Vill du testa att ge mikrolån? Joakim Jardenberg på Mindpark agerar tidig tomte och ger bort gift certificates på $25 till folk som vill testa mikrolånskonceptet Kiva.org!
Kiva är i extrem korthet ett smidigt sätt att ge mikrolån till entreprenörer i tredje världen. Läs mer om Kiva i , och mina tankar om de psykologiska mekanismerna som gör att det funkar så bra. Läs också om hur Joakim i sin förra promotion-vända fick in mig på konceptet!

I dag gav jag mitt tredje lån, den här gången till entreprenörsgruppen Thi Hien Vu Group, som bland annat sysslar med grisuppfödning i Dong Anh-distriktet i Hanoi, Vietnam! Kolla var det ligger här!

Ps. Det trillar in nya Spotify-invites mest hela tiden nu, så mejla john -snabela- psykologifabriken.se om du vill ha en!

Varför är idén om att ge mikrolån till entreprenörer i tredje världen så smittsam? Psykologifabriken granskar i en serie artiklar några av de psykologiska mekanismerna som gjort lånesystemet på Kiva.org till en succé.

När jag för en månad sedan gjorde mitt första lån på Kiva.org var jag en av 2 241 personer som gjorde debut på sajten – bara den veckan. Tillsammans med sajtens trogna användare hade vi – också bara under den veckan – lånat ut $ 592 000 (ungefär 3,9 miljoner kronor). När jag i dag satte in nya pengar på mitt konto för att kunna göra mitt andra lån upptäckte jag att Kiva fått ett nytt ganska angenämt problem – efterfrågan på att få göra lån är större än utbudet av låntagare. Livsmedelshandlaren Isaac Abaya från Uromi i Nigeria var den enda entreprenören som inte redan fått hela sitt lån finansierat.

Vad är det i Kivas modell som gör den så attraktiv? Dels bygger den på en beprövad (och Nobelpris-belönad!) tanke om hur små lån kan göra stor skillnad för fattiga entreprenörer att få igång affärsrörelser. Men Kiva har också hittat sätt att tillämpa modellen som gör systemet lätt att ta det till sig.

Lätt att börja låna ut lite – lätt att fortsätta ge mycket
Övertalningstekniker är ett väl utforskat område inom socialpsykologin, och en av de mest klassiska är foot-in-the-door-tekniken. Genom att om att be om en liten tjänst/summa/etc först gör man personen som är utsatt för övertalningen mycket mer mottaglig för en större tjänst/summa/etc vid ett senare tillfälle, än om man hade gått på den större direkt.

Den här mekanismen är väldigt tydlig i Kivas system, som just bygger på små lån. All deras kommunikation går ut på att den väldigt facila summan $25 kan göra stor skillnad. Det är ingen stor tröskel att ta sig över att låna ut $25 till en entreprenör, men när man väl gjort det vill man gärna fortsätta ge mer till fler (den genomsnittliga långivaren på Kiva har lånat ut $125). Att den första tröskeln är låg handlar inte bara om summan, utan lika mycket om att det är extremt smidigt och lätt att fixa hela proceduren på några minuter från sin dator.

Varför är det lätt att ge större belopp när man väl kommit över första tröskeln? Enligt self-perception -teorin kan det gå ganska snabbt att internalisera ett “givande”-beteende och då blir det konsekvent med ens självbild att fortsätta ge (eller i det här fallet låna ut).

Lägre behov av hjälp – och hjälpen behövs under en kortare tid
I en studie från 1991 visade två socialpsykologer att vår vilja att hjälpa till är större om vi får information om att hjälpbehovet är begränsat – och att hjälpen bara behövs under en begränsad tid. Det här tar Kiva fasta på i högsta grad. Som långivare ser man direkt att det är relativt små målbelopp varje entreprenör sätter upp, och att det går till något konkret på en gång. På några dagar kan en klädförsäljerska i Tanzania fått ihop tillräckligt mycket för att kunna köpa in ett nytt lager.

Det ligger naturligtvis i linje med grundläggande inlärningsteori. Om man tydligt och snabbt ser resultat (klädförsäljerskan får ihop så mycket pengar hon behövde) av sitt handlande (att låna ut en mindre summa), då blir beteendet mer belönande, och man är mer benägen att upprepa det.

Del två i artikelserien om Kiva kommer att handla om gruppsykologiska mekanismer och varför Google Maps gör det mer attraktivt att låna ut pengar till någon på andra sidan jorden.

Entreprenörsgruppen La Esperanza Group i Asunción, Paraguay. Bild: Kiva.org

Kan mikrokreditlån till entreprenörer i tredje världen göra oss i Sverige bättre förberedda för en klimatkris? Japp, det tror jag!

I går tog jag en promenad ut till Radiohuset och lyssnade på paneldiskussionen “Måste vi gå under?“. Som ett led i den pågående Östersjöfestivalen hade Sveriges radio samlat ihop ett gäng konstnärer och forskare för att diskutera klimatförändringar och mörka framtidsvisioner.

Allra intressantast var det när Anders Karlqvist, chef för Polarforskningssekretariatet, resonerade kring hur konsekvenserna av framtida drastiska klimatförändringar kommer att se fundamentalt olika ut om man bor i Sverige eller på en utsatt plats i tredje världen. Han menade att den stora utmaningen för oss i Sverige därför inte blir att förändra våra beteenden, att till exempel köra mindre bil, utan att förändra våra värderingar och bli mer empatiska med tredje världen. Vi kommer kanske bli tvungna att ta emot flyktingar i en helt annan utsträckning än i dag. Skulle vi vara redo för det?

Nej, tycktes det råda konsensus om i panelen. Flera menade att det finns en gräns för hur många människor man kan känna empati för, och att det av naturliga skäl är svårare att ha empati för människor på andra sidan jorden. Karlqvist kallade sig visserligen vanmäktig optimist, och Erland Källén, professor i meteorologi, sade sig vara teknikoptimist, men ingen kom med något konkret exempel på hur vi aktivt skulle kunna jobba för den värderingsförändring som diskuterats.

Det fick mig att tänka på Kiva.org, en sajt jag fick nys om häromdagen, och som redan nu gjort mig radikalt mer angelägen om vad som händer i Paraguay. Kiva är ett genialiskt koncept för att kunna ge mikrokreditlån till entreprenörer i tredje världen. Du lånar ut en summa som är väldigt liten i Sverige ($25, ungefär 160 kr), men kan göra skillnad för till exempel en 33-årig änka med tre barn i Tanzania som behöver köpa in kläder till sin lilla business. 100% av beloppet du lånar ut går direkt till entreprenören, och efter några månader har pengarna betalats tillbaka. Sedan kan du ta ut dem, eller låta dem göra mer nytta hos en annan entreprenör!

Jag tycker alltså Erland Källén har fog för att vara teknikoptimist. Utan internet hade det naturligtvis aldrig blivit något Kiva, men minst lika viktigt, utan internet hade aldrig idén kunnat spridas så snabbt. Jag är en av 2 566 nya långivare som gått med senaste veckan. Under samma tid har sammanlagt $ 620 000 (ungefär 4 miljoner kronor) lånats ut.

Och utan internet hade det inte kunnat byggas upp förtroenden mellan helt främmande människor på samma sätt. Mitt första lån finansierades av en person jag aldrig träffat, eller tidigare haft någon kontakt med, Joakim Jardenberg på Mindpark. Så här gick han till väga för att sprida idén!

Och varför bryr jag mig då om Paraguay helt plötsligt? För att jag nu såklart vill att det ska gå bra för kvinnorna i La Esperanza Group som jag gav mitt första lån till!

Funderar på att göra en större artikel med ett psykologiskt perspektiv på varför Kiva funkar så bra, men en kort reflektion är i alla fall att det är ett ypperligt exempel på övertalningsstrategin foot-in-the-door technique (genom att gå med på en mindre förfrågan blir man automatiskt mycket mer mottaglig för en större), som det finns en hel del forskning på. Om någon för två veckor sedan skulle ha frågat mig om jag ville skänka 300 kronor till ett gäng entreprenörer i Paraguay hade jag rakt av sagt nej. Nu känns det helt plötsligt inte så mycket mer än de 160 kronor jag skänkt (trots att det inte ens var mina egna pengar!).