller uppfattning jag har. På så sätt kan jag lättare välja vilka strider jag tar mig an i mitt liv, och inte alltid kämpa mot motstånd i min vardag. Detta innebär också att minska behovet av att hela tiden behöva rätta andra, och att inte känna sig tvungen att ständigt uttrycka sina egna åsikter och tankar.

Hur kommer det sig att du använder dig av just detta?
– Bland annat därför att jag anser att tolerans och acceptans är viktiga värderingar som jag önskar stå för och leva efter i mitt liv, och som jag värdesätter högt även hos andra människor. Dessutom tycker jag att det är saker som leder till mindre kämpande i mitt liv.

När använde du dig senast av detta i din vardag?
– Det var i diskussionen kring en ny affärsidé jag hade. Personen jag pratade med var något velig, och min första impuls var att försöka sälja mitt koncept ännu starkare. Jag insåg dock genast att jag höll på att falla tillbaka in i mitt gamla behov av att rätta andra, i stället för att låta personen ta sin tid och smälta idén. Jag accepterade således situationen och bestämde mig för att inte kämpa i onödan. Även att låta bli att övertyga andra om sina idéer är ett sätt att hantera deras motstånd.

Blir man som psykolog bättre på att hantera problem i vardagen tack vare det man lär ut till andra?
– Jag skulle säga att det är eftersträvansvärt att försöka leva som man lär, men att det i praktiken är svårt. Generellt kan man säga att huvuddelen av det jag som psykolog förmedlar till mina klienter alltid går att tillämpa på mig själv – det är ju allmänmänskliga principer. Men det är också viktigt att påminna sig själv om att man just i egenskap av människa inte alltid kan vara konsekvent, och att även psykologer med mångårig erfarenhet faller tillbaka i gamla mönster. Det gäller därför att vara ödmjuk och acceptera att man inte alltid kan leva som man lär, och att det snarare vore problematiskt ifall man inte kunde vara uppmärksam på sina egna inkonsekvenser.

Text: Alexander Rozental
Ursprungligen publicerad i Modern Psykologi
Den här artikeln är en del i en serie i fyra delar – läs huvudartikeln här: Psykologin som psykologerna använder på sig själva

Din älskade vän, brorsa, farsa, kollega eller partner kan bara inte sluta älta. Du vill lyssna och hjälpa men är rädd att du snart kommer att tappa tålamodet. Faktum är att du redan trycker upptaget när ältarens namn dyker upp på mobilskärmen. Ältaren verkar inte komma vidare, fast han eller hon vill. Egentligen vill du inte ignorera din vän, men vad kan du göra?

1. Lyssna aktivt och validera. Rannsaka dig själv: Har du verkligen lyssnat klart på din kompis/partner någon gång? Om nej, ställ en äggklocka på fem minuter (om du pratar i telefon alltså) och försök att verkligen lyssna på vad hon säger, utan att göra inpass om din egen erfarenhet av ditt och datt. Bekräfta genom att upprepa känsloinnehållet i berättelsen. Om du säger ”Du blev såklart upprörd när du fick underkänt på tentan” så validerar du din vän.

2. Avbryt och sammanfatta. I stunden mår din vän jättebra av att få ösa ur sig problemen. Gnäll och ält kan ge en känsla av samhörighet och minskad oro i stunden. Men – Liria Ortiz, leg. psykolog och författaren till När förändring är svårt menar att gnäll påverkar hjärnan negativt. Halterna av må-bra-substanserna endorfin och serontoin minskar, något som kan göra oss initiativlösa och passiva. Gnäll kan också fungera belönande – det kan kännas som att du löser ett problem genom att upprepa det.

Om ältaren bara maler på, säg “FÖRLÅT, får jag avbryta, jag måste bara fråga om det var så här och så här du menade?” Försök sammanfatta ältarens problem så att hon eller han får bekräftelse på att du faktiskt lyssnat och förstått.

3. Ge reflektioner och be om lov innan du ger råd. Istället för att ge en massa råd som ältaren inte bett om (”Det är bara att börja med stavgång så löser sig allt”) fråga:

”Vill du höra vad jag tänker när jag hör dig berätta?” (”Jag tänker att det skulle vara bra om du försökte träffa kompisar någon gång i veckan”) och sedan ”Vad har du redan fått för råd av andra?” och ”Får jag ge dig ett råd som jag kom på nu?” om du absolut måste.

4. Ställ öppna frågor om förändring. ”Om det inte fanns några hinder. Hur skulle du leva då?” ”Om du skulle prova på en förändring, rent hypotetiskt, hur skulle den se ut?”

5. Uppmuntra ältaren till att ta ett första litet steg. Även om ältaren inte är är motiverad till någon stor förändring så kanske han eller hon är motiverad till att ta ett litet steg i rätt riktning. Som psykolgen och experten i MI, Liria Ortiz sa under en föreläsning på Stockholms Universitet: “Man är alltid motiverad till något! Om någon inte vill börja motionera 30 minuter per dag kanske hon kan börja promenera 1 minut per dag?”

6. Varning för fällor! Det är mindre bra om du…

* Manglar ut råd som din kompis inte bett om eller inte är redo för
* Vänder samtalets fokus till dig genom att berätta om när du själv var nere i en svacka/blev dumpad/fick sparken
* Bekräftar ältarens världsbild om att alla människor har onda avsikter genom att hålla med.
* Börjar argumentera och bråka ”men förut sa du ju att du inte hade gjort så?”

Guiden är inspirerad av Motiverande Samtal. MI, Motivational Interviewing, som tekniken heter på orginalspråket, är en samtalsteknik som syftar till att stärka klientens tilltro och vilja till förändring.

Mycket kortfattat kan man säga att MI går ut på att samtalsledaren ska lära sig att vara mer som en aktiv samtalspartner, en guide och mindre som ännu en jobbig morsa som upprepar det du redan vet. Tanken är att patienten ska känna ökad self-efficacy det vill säga tilltro till sin egen kompetens att klara av livets utmaningar.

Text: John Linda Backman
Illustration: Graham Samuels
Den här texten publicerades ursprungligen i Modern Psykologi
Källa: Ortiz, Livia. När förändring är svårt – att hantera motstånd med motiverande samtal (2009) Natur & Kultur.

Psykologifabrikens John Airaksinen fastnade mot sin vilja i vampyr-tv-serien True Blood. För att testa om man kan få hjälp av en psykolog att göra en så banal förändring som att sluta titta på en tv-serie vände han sig till Liria Ortiz, expert på metoden motiverande samtal. Lyssna på samtalet – och läs hur det gått med förändringen, två månader senare.

Motiverande samtal, eller Motivational Interview, är en vetenskapligt utprövad samtalsmetod som går ut på att skapa motivation till en förändring av något slag. I Sverige används metoden bland annat inom sjukvård, kriminalvård och socialvård, och ofta handlar det om att förändra något i livsstilen: till exempel rörande alkohol, droger, kost eller motion.

Kärnan i metoden är att genom ett samtal med tydlig struktur hjälpa klienten att hitta egna motiv till förändring. Terapeutens uppgift är att ställa frågor – inte att komma med pekpinnar och argument.

Liria Ortiz.

För att testa på metoden – och för att ge Psykologifabrikens besökare en känsla för hur ett motiverande samtal kan gå till hälsade jag på hos psykologen Liria Ortiz, expert på motiverande samtal och författare till boken Förändra ditt liv.

Här följer samtalet i sin helhet – med de mest intressanta delarna utmärkta med kommentarer i ljudströmmen:

Vad hände under samtalet?
Den coolaste var att jag gick in i samtalet med en lös föreställning om att jag ville testa något annat i stället för att kolla på True Blood – och tänkte att jag skulle få tips på hur jag skulle kunna motivera mig till att läsa en bok i stället. Vad jag i stället fick var en massa frågor som tvingade mig att tänka efter… och komma på att det inte alls var böcker jag borde ägna mig – utan att jag egentligen var sugen på att testa att baka sockerkaka, lyssna på ljudböcker eller… hitta en bättre tv-serie.

Här är några av de frågorna jag fick ta ställning till:

Vad ville jag förändra: Sluta kolla på tv-serien True Blood.

Varför ville jag förändra det: Jag kollade på True Blood med syftet att bli helt uppslukad och avkopplad – men eftersom serien inte var så vass blev effekten efter några avsnitt mest att jag slötittade och droppade syrliga kommentarer för mig själv om skådespelarnas brist på talang. Den varma känslan i kroppen och glansen över ögonen som brukade infinna sig efter varje avsnitt av min förra avkopplingsserie The Wire lös med sin frånvaro.

Varför slutade jag helt enkelt inte kolla: Tja, varför kan ett för stort kanalutbud leda till att fastnar framför Home Shopping Network eller Paris Hilton’s My New BFF? I brist på bra tv är det lätt att låta sig distraheras av… mindre bra tv. Sen hade jag ju verkligen betingat beteendet att sätta mig ner med min utvalda tv-serie som något positivt. Och nämnde jag att jag är barnsligt förtjust i vampyrer?

Vad skulle jag kunna göra i stället: Det enklaste vore såklart att hitta en ny tv-serie att verkligen bli förtjust i – men eftersom jag är gränslöst insnöad på The Wire tycker jag sällan att någon annan serie duger. Arrogant? Yep. Dysfunktionellt? Utan tvekan. Men vad återstår då? Baka sockerkaka!

Hur skulle jag ta de första stegen: Fråga mamma om recept dagen efter, köpa ingredienser och sen baka första kakan fyra dagar senare.

Hur skulle jag göra för att minska risken att tappa motivationen: Använda bakredskap som jag gillar och lyssna på nån cheesy, inte särskilt intellektuell ljudbok.

Vad har det blivit för resultat efter två månader?
Syftet med samtalet var att bli motiverad att sluta kolla på True Blood – och det gick ju utmärkt. På två månader har jag inte saknat serien en sekund! Däremot besannades mina farhågor om att ersättningsaktiviteten skulle visa sig för krävande. Visst har det blivit några sockerkakor bakade, men så fort jag kom på att jag ju inte behöver hitta tv-serier att följa, utan egentligen lika gärna hacka upp filmer i entimmesformat blev det en betydligt enklare pausaktivitet. Trots att jag haft både Sagan om Ringen som ljudbok i iPoden och en förtjusande grön emaljerad ugnsform var det oftast mer lockande att med ett musklick få omedelbar belöning och avkoppling genom att till exempel följa tonåriga gangsters och åldrade skräddare i maffiadramat Gomorra.

Några andra intressanta intressanta förändringar har också uppstått: att jag tog tag i projektet att testa ljudböcker i iPoden har gjort att jag inte tycker att långa tunnelbaneresor är lika trista längre. Och eftersom jag fick in vanan att köpa ägg har jag också insett att omelett med spenat och sambal oelek är sjukt gott och lätt att laga.

Nyfiken på True Blood? Se trailern här: