Vad händer när man som innerstadshipster blir gammal och inser att man blivit… en gubbster? Man går till psykologen och får hjälp att förhålla sig till det! Hur det kan gå till skildrar mina vänner Stefan Thungren och Pelle Forshed i senaste avsnittet Stockholmsnatt (publiceras i Svenska Dagbladet på fredagar).

I veckan hälsade jag på i deras ateljé, En halv hund, vid Blecktornsparken på Söder i Stockholm, just när de höll på med de här avsnittet. Pelle frågade mig om jag kunde komma på något bra sätt att rita terapirummet – förutom att köra på den klassiska divanen. Och jag tänkte direkt “Ah, här har jag en chans att påverka hur psykologer skildras i popkulturen!” – men… så kunde jag inte komma på något bra förslag! Pinsamt! Det bästa jag kunde komma upp med var “modernistiska, stiliga fåtöljer.” Nu blev det ju en en klassisk divan i väldigt modernistisk stil, men vilka möbler eller inredningsdetaljer signalerar bäst terapirum på ett ett modernt och fint sätt?

Stockholmsnatt finns som seriealbum utgivet på Kartago, går att beställa här!

Psykologifabrikens John Airaksinen fastnade mot sin vilja i vampyr-tv-serien True Blood. För att testa om man kan få hjälp av en psykolog att göra en så banal förändring som att sluta titta på en tv-serie vände han sig till Liria Ortiz, expert på metoden motiverande samtal. Lyssna på samtalet – och läs hur det gått med förändringen, två månader senare.

Motiverande samtal, eller Motivational Interview, är en vetenskapligt utprövad samtalsmetod som går ut på att skapa motivation till en förändring av något slag. I Sverige används metoden bland annat inom sjukvård, kriminalvård och socialvård, och ofta handlar det om att förändra något i livsstilen: till exempel rörande alkohol, droger, kost eller motion.

Kärnan i metoden är att genom ett samtal med tydlig struktur hjälpa klienten att hitta egna motiv till förändring. Terapeutens uppgift är att ställa frågor – inte att komma med pekpinnar och argument.

För att testa på metoden – och för att ge Psykologifabrikens besökare en känsla för hur ett motiverande samtal kan gå till hälsade jag på hos psykologen Liria Ortiz, expert på motiverande samtal och författare till boken Förändra ditt liv.

Här följer samtalet i sin helhet – med de mest intressanta delarna utmärkta med kommentarer i ljudströmmen:

Vad hände under samtalet?
Den coolaste var att jag gick in i samtalet med en lös föreställning om att jag ville testa något annat i stället för att kolla på True Blood – och tänkte att jag skulle få tips på hur jag skulle kunna motivera mig till att läsa en bok i stället. Vad jag i stället fick var en massa frågor som tvingade mig att tänka efter… och komma på att det inte alls var böcker jag borde ägna mig – utan att jag egentligen var sugen på att testa att baka sockerkaka, lyssna på ljudböcker eller… hitta en bättre tv-serie.

Här är några av de frågorna jag fick ta ställning till:

Vad ville jag förändra: Sluta kolla på tv-serien True Blood.

Varför ville jag förändra det: Jag kollade på True Blood med syftet att bli helt uppslukad och avkopplad – men eftersom serien inte var så vass blev effekten efter några avsnitt mest att jag slötittade och droppade syrliga kommentarer för mig själv om skådespelarnas brist på talang. Den varma känslan i kroppen och glansen över ögonen som brukade infinna sig efter varje avsnitt av min förra avkopplingsserie The Wire lös med sin frånvaro.

Varför slutade jag helt enkelt inte kolla: Tja, varför kan ett för stort kanalutbud leda till att fastnar framför Home Shopping Network eller Paris Hilton’s My New BFF? I brist på bra tv är det lätt att låta sig distraheras av… mindre bra tv. Sen hade jag ju verkligen betingat beteendet att sätta mig ner med min utvalda tv-serie som något positivt. Och nämnde jag att jag är barnsligt förtjust i vampyrer?

Vad skulle jag kunna göra i stället: Det enklaste vore såklart att hitta en ny tv-serie att verkligen bli förtjust i – men eftersom jag är gränslöst insnöad på The Wire tycker jag sällan att någon annan serie duger. Arrogant? Yep. Dysfunktionellt? Utan tvekan. Men vad återstår då? Baka sockerkaka!

Hur skulle jag ta de första stegen: Fråga mamma om recept dagen efter, köpa ingredienser och sen baka första kakan fyra dagar senare.

Hur skulle jag göra för att minska risken att tappa motivationen: Använda bakredskap som jag gillar och lyssna på nån cheesy, inte särskilt intellektuell ljudbok.

Vad har det blivit för resultat efter två månader?
Syftet med samtalet var att bli motiverad att sluta kolla på True Blood – och det gick ju utmärkt. På två månader har jag inte saknat serien en sekund! Däremot besannades mina farhågor om att ersättningsaktiviteten skulle visa sig för krävande. Visst har det blivit några sockerkakor bakade, men så fort jag kom på att jag ju inte behöver hitta tv-serier att följa, utan egentligen lika gärna hacka upp filmer i entimmesformat blev det en betydligt enklare pausaktivitet. Trots att jag haft både Sagan om Ringen som ljudbok i iPoden och en förtjusande grön emaljerad ugnsform var det oftast mer lockande att med ett musklick få omedelbar belöning och avkoppling genom att till exempel följa tonåriga gangsters och åldrade skräddare i maffiadramat Gomorra.

Några andra intressanta intressanta förändringar har också uppstått: att jag tog tag i projektet att testa ljudböcker i iPoden har gjort att jag inte tycker att långa tunnelbaneresor är lika trista längre. Och eftersom jag fick in vanan att köpa ägg har jag också insett att omelett med spenat och sambal oelek är sjukt gott och lätt att laga.

Nyfiken på True Blood? Se trailern här:

I boken som presenterar en vetenskaplig underbyggd guide till lycka, The How Of Hapiness, av Sonja Lyubomirsky, professor i psykologi på University of California, kan man läsa:

“People high in mindfulness – that is, those who are prone to be mindfully attentive to the here and now and keenly aware of their surroundings – are models of flourishing and positive mental health.”

Steg 1. Ta en becksvart promenad på Djurgården fastän det snöar blötsnö och halsduken kanske har fryst fast under snoken.

Steg 2. Gå till Galleri Flach-Thulin och titta på häpnandsväckande vacker videokonst av Twan Janssen. Om man kisar lite ser de stiliserade explosionerna ut som snö.

Jag har just läst boken som kallas för kulturkonsumenternas nya bibel – The Long Tail av Chris Anderson.

Jag har längtat efter den här boken så mycket. Något att trycka upp i ansiktet på trista lärare som tror att internet är en fluga och att wikipedia är en barnförbjuden sajt. En bibel för oss som får tunghäfta när vi träffar kulturfundamentalister på fester. Ett boktips (julklapp?) till Jan Guillou kanske.

Debatten om fildelning sägs ha stagnerat. Pirater är för och politiker är emot. Egentligen borde fildelningsdebatten handla om allt utom fildelning. Det vi måste diskutera är upphovsrätt, kulturklimat och kreativitet. Större filosofiska frågor alltså. Och psykologin bakom förstås. Jag kunde inte låta bli att läsa boken med psykologglajjorna på. Här är lite ofärdiga tankar som jag plitade ner på datorn efter läsningen.

I The Long tail avslöjar Chris Anderson varför vi fildelar – och varför framtidens ekonomi handlar om att sälja mindre av mer. Digitaliseringen är i full gång med en stor make-over av kulturklimatet. Från hitkultur till nischkultur. Från en topplista till hundratusentals framgångsrika band på MySpace. Det har skett en dramatisk förändring av marknadens karaktär. Kostnaden för att koppla
samman efterfråga och utbud minimerat när distributionen sker virtuellt.

Det börjar långsamt gå upp för politikerna att den typiske fildelaren mer liknar valfri medlem av familjen Reinfeldt än en maffiaskurk i Camorran.

Jag gissar att ipred-förespråkarna och antipiratbyrån skolkat från psykologitimmarna i skolan. Här är några psykologiska orsaker (fritt tolkat utifrån The Long Tail) till att fildelare är här för att
stanna, och att kulturklimatet aldrig kommer att bli sig likt.

1. Den Latenta Efterfrågan Är Väckt (och den vill inte somna om)
När nischerna blir nåbara blottläggs en latent efterfråga på icke-kommersiellt innehåll. Med andra ord, varför läsa från pocketlistan när man kan beställa print-on-demand från lulu.com och varför välja mellan skivaffärens 50.000 låtar när ett genomsnittligt fildelningsnätverk innehåller å t t a m i l j o n e r unika musikstycken. Enligt konsumentpsykologi köper leder ökat utbud till ökad försäljning, Ju fler alternativ konsumenten fick, desto lägre uppfattad risk att få något man inte ville ha, oavsett om detta gällde yogurtsmaker eller biofilmer.

2. Vi vill känna att vi är Unika (och där kan inte hitkulturen ensam leverera..)
I The Long Tail jämför Chris Anderson vår kultur med ett hav. Med de begränsade möjligheterna som tiden innan digitaliseringen innebar är det enda vi kan se över ytan – öar – är hittarna. Men öarna är ju bara toppen av ett undervattensberg. När kostanderna för distribution sjunker är det som om vattenytan skulle sänkas. Plötsligt finns det oändliga möjligheter att visa vem man är genom sin kulturkonsumtion. Varje individ är en unik blandning av allmänna och specifika
intressen. Innan internet fanns det små möjligheter att tillfredställa några andra än massans samlade behov. Nu lever vi, enligt Chris Anderson, i en “och”-kultur. Vi behöver inte välja hittar eller subkultur, utan kan konsumera både hittar och nischprodukter…

3. Om vi kan välja mellan något gammalt och något nytt så väljer vi
det nya ( och vi vill välja själva)
Före den industriella revolutionen begränsades kulturutbudet av geografiska avstånd snarare än av smak. På samma sätt har kulturkonsumentens värld nu vidgats med hjälp av digitaliseringen.
Vilken kultur som ska bli populär bestäms av användarna och inte av skivbutikerna. För inte alls länge sedan var det en komplicerad procedur att hitta ny musik. Förutom kompisarnas rekommendationer återstod att resa iväg och rota i obskyra skivbutikers förråd eller att lyssna på radio. Nu är fikarummen virituella, och tjänsterna för att hitta ny musik oändliga. Andres Lokko kan hälsa hem – vår tids trendsättare är inte elititiska kritiker – det är alla vi.

4. Det där skulle JAG också kunna göra
Vad händer om två miljoner amatörer får nycklar till fabriken? Barn lär sig genom modellinlärning. De tittar på vad vuxna gör – och härmar. Genom hela livet fortsätter hjärnan att växa. Människan vill lära – och skapa nytt.

I och med bloggarnas intåg har läsarna gått från att vara passiva till att vara aktiva. De producerar material, kommenterar vad konventionell media skriver, och rekommenderar texter till andra via internet. På MySpace kan vem som helst göra succé, och på kapitel1.se kan byrålådsförfattare bli lästa för första gången. Den sydkoreanska nyhetssajten OhMyNews skrivs av 40.000 amatörer och femtio professionella journalister. Amatörerna som skickar in texter får en slant om texten hamnar på förstasidan – vilket få gör. Det som driver skribenterna är viljan att påverka – inte att tjäna pengar. Varför producerar amatörer om de inte tror sig kunna få betalt för det? Frågan är felställd, det handlar snarare om inställningen – varför inte? Vi deltar för att vi gillar det. Alltså, den traditionella gränsen mellan vilka som producerar och vilka som konsumerar har suddats ut.

Om ni vill läsa texter om upphovsrätt, kreativitet och allt sånt skrivna av en dokumenterat intelligent person, läs Copyriot.se.

Är är det bra att barn redan i fjärde klass kan välja nischade utbildningar som Adolf Fredriks Musiklasser eller bild- och formklasser på Eriksdalsskolan?

Jag diskuterade saken häromdagen med en Detroit-kollega som just är i färd med att utbilda sig till bildlärare på Konstfack. Hon hade hört så många historier om barn som blivit så knäckta av att inte komma in på bild-och formklasserna att de helt enkelt lagt av med tecknandet/målandet helt, och tyckte därför att bild- och formklasserna ställer till med en massa problem.

Jag håller ju helt med om att det är absurt om systemet leder till att en massa kids tappar intresset, men problemet är ju inte att möjligheterna finns – det är ju grymt att begåvade barn kan utveckla sina talanger – snarare att vi i vår curlingkultur aldrig lär oss hantera motgångar. Okej, det var en extrem generalisering, men jag tror det är en naturlig konsekvens (på gruppnivå) av att växa upp i ett väldigt tryggt land. Nu går jag lite David Eberhard på er, och även om hans bok I trygghetsnarkomanernas land var bättre i teorin än i praktiken hade han ju verkligen en poäng. Jag tycker det vore grymt om Jan Björklund började fundera över vad lite lektioner i coping-tekniker skulle kunna ha för effekter. Kids som lär sig att misslyckanden inte är hela världen och något man faktiskt kan hantera, är antagligen mer villiga att i förlängningen våga sig på att ta risker, dra igång egna projekt, entreprenöra… Något som en dude som Björklund borde gilla.

Nåväl, ett bra sätt att börja att fundera i termer av coping-tekniker är att lyssna på hiphop. T.I. höll på att tappa hela sin karriär förra året, något som resulterade i årets raplåt, No Matter What:

So even tho it’s heavy, the load I will carry
Grin and still bear it, win and still share it
Apologies to the fans, I hope you can understand it
Life can change direction, even when you ain’t planned it
All you can do it handle it, worst thing you can do is panic
Use it to your advantage, avoid insanity manage
To conquer, every obstacle, make impossible possible

Snart kommer vi presentera en ny medarbetare här på Fabriken, men innan vi gör det tänkte jag låta er gissa vem det är! Ledtråd: Han är väldigt välklädd, såpass välklädd att han var en av tio finalister i Cafés tävling Sveriges bäst klädda vanliga man i somras.

Så okej, nu har ni alltså tio kandidater att välja bland! Go nuts!

Ps. En annan ledtråd är att hans fashionista-kvaliteter inte var de avgörande meriterna vid rekryteringen, hihi.

Dr. May Foster i tv-serien Tell Me You Love Me försöker provocera en motvillig make in i en parterapi. Men skulle det funka i verkligheten? Och är det okej? Vi frågade Hillevi Andreen, behandlare i parterapistudien PIA.

I första avsnittet av den kontroversiella, hyllade och sågade HBO-serien Tell Me You Love Me går den uttråkade halvtidshemmafrun Katie till terapeuten Dr. May. Katie har ett väldigt konkret problem – hon och maken Dave har inte haft sex på ett år.

Dave är också medveten om att de har problem, men vill inte följa med till terapeuten eftersom han är rädd att de genom att förändras i terapin aldrig kommer hitta tillbaka till de lyckliga makarna de var i början av äktenskapet.

Dr. Mays förslag på problemet att bedriva parterapi med bara en part närvarande är rätt kontroversiell: hon tycker att Katie ska gå själv i terapin tills Dave blir så nyfiken på vad de pratar om och frustrerad över att han inte får ge sin syn på saken att han blir tvungen att komma själv. Vilket naturligtvis är precis vad som händer i serien.

Men skulle det verkligen kunna gå till så i verkligheten? Och är det etiskt? Psykologifabriken frågade Hillevi Andreen som läser nionde terminen på psykologprogrammet vid Linköpings Universitet och är behandlare i parterapistudien PIA.

– Det känns tillspetsat, och som ett grepp som syftar till att öka underhållningsvärdet. Jag tror inte att en terapeut skulle anta uppdraget att försöka få dit partnern. I vanliga fall hade det nog gått till så att mannen i det här fallet hade tillfrågats om att vara med, annars hade individualterapi aktualiserats som alternativ.

– Däremot är det vanligt är att olika parter är olika motiverade för terapin och för den del också för relationen. Inte sällan är det en part som tagit initiativet till att gå i terapi, och då ofta kvinnan i en relation mellan en man och en kvinna, precis som i det här fallet. Vad det gäller motivationen för relationen kan den bland annat undersökas genom ifyllande av självskattningsformulär. Att veta exempelvis hur mycket parterna är beredda att anstränga sig för att få relationen att bli bättre och till vilken grad de tror att detta är möjligt är viktig information för terapeuten inför behandlingsarbetet.

– Det andra alternativet, en individualterapi kan givetvis innefatta att terapeuten jobbar med henne i relation till partnern. Finns det saker hon kan behöva öva på som exempelvis självhävdande beteende? Saker i hennes egen situation som minskar utrymmet för sex? Exempelvis är ju stress och dålig sömn som bekant inga afrodisiakum.

I senaste numret av The Psychologist ger sig två kognitionsforskare i kast med mästerdetektiven Sherlock Holmes. André Didierjean and Fernand Gobet menar i en artikel att det går utmärkt att använda citat ur Sir Arthur Conan Doyles romaner för att illustrera och förklara kognitiva mekanismer bakom expertis, till exempel hur experter löser problem och hur deras sätt att tänka skiljer sig från icke-experter. På samma sätt som vi med Psykologifabriken tycker att det går utmärkt att förklara ACT-principer med Yoda-citat.

Ett exempel är när Sherlock Holmes i En studie i rött berättar om sitt arbetssätt för Watson, en fin illustration av abduktivt resonemang menar forskarna:

‘In solving a problem of this sort, the grand thing is to be able to reason backward. That is a very useful accomplishment, and a very easy one, but people do not practise it much. In the everyday affairs of life it is more useful to reason forward, and so the other comes to be neglected. There are fifty who can reason synthetically for one who can reason analytically.’ ‘I confess’, said I, ‘that I do not quite follow you.’

‘I hardly expected that you would. Let me see if I can make it clearer. Most people, if you describe a train of events to them, will tell you what the result would be. They can put those events together in their minds, and argue from them that something will come to pass. There are few people, however, who, if you told them a result, would be able to evolve from their own inner consciousness what the steps were which led up to that result. This power is what I mean when I talk of reasoning backward, or analytically.’

Via: Mindhacks