Internet kommer troligtvis alltid att ses som “the final frontier” när det kommer till valfrihet. Med tanke på att vem som helst har tillgång till allt från Amazons miljonutbud av böcker till över 190 miljoner åsikter redo att följas via Twitter så är det väl svårt att ifrågasätta detta antagande. För ett par veckor sedan dök det dock upp en artikel som kastade lite nytt ljus över vad denna valfrihet kan innebära.

I sin kolumn för The Wall Street Journal skrev Jonah Lehrer nyligen om ett experiment som visade hur försöksdeltagarna svarade mer inkorrekt på ett antal frågor när de hade tillgång till hur övriga deltagare svarade. Fenomenet som forskarna ville undersöka var den gamla tanken om att medelvärdet av ett antal människors svar alltid kommer att ligga närmare det rätta svaret än deltagarnas individuella svar. Detta gällde även för deltagarna i denna studie, men endast när de inte hade tillgång till hur de andra deltagarna svarade. När de kunde se hur de andra hade svarat på en fråga slutade det inte sällan med att de själva valde att svara på liknande sätt. Eller som författarna uttrycker det:

Although groups are initially “wise,” knowledge about estimates of others narrows the diversity of opinions to such an extent that it undermines the wisdom of crowd effect

Lehrer menar att detta fenomen, kallat Social Influence Effect, är högst närvarande på nätet. Till exempel så har det faktum att många av de totalt 35 miljoner vetenskapliga artiklarna som publicerats de senaste 50 åren numera finns på nätet inte lett till att fler studier citeras. Tvärtom så är det färre artiklar som citeras, fokus hamnar numera på de redan välciterade artiklarna. När jag funderade ett tag på saken så märkte jag att mina val många gånger styrs av “the wisdom of the crowd”. När jag köper musik på Beatport så utgår jag ofta från deras topp-100-lista, mycket av mitt nyhetsintag sker via de jag följer på Twitter och visst har även jag spenderat timmar framför topp-klippen på Youtube.

Förvisso tvivlar jag inte en sekund på att internet gjort mig smartare men jag kan ibland tänka på alla de appar, låtar och artiklar som aldrig tog sig in på topp-25-listan och som därför aldrig hamnade i mitt medvetande. Lehrer summerar det hela med ett par varningens ord:

Groupthink is now more widespread, as we cope with the excess of available information by outsourcing our beliefs to celebrities, pundits and Facebook friends. Instead of thinking for ourselves, we simply cite what’s already been cited.

Cirkeldiagrammet ovan möttes jag av när jag nyligen skulle omteckna mitt elavtal. Tydligen så väljer 72% att teckna fastpris i ett år, självklart gjorde jag det samma. Leva som man lär? Aldrig!

Psykologibloggen.no är det roligaste psykologitillskottet på internet på länge! Vi har twittrat om dom tidigare, men när jag såg att vi var med i deras artikel om andra psykologisajter kom jag på att vi ju aldrig tipsat om dom ordentligt här på sajten!

Vi tycker såklart det är fantastiskt att fler inom psykologivärlden (de flesta som skriver på Psykologibloggen.no är psykologer) vänder sig utåt och aktivt jobbar för att göra vetenskapen tillgänglig – och liksom vi anser att både Eddie Izzard och Derren Brown hör hemma på en psykologisajt!

Psykologibloggen.no finns också på Twitter och på Facebook!

Spjutspetsforskning om parterapi på internet, konkreta tips på hur man kan marknadsföra sig på nätet och en salig blandning av personliga åsikter. Det är blev resultatet när Psykologifabrikens panel sammanträdde för första gången.

I panelen sitter:
Jonas Mosskin, som drivit psykologiblogg på Mosskin.se i ett och ett halvt år, ordnar Psykologer tittar på film på Kulturhuset och går femte terminen på psykologprogrammet i Stockholm.
Oskar Henriksson som arbetar med internetbaserade psykometriska test på Cut-E, går nioende terminen på psykologprogrammet i Linköping och skriver examensuppsats om internetterapi.

Programledare är Psykologifabrikens redaktör John Airaksinen.

Del 1: Panelen pratar om svensk spjutspetsforskning om parterapi över internet och forskaren som har megalomaniska planer på gratis internetterapi åt alla.

Del 2: Hur kan man som psykolog marknadsföra sig via internet? Vi snackar om hur man kan använda Googles annonstjänst AdWords och psykologiföretaget WeMind som samarbetar med Aftonbladet.se för att pusha sin sajt Sömnklubben.se.
Och hur påverkas relationen mellan klient och terapeut av att alla är sökbara offentliga personer på internet? Kan en offentlig Flickr-ström med 800 bilder ur privatlivet påverka behandlingskvaliteten?

Del 3: Publiken ger sig in i diskussionen: Kan helt automatiserad behandling på nätet fungera? Är det bra att människor som lider av psykiska problem samlas och diskuterar på sajter som terapisnack.com?