Ett gäng studenter fick i uppdrag av forskare att krama fem personer om dagen. Inga halvslappa nudd – för att gillas skulle det vara en riktig kram, där båda armarna fick jobba och framsidorna skulle vara vända mot varandra. Att bara krama son kärlekspartner gilldes icke! En annan grupp studenter  fick i uppdrag att läsa skönlitteratur en stund varje dag, och en tredje grupp gjorde inget speciellt.

Gissa vilka som ökade sin lyckonivå efter några veckor? 

Studenterna som kramades så klart. De höjde sin lyckonivå rejält, till skillnad från bokmalarna. 

Tal Ben-Shahar beskriver hur enkelt det kan vara att öka välmåendet (ett steg! inte en hel lösning!) i ett annat exempel från boken Happier

En grupp med deprimerade patienter fick i uppdrag att varje dag logga in på en dator och skriva ned tre saker som varit positiva under dagen. Allt från “tjejen i kassan log mot mig” till “mitt barn gav mig en puss” eller “jag löste ett soduko” fick vara med. Efter några veckor lättade depressionen för många av gruppens deltagare. (Obs, de botades inte!)

Jag läser en del om positiv psykologi just nu. Ämnet väcker ofta starka reaktioner hos psykologstuderande och andra. “Vaddå positiv?” Frågar F. “Det låter som att alla annan psykologi skulle vara negativ!” Säger A. “Jag tycker det låter som om man gör lycka till ytterligare en grej att prestera i” tycker K.

Alla invändingar är visserligen intressanta, men jag brukar ändå alltid fråga “Har ni läst någon positiv psykologi?” 

Det är inte så konstigt att man inte blir sugen på att läsa böcker om en psykologi som marknadsförs på ett väldigt förenklat sätt. De flesta som är intresserade av psykologi söker ju djupet och komplexiteten, inte de glättiga glada svaren. Inte självhjälpslitteratur.

Jag läser The How Of Happiness av Sonia Lyubomirsky varvat med Harvardprofessorn Tal Ben-Shahars Happier. 

Jag tror det finns ett stort missförstånd när det gäller positivt psykologi. Det verkar som att de flesta tror att det inte finns någon kvalitetsskillnad mot gratistidningarnas “tio tips mot höstdepp” eller “Lycklig på fem röda”. Så är det givetvis inte. Men det är lätt att uppfatta att positiv psykologi som en “Solen lyser varje dag”-ideologi. Problemet, resonerade psykologifabriken-John, måste vara att företrädare för Positiv Psykologi (eller deras pengatörstande b0kförlag…) marknadsför positiv psykologi som om det handlade om något mycket lättvindigt.

Utan att vara någon expert på positivt psykologi skulle jag vilja avliva några trista myter som kan avskräcka den psykologiintresserade från den positiva vetenskapen

- Grundidén är att läsaren ska börja stressa mot perfektion i sitt liv. 

Fel! Syftet är att använda vetenskapen till att förbättra sitt välmående litegrann, steg för steg, om man vill. I det lyckobegreppet som Ben-Shahar och Lyubomirsky använder sig av ingår mycket av stillhet, ro och acceptans av negativa känslor och svårigheter. Det handlar alltså om att lära sig ta motgångar och leva med sina ledsamheter, inte ignorera dem.

- Böckerna är så gulliga att det kommer göra mig illamående

Nja! Men vissa forskningsresultat är så söta och ger en så fin bild av människor att man som storstadscyniker kanske måste omvärdera lite . Det kan ju vara ansträngande.

-Lyckoforskning lägger för stor press på människor “Här har du verktygen, om du inte använder dem och blir lycklig får du skylla dig själv”

Fel och rätt!  Författarna visar ödmjukhet och förståelse. De förklarar varför vi vill bli lyckliga, vad som kan göra oss lite lyckligare och hur vi fungerar på ett väldigt  icke-dömande sätt. De tror inte att psykiska sjukdomar botas med enkla tips.

Problematiskt blir det om folk som inte tror på psykisk sjukdom/  jagar  sjukskrivna på fritiden/tycker att det alltid är fråga om att “ta sig i kragen”  börjar använda vad de uppfattar som positiv psykologi som ett argument för sin ignoranta okunskap. 

Sanningen är att all seriös positiv psykologi befinner sig på andra sidan komplexiteten. Alltså. På den första sidan komplexiteten befinner sig ovetenskaplig artiklar i hälso- och livsstilstidningar. Råden är enkla, snabba, och ger direkt resultat men ingen vet var de kommer ifrån. På andra sidan befinner sig resultatet av nogrann, tidskrävande forskning. Där frågeställningar operationaliserats, andra forskare opponerat och resultaten måste granskas. 

De här två typerna av kunskap kan ibland presenteras på samma sätt, men skillnaden är vilken substans och expertis som ligger bakom.

Det finns tillfällen när könsskillnaderna blir tydligare än annars. Just nu är en sådan tid i mitt liv där jag påminns om vilka fördelar som kommer med genusrollen som inte är min. Och jag kan inte hjälpa att fundera på om jag inte hade haft andra förutsättningar som man. Self-efficacy är ett psykologiskt begrepp som kanske kan hjälpa mig att förklara var skon klämmer. 

Jag lever i en social värld där kvinnor liksom män tar för sig, utbildar sig och gör karriär. I min uppfattning är mina kompisar av båda kön lika intelligenta och kreativa. Men ändå så är det nästan uteslutande mina manliga vänner och bekanta som blir kända, framgångsrika, rika, creddiga och belönade först och mest. Det började för några år sedan, och nu är killarna som tog för sig redan på en helt annan nivå. Jag vet att det här är känsligt och att det är sjukt lätt att trampa fel i den här diskussionen. Jag tycker inte om att förstärka fördomsfulla uppfattningar om skillnader mellan könen men ibland måste man få peka på ett problem man ser och säga VARFÖR?? Jag har vänner som är hypade musiker, hyllade journalister, ledarskribenter, programledare och så vidare…de är alla män. Och kompetenta (jag försöker inte säga att nån fått nått gratis) 

Jag tror nämligen att det beror på vad man tror om sin egen förmåga. Omfattande forskning stödjer att self-efficacy har stor betydelse för studieresultat och arbetsliv. 

Jag går termin sex på Stockholms Universitets Psykologlinje. Vi är mitt inne i sökandet efter praktikplats. Jag är full av förväntan och spänning, vad kommer jag få göra, hur kommer det gå? Framförallt höjs volym och reverb på frågan: kommer jag klara det?

Tre läsvärda artiklar korsbefruktades i min hjärna och blev till en genusdiskussion.  Karolina Ramqvist skriver om vänsterradikalitet som idé och livsstil. Psykologen Shervin Shanavaz skriver om Self-efficacy i Psykologtidningen.  I SvD idag pratar en jämställdhetskonsult om hur barn könas i ett sätt att vara. 

(Arena är  förresten den enda tidningen som jag är motiverad nog att prenumerera på. Varje nummer får mig att trilla av stolen minst en gång.)

I detta nummer av Psykologtidningen (som jag givetvis läser extra noga eftersom våra nunor täcker omslaget) finns en mycket läsvärd artikel om Albert Banduras begrepp self-efficacy.

Self-efficacy är ett begrepp för människors agens, känslan av att de kan. Det är self-efficacy som treåringar uttrycker när de KAN SJÄLV. Det var kollektiv self-efficacy som Obama piskade upp i de amerikanska väljarna och det är self-efficacy som möjliggör klassresor och framgångshistorier.

Och det är self-efficacy som skiljer könens framgång åt, det vet jag inte men får jag kalla det en kvalificerad gissning i allafall? När jämställdheten nått en viss nivå blir det lätt att förklara skillnader mellan män och kvinnor som individuella variationer. Om kvinnor inte tar för sig beror det på personlighetsegenskaper hos individerna snarare än strukturella orättvisor. När jag tvekar inför om jag klarar uppdrag som nästan ligger under min kompetens medan mina fantastiskt duktiga manliga vänner glatt kastar sig in på saker de inte har en aning om hur de ska göra, ja, då beror det på att jag har “dåligt självförtroende” och de har “bra”. Hmm. 

När jag arbetade på Gringo och Macho för några år sedan uppstod en situation. Carlos Rojas och Zanyar Adami, båda övertygade och missionerande feminister, märkte att det bara var män som var chefer. Och att det bara var kvinnor som sagt upp sig. De blev konfunderade. Jag är helt övertygad om att de blev mycket bekymrade. Vissa kom fram till slutsatsen att kvinnorna inte ville vara chefer. De trodde sig inte kunna

Jag har ingen direkt slutsats av mitt funderande. Det är bara att jag undrar och alltid har undrat vad som är skillnaden mellan att våga och inte våga? Vad får en person att våga kasta sig ut och utvecklas? För framgång inom musik, forskning, journalistik eller whatever kräver att man tror att man kan göra svåra saker, att man är helt säker på “ja, jag är en sån person”. Och jag tror att kvinnor inte får det i lika hög grad i sin uppfostran. Inte utan undantag. Inte oavsett klass. Men generellt.

Om jag kunde skulle jag knäppa med fingarna och stärka kvinnors kollektiva self-efficacy, öppna möjligheternas dörrar och säga som stora B-O:

Jo, Vi kan! 

Ja, självklart går det att göra liknande analys angående klass och etnicitet också.