Är att försöka bli lycklig bara ytterligare ett krav för oss som har “duktig-flicka-syndromet”? Att vara glad och trevlig jämt, att vara den perfekta studenten, kollegan, partnern eller föräldern är för många redan självklara förväntningar vi har på oss själva, något som teatergruppen Tage Granit problematiserar förtjänstfullt kring i sin för föreställning Lyckopillret. Vi tjejer, killar, kvinnor och män som lider av “duktig-flicka-syndromet” borde använda oss av positiv psykologi för att hitta och uppleva det som egentligen gör oss lyckliga.

Ellen heter den 15 åriga tjejen i Lyckopillret som spelas av Hanna Nyroos och som har svårt att säga nej till både sina vänner och sina föräldrar. Hon blir gruvligt besviken när hon får ett fel på ett prov och funderar över hur hon ska slippa göra någon besviken när hon slits mellan att åka och simma med mamma eller att träffa sin nya kille. Ellen är en av många unga som alltför tidigt lever på gränsen till att bli deprimerade av alla krav på prestation och lycka.

Vi lever i ett alltmer individualistiskt samhälle som gör att vi ställer orimliga krav på oss själva och vi har mindre tålamod med avvikelser från idealet hos både oss själva och andra, vilket också föreställningen vill belysa. Men samtidigt är problemet för många av dessa tjejer och killar just de faktum att de fokuserar för mycket på andra och för lite på sig själva. Det handlar inte längre om att se till sina egna behov, utan om att tillfredsställa sin partner, sitt barn, sina föräldrar, sina vänner, samhällsidealet eller chefen för att framstå som den perfekta och lyckliga människan.

Men den lyckan vi söker är inte den lyckan som gör oss lyckligare. Vårt eget välbefinnande kan vi bara förändra genom att först lyssna till våra egna behov. För accepterar vi våra egna behov kommer vi också förstå att vi behöver andra för att bli lyckliga och vi kan se till andras behov utan att åsidosätta oss själva. Paradoxen är att om alla ser till sina egna behov kommer det individualistiska samhälle vi lever i idag bara vara ytterligare en lögn i jakten på lyckan.

Genom positiv psykologi kan vi ta hjälp av strategier för att göra våra yttre-bekräftelse-mål till inre behovsmål, som medför att det vi gör känns meningsfullt, engagerande och njutbart. Vi kan använda oss av tacksamhet för att få perspektiv på det vi gör, och på så sätt få bättre självkänsla och ett naturligt motmedel mot att jämföra oss med andra.

Vad positiv psykologi många gånger misslyckas med att förmedla är att det inte handlar om att vi alltid ska vara tacksamma, optimistiska och måste ha inre mål för att vara lyckliga. Grundtanken i positiv psykologi att vi ska förstå vad vi faktiskt mår bra av och hur vi kan få in mer av dessa aspekter i vårt liv. Det innebär också att vi måste tillåta oss att ha de tankar och känslor vi har.

Tal Ben-Shahar är en forskare inom positiv psykologi som menar att utmaningen ligger i att tillåta oss själva att vara mänskliga. Vi måste låta alla känslor finnas, för när vi försöker undvika dem kommer de bara ta ännu mer plats inom oss. Om du tänker på att du inte får vara arg så är det svårare att helt få ilskan att försvinna, medan om du accepterar att du är arg så respekterar du dina behov och det blir lättare att fokusera på annat.

Att göra saker som faktiskt gör oss lyckligare blir inte yttreligare ett krav! Tanken är att vi ska använda de strategier som känns naturliga och lustfyllda, eftersom dessa blir bekräftande i sig så att vi inte behöver söka bekräftelse från annat håll. Istället kommer positiv psykologi kunna vara ett roligt och verksamt sätt att komma bort från prestation, krav och individualism till att vi känner glädje, meningsfullhet och att vi faktiskt inser att vi är beroende av varandra för att må bra!

2010: Programledare för ett kristet TV-program blir generad när hon får veta att insändaren var ett skämt.

Insändaren visar sig vara fejk – den livshistoria som beskrivs i brevet är tagen från tv-serien The Fresh Prince of Bel-Air.

Många tycker nog att den här typen av skämt är ett ganska harmlöst och roligt sätt att kritisera den kristna TV-kanalens värderingar. Men jag får ingen bra magkänsla av att se kvinnan blir lurad, och har svårt att tänka mig att skamkänslan hon får kommer att göra henne mer öppen för konstruktiv kritik i framtiden. En intressant aspekt av kvinnan reaktion är hur hon blixtsnabbt byter ut sin första reaktion, som jag tolkar som genans, till ilska och irritation. Ilskan som kvinnan visar när hon talar om att hon minsann kan radera alla fejkmejl hon får, blir en känsla som Anna Kåver kanske skulle ha kallat för en marktäckare för skammen.

Psykologen Anna Kåver skriver i sin bok om att ersätta en känsla med en annan

Jag brukar använda metaforen om marktäckare för att klargöra det här med känslor som primära och sekundära. Marktäckare är låga täta växter som breder ut sig över marken och hindrar ogräset från att få ljus och luft och därmed börja växa. I vårt sammanhang har de en liknande funktion – att täcka över något – men de ställer oftare till med problem än löser dem. En sekundär känsla som täcker andra primära känslor, gör dem otydliga eller döljer dem helt och hållet. Ilska är kanske den vanligaste marktäckaren. Under ilskan finner man ofta sorg och rädsla. Ilskan är effektiv på det sättet. Så här kan känslomässig marktäckning se ut – du blir arg för att du är arg, arg för att du är ledsen, skäms över att du är rädd, orolig över att du är rädd eller skuldfylld för att du är så ledsen.  De sekundära känslorna är ofta inlärda och inte biologiskt utlösta reaktioner. Din uppväxt och din omgivning har lärt dig vad som är och inte är normalt och tillåtet att känna och visa. Du lever kanske efter regler av typen visa inte rädsla eller skam, visa hellre ilska, låt bli att gråta när andra ser, visa inte stolthet för då kan du bli betraktad som stöddig och förmer.

Av: Linda Backman

1984: McEnroes försök att rätta till situationen slutar i ett nytt utbrott.

Tennislegenden John McEnroe är minst lika känd för sitt heta temperament som för sitt spel. I det här klippet tycker jag mig skymta ett försök till självkontroll hos McEnroe. Han försöker förklara att han skällde på sig själv och inte på domaren. Förklaringen slutar dock med att han… skäller ut domaren.

Det finns en omhuldad föreställning om att människor med särskilt kort stubin föds sådana. Det är delvis sant. Visst spelar miljön in, men inom psykologisk forskning talar man också om begreppet temperament – ett särskilt knippe beteenden som varje individ har med sig från födseln. Vilket temperament ett barn har bestäms genom att man kartläger barnets beteendeprofil utifrån variabler som går att mäta och testa redan tidigt i barndomen. Till exempel hur barnet närmar sig nya främmande objekt eller hur ofta barnet ler. I studier gjorda av temperamentsforskarna Thomas & Chess visade det sig att mycket av barndomens temperament hänger med och påverkar hur vi interagerar med omvärlden ända upp till vuxen ålder. 

Av: Linda Backman

2008: Abrahamian använder sina negativa känslor.

“Jag gick bronsmatchen för att visa vad jag kunde, och slängde medaljen för att visa vad jag kände”. Så sade brottaren Ara Abrahamian efter att lämnat ifrån sig sitt OS-brons vid prisceremonin. Ara var förbannad och besviken på domarna som han (och många andra) ansåg ha dömt semifinalen felaktigt. Han var också besviken på att det inte fanns någon vettig procedur för att hantera hans klagomål. 

Jag tycker att den här händelsen är ett bra exempel på hur man kan använda negativa känslor för att uppnå något konkret. Ara valde att uttrycka all sin besvikelse, frustration och avsmak för vad han uppfattade som ett dysfunktionellt system genom en liten handling med stort symbolvärde – och som naturligtvis skapade väldigt mycket uppmärksamhet. Han anmälde sedan Internationella brottningsförbundet FILA till Idrottens skiljedomstol som kom fram till att brottningsförbundet måste ändra sina regler till nästa OS. 

Psykologen Anna Kåver skriver i sin bok om Ara Abrahamians reaktion:

En annan incident på temat ilska inträffade under en brottningsmatch. Påstådd korruption inom domargruppen och ett felaktigt domslut snuvade en svensk brottare på chansen till guldmedalj. En tidning skrev: »Ara Abrahamian blev fruktansvärt arg. Han såg ut som om han skulle slå till domaren. ’Jag var så nära … men jag kunde behärska mig. Att lämna medaljen på mattan var det bästa jag gjort’.« Han lyckades koppla in alla delarna av sin hjärna och hejda impulsen att slå till. Det tror jag att han är glad för. Oavsett vad vi tycker om dessa idrottsmäns impulsiva beteende är det inte särskilt svårt att sätta sig in i den ilska och oerhörda besvikelse som de båda kände. Så nära, men brutalt hindrade vid målsnöret. Spegelneuronen hos mig aktiverades förstås på nytt. Det betyder inte att jag tycker det är okej med våld, bara att jag kan känna deras känsla av besvikelse.

Av: John Airaksinen

2006: Bristande erfarenheter av 60-talet väcker medömkan. 

Två unga killar överrumplas av en rejäl uppläxning när en engagerad rockgubbe dyker upp från ingenstans. Jag misstänker att rockgubbens oprovocerade utskällning beror på att han under en längre tid samlat på sig starka känslor av ilska och frustration över det rådande musikklimatet. När han väl kommer igång och snackar spelar det ingen roll att just de här ungdomarna kände till både Ringo Starr och Beatles. Han fortsätter på sitt spår med att räkna upp allt som är förkastligt nu och allt som var bra på 60-talet. Med medömkan i rösten avslutar han sin uppläxning genom att muttra ”Ni är en tragisk generation – ni kan inte rock’n'roll”.

Rockgubben är kanske ett extremfall, men jag kan ändå till viss del känna igen mig i hans reaktion. När jag går runt och bygger upp en frustration över något som jag tycker är riktigt fel (till exempel en politisk ståndpunkt) är det lätt att bomben briserar över första bästa person som tar upp ämnet. Och i likhet med rockgubben hindrar frustrationen mig från att ta in ny information när jag väl är igång med en utskällning. När man är riktigt arg för något blir diskussioner till monologer. Även om min påhittade motståndare i själva verket håller med mig, skulle jag inte märka det. Resultatet blir att jag, likt rockgubben, börjar älta samma argument om och om igen.  

Psykologen Anna Kåver skriver i sin bok om ilska som byggs upp under lång tid

Ilskans svallvågor har vi nog alla erfarenhet av. Har vi varit ordentligt arga får vi svårt att släppa taget om det som orsakade vår upprördhet. Vi ältar det som har hänt och spelar i fantasin upp det gång på gång och får svårt att koncentrera oss på annat. Inte nog med detta, vi börjar minnas tidigare situationer som väckt liknande ilska och upprördhet och förutspår kommande frustrationer och ilska.

Av: Linda Backman