Precis som Susanna berättar i det tidigare inlägget på bloggen är det inte alltid läge att vara positiv. Johan Norberg skriver i sin bok “Den eviga matchen om lyckan” att personer som i ett experiment blev tillsagda att lyssna på musik och njuta av den, njöt mindre än gruppen som bara blev tillsagda att lyssna på musiken. Det finns gränser för hur mycket man kan tvinga på någon välmående (som tur är!).

Precis som att vara negativ i alla lägen knappast heller är något att rekommendera. Det finns visserligen en grupp psykologer som har vänt sig mot den optimistiska andan, och vill slå ett slag för pessimism. En fördel med pessimism sägs vara att den gör oss psykologiskt förberedda att gå till handling. En annan synvinkel på det hela är att “som pessimist har man alltid rätt, alternativt får man en trevlig överraskning”. Om du vill höra ett filosofiskt perspektiv varför pessimism kan vara bra, se det här: Alain de Botton talar om fördelar med pessimism.

Ofta tycker jag att pessimism vs optimism-snacket går till överdrift, åt båda håll. Jag menar, det är väl överskotten och underskotten som gör oss sjuka? Att läsa att optimism för med sig vissa hälsofördelar och sedan hålla sig till det på bekostnad av andra känslor är det nog ingen som skulle rekommendera. Men att vetenskapligt undersöka effekter av olika känslor är intressant, även om råden som kommer ut i andra änden ibland kan misstolkas och ifrågasättas.

Det är något som forskaren Barbara Fredrickson har gjort. Hon har intresserat sig för positiva emotioner och dess effekt på människan, så jag tänkte att det är på sin plats att berätta en del om hennes arbete, närmare bestämt om hennes broaden-and-build teori (2004) (som faktiskt vann ett pris när den kom). Här förklaras bland annat hur olika emotioner gör oss handlingsberedda för olika saker . Exempelvis skapar känslan rädsla en handlingsberedskap för flykt, och känslan aggression en handlingsberedskap för att gå till attack. Rädsla och aggression är känslor som hör hemma i det så kallade ”fight or flight”-systemet. Det slår på när vi är hotade, och tenderar ge människan ett specifikt seende med en mycket avgränsad handlingsrepertoar som namnet antyder: här handlar det om att fly eller slåss. Att förstå att rädsla och aggression har ett överlevnadsvärde är lätt att förstå, men vilken evolutionär betydelse har känslor som glädje och tillfredsställelse?

Det Barbara fann var att känslor som i grunden är positiva ger en bredare tanke- och handlingsrepertoar. Exempelvis kan glädje ge handlingsberedskap för lek och kreativitet, det grundar för att tänja på gränser. Intresse däremot kan ge förutsättningarna för att ett utforskande ska äga rum, där ny information och nya erfarenheter bearbetas, och öppnar en möjlighet för självet att utvecklas i processen. Tillfredställelse kan grunda för en tillbakalutad aktivitet, där den nuvarande upplevelsen avnjuts. Det kan även ge upphov till nya sätt att se på världen och den egna personen.

De handlingsmöjligheter som följer på en positiv emotion har gemensamt att de bidrar till en breddning av hur vi handlar och förhåller oss till vår omvärld. Denna princip har exemplifierats i flera experiment, där det bland annat har visat sig att personer som är roade, eller upplever tillfredsställelse har en större variation i sina idéer och förslag på handlingar, än personer som upplever ångest eller ilska .

Man har till och med sett i bildexperiment , där försökspersonen ska återberätta vad som finns på en serie bilder, att de som upplever en positiv emotion minns hela bilden inklusive detaljer. Detta står i kontrast till grupper som varit i ett neutralt eller negativt tillstånd, vilka endast minns förgrundsfiguren. Positiva emotioner gör alltså att vi inte bara tänker och kan handla mer varierat, vårt visuella sinne blir också rent faktiskt mer vidsynt i sitt sätt att hantera information.

Att kunna ha tillgång till ett kreativt och öppet sinne är resurser som kommer väl till pass i flera situationer, både i arbetsliv, i en klientsituation såväl som privat. Men detta breddande är bara ena halvan i broaden-and-build-teorin, och utgör grunden för den andra halvan: den byggande delen. I den byggande delen får individen, tack vare de breda handlingsrepertoarer som en positiv emotion ger upphov till, chans att pröva på och göra sig nya erfarenheter. En deprimerad person med en låg aktivitetsgrad där nära på ingenting i livet uppfattas intresseväckande, kommer rent logiskt att testa på färre nya saker än en person som upplever att livet är präglat av nyfikenhet och en fascination över stort och smått. Om vi lägger ett tidsperspektiv för dessa två personer, och låtsas att de kommer vara kvar i sina respektive sinnesstämningar, så är det lätt att se hur deras bank av erfarenheter kommer se radikalt olika ut. Men ofta pendlar ju vi människor mellan olika känslor, vilket gör att vi får ta del av en större palett erfarenheter beroende på vilken handlingsrepertoar som aktiveras av vilken känsla.

Och över tid blir de nya erfarenheterna till nya resurser. I och med detta perspektiv är det tydligt att effekten av en positiv emotion sträcker sig långt bortom den ögonblickliga stunden av välbehag, och in i en framtid där individen i takt med att nya erfarenheter görs, även bygger på sin egen resursbank. Detta ”bredda och bygga” -system kom, ur evolutionärt perspektiv, väl till pass som ett komplementärt system till de hotande situationernas ”fight or flight”-system. Det har berikat våra förfäders chanser till överlevnad i en mängd situationer som inte handlade om specifika hot. Att kunna genomföra en större mängd handlingsalternativ har byggt både fysiska såväl som sociala, psykologiska och intellektuella resurser. Uttrycken för detta resursbygge har varierat, från att bygga motståndskraft, till kreativitet, till att skapa vänskapsrelationer och att utveckla exekutiva funktioner (som beslutsfattande och planerande) . Utan detta hade vi troligen fortfarande bara sprungit runt och varit överlevare, utan att ha utvecklats i någon vidare bemärkelse.

Igår lyssnade jag på det välgjorda radioreportaget I Mona Sahlins Fotspår av Katarina Gunnarsson på Sveriges Radio och blev smärtsamt påmind om varför jag bytte huvudfokus för mina studier från politik till psykologi för några år sedan.

Reportaget på SR var det inget fel på – Mona fick god tid på sig att utveckla sina resonemang och journalistens frågor var både av den mer sällsynta ideologiska typen och “men vad tycker du om just exakt det här fallet med lasse-sjukpensionär då?”

Det jag störde mig på var följande mekanism: Mona kan bara ta in den information som stämmer med hennes egen uppfattning om hur saker och ting är. När Sahlin träffade en kvinna som varit sjukskriven, blivit rehabiliterad och sedan kämpat sig tillbaka till arbetet lät hon informationen sjunka in som ytterligare ett exempel på det som hon redan var säker på. När kvinnan plötsligt sa att “alla sjukskrivna inte vill tillbaks till jobbet” ilsknade Mona till och vägrade tro på den utsagan.

Inga konstigheter, det är så här vi människor fungerar, det vet psykologer.  Vi kategoriserar, generaliserar och lär oss utifrån kunskapsstrukturer som redan upprättats i  hjärnkemin. Information sorteras ut via perceptionen, vi följer välbekanta hjärnspår som får oss att bete oss, välja och tycka precis likadant idag som igår. Vår kognition , det vill säga vår tankeprocess, kan vara medveten eller icke-medveten, men den är på intet vis någon objektiv insamlare av information.

Anledningen till att jag bytte huvudintresse för studier och fritid från politik till psykologi var att jag alltid kände att något saknades i den politiska debatten. När jag läste politisk filosofi och teori så slutade alltid teorierna, uppsatserna och litteratuen med att ett överfett, kliande, värkande frågetecken tornade upp sig i min mage.

Hur är människor EGENTLIGEN? Är de rationella – tänker de långsiktigt eller kortsiktigt – springer vi mot döden utan att fatta – är vi altruistiska eller onda eller kan vi överhuvudtaget välja själva? Är det upplevelsen av den fria viljan som vi ska kalkylera med eller finns det ett fritt val? Är det evolutionen som styr oss – vad är det som hänt när mjuka, lena bebisar växer upp till kallblodiga mördare – varför är jag som jag är? Hur formas hjärnan av uppväxten och varför är det evigt orättvist att vara sämre lottad?

Jag vet varför Mona Sahlin bara hör det som hon vill höra och jag fattar att det är oundvikligt men det är just detta som fick mig att tröttna på statsvetenskap, politik, politisk bloggosfär och hela karusellen. Jag fick ingen kick – de mest intellektuella politiska skribenterna – typ Isobel Hadley Kampzt,  Johan Norberg eller Magnus Linton gör såklart det här – men jag kan bara drömma om hur revolutionerande dessa samhällets skarphuvuden kunde vara om de fick tid att fördjupa sig i psykologins/neuropsykologins mysterier.

Allt annat än den empiri som stödjer valfri politikers människo/världssyn möts med kompakt motstånd och ilska. Jag veeet det handlar om att ta ställning ibland men…

….ibland önskar jag att politikerna kunde sträva mer efter att inte vara så säkra och att ändra sig än att till varje pris hålla fast vid nån gammal rutten princip!

Jag saknar lite äkta “sökande-finnande” hos våra politiker. Jag saknar att se dem törsta efter kunskap –  hos Raj-Raj, Sahlin, Maud och Lasse Ohly ser jag knappt en skymt av det ytterst mänskliga begäret efter att komma “The nature of things closer”.

Det går liksom inte att göra sig en politisk karriär på att hela tiden ändra sina scheman, sin perception och sin upplevelsevärld, ja jag fattar det. Det skulle vara värsta heltidsjobbet att sträva mot sanning genom dagliga change-of-mind övningar.

Och allt detta gäller troligtvis de flesta framgångsrika politiker: det ligger i karriäristens koncept – det går inte att byta paradigm i sin upplevelsevärld om man förtjänar sitt leverbröd på att hålla kvar samma – närmast religiösa-  människosyn och ideologiska tro.

Men det finaste jag vet är när folk ändrar sig. För jag vet hur svårt det är! Jag har begreppen för att beskriva hur svårt det är för det är just förändring som psykologer jobbar med hela tiden i terapi.

När någon byter parti, byter perspektiv, blir klassmedveten, revolterar mot föräldrarnas indoktrinering/ blir feminsit/avsäger sig epitetet feminist, börjar bry sig om det ena och slutar bry sig det andra så blir jag så sjukt lycklig.

Det handlar om något som jag nu har en hel begreppsvärld för att beskriva men ändå inte vet hur jag ska ändra på.

Alla vet ju hur obegripligt irriterande det är att höra någon åsiktsmotståndare referera till en åsikt som man vurmar för – man bara åhhh – du missförstår ju medvetet!

Men så är det ju ofta inte! Det som sker, är ofta icke-medvetet.  När man plockar på sig bevis för det man redan vet och missförstår/misstolkar det som motsäger ens egen färdiga uppfattning känns det som att man LÄR SIG.

Begreppen ackommodation/assimilation kommer väl till pass här tycker jag. Från wiki:

• Assimilation är den process som innebär att något omvandlas till att ha större likhet med eller helt införlivas med något annat.

Det vill säga: det passar in i det man redan vet.

• Ackommodation är den process som sker när en individ tar till sig kunskap på ett sådant sätt att individen ändrar sina kognitiva scheman (sina tankestrukturer)

Läs: paradigmskifte och kognitiv dissonans. OBS! ofta obehagligt!

När jag läste statsvetenskap så saknade jag svaren på de viktigaste frågorna – jag har inte fått dem nu heller – men jag är i alla fall närmre total kunskapsanarki och kognitiv kollaps än någonsin (och det är jag FETT tacksam över!)

Och nu sitter jag här på termin 8 i psykologernas nötta skolbyggnad och saknar den politiska medvetenheten – strukturtänkandet – post-strukturtänket – cynismen – konspirationsteoriern, dystopierna och inte minst drömmarna och utopierna  ja – allt möjligt som fanns i den politiska sfären men inte där jag är nu. Och inte minst förmågan att välja principer – våga tro på ett svar etcetera.  Ja,  ja man blir aldrig nöjd!

Kort sammanfattning för de som har uppmärksamhetbrist vid läsning av hypertext eller som inte har tid att läsa hela inlägget

1. Jag är trött på valrörelsen för jag tycker att den bara är en uppvisning av människor som gjort sig en karriär på att INTE ändra sig, inte ta in ny info, följa principer som ger skygglappar: som lär sig via assimilation istället för ackommodation.

2. Jag tröttnade på politik/statsvetenskap och bytte till psykologi för att jag ville ha svar på några grundläggande frågor om hur människor fungerar. Jag har inte fått dem svaren men känner mig närmre.

3. Jag känner mig förvirrad av vetskapen att varje människas perception/kognition gör att man så att säga “ser vad man vill se” i de flesta avseenden.

4. Jag önskar att fler kände till det här om sin egen hjärna, framförallt beslutsfattare av olika slag.

Stjärnpsykologerna Christine Padesky och Aaron Beck skriver bäst om kognitiv terapi. Läs mer om scheman och hur man ändrar dem här.

Jag har aldrig tänkt så själv. Alltså att intellektuella är surare än andra. Jag tycker snarare tvärtom. Men enligt Johan Norberg är det så. Jag ska precis börja läsa hans nya bok Den eviga matchen om lyckan från Natur & Kultur

Norberg inleder boken med ett citat av Nietzsche

“I alla tider har de visaste människorna bedömt livet på samma sätt: Det är inte bra…”

Jag är sjukt sugen på att börja läsa boken. För all psykologi just nu handlar typ om lyckan, hur man får den tio tips, verktyg, tankefällor…jag förstår att det är många som provoceras av marknadsföringen av positiv psykologi. Jag tycker inte att kultureliten surar, men kanske har etablissemanget svårt att ta till sig positivt psykologi för att det låter såå…löjligt? Utan att ha läst och bedömt forskningen avfärdas den som oseriös eller moralistisk. 

Många som jobbar i den tunga psykiatrin känner sig kränkta redan när de ser epitetet “positiv” framför psykologin.  Lite som den välmenande men urpuckade kylskåpsmagneten (med avsändare psykiatrin södra..) med tio tips för psykisk hälsa “ta saker positivt” “lär dig av dina misstag” osv. 

Norberg påminner om något som de som manglar ut positiv psykologi kanske inte tagit hänsyn till:

Att människor reagerar negativt på uppmaningar om att försöka bli lyckliga. Det visste jag redan: har själv alltid ignorerat de som bett mig rycka upp mig när allt jag behövt har varit att kräla runt i stoftet ett tag. En grupp forskare från New York ville testa hur folk reagerar på lyckotips. De bad en grupp försökpersoner att försöka bli lyckliga medan de lyssnade på ett stycke klassisk musik. Sedan bad de en annan grupp att bara lyssna på musiken, utan några uppmaningar. Gissa vilka som fick ut mest av upplevelsen och skattade sin lycka högst? 

Gruppen som inte fick några instruktioner om vad musiken skulle göra dem. Studien heter Stumbling on happiness och leddes av Daniel Gilbert. 

Jag vet inte vad dessa slutsatser betyder för mig… men som Psykologifabriken-John alltid påminner mig om: Ingen vill bli korvstoppad, folk måste få välja själva vad de vill ta till sig. Känns som en förmåga som är viktig att träna på, framförallt för mig, som, visserligen frivilligt, sitter i mitt i en tornado/hagelstorm av ny psykologi.