Jag och Linda är på Psykologifabrikens första utlandsuppdrag: tre städer i Norge på tre dagar. Vi började med Oslo idag och passade såklart på att ta en promenad på taket till det helt ljuvliga Operahuset! Nu har vi redan flugit vidare och ska snart somna i en annan stad med lite världsarv, lite berg och en hel massa fina båtar. Godnatt!

Shortcut har precis publicerat sin lista över årets 100 uppstickare, och i sällskap med bland andra Rättviseförmedlingens Lina Thomsgård, EU-ministern Birgitta Ohlsson och Lady Gaga-hitmaskinen RedOne finns vår egen Linda Backman!

Såhär skriver de om listan:
“De är inte nödvändigtvis landets rikaste, mäktigaste eller mest framgångsrika. Men de sticker ut. Och upp. Och de är max 40 år fyllda. Möt de 100 svenskar som inspirerar oss på Shortcut mest.”

Det betyder alltså att Linda har 16 år kvar att klättra på listan, hihi.

Igår lyssnade jag på det välgjorda radioreportaget I Mona Sahlins Fotspår av Katarina Gunnarsson på Sveriges Radio och blev smärtsamt påmind om varför jag bytte huvudfokus för mina studier från politik till psykologi för några år sedan.

Reportaget på SR var det inget fel på – Mona fick god tid på sig att utveckla sina resonemang och journalistens frågor var både av den mer sällsynta ideologiska typen och “men vad tycker du om just exakt det här fallet med lasse-sjukpensionär då?”

Det jag störde mig på var följande mekanism: Mona kan bara ta in den information som stämmer med hennes egen uppfattning om hur saker och ting är. När Sahlin träffade en kvinna som varit sjukskriven, blivit rehabiliterad och sedan kämpat sig tillbaka till arbetet lät hon informationen sjunka in som ytterligare ett exempel på det som hon redan var säker på. När kvinnan plötsligt sa att “alla sjukskrivna inte vill tillbaks till jobbet” ilsknade Mona till och vägrade tro på den utsagan.

Inga konstigheter, det är så här vi människor fungerar, det vet psykologer.  Vi kategoriserar, generaliserar och lär oss utifrån kunskapsstrukturer som redan upprättats i  hjärnkemin. Information sorteras ut via perceptionen, vi följer välbekanta hjärnspår som får oss att bete oss, välja och tycka precis likadant idag som igår. Vår kognition , det vill säga vår tankeprocess, kan vara medveten eller icke-medveten, men den är på intet vis någon objektiv insamlare av information.

Anledningen till att jag bytte huvudintresse för studier och fritid från politik till psykologi var att jag alltid kände att något saknades i den politiska debatten. När jag läste politisk filosofi och teori så slutade alltid teorierna, uppsatserna och litteratuen med att ett överfett, kliande, värkande frågetecken tornade upp sig i min mage.

Hur är människor EGENTLIGEN? Är de rationella – tänker de långsiktigt eller kortsiktigt – springer vi mot döden utan att fatta – är vi altruistiska eller onda eller kan vi överhuvudtaget välja själva? Är det upplevelsen av den fria viljan som vi ska kalkylera med eller finns det ett fritt val? Är det evolutionen som styr oss – vad är det som hänt när mjuka, lena bebisar växer upp till kallblodiga mördare – varför är jag som jag är? Hur formas hjärnan av uppväxten och varför är det evigt orättvist att vara sämre lottad?

Jag vet varför Mona Sahlin bara hör det som hon vill höra och jag fattar att det är oundvikligt men det är just detta som fick mig att tröttna på statsvetenskap, politik, politisk bloggosfär och hela karusellen. Jag fick ingen kick – de mest intellektuella politiska skribenterna – typ Isobel Hadley Kampzt,  Johan Norberg eller Magnus Linton gör såklart det här – men jag kan bara drömma om hur revolutionerande dessa samhällets skarphuvuden kunde vara om de fick tid att fördjupa sig i psykologins/neuropsykologins mysterier.

Allt annat än den empiri som stödjer valfri politikers människo/världssyn möts med kompakt motstånd och ilska. Jag veeet det handlar om att ta ställning ibland men…

….ibland önskar jag att politikerna kunde sträva mer efter att inte vara så säkra och att ändra sig än att till varje pris hålla fast vid nån gammal rutten princip!

Jag saknar lite äkta “sökande-finnande” hos våra politiker. Jag saknar att se dem törsta efter kunskap –  hos Raj-Raj, Sahlin, Maud och Lasse Ohly ser jag knappt en skymt av det ytterst mänskliga begäret efter att komma “The nature of things closer”.

Det går liksom inte att göra sig en politisk karriär på att hela tiden ändra sina scheman, sin perception och sin upplevelsevärld, ja jag fattar det. Det skulle vara värsta heltidsjobbet att sträva mot sanning genom dagliga change-of-mind övningar.

Och allt detta gäller troligtvis de flesta framgångsrika politiker: det ligger i karriäristens koncept – det går inte att byta paradigm i sin upplevelsevärld om man förtjänar sitt leverbröd på att hålla kvar samma – närmast religiösa-  människosyn och ideologiska tro.

Men det finaste jag vet är när folk ändrar sig. För jag vet hur svårt det är! Jag har begreppen för att beskriva hur svårt det är för det är just förändring som psykologer jobbar med hela tiden i terapi.

När någon byter parti, byter perspektiv, blir klassmedveten, revolterar mot föräldrarnas indoktrinering/ blir feminsit/avsäger sig epitetet feminist, börjar bry sig om det ena och slutar bry sig det andra så blir jag så sjukt lycklig.

Det handlar om något som jag nu har en hel begreppsvärld för att beskriva men ändå inte vet hur jag ska ändra på.

Alla vet ju hur obegripligt irriterande det är att höra någon åsiktsmotståndare referera till en åsikt som man vurmar för – man bara åhhh – du missförstår ju medvetet!

Men så är det ju ofta inte! Det som sker, är ofta icke-medvetet.  När man plockar på sig bevis för det man redan vet och missförstår/misstolkar det som motsäger ens egen färdiga uppfattning känns det som att man LÄR SIG.

Begreppen ackommodation/assimilation kommer väl till pass här tycker jag. Från wiki:

• Assimilation är den process som innebär att något omvandlas till att ha större likhet med eller helt införlivas med något annat.

Det vill säga: det passar in i det man redan vet.

• Ackommodation är den process som sker när en individ tar till sig kunskap på ett sådant sätt att individen ändrar sina kognitiva scheman (sina tankestrukturer)

Läs: paradigmskifte och kognitiv dissonans. OBS! ofta obehagligt!

När jag läste statsvetenskap så saknade jag svaren på de viktigaste frågorna – jag har inte fått dem nu heller – men jag är i alla fall närmre total kunskapsanarki och kognitiv kollaps än någonsin (och det är jag FETT tacksam över!)

Och nu sitter jag här på termin 8 i psykologernas nötta skolbyggnad och saknar den politiska medvetenheten – strukturtänkandet – post-strukturtänket – cynismen – konspirationsteoriern, dystopierna och inte minst drömmarna och utopierna  ja – allt möjligt som fanns i den politiska sfären men inte där jag är nu. Och inte minst förmågan att välja principer – våga tro på ett svar etcetera.  Ja,  ja man blir aldrig nöjd!

Kort sammanfattning för de som har uppmärksamhetbrist vid läsning av hypertext eller som inte har tid att läsa hela inlägget

1. Jag är trött på valrörelsen för jag tycker att den bara är en uppvisning av människor som gjort sig en karriär på att INTE ändra sig, inte ta in ny info, följa principer som ger skygglappar: som lär sig via assimilation istället för ackommodation.

2. Jag tröttnade på politik/statsvetenskap och bytte till psykologi för att jag ville ha svar på några grundläggande frågor om hur människor fungerar. Jag har inte fått dem svaren men känner mig närmre.

3. Jag känner mig förvirrad av vetskapen att varje människas perception/kognition gör att man så att säga “ser vad man vill se” i de flesta avseenden.

4. Jag önskar att fler kände till det här om sin egen hjärna, framförallt beslutsfattare av olika slag.

Stjärnpsykologerna Christine Padesky och Aaron Beck skriver bäst om kognitiv terapi. Läs mer om scheman och hur man ändrar dem här.

I Duktighetsfällan skriver stressforskaren Alexander Perski tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose om hur och varför prestationskraven gör många sjuka.

En grej jag verkligen gillar med Duktighetsfällan är att författarna fokuserar både på de psykologiska mekanismerna OCH de samhälleliga faktorer som kan leda till att unga människor drabbas av den bedrövliga (och bespottade) duktighetssjukan.

Själv blir jag asförbannad när någon kallar mig duktig. Dock lider jag då och då av för mycket perfektionism och för intensiv prestationsångest, som alla andra brudar och vissa snubbar i min omgivning.

Det kanske låter motsägelsefullt och hemskt att generalisera detta till en fruntimmersjuka, men jag tycker att det är en ganska överfet genusaspekt på den här frågan.

“Duktig” har jag blivit kallad av sexistiska lärare i gymnasiet.

Jag snackar om de magistrar och fröknar som avfärdat tjejernas prestationer som korkad och okritisk “ambitiöshet” samtidigt som de sett killarnas slarvighet och oförmåga att plugga som ett tecken på att en sann intellektuell rebell håller på att förpuppas.

“Du är så duktig” säger prettokillar med avsmak till mig när de vill nedvärdera något jag gjort. Duktig betyder inte smart. Duktig betyder inte kritisk eller intellektuell, duktig betyder i mina öron dum-snäll-duktig.  Hm. Hur blev det så här?

Psykologen Carol S. Dweck gjorde en häpnadsväckande upptäckt, som kan ha med det här att göra, när hon gjorde skolobservationer bland ett gäng tredjeklassare.

Hon märkte att flickor  och pojkar fick olika typ av feedback från läraren när de misslyckats med någon uppgift.

I typfallet får flickan höra att “uppsatsskrivning inte riktigt är din grej” medan pojken får höra “du har bara inte lagt tillräckligt med möda på arbetet”. Skillnaden? Sjuuukt viktig skillnad.

Jag minns själv ett sådant katastrofalt feedback-tillfälle. Min svensklärare i gymnasiet skulle ge mig kritik på en mini-uppsats.

Istället för att ge konstruktiva svar på varför jag inte fått något bra betyg sa han (och detta präntades in i mitt huvud)

“Du har bara inte det här lilla extra när du skriver”

Kanske menade han inte riktigt så illa som det lät, men herregud, pedagogiken måste kategoriskt som ett EPISKT MISSLYCKANDE om han inte menade att motivera mig genom att först bryta ned mig.

Flickor i Dwecks studie får alltså höra kritik som är personlig, medan pojken får höra att det inte är fel på hans förmåga, det är bara att han försökt för lite.

Slutsats för flickor: jag kan inte vissa saker, jag är dålig på vissa saker.

Slutsats för pojkar: jag kan egentligen, måste bara lägga ner lite mer möda.

För uthålligheten när man ska lära sig nya grejer (tex. ny teknik) är den här skillnaden avgörande, skriver Perski och Rose.

När man ska lära sig något nytt, säg, byta slang på cykeln eller installera ett nytt DJ-program på datorn måste man stå ut med att det är krångligt utan att börja nedvärdera sin egen personliga förmåga “jag fattar bara inte det här med teknik/mekanik/musik” säger en tjej och slipper därmed försöka samtidigt som hon missar möjligheter att utvecklas.

Oh, jag KAN inte låta bli att tycka att det är precis så här i min umgängeskrets.

(Detta drabbar givetvis båda könen men får efterverkningar i olika livsdimensioner tänker jag. Killar får höra att det inte hör till att vara svag, känslig osv. och slutar utveckla empati eller tröttnar på att bevisa sin mänsklighet för de fördomsfulla. Killar tror att det räcker att bara hänga runt och bröla i skolan och missar själva studierna och de fördelar som kommer med MVG-betyg)

Här kan du testa om du är “prestationsprinsessa”

Jag tycker att boken är så bra och temat så viktigt så jag tänkte inleda en liten miniserie om duktighet här på löpande bandet, inspirerad av läsningen. Nästa del handlar om perfektionism… tror jag.

Läs mer:

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=the-secret-to-raising-smart-kids

http://www.nytimes.com/2008/07/06/business/06unbox.html?_r=1

Jag bara undrar. Får man ha hedonism i som en värderad riktning? För jag håller på och läser en fantastiskt inspirerande bok:

“The Art and science of Valuing in Psychotherapy – helping clients to Discover, Explore and Commit to valued Action Using Acceptance and Commitment Therapy”

(vad ska det här tvångsmässiga användande av stora bokstäver vara för egentligen? poängtera?)

I boken finns en asbra guide för hur man sätter upp värderingar och omvandlar dem till konkret handling. Så här typ (snabböversättning av mig…)

1. Välj ut och formulera en värdering “jag vill leva hälsosamt”

2. Lägg märke till din reaktion på uppgiften ovan och skriv ned några ord om den. “Vilken löjlig uppgift” eller “Jag kan inte följa en värdering”

3. Gör en lista på beteenden som innebär att du praktiserar din värdering.“promenera till jobbet varje dag” “äta en grön och en röd grönsak varje dag” “dricka grönt te”

4. Välj ut ett eller flera av dessa beteenden och vänta med några

5. Märk hur du värderar övningen, skriv några rader om din reaktion

6. Gör en konkret plan på hur du kan börja använda dig av dina beteenden i vardagen

“imorgon ska jag börja”

7. Åta dig att följa dina nya beteenden

och så vidare… (läs hela guiden s. 166 för en korrekt version)

Grejen är att jag gärna sätter upp en del hälsosamma värderingar. Jag är vegetarian, äter ton av grönsaker och tränar för att det är roligt (jag vet, usch, vad hurtigt) Jag vill alltid “göra nåt av dagen” och får ångest av TV-bonanza och tacokväll. Jag är helt enkelt en, vad borgmästaren i i Bogota, skulle ha kallat “en morot”.

Jag har också en del lite mer osunda värderingar som bland annat bygger på dödsångest, belöningssystem och vetskapen om att livet är kort och ändligt. Jag dras mellan dessa sidor av mig själv.

Får jag stoppa in hedonistiska värderingar i den här mallen? Jag tänker lite osökt: Tänkt om positiv psykologi har svaret?

“Njae, det får du väl”  skulle kanske översteprästen i PP, Martin Seligman ha sagt till mig.

“Man du skulle bli mer tillfredsställd av att söka flow eller meningsfullhet istället”"

Seligman menar att hedonistisk njutning bara är ett av tre sätt (och det minst varaktiga) att nå ett tillstånd där det finns fler positiva än negativa emotioner. De andra två, Det goda livet (att vara engagerad i arbete, uppleva flow) och Det meningsfulla livet (att tro, känna tillit, organisera sig tillsammans, känna samhörighet) räcker längre än vad chokladmuffinsen gör.

Jag undrar förresten om detta (att man mår bättre av att söka flow och samhörighet) på något sätt har att göra med värderingar i den kultur man lever i?  I en värld där sökandet efter njutning kunde ses som att verkligen “ta tag i sig själv” och “skärpa sig” “ta ansvar över sitt liv”. Eh, jag vet inte. Bara undrar liksom.  Jag vet redan vad B skulle säga till mig:

“Pursuit of pleasure can only continue what is ultimately an unquenchable thirst.”

Doh.

källa:

Dahl, Plumb, Stewart och Lundgren (2009) “The Art and science of Valuing in Psychotherapy – helping clients to Discover, Explore and Commit to valued Action Using Acceptance and Commitment Therapy”

Seligman, Martin E.P. (2002). Authentic Happiness: Using the New Positive Psychology to Realize Your Potential for Lasting Fulfillment.. New York: Simon and Schuste

Kan du skjuta upp belöningar för att få det du vill ha senare?

För några år sedan läste jag om marshmellowexperimentet och blev konfunderad.

Är jag typen som skjuter upp belöning eller måste jag tillfredställa mina behov så fort de uppstår?

Delayed Gratification kallas den här förmågan som vissa har att skjuta upp något omedelbart belönande för att på lång sikt kunna få vad man vill ha.

Typ när du stretar dig genom den urtrista juristlinjen för att få ett roligt jobb eller när du uthärdar de första kilometerna på löprundan i väntan på runners high i slutet.

Stanfordpsykologen Walter Mischel är hjärnan bakom det briljanta experimentet. Det gick till så här:

1960-tal. En grupp med fyraåringar fick varsin marshmellow. Sen fick de veta att de skulle kunna få en ytterligare marshmellow om de stod ut att vänta i 20 minuter med att äta upp den första. Det visade sig att vissa barn stod ut, och andra inte.  Varför är den upptäckten intressant?

Mischel förklarar:

“If you can deal with hot emotions, then you can study for the S.A.T. instead of watching television”
Forskarna följde barnens utveckling fram tills tonåren och drog slutsatsen att de barn som kunde skjuta upp belöningen fick signifikant bättre resultat på test som mätte deras förmåga till anpassning och samvetsgrannhet.

Varför? Mischel förklarar i The New Yorker

“The kids who couldn’t delay would often have the rules backwards. They would think that the best way to resist the marshmallow is to stare right at it, to keep a close eye on the goal. But that’s a terrible idea. If you do that, you’re going to ring the bell before I leave the room.”

Barnen som misslyckades med att skjuta upp belöningen hade alltså felaktiga strategier för att stå ut.

Hoppingivande för oss som misstänker att vi hade käkat den asap.

Läs mer här och Här kan du läsa mer om hur barns förmåga att skjuta upp belöning kan predicera senare utvecklingmöjligheter

( Mischel, Shoda och Rodriguez (1989) Delay of gratification in children)

Här kommer alltså ännu mer psykologiska tips och trix.

Helt ovetenskapligt har jag sedan en tid tillbaka testat lite KBT  mot sömnproblem.  Metoderna jag testar har evidens.

Precis som de flesta har jag då och då problem att sova. Problemet uppkommer sällan under sega föreläsningar på dagtid (narkolepsi?) men ibland ligger jag hela nätterna och vrider mig som en elvisp i mina svettiga ursäkter till lakan. Det är ytterst plågsamt att räkna ner småtimmarna medan tankarna har amfetamin-rave i psyket.

Insomnia =  Sömnlöshet.  Att tillfälligt eller mer varaktigt inte kunna, eller ha problem med att sova. Alternativt kan det också vara att sova oroligt och vakna alltför lätt. Inom psykiatrin kallas sömnlöshet för insomni, och det specifika syndrom som utmärks av sömnlöshet och som inte är en direkt följd av något annat hälsoproblem kallas för primär insomni

 Lars-Göran Öst, professor i klinisk psykologi, har skrivit en översiktlig antologi om KBT-behandling KBT inom psykiatrin.  I kapitlet om sömn finns sex regler som man kan följa om man vill jobba med problemen. Det kallas att utöva stimulikontroll av sömnen och introducerades av Bootzin (1972).  

1.  Lägg dig att sova enbart när du känner dig sömnig

Min upplevelse: Men hallå! Om man har nån gosig brevid som är av en sömnigare art så är det svårt att stå emot att knyta ner sig brevid. Annars har jag lakanskräck och skulle inte komma på tanken att lägga m ig utan att vara sömnig!

2. Använd sängen enbart till att sova i!

Min upplevelse: Jag har så länge jag kan minnas använt mig av tung litteratur som sömnmedel.  Men TV i sängen känns som en katastrof.  Man blir ju helt uppstissad! Jag tycker att det funkar att läsa i sängen om man kastar boken och släcker lampan vid första ögonihopfallet.

3. Om du inte kan sova, stig upp och gör något annat.’

Tanken är att man ska undvika negativ betingninmg av sängen. När man ligger kvar och vrider sig som ormen i sitt ormbo är risken att sängen knyts till känslor av sömnlöshet och panik.

Min upplevelse: Bästa tipset! Jag tänker från och med nu alltid stiga upp så fort jag känner minsta antydning till att det kommer bli en sån där natt.

4. Om du fortfarande inte kan somna, stig upp på nytt!

Min upplevelse: Också sjukt bra tips! Dont give up, liksom! Upp och sätt dig och stirra i soffan så kanske sängen börjar se inbjudande ut efter ett tag.

5. Stig upp samma tid varje morgon

Min upplevelse: Med ett flexibelt liv funkar det helt enkelt inte. Ska jag gå upp sju på helgmornar?  Nee. Hellre har jag sömnproblem än håller på med såna rigida regler. Förstår dock att de som har svårare problematik måste följa detta.

6. Sov inte på dagtid

Ska bidra till en tydligare koppling mellan sovbeteende, säng och natt.  Jag slutade att regelbundet sova dagtid för några år sedan, och mina sömnproblem har minskat. Dock måste man ibland tillåta sig en daglig dvala, om man har haft problem på natten.

Forskning: Bootzin R.R (1972) Stimulus Control Treatment for insomnia, Proceeding of  the American Psychological Association 7.

Läs delar av hans forksning på googlebooks här!

När jag var sju år gammal hade jag ännu inte lärt mig klockan. Den digitala gick utmärkt att förstå, ologiskt nog. Hur som helst så lärde jag mig klockan till slut, cirka tre år senare än alla andra. För att inte komma försent från varje rast fick jag ett armbandsur i julklapp (ett önsketänkande från min mor). En tunn, vit plastremsa med färgglada siffror slängda huller om buller på armnbandet. Ett gult plastur med de för mig, obegripliga rörelserna. Tiden före jag lärt mig klockan satt jag ofta och studerade visarna, förundrad. Det kändes liksom som att visarna hoppade fram på rasten när jag hade kul. Kvart i elva, elva, Pip, på ett kick! Visarna liknade mer sniglar under lektionstimmarna. Då och då blev jag osäker på om klockan kanske stannat tillslut?

Nu kan jag klockan men det hjälper inte mot tidsflykt. Under veckorna har jag nästan aldrig tråkigt. Tiden flyr och varje söndag vaknar jag besviken; var tog all tid vägen, de sista sommardagarna, alla fina kvällar? Oh, jag vet att positiv psykologi klingar så osexigt, men det finns en jättebra grej i Tal Ben Shahars bok Happier som i alla fall hjälpte mig att sortera upp tiden. Jag menar inte att målet är absolut kontroll över tillvaron. Men om man fastnat i ett frustrerat zappande eller surfande när man egentligen skulle vilja göra annat kan det vara en bra början att strukturera upp grejerna. Hjärnan älskar det även om du tycker det känns B.

Alltså: om du som jag har problem med att veta var tiden tog vägen kan det här vara kul. Om inte för att börja göra kul saker med tiden, så kanske för att i allafall veta hur många timmar du ägnar åt att muffla runt. Det fina är att det inte finns någon mall för vad som är värdefultl att lägga tiden på, det är bara du som bestämmer huruvida 40 timmar facebookande, musikletande och fikande känns bra eller ej.

Ben-Shahar kallar det livskartan. Så här gör du.

- Anteckna dina vardagliga göromål i en vecka ller två. Skriv ned varje kväll vad du gjorde av din tid. Så att du får en allmän överblick. Censurera icke!

-När veckan gått kan du föra en tabell med kolumner för varje aktivitet. Notera i varsin kolumn hur mycket mening repektive nöje varje aktivitet (1-5) ger dig plus hur många timmar du lägger varje vecka. Intill tidskolumnen kan du skriva om du skulle vilja lägga mer eller mindre tid på den sysslan. Mer tid frå ett + mycket mer ++, mindre tid – , mycket mindre — Om du är nöjd med den tid du lägger, skriv =

Så här kan det se ut:

Aktivitet          Mening          Nöje      tid/vecka   vill

slösurfande        1                        2               4 h                    -

träning                2                          4            2 h                      ++

läsa                       3                          4            3 h                       +

facebook            2                          1              4 h                         -

True Blood       3                           5             2 h                       +

Okej, ni fattar. jag förstår kritiken mot den här typen av kontrollgrej. jag hör den i mitt eget huvud. Jag tycker inte att-göra-listor är så flotta heller, men de hjälper mig. Det kan se ofritt ut att skriva listor och göra kolumner, men i sj’lva verket ger detta mer plats för imulsivitet, mer utrymme för kreativitet och framförallt mindre frustration över varförvisarna verkar hoppa från en plats till en annan ibland, när de sniglar sig fram så ofta.