I Duktighetsfällan skriver stressforskaren Alexander Perski tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose om hur och varför prestationskraven gör många sjuka.

En grej jag verkligen gillar med Duktighetsfällan är att författarna fokuserar både på de psykologiska mekanismerna OCH de samhälleliga faktorer som kan leda till att unga människor drabbas av den bedrövliga (och bespottade) duktighetssjukan.

Själv blir jag asförbannad när någon kallar mig duktig. Dock lider jag då och då av för mycket perfektionism och för intensiv prestationsångest, som alla andra brudar och vissa snubbar i min omgivning.

Det kanske låter motsägelsefullt och hemskt att generalisera detta till en fruntimmersjuka, men jag tycker att det är en ganska överfet genusaspekt på den här frågan.

“Duktig” har jag blivit kallad av sexistiska lärare i gymnasiet.

Jag snackar om de magistrar och fröknar som avfärdat tjejernas prestationer som korkad och okritisk “ambitiöshet” samtidigt som de sett killarnas slarvighet och oförmåga att plugga som ett tecken på att en sann intellektuell rebell håller på att förpuppas.

“Du är så duktig” säger prettokillar med avsmak till mig när de vill nedvärdera något jag gjort. Duktig betyder inte smart. Duktig betyder inte kritisk eller intellektuell, duktig betyder i mina öron dum-snäll-duktig.  Hm. Hur blev det så här?

Psykologen Carol S. Dweck gjorde en häpnadsväckande upptäckt, som kan ha med det här att göra, när hon gjorde skolobservationer bland ett gäng tredjeklassare.

Hon märkte att flickor  och pojkar fick olika typ av feedback från läraren när de misslyckats med någon uppgift.

I typfallet får flickan höra att “uppsatsskrivning inte riktigt är din grej” medan pojken får höra “du har bara inte lagt tillräckligt med möda på arbetet”. Skillnaden? Sjuuukt viktig skillnad.

Jag minns själv ett sådant katastrofalt feedback-tillfälle. Min svensklärare i gymnasiet skulle ge mig kritik på en mini-uppsats.

Istället för att ge konstruktiva svar på varför jag inte fått något bra betyg sa han (och detta präntades in i mitt huvud)

“Du har bara inte det här lilla extra när du skriver”

Kanske menade han inte riktigt så illa som det lät, men herregud, pedagogiken måste kategoriskt som ett EPISKT MISSLYCKANDE om han inte menade att motivera mig genom att först bryta ned mig.

Flickor i Dwecks studie får alltså höra kritik som är personlig, medan pojken får höra att det inte är fel på hans förmåga, det är bara att han försökt för lite.

Slutsats för flickor: jag kan inte vissa saker, jag är dålig på vissa saker.

Slutsats för pojkar: jag kan egentligen, måste bara lägga ner lite mer möda.

För uthålligheten när man ska lära sig nya grejer (tex. ny teknik) är den här skillnaden avgörande, skriver Perski och Rose.

När man ska lära sig något nytt, säg, byta slang på cykeln eller installera ett nytt DJ-program på datorn måste man stå ut med att det är krångligt utan att börja nedvärdera sin egen personliga förmåga “jag fattar bara inte det här med teknik/mekanik/musik” säger en tjej och slipper därmed försöka samtidigt som hon missar möjligheter att utvecklas.

Oh, jag KAN inte låta bli att tycka att det är precis så här i min umgängeskrets.

(Detta drabbar givetvis båda könen men får efterverkningar i olika livsdimensioner tänker jag. Killar får höra att det inte hör till att vara svag, känslig osv. och slutar utveckla empati eller tröttnar på att bevisa sin mänsklighet för de fördomsfulla. Killar tror att det räcker att bara hänga runt och bröla i skolan och missar själva studierna och de fördelar som kommer med MVG-betyg)

Här kan du testa om du är “prestationsprinsessa”

Jag tycker att boken är så bra och temat så viktigt så jag tänkte inleda en liten miniserie om duktighet här på löpande bandet, inspirerad av läsningen. Nästa del handlar om perfektionism… tror jag.

Läs mer:

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=the-secret-to-raising-smart-kids

http://www.nytimes.com/2008/07/06/business/06unbox.html?_r=1

Jag bara undrar. Får man ha hedonism i som en värderad riktning? För jag håller på och läser en fantastiskt inspirerande bok:

“The Art and science of Valuing in Psychotherapy – helping clients to Discover, Explore and Commit to valued Action Using Acceptance and Commitment Therapy”

(vad ska det här tvångsmässiga användande av stora bokstäver vara för egentligen? poängtera?)

I boken finns en asbra guide för hur man sätter upp värderingar och omvandlar dem till konkret handling. Så här typ (snabböversättning av mig…)

1. Välj ut och formulera en värdering “jag vill leva hälsosamt”

2. Lägg märke till din reaktion på uppgiften ovan och skriv ned några ord om den. “Vilken löjlig uppgift” eller “Jag kan inte följa en värdering”

3. Gör en lista på beteenden som innebär att du praktiserar din värdering.“promenera till jobbet varje dag” “äta en grön och en röd grönsak varje dag” “dricka grönt te”

4. Välj ut ett eller flera av dessa beteenden och vänta med några

5. Märk hur du värderar övningen, skriv några rader om din reaktion

6. Gör en konkret plan på hur du kan börja använda dig av dina beteenden i vardagen

“imorgon ska jag börja”

7. Åta dig att följa dina nya beteenden

och så vidare… (läs hela guiden s. 166 för en korrekt version)

Grejen är att jag gärna sätter upp en del hälsosamma värderingar. Jag är vegetarian, äter ton av grönsaker och tränar för att det är roligt (jag vet, usch, vad hurtigt) Jag vill alltid “göra nåt av dagen” och får ångest av TV-bonanza och tacokväll. Jag är helt enkelt en, vad borgmästaren i i Bogota, skulle ha kallat “en morot”.

Jag har också en del lite mer osunda värderingar som bland annat bygger på dödsångest, belöningssystem och vetskapen om att livet är kort och ändligt. Jag dras mellan dessa sidor av mig själv.

Får jag stoppa in hedonistiska värderingar i den här mallen? Jag tänker lite osökt: Tänkt om positiv psykologi har svaret?

“Njae, det får du väl”  skulle kanske översteprästen i PP, Martin Seligman ha sagt till mig.

“Man du skulle bli mer tillfredsställd av att söka flow eller meningsfullhet istället”"

Seligman menar att hedonistisk njutning bara är ett av tre sätt (och det minst varaktiga) att nå ett tillstånd där det finns fler positiva än negativa emotioner. De andra två, Det goda livet (att vara engagerad i arbete, uppleva flow) och Det meningsfulla livet (att tro, känna tillit, organisera sig tillsammans, känna samhörighet) räcker längre än vad chokladmuffinsen gör.

Jag undrar förresten om detta (att man mår bättre av att söka flow och samhörighet) på något sätt har att göra med värderingar i den kultur man lever i?  I en värld där sökandet efter njutning kunde ses som att verkligen “ta tag i sig själv” och “skärpa sig” “ta ansvar över sitt liv”. Eh, jag vet inte. Bara undrar liksom.  Jag vet redan vad B skulle säga till mig:

“Pursuit of pleasure can only continue what is ultimately an unquenchable thirst.”

Doh.

källa:

Dahl, Plumb, Stewart och Lundgren (2009) “The Art and science of Valuing in Psychotherapy – helping clients to Discover, Explore and Commit to valued Action Using Acceptance and Commitment Therapy”

Seligman, Martin E.P. (2002). Authentic Happiness: Using the New Positive Psychology to Realize Your Potential for Lasting Fulfillment.. New York: Simon and Schuste

Kan du skjuta upp belöningar för att få det du vill ha senare?

För några år sedan läste jag om marshmellowexperimentet och blev konfunderad.

Är jag typen som skjuter upp belöning eller måste jag tillfredställa mina behov så fort de uppstår?

Delayed Gratification kallas den här förmågan som vissa har att skjuta upp något omedelbart belönande för att på lång sikt kunna få vad man vill ha.

Typ när du stretar dig genom den urtrista juristlinjen för att få ett roligt jobb eller när du uthärdar de första kilometerna på löprundan i väntan på runners high i slutet.

Stanfordpsykologen Walter Mischel är hjärnan bakom det briljanta experimentet. Det gick till så här:

1960-tal. En grupp med fyraåringar fick varsin marshmellow. Sen fick de veta att de skulle kunna få en ytterligare marshmellow om de stod ut att vänta i 20 minuter med att äta upp den första. Det visade sig att vissa barn stod ut, och andra inte.  Varför är den upptäckten intressant?

Mischel förklarar:

“If you can deal with hot emotions, then you can study for the S.A.T. instead of watching television”
Forskarna följde barnens utveckling fram tills tonåren och drog slutsatsen att de barn som kunde skjuta upp belöningen fick signifikant bättre resultat på test som mätte deras förmåga till anpassning och samvetsgrannhet.

Varför? Mischel förklarar i The New Yorker

“The kids who couldn’t delay would often have the rules backwards. They would think that the best way to resist the marshmallow is to stare right at it, to keep a close eye on the goal. But that’s a terrible idea. If you do that, you’re going to ring the bell before I leave the room.”

Barnen som misslyckades med att skjuta upp belöningen hade alltså felaktiga strategier för att stå ut.

Hoppingivande för oss som misstänker att vi hade käkat den asap.

Läs mer här och Här kan du läsa mer om hur barns förmåga att skjuta upp belöning kan predicera senare utvecklingmöjligheter

( Mischel, Shoda och Rodriguez (1989) Delay of gratification in children)

Här kommer alltså ännu mer psykologiska tips och trix.

Helt ovetenskapligt har jag sedan en tid tillbaka testat lite KBT  mot sömnproblem.  Metoderna jag testar har evidens.

Precis som de flesta har jag då och då problem att sova. Problemet uppkommer sällan under sega föreläsningar på dagtid (narkolepsi?) men ibland ligger jag hela nätterna och vrider mig som en elvisp i mina svettiga ursäkter till lakan. Det är ytterst plågsamt att räkna ner småtimmarna medan tankarna har amfetamin-rave i psyket.

Insomnia =  Sömnlöshet.  Att tillfälligt eller mer varaktigt inte kunna, eller ha problem med att sova. Alternativt kan det också vara att sova oroligt och vakna alltför lätt. Inom psykiatrin kallas sömnlöshet för insomni, och det specifika syndrom som utmärks av sömnlöshet och som inte är en direkt följd av något annat hälsoproblem kallas för primär insomni

 Lars-Göran Öst, professor i klinisk psykologi, har skrivit en översiktlig antologi om KBT-behandling KBT inom psykiatrin.  I kapitlet om sömn finns sex regler som man kan följa om man vill jobba med problemen. Det kallas att utöva stimulikontroll av sömnen och introducerades av Bootzin (1972).  

1.  Lägg dig att sova enbart när du känner dig sömnig

Min upplevelse: Men hallå! Om man har nån gosig brevid som är av en sömnigare art så är det svårt att stå emot att knyta ner sig brevid. Annars har jag lakanskräck och skulle inte komma på tanken att lägga m ig utan att vara sömnig!

2. Använd sängen enbart till att sova i!

Min upplevelse: Jag har så länge jag kan minnas använt mig av tung litteratur som sömnmedel.  Men TV i sängen känns som en katastrof.  Man blir ju helt uppstissad! Jag tycker att det funkar att läsa i sängen om man kastar boken och släcker lampan vid första ögonihopfallet.

3. Om du inte kan sova, stig upp och gör något annat.’

Tanken är att man ska undvika negativ betingninmg av sängen. När man ligger kvar och vrider sig som ormen i sitt ormbo är risken att sängen knyts till känslor av sömnlöshet och panik.

Min upplevelse: Bästa tipset! Jag tänker från och med nu alltid stiga upp så fort jag känner minsta antydning till att det kommer bli en sån där natt.

4. Om du fortfarande inte kan somna, stig upp på nytt!

Min upplevelse: Också sjukt bra tips! Dont give up, liksom! Upp och sätt dig och stirra i soffan så kanske sängen börjar se inbjudande ut efter ett tag.

5. Stig upp samma tid varje morgon

Min upplevelse: Med ett flexibelt liv funkar det helt enkelt inte. Ska jag gå upp sju på helgmornar?  Nee. Hellre har jag sömnproblem än håller på med såna rigida regler. Förstår dock att de som har svårare problematik måste följa detta.

6. Sov inte på dagtid

Ska bidra till en tydligare koppling mellan sovbeteende, säng och natt.  Jag slutade att regelbundet sova dagtid för några år sedan, och mina sömnproblem har minskat. Dock måste man ibland tillåta sig en daglig dvala, om man har haft problem på natten.

Forskning: Bootzin R.R (1972) Stimulus Control Treatment for insomnia, Proceeding of  the American Psychological Association 7.

Läs delar av hans forksning på googlebooks här!

När jag var sju år gammal hade jag ännu inte lärt mig klockan. Den digitala gick utmärkt att förstå, ologiskt nog. Hur som helst så lärde jag mig klockan till slut, cirka tre år senare än alla andra. För att inte komma försent från varje rast fick jag ett armbandsur i julklapp (ett önsketänkande från min mor). En tunn, vit plastremsa med färgglada siffror slängda huller om buller på armnbandet. Ett gult plastur med de för mig, obegripliga rörelserna. Tiden före jag lärt mig klockan satt jag ofta och studerade visarna, förundrad. Det kändes liksom som att visarna hoppade fram på rasten när jag hade kul. Kvart i elva, elva, Pip, på ett kick! Visarna liknade mer sniglar under lektionstimmarna. Då och då blev jag osäker på om klockan kanske stannat tillslut?

Nu kan jag klockan men det hjälper inte mot tidsflykt. Under veckorna har jag nästan aldrig tråkigt. Tiden flyr och varje söndag vaknar jag besviken; var tog all tid vägen, de sista sommardagarna, alla fina kvällar? Oh, jag vet att positiv psykologi klingar så osexigt, men det finns en jättebra grej i Tal Ben Shahars bok Happier som i alla fall hjälpte mig att sortera upp tiden. Jag menar inte att målet är absolut kontroll över tillvaron. Men om man fastnat i ett frustrerat zappande eller surfande när man egentligen skulle vilja göra annat kan det vara en bra början att strukturera upp grejerna. Hjärnan älskar det även om du tycker det känns B.

Alltså: om du som jag har problem med att veta var tiden tog vägen kan det här vara kul. Om inte för att börja göra kul saker med tiden, så kanske för att i allafall veta hur många timmar du ägnar åt att muffla runt. Det fina är att det inte finns någon mall för vad som är värdefultl att lägga tiden på, det är bara du som bestämmer huruvida 40 timmar facebookande, musikletande och fikande känns bra eller ej.

Ben-Shahar kallar det livskartan. Så här gör du.

- Anteckna dina vardagliga göromål i en vecka ller två. Skriv ned varje kväll vad du gjorde av din tid. Så att du får en allmän överblick. Censurera icke!

-När veckan gått kan du föra en tabell med kolumner för varje aktivitet. Notera i varsin kolumn hur mycket mening repektive nöje varje aktivitet (1-5) ger dig plus hur många timmar du lägger varje vecka. Intill tidskolumnen kan du skriva om du skulle vilja lägga mer eller mindre tid på den sysslan. Mer tid frå ett + mycket mer ++, mindre tid – , mycket mindre — Om du är nöjd med den tid du lägger, skriv =

Så här kan det se ut:

Aktivitet          Mening          Nöje      tid/vecka   vill

slösurfande        1                        2               4 h                    -

träning                2                          4            2 h                      ++

läsa                       3                          4            3 h                       +

facebook            2                          1              4 h                         -

True Blood       3                           5             2 h                       +

Okej, ni fattar. jag förstår kritiken mot den här typen av kontrollgrej. jag hör den i mitt eget huvud. Jag tycker inte att-göra-listor är så flotta heller, men de hjälper mig. Det kan se ofritt ut att skriva listor och göra kolumner, men i sj’lva verket ger detta mer plats för imulsivitet, mer utrymme för kreativitet och framförallt mindre frustration över varförvisarna verkar hoppa från en plats till en annan ibland, när de sniglar sig fram så ofta.

Ett gäng studenter fick i uppdrag av forskare att krama fem personer om dagen. Inga halvslappa nudd – för att gillas skulle det vara en riktig kram, där båda armarna fick jobba och framsidorna skulle vara vända mot varandra. Att bara krama son kärlekspartner gilldes icke! En annan grupp studenter  fick i uppdrag att läsa skönlitteratur en stund varje dag, och en tredje grupp gjorde inget speciellt.

Gissa vilka som ökade sin lyckonivå efter några veckor? 

Studenterna som kramades så klart. De höjde sin lyckonivå rejält, till skillnad från bokmalarna. 

Tal Ben-Shahar beskriver hur enkelt det kan vara att öka välmåendet (ett steg! inte en hel lösning!) i ett annat exempel från boken Happier

En grupp med deprimerade patienter fick i uppdrag att varje dag logga in på en dator och skriva ned tre saker som varit positiva under dagen. Allt från “tjejen i kassan log mot mig” till “mitt barn gav mig en puss” eller “jag löste ett soduko” fick vara med. Efter några veckor lättade depressionen för många av gruppens deltagare. (Obs, de botades inte!)

Jag läser en del om positiv psykologi just nu. Ämnet väcker ofta starka reaktioner hos psykologstuderande och andra. “Vaddå positiv?” Frågar F. “Det låter som att alla annan psykologi skulle vara negativ!” Säger A. “Jag tycker det låter som om man gör lycka till ytterligare en grej att prestera i” tycker K.

Alla invändingar är visserligen intressanta, men jag brukar ändå alltid fråga “Har ni läst någon positiv psykologi?” 

Det är inte så konstigt att man inte blir sugen på att läsa böcker om en psykologi som marknadsförs på ett väldigt förenklat sätt. De flesta som är intresserade av psykologi söker ju djupet och komplexiteten, inte de glättiga glada svaren. Inte självhjälpslitteratur.

Jag läser The How Of Happiness av Sonia Lyubomirsky varvat med Harvardprofessorn Tal Ben-Shahars Happier. 

Jag tror det finns ett stort missförstånd när det gäller positivt psykologi. Det verkar som att de flesta tror att det inte finns någon kvalitetsskillnad mot gratistidningarnas “tio tips mot höstdepp” eller “Lycklig på fem röda”. Så är det givetvis inte. Men det är lätt att uppfatta att positiv psykologi som en “Solen lyser varje dag”-ideologi. Problemet, resonerade psykologifabriken-John, måste vara att företrädare för Positiv Psykologi (eller deras pengatörstande b0kförlag…) marknadsför positiv psykologi som om det handlade om något mycket lättvindigt.

Utan att vara någon expert på positivt psykologi skulle jag vilja avliva några trista myter som kan avskräcka den psykologiintresserade från den positiva vetenskapen

- Grundidén är att läsaren ska börja stressa mot perfektion i sitt liv. 

Fel! Syftet är att använda vetenskapen till att förbättra sitt välmående litegrann, steg för steg, om man vill. I det lyckobegreppet som Ben-Shahar och Lyubomirsky använder sig av ingår mycket av stillhet, ro och acceptans av negativa känslor och svårigheter. Det handlar alltså om att lära sig ta motgångar och leva med sina ledsamheter, inte ignorera dem.

- Böckerna är så gulliga att det kommer göra mig illamående

Nja! Men vissa forskningsresultat är så söta och ger en så fin bild av människor att man som storstadscyniker kanske måste omvärdera lite . Det kan ju vara ansträngande.

-Lyckoforskning lägger för stor press på människor “Här har du verktygen, om du inte använder dem och blir lycklig får du skylla dig själv”

Fel och rätt!  Författarna visar ödmjukhet och förståelse. De förklarar varför vi vill bli lyckliga, vad som kan göra oss lite lyckligare och hur vi fungerar på ett väldigt  icke-dömande sätt. De tror inte att psykiska sjukdomar botas med enkla tips.

Problematiskt blir det om folk som inte tror på psykisk sjukdom/  jagar  sjukskrivna på fritiden/tycker att det alltid är fråga om att “ta sig i kragen”  börjar använda vad de uppfattar som positiv psykologi som ett argument för sin ignoranta okunskap. 

Sanningen är att all seriös positiv psykologi befinner sig på andra sidan komplexiteten. Alltså. På den första sidan komplexiteten befinner sig ovetenskaplig artiklar i hälso- och livsstilstidningar. Råden är enkla, snabba, och ger direkt resultat men ingen vet var de kommer ifrån. På andra sidan befinner sig resultatet av nogrann, tidskrävande forskning. Där frågeställningar operationaliserats, andra forskare opponerat och resultaten måste granskas. 

De här två typerna av kunskap kan ibland presenteras på samma sätt, men skillnaden är vilken substans och expertis som ligger bakom.

Det finns tillfällen när könsskillnaderna blir tydligare än annars. Just nu är en sådan tid i mitt liv där jag påminns om vilka fördelar som kommer med genusrollen som inte är min. Och jag kan inte hjälpa att fundera på om jag inte hade haft andra förutsättningar som man. Self-efficacy är ett psykologiskt begrepp som kanske kan hjälpa mig att förklara var skon klämmer. 

Jag lever i en social värld där kvinnor liksom män tar för sig, utbildar sig och gör karriär. I min uppfattning är mina kompisar av båda kön lika intelligenta och kreativa. Men ändå så är det nästan uteslutande mina manliga vänner och bekanta som blir kända, framgångsrika, rika, creddiga och belönade först och mest. Det började för några år sedan, och nu är killarna som tog för sig redan på en helt annan nivå. Jag vet att det här är känsligt och att det är sjukt lätt att trampa fel i den här diskussionen. Jag tycker inte om att förstärka fördomsfulla uppfattningar om skillnader mellan könen men ibland måste man få peka på ett problem man ser och säga VARFÖR?? Jag har vänner som är hypade musiker, hyllade journalister, ledarskribenter, programledare och så vidare…de är alla män. Och kompetenta (jag försöker inte säga att nån fått nått gratis) 

Jag tror nämligen att det beror på vad man tror om sin egen förmåga. Omfattande forskning stödjer att self-efficacy har stor betydelse för studieresultat och arbetsliv. 

Jag går termin sex på Stockholms Universitets Psykologlinje. Vi är mitt inne i sökandet efter praktikplats. Jag är full av förväntan och spänning, vad kommer jag få göra, hur kommer det gå? Framförallt höjs volym och reverb på frågan: kommer jag klara det?

Tre läsvärda artiklar korsbefruktades i min hjärna och blev till en genusdiskussion.  Karolina Ramqvist skriver om vänsterradikalitet som idé och livsstil. Psykologen Shervin Shanavaz skriver om Self-efficacy i Psykologtidningen.  I SvD idag pratar en jämställdhetskonsult om hur barn könas i ett sätt att vara. 

(Arena är  förresten den enda tidningen som jag är motiverad nog att prenumerera på. Varje nummer får mig att trilla av stolen minst en gång.)

I detta nummer av Psykologtidningen (som jag givetvis läser extra noga eftersom våra nunor täcker omslaget) finns en mycket läsvärd artikel om Albert Banduras begrepp self-efficacy.

Self-efficacy är ett begrepp för människors agens, känslan av att de kan. Det är self-efficacy som treåringar uttrycker när de KAN SJÄLV. Det var kollektiv self-efficacy som Obama piskade upp i de amerikanska väljarna och det är self-efficacy som möjliggör klassresor och framgångshistorier.

Och det är self-efficacy som skiljer könens framgång åt, det vet jag inte men får jag kalla det en kvalificerad gissning i allafall? När jämställdheten nått en viss nivå blir det lätt att förklara skillnader mellan män och kvinnor som individuella variationer. Om kvinnor inte tar för sig beror det på personlighetsegenskaper hos individerna snarare än strukturella orättvisor. När jag tvekar inför om jag klarar uppdrag som nästan ligger under min kompetens medan mina fantastiskt duktiga manliga vänner glatt kastar sig in på saker de inte har en aning om hur de ska göra, ja, då beror det på att jag har “dåligt självförtroende” och de har “bra”. Hmm. 

När jag arbetade på Gringo och Macho för några år sedan uppstod en situation. Carlos Rojas och Zanyar Adami, båda övertygade och missionerande feminister, märkte att det bara var män som var chefer. Och att det bara var kvinnor som sagt upp sig. De blev konfunderade. Jag är helt övertygad om att de blev mycket bekymrade. Vissa kom fram till slutsatsen att kvinnorna inte ville vara chefer. De trodde sig inte kunna

Jag har ingen direkt slutsats av mitt funderande. Det är bara att jag undrar och alltid har undrat vad som är skillnaden mellan att våga och inte våga? Vad får en person att våga kasta sig ut och utvecklas? För framgång inom musik, forskning, journalistik eller whatever kräver att man tror att man kan göra svåra saker, att man är helt säker på “ja, jag är en sån person”. Och jag tror att kvinnor inte får det i lika hög grad i sin uppfostran. Inte utan undantag. Inte oavsett klass. Men generellt.

Om jag kunde skulle jag knäppa med fingarna och stärka kvinnors kollektiva self-efficacy, öppna möjligheternas dörrar och säga som stora B-O:

Jo, Vi kan! 

Ja, självklart går det att göra liknande analys angående klass och etnicitet också.