Lil’ Wayne lyckades under 2008 bli både USA:s bäst säljande artist och kritikernas favorit. Rapparens strategi har varit enkel: att spruta ur sig låtar i en rasande takt. Enligt psykologen Samuel Hugosson, som föreläser om kreativitet, är kvantitet ofta en förutsättning för kvalitet.

– Lou Reed svarade en gång på frågan om hur man blir en bra låtskrivare. ‘Skriv 100 låtar och släng dom. Sedan kan du sätta igång!’. Jag tror det ligger mycket i det.

Psykologen Samuel Hugosson har precis avslutat en föreläsning om kreativitet för chefer, och pustar ut på sitt rum på PBM:s kontor på Linnégatan i Stockholm. Ett av budskapen var att det för att hitta den geniala idén oftast krävs väldigt många halvdana.

Det ultimata exemplet är rapartisten Lil Wayne – som i juni förra året, mitt i en sjunkande skivindustri, lyckades sälja en miljon exemplar av sitt album The Carter 3. Skivan var inte bara en kommersiell succé utan vann också en Grammy för bästa rapalbum och hamnade på tredjeplats på Rolling Stones lista över de bästa skivorna från 2008.

Lil’ Waynes arbetssätt kan bäst sammanfattas i ett ord: massproduktion. När tidningen The Fader hälsade på honom i studion i Miami 2007 förklarade han att han var fullt tillfreds med sin tillvaro – att göra låtar varje dag – och att han inte såg någon anledning till att ta semester. Trots att han inte släppte ett enda riktigt album det året var han ständigt närvarande med stadig ström av mixtapes, remixer och gästverser. När tidningen Vibe listade hans bästa låtar från året nöjde dom sig inte med färre än de 77 allra bästa.

.

Att Lil’ Wayne känner att arbetet i studion är ungefär som att vara på semester är enligt Samuel Hugosson i sig en bra förutsättning för kreativitet. Han avfärdar myten om att man som konstnär måste lida för att kunna skapa konst.

– Visst kan det ge nya infall att gå igenom något svårt. Men generellt är man mer kreativ ju bättre man mår. Är man deprimerad hämmas ju i princip alla processer, säger han.

Ett säkert sätt att döda sin kreativitet är enligt Samuel Hugosson att försöka få till den perfekta skapelsen direkt.

– Många hamnar lätt i en writer’s block, och får skrivkramp. Då är det bättre att bara sätta i gång och göra något ganska dåligt – och sen arbeta om det.

En annan fälla är att vara överdrivet kritisk mot det man producerat.

– Som musiker är det till exempel lätt att snabbt avfärda allt som inte är tillräckligt unikt. I stället kan man att göra en massa olika varianter av varje låt – för då genererar man ju i alla fall fler idéer och ökar chanserna att hitta det unika, säger Samuel Hugosson.

När idéerna sedan är framkastade på bordet är det dags att hitta en metod för att utvärdera dem – utifrån en tydlig definition av vad en bra idé är i just det sammanhanget. När Lil’ Wayne bestämde sig för att göra en rockskiva och släppte skramliga Prom Queen som första singel var det inte någon bra idé om målsättningen var att göra kritikerna nöjda och återigen sälja en miljon skivor på en vecka. Dagens Nyheters kritiker Fredrik Strage skrev en hel krönika om hur usel låten var och singeln tog sig aldrig in på Billboards Top 10.

Men om Lil’ Wayne helt enkelt känner sig färdig med hiphopen för stunden, struntar i allt vad skivförsäljning heter och mer än något annat vill posera med en elgitarr på bröstet… tja, då kanske Prom Queen och rockalbumet kvalar in i definitionen för en bra idé.

Är är det bra att barn redan i fjärde klass kan välja nischade utbildningar som Adolf Fredriks Musiklasser eller bild- och formklasser på Eriksdalsskolan?

Jag diskuterade saken häromdagen med en Detroit-kollega som just är i färd med att utbilda sig till bildlärare på Konstfack. Hon hade hört så många historier om barn som blivit så knäckta av att inte komma in på bild-och formklasserna att de helt enkelt lagt av med tecknandet/målandet helt, och tyckte därför att bild- och formklasserna ställer till med en massa problem.

Jag håller ju helt med om att det är absurt om systemet leder till att en massa kids tappar intresset, men problemet är ju inte att möjligheterna finns – det är ju grymt att begåvade barn kan utveckla sina talanger – snarare att vi i vår curlingkultur aldrig lär oss hantera motgångar. Okej, det var en extrem generalisering, men jag tror det är en naturlig konsekvens (på gruppnivå) av att växa upp i ett väldigt tryggt land. Nu går jag lite David Eberhard på er, och även om hans bok I trygghetsnarkomanernas land var bättre i teorin än i praktiken hade han ju verkligen en poäng. Jag tycker det vore grymt om Jan Björklund började fundera över vad lite lektioner i coping-tekniker skulle kunna ha för effekter. Kids som lär sig att misslyckanden inte är hela världen och något man faktiskt kan hantera, är antagligen mer villiga att i förlängningen våga sig på att ta risker, dra igång egna projekt, entreprenöra… Något som en dude som Björklund borde gilla.

Nåväl, ett bra sätt att börja att fundera i termer av coping-tekniker är att lyssna på hiphop. T.I. höll på att tappa hela sin karriär förra året, något som resulterade i årets raplåt, No Matter What:

So even tho it’s heavy, the load I will carry
Grin and still bear it, win and still share it
Apologies to the fans, I hope you can understand it
Life can change direction, even when you ain’t planned it
All you can do it handle it, worst thing you can do is panic
Use it to your advantage, avoid insanity manage
To conquer, every obstacle, make impossible possible