Scenen som innehåller en av Tarantinos mest träffsäkra och rappa konversationer ställer onekligen en hel del intressanta frågor kring just fenomenet att ge dricks, och hur det kommer sig att vi människor de facto betalar för något som vi egentligen inte är skyldiga till. Sett ur detta perspektiv ter sig Mr Pinks ovilja att bidra som oerhört rationell, i synnerhet eftersom man kan anta att han aldrig kommer att återvända till krogen igen. Men trots detta är dricks ändock en självklarhet på restauranger och barer världen över, och ett fenomen som idag överstiger $27 miljarder om året bara i USA.

För att förstå varför vi ger dricks måste vi först gå tillbaka i historien för att undersöka hur det har uppstått. Till skillnad från idag var dricks nämligen något man gav bort i förväg och lade i stora bronsurnor för att försäkra sig om en god service, därav namnet ”tip” – To Insure Promptitude. Allteftersom försvann dock detta inslag från de flesta restauranger och barer, men enligt många ekonomer levde emellertid fenomenet att ge dricks kvar hos kunderna som ett sätt att kontrollera och belöna servicepersonalens ansträngningar – det utvecklades helt enkelt till ett slags incitament för att jobba hårdare. Problemet med denna förklaringsmodell är emellertid att forskning har visat att individer tycks ge dricks oavsett kvaliteten på servicen.

Ofer H. Azar, fil.dr i ekonomi och med ett specialintresse för hur människor spenderar sina pengar, blev intresserad av dricksens till synes altruistiska natur. Han undersökte hur det kommer sig att människan egentligen betalar för någonting alldeles i onödan. För emedan man skulle kunna tro att dricks ges för god service har det visat sig att detta enbart förklarar en liten del av orsaken till att vi lämnar extra pengar. Faktum är att det dessutom har visat sig i undersökningar som gjorts på internet att cirka 70 % att de tillfrågade skulle ge dricks ändå, trots en undermålig service, varför det tycks vara helt andra orsaker som står bakom vår vilja att lämna slantar på bordet.

Enligt Azar tycks det istället framförallt handla om sociala normer, och vad som är tillbörligt vid olika situationer. Att ge dricks har helt enkelt vuxit fram över tid som någonting korrekt att göra, vilket får en att omedvetet känna sig tvingad till att lämna pengar till personalen. Vid intervjuer förklarar de flesta deltagarna att de ger dricks helt enkelt därför att det är ett lämpligt socialt beteende för situationen. Det resonemanget tydliggör också varför vi exempelvis inte ger pengar till en flygvärdinna – där existerar inte det sociala trycket på samma sätt.

Redan 1975 visade Stephen Freeman att ju större middagssällskap desto mindre ger vardera individ i dricks procentuellt sett. Allra mest givmilda tycks grupper på tre personer vara. Men vad i den sociala normen är det då som utövar ett så starkt inflytande på vårt dricksande? I synnerhet visar Azars slutsats på att det handlar om vår rädsla för att handla på ett felaktigt sätt inför andra och därmed framstå som snål, pinsam och orättvis. Risken för att bete sig fel i den sociala situationen upprätthåller därmed beteendet med att ge pengar och gör att vi känner oss tvingade till att visa att vi faktiskt har gett dricks.

Detta är något som kanske synliggjordes tydligast i en studie där kunderna på en restaurang var tvungna att betala vid en kassa och inte direkt till servitören. I de flesta fall valde testdeltagarna att lämna dricks kontant vid bordet, men betala med kort för själva måltiden vid kassan. Problemet var emellertid att personen vid kassan omöjligen kunde veta om kunden lämnat någon dricks alls, varför en stor del av deltagarna i efterhand beskrev situationen som väldigt obekväm – vissa valde till och med att ge dricks igen för att vara helt på den säkra sidan. Den sociala normen tycks således vara så stark att vi kan gå långt för att undvika att framstå som att vi bryter mot den. För vem vill egentligen framstå som snål?

Scenen i Reservoir Dogs slutar med att Mr Pink ger med sig och lägger in en dollar i dricks till servitrisen, men detta först efter stark påtryckning från sina kumpaner. Med andra ord föll även han i slutändan för den sociala normen, även om den i detta fall kanske var mer explicit än den vanligtvis är ute på krogen.

Text: Alexander Rozental
Alexander är psykologkandidat, termin sju, vid Linköpings Universitet och bloggar på Psykologstudent.se.

Klicka på första bilden i högerspalten för att sätta igång!

Tack för Creative Commons-licensierade bilder från Flickr:

BL1961, aloshbennett, playingwithbrushes, devonTT.

Tack Grand Hotel Saltsjöbaden för fint häng i biblioteket.

Videos som figurerar i avsnittet:
Dizzee Rascal dansar till “Holiday”
John John dansar till “Holiday”

I TV4:s serie ”Lie to me” driver Tim Roth ett företag som på förmodat vetenskaplig grund lever på att upptäcka om folk ljuger eller talar sanning. Roth och hans underordnade analyserar videor, träffar de misstänkta lögnarna och letar efter bevis för eller emot deras berättelser. Och varje avsnitt slutar med någon slags slutsats: personen som undersökts ljuger därför att hon ofta tar sig i örat, eller han är trovärdig därför att han stadigt mötte blicken när han sade det där.

I företagets lobby hänger en mängd fotografier av människor i alla upptänkliga hudfärger som gör olika gester eller miner. De ska illustrera att det finns något slags universellt kroppsspråk, ofrivillig mimik eller gestikulerande som går att läsa av om man bara förstår sig på det. Vilket Roth och company alltså hävdar att de gör.

De signaler som avslöjar en lögnare skulle då i stor omfattning vara genetiska eftersom den sociala uppväxtmiljön skiljer sig. Är detta verkligen en vetenskaplig möjlighet eller bygger hela serien på en önskedröm om att med tillräcklig kunskap och intelligens kan vi se igenom människor runt omkring oss? Kort sagt, är det humbug att det vetenskapligt går att avslöja lögnare via universella signaler eller är det faktiskt möjligt?

Lögnens psykologi har studerats flitigt inom rättspsykologin – inom polis- och domstolsväsendet är det såklart av högsta vikt att vara vaksam på lögner. Då många som misstänks för brott har skäl att ljuga vore det ju önskvärt att poliser, domare eller teknik kunde se igenom lögner. Men kan de det?

De ledtrådar vi populärt använder för att se om en människa talar sanning – som ögonkontakt, om personen skruvar på sig, snurrar med håret eller pillar på örat – visar sig i forskningen vara relativt värdelösa. I de flesta avseenden skiljer sig en person som ljuger nämligen inte från en person som talar sanning. Det finns inga objektiva beteenden som bara lögnare eller bara sanningssägare använder, utan enbart ytterst små gradskillnader mellan vissa aspekter i deras beteende. Det är ytterst vanskligt att förlita sig på kroppsspråk för att förstå sig på en lögn eller en sanning.

De små skillnader som dock har kunnat upptäckas är följande:

En person som ljuger tenderar att:
1. ha något mer utvidgade pupiller.
2. tala i ett ljusare tonläge.
3. låta mer spända på rösten.
4. göra något färre illustrativa gester.
5. vara något mindre samarbetsvilliga.

Det ska dock betonas att dess skillnader är mycket små och har fåtts fram genom metaanalyser på ett stort antal andra studier. Så de individuella skillnaderna inom grupperna är mycket stora, men på gruppnivå finner man alltså en liten skillnad i ovanstående aspekter.

Det är rimligt att anta att en person som ljuger tänker sig noga för och planerar sitt agerande utifrån den allmänna uppfattningen om vad som avslöjar en lögnare. Alltså vinnlägger man sig om att möte blicken, använda relevanta gester och ge små detaljer som tyder på att man varit på plats. En person som talar sanning uppför sig mycket likt en person som ljuger därför att vi alla i viss mån försöker framstå på ett visst sätt. Vi har ett mål med kommunikationen och beter oss för att uppnå det. Det gör att även en person som berättar en sann historia anstränger sig för att möta blicken eller lägga band på sin nervositet för att bli trovärdig.

Forskning kring små barns lögner visar att de som små beter sig på ett sådant sätt som vi populärt förväntar oss när de ljuger: de skruvar på sig, vänder bort blicken och verkar oroliga. Men redan kring åtta, nio års ålder förstår barn att för att bli trodda är det bättre att titta någon i ögonen och ge ett lugnt intryck.

De små skillnaderna som då finns i människors lögnbeteende borde ju till exempel poliser vara bättre på att upptäcka. Men tyvärr är de ofta inte det. Forskningen visar mestadels att både lekmän och poliser prickar in lögnare eller sanningssägare i mellan 45 och 60 procent av fallen, alltså ungefär i den omfattning man kan förvänta sig av slumpen. Poliser har dock en lite större träffsäkerhet när det gäller fall som ligger närmare deras vardag. Då hamnar korrekta bedömningar på närmare 65 procent, vilket blir signifikant något mer än slumpen.

Detta kan bero på att både vanliga människor och poliser dras med samma stereotypa uppfattningar om vad som utmärker en person som ljuger. Det är subjektiva – men värdelösa – ledtrådar som tillmäts stort värde: lögnare möter blicken mindre, flackar mer, skruvar mer på sig, kliar sig, plockar med hår eller ansikte, ler oftare samt stakar sig mer.

En världsomspännande studie som undersökte just stereotypa uppfattningar om ljugarbeteende bekräftade en uppfattning som är universell: lögnare möter blicken mindre än en person som talar sanning. Men precis som ovanstående subjektiva ledtrådar har detta inget som helst stöd i forskningen. Det blir då inte konstigt att människor i stort är dåliga på att avslöja lögner i större utsträckning än slumpen skulle ge, eftersom de söker efter fel ledtrådar i personens beteende.

Men det finns de som faktiskt är riktigt bra på att genomskåda lögnare. FBI-agenter och kliniska psykologer med stort intresse för lögnbeteende till exempel. FBI-agenter har i experiment kunnat pricka in 80 procent av de som ljuger, lögn-intresserade psykologer avslöjade 71 procent av lögnarna. Tyvärr är ingen av dem lika bra på att fastställa sanningssägare: där ligger träffsäkerheten i experimentet på mellan 66 och 63 procent.

Så det går alltså att träna upp förmågan att se igenom lögner, men i regel är vi rätt usla på att genomskåda våra medmänniskor.

Visst stöd för att en del sorters lögner är lättare att avslöja än andra går också att hitta. När det är mycket känslor inblandade för den som ljuger har det visat sig att betraktaren är något bättre än slumpen på att avslöja lögner.

Det mest pålitliga sättet att avslöja en lögnare är att studera dennes ansikte. Här sker det mest läckage av misspassningen mellan lögn, sanning och känslor. Vi lär oss att i unga år kontrollera och maskera dessa signaler, men forskningen visar att vissa universella känslor ändå läcker under ett kort ögonblick, runt 1/25 sekund, innan vi återfår kontrollen. En ovan betraktare hinner inte uppfatta ett så kort läckage, men med hjälp av erfarenhet eller teknik finns möjligheter att bättre hinna med att registrera det snabba känslouttrycket. Det är dessutom svårare att viljemässigt kontrollera vissa av musklerna kring ögonbryn och i pannan, varför känslouttryck som inbegriper dessa muskler är svårare att fejka. Fast det finns bevis för att en del personer har lättare för detta än andra, så det är ingen pålitlig informationskälla.

Sammantaget tyder forskningen kring lögn på att vi i gemen är mycket bra på att ljuga, vi vet hur vi ska bete oss för att verka trovärdiga, men vi är dåliga på att avslöja andras lögner. Det finns svag vetenskaplig grund för de uppfattningar om kroppsspråk som förmedlas i ”Lie to me”. Det sanna i budskapet som förmedlas är snarare att det är universellt att tro att vi kan avslöja lögnare genom deras kroppsspråk.

Av: Jenny Rickardson

Källor:
Christianson, S-Å., Granhag, P-A. (red). (2008). Handbok i rättspsykologi. Liber, Stockholm.

Ekman, P., O’Sullivan, M., Frank, M. (1999). A few can catch a liar. Psychological science, 10 (3), pp263-266.

Det finns en föreställning om att konstnärligt flow är nödvändigt för att skapa konst. Men flow påverkar inte bara konstnären som upplever det, utan även människorna omkring. Linda Backman följde med konstnären och fotografen Aida Chehrehgosha under en intensiv plåtningsdag och fick se vad som kan hända när konstnärligt flow bryter ut.

Klockan sju på morgonen kör Aida Chehrehgosha under tystnad till platsen för dagens plåtning. Idag ska hon fotografera 200 statister, och hon är påtagligt nervös. Allt måste funka. Plåtningen är en del av Aidas slutprojekt på Konstfacks magisterutbildning och har krävt månader av minutiös planering.
När vi kommer till ängen vid Stora Skuggan utanför Stockholm är det iskallt. Den råa novemberkylan kryper in under dunjackan. Aida har tillverkat 200 masker föreställande sitt eget ansikte som de svartklädda statisterna ska bära på bilden.
Statisterna dyker snart upp vid horisonten. De kommer vandrade över den leriga ängen och ser ut att vara oroväckande få. Efter en stund står det klart att det bara är 50 statister som dykt upp. Aida ser apatisk ut, kisar med ögonen och hennes röst mörknar. Hon ser sig omkring med ett plågat uttryck i ansiktet. När jag hör efter hur hon mår illustrerar hon sin känsla genom att härma hjärtljudet på en EKG hos någon som avlider.
– Pip, pip ,pip. Piiiiiip… kvider Aida med tom blick.

En tid efter plåtningen träffas vi över en fika.
– Maskplåtningen, ja just det, säger Aida och suckar.
– All stress och press påverkade mig. Jag hamnade i någon typ av chocktillstånd och bara flöt med. Jag kände jag mig liten, värdelös och jävligt oproffsig. Misslyckad så in i helvete. Att jag dragit ihop allt det här och så kan jag inte hantera det. Så tänkte jag.

När fotograferingen börjat rör sig Aida som i trans. Hon springer fram och tillbaka mellan statisterna och kameran och pekar och ropar. Några av statisterna fryser så att de skakar, andra ser obekymrade ut. Statisterna säger att de inte förstår hennes instruktioner. Aida skrattar till då och då.
– Det här är inte bra, det här är inte bra, upprepar hon för sig själv.

– Man hör nästan pulsen i örat berättar Aida senare på caféet. Det är så mycket här och nu att jag varken hör eller ser någonting. Jag visste att folk försökte prata med mig men jag hörde bara ett ord i taget, ordet som de sagt innan var redan glömt

Aidas man, Christian Haag (som också arbetar som fotograf) står bredvid och assisterar. Han gör tappra försök att kommunicera med Aida men utan resultat. Efter fotograferingen berättar Christian att det ofta blir sådär.
Aida sluter sig mot omvärlden på sina fotograferingar.
Sedan säger det klick, och hon är tillbaka.
Aida berättar.
– Det är ett negativt chocktillstånd. Som en blackout. Jag kan bara inte tänka i problemlösningstermer. Det finns inget bortom plåtningen. Det är inget roligt att hamna i det tillståndet. När jag hamnar i dåligt flow, som vid maskplåtningen stod jag bara där och insåg hur bortgjord jag är, hur misslyckad jag är.

Timmarna segar sig fram. Det är fortfarande lika kallt. Några glada statister har börjat leka ringlekar och kull. Andra står för sig själva och skakar. Några tålmodiga småflickor får låna ytterkläder av kameracrewet. Ingen klagar öppet men stämningen är tryckt. Aida klampar runt i kameratältet med bara en tunn kofta på sig.
Men snart händer någonting. Några timmar in i plåtningen börjar Aida känna självförtroende. Saker faller på plats och bra bilder dyker upp i kameralinsen.
– Man glider in i flow men det går jävligt snabbt. Först går det dåligt, dåligt, dåligt… Sen börjar det bli bättre… Sen ’schwuuup!’ när något utlöser det. Allt blir så rätt som jag vill att det ska vara. Man tror så mycket på sig själv och det gör att man levererar därefter. Det är ett lyckorus som gör alla bilder bra. Tiden går sjukt snabbt.

Aidas ögon lyser när hon dirigerar crewet och statisterna. Resultatet blir inte alls vad hon väntat sig, men kanske blir det något annat. Medarbetarna får order att tända eld på bengaliska eldar. Röken lägger sig tjock över statisterna och himlen mörknar. Statisterna får instruktioner om att slåss vilt. Ängen börjar likna det krigsfält som Aida föreställt sig. Stämningen höjs och statisterna poserar med inlevelse.
Aida minns:
– I flow tänker jag ”Asså den här bilden kommer att bli så jävla bra att det är helt sjukt”. Det är som ett pirr i magen. Det är ett extremt glädjerus. Jag glömmer att ställa skärpan, fixa ljuset och vill bara ha bilden. Plåta, plåta, plåta. Min man Chrille måste hjälpa mig med inställningarna då.

Efter åtta timmar på lerängen är plåtningen är äntligen över.
Det säger klick, och Aida kommer tillbaka till verkligheten. Jag är så stelfrusen att jag inte längre kan anteckna. Aida verkar helt utpumpad. Christian kramar Aida länge och hon snyftar högt. Statisterna lämnar Stora Skuggan med en chartrad buss.
De flesta var nöjda med sin dag och applåderade crewet på bussen hem. Men det var några som råkat illa ut. En ung flicka långt bort från kameran hade inte vågat röra sig ur sin position på hela dagen. Hon var iskall och mycket ledsen när kameracrewet skickade hem henne i en taxi. När Aida får höra om flickan brister hon i gråt.
– I det där negativa transtillståndet känner jag typ att hjärnan inte är där. Jag är värdelös. Så dålig att jag borde skjutas. När det gått så långt finns inget av mitt självförtroende kvar. Jag ÄR mina brister.

Vad handlar flow om för dig?
– Kanske har det bara med självförtroende att göra. Jag skulle kunna plåta bajs och göra det bra om jag trodde på det. Så fort jag inte tror på det går det dåligt.
Jag undrar om Aida tror att stor konst bara kan skapas i flow.
– Nej, det är bara en skabbig konstnärsmyt att det är ouppnåeligt att hamna i flow. Alla kan känna flow, oavsett vad man håller på med. Hur kan man annars springa maraton?

Aida berättar att hon ibland förstår att hennes bilder kommer att bli uppmärksammade och prisbelönade redan under själva plåtningen
– När jag ser något vansinnigt vackert. Bilderna som jag blev nominerad till ett pris för unga lovande fotografer för, då visste jag typ att jag skulle få priset när jag plåtade. Jag såg i sökaren att det här är så jävla bra, det finns inget jag vill ändra. Jag såg mig själv stå på prispallen. Men för mig är det väldigt sällan det händer, att jag gör det där sista penseldraget av genialitet.
Än så länge är inte Aida särskilt nöjd med bilderna hon tog den där iskalla dagen i Stora Skuggan.
– Nej, men när folk ser dem reagerar de med ”Wow!”. Jag kanske känner annorlunda när jag hört femtio ”wow” till men projektet är inte riktigt i mitt hjärta ännu. Det är först efteråt som jag fattat att jag var inne i ett flow den dagen. Om jag inte hade fått flow hade det inte blivit någonting alls.

Vad tänker du i efterhand om statisternas situation?
– Jag skäms. För hur man än vrider och vänder på det så är jag ansvarig. Nu måste jag få bra bilder för statisternas skull, de som ställde upp för att skapa konst. De har investerat tid i mig och nu måste jag få dem att känna ”Shit, det här var JAG med på!”. Jag kan göra bra konst som tack för hjälpen.

Vilka är dina favoritområden inom psykologin?
– Jag är förtjust i allt som har med KBT-behandlingar att göra. Särskilt om det handlar om ungdomar, kriminalitet eller barn som är struliga i skolan.

Vilka andra bloggar, tidningar och tv-program tycker du är bra på att ta upp psykologi?
- Överlag inbillar jag mig att mycket vänder sig till redan invigde eller är alltför tråkigt, alternativt alltför banalt för att vara bra. Men jag tar tacksamt emot tips på motsatsen.

Vilken är den bästa filmen eller tv-serien om man vill lära sig något om psykologi?
– Alla filmer och tv-serier som är riktigt bra säger något om hur vi fungerar. Just nu är jag helt hooked på tv-serierna The Wire, The Shield och Mad Men. Six feet under och Freaks and geeks är också psykologiskt fascinerande serier. Annars tycker jag att filmer som Far from heaven, Boogie nights, De andras liv, Sierra Madres skatt, Juno, Gudfadern-trilogin, Dark knight, De hänsynslösa, Allt om min mamma, Sunset Boulevard, Infernal affairs, Cykeltjuven, Din morsa också, Mamma mia!, Mandomsprovet, Måndag hela veckan och några till kan förgylla en psykologi-intresserads vardag. Populärkulturen är en oförskämt undervärderad källa till psykologisk kunskap.

– Sen finns det ju några med avsedda psykologiska inslag som är grymma också: Fight club, Memento, Eternal sunshine of the spotless mind, The Shining, Vertigo, Taxi driver, Annie Hall, Deer hunter, Into the wild, Full metal jacket, Gökboet… Oj, vad mycket amerikanskt 70-tal det blev. Det kanske räcker så så länge. Får jag återkomma med fler?

Välkommen till Psykologifabriken!

Den amerikanska psykologen och professorn besökte den 19 mars Stockholm för att presentera sin teori om relationell terapi. Safran har i sitt arbete fokuserat på terapirelationen och de problem som uppstår i den. Han menar att ett gemensamt utforskande av dessa relationsproblem i stunden ger en möjlighet till förändring hos klienten. Att klienten tillsammans med terapeuten kan utforska relationen ger insikt i egna relationsbeteenden och en ny upplevelse av att vara i en relation.

Hur kan Safrans tankar hjälpa oss i vår strävan efter goda relationer? En av nycklarna är att i stunden berätta om sin upplevelse om vad som just nu pågår i relationen, metakommunicera. För att kunna göra detta på ett bra sätt bör man gå in i möten med en nyfikenhet och utan förutfattade meningar, varje situation är unik. Ett annat förhållningssätt som är viktigt i utforskandet av relationen är att vara medvetet närvarande i samspelet – att i stunden uppmärksamma, men inte värdera, de tankar och känslor som väcks.

Så, var kommer dessa principer in i vår vardag? För det första, motsättningar uppstår i alla relationer så var inte rädd för dem. Att tillsammans gå igenom och lösa en konflikt kan stärka och utveckla relationen. Istället för att i tystnad gå runt och irritera dig på din partner försök att vara öppen för din upplevelse, och tala om det du känner i stunden. Försök att göra dig fri från tidigare dispyter och var nyfiken på hur du och din sambo upplever just denna situation.

Och hur kan det se ut i praktiken? Vi använder Tony och Carmella Soprano som exempel:

Scenen inleds med en Carmela och Tony diskuterar det faktum att Tony träffar kvinnor på sidan av sitt äktenskap. Tony menar att Carmela visste vad hon gav sig in i när hon gifte sig med honom och till skillnad från hennes tidigare pojkvänner kan han ge henne ett lyxigt liv…

Carmela: Du lyssnar ju inte på mig. Du tror att det bara handlar om materiella ting för mig.
Tony: Var det jag som tvingade på dig all den här skiten (tittar sig omkring i rummet)!? Allt du behöver för att vara nöjd är smycken och kläder…
Carmela: Du är så elak…!

Efter denna inledning berättar Carmela om att hon har haft romantiska fantasier om en annan man. Tony blir då starkt provocerad och ger uttryck för detta genom att slå hål i väggen och skrika åt Carmela. Motsättningen i Carmela och Tonys relation blir allt tydligare…

Utifrån Safrans teorier om hur man kan hantera motsättningar i relationer skulle Carmela, istället för att dras med i och agera utifrån känslor av besvikelse och ilska, kunna stanna upp, bli medveten om och metakommunicera kring vad hon upplever i relationen just nu. Då skulle ordväxlingen kunna sluta såhär:

Carmela: Du lyssnar ju inte på mig. Du tror att det bara handlar om materiella ting för mig.
Tony: Var det jag som tvingade på dig all den här skiten (tittar sig omkring i rummet)!? Allt du behöver för att vara nöjd är smycken och kläder…
Carmela: Vänta ett tag… Jag upplever att jag fastnar i en känsla av att jag vill provocera dig, nästan förolämpa dig för att jag inte känner mig förstådd… Jag tror att det handlar om att jag känner mig lite besviken på dig, eller ledsen, kanske arg, men jag vet inte riktigt. Det blir som om vi bara fortsätter angripa varandra och jag kan inte riktigt förstå varför…?

Det är givetvis omöjligt att förutsäga hur Tony skulle reagera på denna kommentar, men det är svårt att föreställa sig att det skulle orsaka två hål i väggen. Förhoppningen är att detta sätt att beskriva det som händer, utifrån Carmelas upplevelse, ger en öppning för att gemensamt utforska de motsättningar som finns mellan dem och därmed kunna lösa dessa.

Text: Emil Holmer, Sara Börjesson, Elinor Sjöns och Lisa Beinoff.
Emil Holmer bloggar till vardags på Mentalisering.se

Christensen var inbjuden av psykologerna Liv Svirsky och Therese Anderbro på KBT-arrangemang och jag återkommer med en längre intervju senare. Jag kommer även berätta om ryktena kring att Christensen varit parterapeut till Britney Spears. Kusligt med tanke på att vi tidigare spekulerat kring hur IBCT med henne och Justin Timberlake, skulle se ut!

Text: Oskar Henrikson

Se mer om Jake & Amy nedan:

Justin Timberlake har precis kommit ut från veckans parterapisession. I handen har han en handskriven lista:
1. Köpa Britneys favoritduschcreme och ställa fram i badrummet.
2. Säga till i god tid vilka dagar han kommer vara inlåst i studion med producenten Timbaland.
3. Låta henne kolla på Sex and the City i fred.

Britneys som går bredvid har en motsvarande lista med tre punkter:
1. Ringa Justin och berätta när hon blir sen hem från evighetslånga promotionjobb.
2. Fylla på Sodastreamern när kolsyran tagit slut.
3. Låta Justin få kolla på dvd:n med sin medverkan i Saturday Night Live utan att klaga.

Så skulle det kunnat se ut om Justin Timberlake och Britney Spears varit i Integrated Behavioral Couple Therapy (IBCT) och fått en hemläxa enligt modellen gemensam beteendeaktivering. Tanken är att båda parter ska tänka ut några saker som de tror skulle öka den andra partens tillfredsställelse med relationen, välja en sak från listan och testa att göra det under en veckas tid. Lite senare kollar man av om partnern märkt vad man gjort, om det fått någon effekt och så får man chans att tycka till om varandras listor.

Just gemensam beteendeaktivering är en klassisk komponent i en traditionell beteendeterapi för par. Förändringstekniker såsom gemensam beteendeaktivering går ut på att förändra beteenden i vardagen. Vad som däremot är nytt med den integrativa varianten är att man också använder sig av tekniker som syftar till att förstå och acceptera beteenden.

Änglastatyerna triggar obehag hos Justin

Forskarna Neil Jacobson och Andrew Christensen, som utvecklat IBCT, insåg att det behövdes något mer än bara förändringstekniker – eftersom förändringarna hos många par bara höll i sig en tid efter behandlingen. Sedan kom problemen tillbaka.

Istället för att försöka jobba bort alla konflikter och olikheter strävar man därför efter en förståelse för varandras olikheter och genom den mer närhet i relationen. I acceptansarbetet görs reaktioner giltiga utifrån de personer de är, till exempel genom att terapeuten drar en parallell till saker paret beskrivit innan om sin relationshistoria. Att Britney är osäker på om hon vill gifta sig med Justin, och känner att hon eventuellt bestämt sig för snabbt kanske terapeuten kan relatera till att de känt varandra sedan tiden i barnprogrammet Mickey Mouse Club.

Christensen och Jacobson delar upp acceptansarbetet i tre delar:
1. Ett gemensamt distanserande från problemet.
2. Ett empatiskt förenande kring problemet.
3. Toleransträning.

Lite grovt kan man säga att det första används när paret hamnar i att se problemet som en inneboende egenskap hos den andra. I fallet med Justin och Britney skulle det förstnämnda till exempel kunna vara att Justin tycker att Britney är sjukt slarvig som aldrig städar undan sina änglastatyer och målningsgrejor när hon pysslat på vardagsrumsbordet. Ett sätt att distansera sig från problemet är genom att göra funktionella analyser av samspelet. Att exempelvis få fatt i att oordningen är en trigger för en massa obehag hos Justin. Han kan också få en förståelse för att han funkar som han gör genom att terapeuten drar paralleller till den historia han har med sig av att ha vuxit upp med en pedantisk mamma. Och Britney får i sin tur en förståelse för Justins utbrott över minsta mattfrans som ligger i kors.

 
Det andra, empatiskt förenande, kan handla om att personen får beskriva känslan bakom känslan, bakom Justins ilska över att det är en sån oordning i vardagsrummet kanske det finns just en önskan om att Britney ska ta sig tid och sitta ner med honom

Tolerans kan man säga är kopplat till acceptans men innefattar inte samma förståelse. Här handlar det mer om att det finns vissa saker hos vår partner som vi kanske inte kan förstå men som vi får på köpet med alla de bra sidorna. Att det tar 38 minuter för Britney att sminka sig innan hon ska dra på spa på Four Seasons är något Justin stör sig på. Behandling i det fallet blir exponering, han får helt enkelt lära sig att stå ut med hennes 38 minuter framför spegeln.

Britneys festande går Justin på nerverna

I en IBCT-behandling försöker terapeuten tillsammans med paret hitta ett tema som fångar in parets främsta konflikt. Ett vanligt tema närhet-distans, där den ena partnern hamnat i ett ständigt sökande efter mer närhet medan den andra personen gör tvärtom; söker istället distans. Ofta var det dessa skillnader mellan personerna som en gång fick dem att falla för varandra, men genom konflikter och en destruktiv polariseringsprocess har de hamnat där de är nu.

Justin vill till exempel att Britney ska komma hem, han ringer och tjatar på henne och försöker göra det mysigt för henne. Britney däremot har ett större behov av egen tid och är oftare ute med kompisar och härjar på Josephs Nightclub. Genom polariseringen hamnar de i en gemensam fälla – där ju mer Justin ringt och tjatat ju mer har Britney dragit sig undan – och den fällan kan vara svår att ta sig ur på egen hand. Särskilt eftersom det från början var det något de föll för hos varann – Britney drogs till att Justin var en känslosam person och han attraherades av att hennes integritet och självständighet.

“I’m Miss American Dream since I was 17
Don’t matter if I step on the scene
Or sneak away to the Philippines
They still gon’ put pictures of my derrière in the magazine
You want a piece of me?”

Piece of me – Britney Spears

Text: Hillevi Andreen & John Airaksinen
Hillevi Andreen läser sista terminen på psykologprogrammet vid Linköpings Universitet skriver sin examensuppsats om parterapi inom ramen för PIA-projektet.

I veckan hälsade jag på i deras ateljé, En halv hund, vid Blecktornsparken på Söder i Stockholm, just när de höll på med de här avsnittet. Pelle frågade mig om jag kunde komma på något bra sätt att rita terapirummet – förutom att köra på den klassiska divanen. Och jag tänkte direkt “Ah, här har jag en chans att påverka hur psykologer skildras i popkulturen!” – men… så kunde jag inte komma på något bra förslag! Pinsamt! Det bästa jag kunde komma upp med var “modernistiska, stiliga fåtöljer.” Nu blev det ju en en klassisk divan i väldigt modernistisk stil, men vilka möbler eller inredningsdetaljer signalerar bäst terapirum på ett ett modernt och fint sätt?

Stockholmsnatt finns som seriealbum utgivet på Kartago, går att beställa här!

Ateljébesök hos Pelle Forshed och Stefan Thungren på En halv hund. Foto: John Airaksinen

Motiverande samtal, eller Motivational Interview, är en vetenskapligt utprövad samtalsmetod som går ut på att skapa motivation till en förändring av något slag. I Sverige används metoden bland annat inom sjukvård, kriminalvård och socialvård, och ofta handlar det om att förändra något i livsstilen: till exempel rörande alkohol, droger, kost eller motion.

Kärnan i metoden är att genom ett samtal med tydlig struktur hjälpa klienten att hitta egna motiv till förändring. Terapeutens uppgift är att ställa frågor – inte att komma med pekpinnar och argument.

Liria Ortiz.

För att testa på metoden – och för att ge Psykologifabrikens besökare en känsla för hur ett motiverande samtal kan gå till hälsade jag på hos psykologen Liria Ortiz, expert på motiverande samtal och författare till boken Förändra ditt liv.

Här följer samtalet i sin helhet – med de mest intressanta delarna utmärkta med kommentarer i ljudströmmen:

Vad hände under samtalet?
Den coolaste var att jag gick in i samtalet med en lös föreställning om att jag ville testa något annat i stället för att kolla på True Blood – och tänkte att jag skulle få tips på hur jag skulle kunna motivera mig till att läsa en bok i stället. Vad jag i stället fick var en massa frågor som tvingade mig att tänka efter… och komma på att det inte alls var böcker jag borde ägna mig – utan att jag egentligen var sugen på att testa att baka sockerkaka, lyssna på ljudböcker eller… hitta en bättre tv-serie.

Här är några av de frågorna jag fick ta ställning till:

Vad ville jag förändra: Sluta kolla på tv-serien True Blood.

Varför ville jag förändra det: Jag kollade på True Blood med syftet att bli helt uppslukad och avkopplad – men eftersom serien inte var så vass blev effekten efter några avsnitt mest att jag slötittade och droppade syrliga kommentarer för mig själv om skådespelarnas brist på talang. Den varma känslan i kroppen och glansen över ögonen som brukade infinna sig efter varje avsnitt av min förra avkopplingsserie The Wire lös med sin frånvaro.

Varför slutade jag helt enkelt inte kolla: Tja, varför kan ett för stort kanalutbud leda till att fastnar framför Home Shopping Network eller Paris Hilton’s My New BFF? I brist på bra tv är det lätt att låta sig distraheras av… mindre bra tv. Sen hade jag ju verkligen betingat beteendet att sätta mig ner med min utvalda tv-serie som något positivt. Och nämnde jag att jag är barnsligt förtjust i vampyrer?

Vad skulle jag kunna göra i stället: Det enklaste vore såklart att hitta en ny tv-serie att verkligen bli förtjust i – men eftersom jag är gränslöst insnöad på The Wire tycker jag sällan att någon annan serie duger. Arrogant? Yep. Dysfunktionellt? Utan tvekan. Men vad återstår då? Baka sockerkaka!

Hur skulle jag ta de första stegen: Fråga mamma om recept dagen efter, köpa ingredienser och sen baka första kakan fyra dagar senare.

Hur skulle jag göra för att minska risken att tappa motivationen: Använda bakredskap som jag gillar och lyssna på nån cheesy, inte särskilt intellektuell ljudbok.

Vad har det blivit för resultat efter två månader?
Syftet med samtalet var att bli motiverad att sluta kolla på True Blood – och det gick ju utmärkt. På två månader har jag inte saknat serien en sekund! Däremot besannades mina farhågor om att ersättningsaktiviteten skulle visa sig för krävande. Visst har det blivit några sockerkakor bakade, men så fort jag kom på att jag ju inte behöver hitta tv-serier att följa, utan egentligen lika gärna hacka upp filmer i entimmesformat blev det en betydligt enklare pausaktivitet. Trots att jag haft både Sagan om Ringen som ljudbok i iPoden och en förtjusande grön emaljerad ugnsform var det oftast mer lockande att med ett musklick få omedelbar belöning och avkoppling genom att till exempel följa tonåriga gangsters och åldrade skräddare i maffiadramat Gomorra.

Några andra intressanta intressanta förändringar har också uppstått: att jag tog tag i projektet att testa ljudböcker i iPoden har gjort att jag inte tycker att långa tunnelbaneresor är lika trista längre. Och eftersom jag fick in vanan att köpa ägg har jag också insett att omelett med spenat och sambal oelek är sjukt gott och lätt att laga.

Nyfiken på True Blood? Se trailern här: