De flesta som läst någon typ av psykologi har troligtvis stött på Solomon Aschs världskända experiment om konformitet. I ett par briljanta experiment kunde Asch visa hur människor ogärna säger emot en enig grupp. Tyvärr lyfts sällan min favorit varianten av detta experiment fram. Denna variant är i mina ögon den mest relevanta för alla som arbetar i grupper.

I Aschs experiment ska en grupp försöksdeltagare genomgå ett “perceptionsexperiment” där de får titta på en linje och sedan tala om vilken av de tre andra linjer som de har framför sig som är lika lång som den fösta linjen. I den mest kända varianten ska deltagarna svara högt inför varandra i tur och ordning. Detta är naturligtvis inget perceptionsexperiment utan samtliga förutom en av försökspersonerna i rummet är inhyrda skådespelare som på Aschs order blivit ombedda att svara fel. I rummet sitter det alltså en lyckligt ovetande deltagare som knappt kan tro sina ögon, alla i rummet svarar så uppenbart fel! Det Asch fann var att 76% av alla deltagare angav fel linje vid minst ett av försöken de var med på. Kortfattat så kan man säga att när en person befann sig i ett rum med tio andra som alla svarade “B” så gjorde denne det också, även om det var uppenbart att rätt svar var “A”. Det verkar alltså finnas en tendens hos människor att göra som de andra i ens grupp.

Troligtvis är det lättare för dig att förstå experimentet genom att titta på detta youtube-klipp istället för att läsa min korta förklaring:

Det här är alltså ett av de mest kända psykologiska experimenten och Aschs teori om konformitet är nog bekant för de flesta där ute. Tyvärr lyfts sällan en av de mest spännande varianterna av experimentet fram. I denna version är återigen alla förutom en av försökspersonerna skådespelare, dock så har en av dessa fått order om att faktiskt svara rätt. Det som händer nu är något som verkligen ger hopp om mänskligheten: när den verkliga försökspersonen har en person på sin sida så vågar denne stå upp för sin åsikt och gå emot gruppen. Asch och hans kollegor fann att det samma gällde även om denna så kallade “utbrytare” svarade helt fel. Det räckte alltså med en ända avvikande åsikt för att försökspersonerna i Aschs experiment skulle våga stå upp för sig själv och ange det rätta svaret.

Även om jag inte är ett stort fan av att dra stora slutsatser av ett experiment så kan jag inte låta bli att tänka på vad detta innebär för arbetsgrupper. Det kan alltså vara så att den så ofta hatade kroniska nej-sägaren fyller en gyllene funktion i ett arbetslag. Genom att alltid säga emot gruppen gör denne person det möjligt för andra i gruppen att uttrycka sin verkliga åsikt istället för att konformera till gruppens åsikt.

Jag läste om detta exempel i Tim Harfords nya bok Adapt, en bok som jag ska skriva mer om vid ett senare tillfälle. Här använder Harford, som så många andra, amerikanska presidenter/politiker som fattar militärabeslut som exempel på hur grupper med höga krav på konformitet ofta fattar katastrofala beslut. I Adapt tar han upp tre klassiker: Kennedy och Kuba-krisen, Johnson och Vietnam-kriget samt Cheney och Irak-kriget. När jag läser om sådana här episka misslyckanden så undrar jag om militärer helt enkelt är sämre på att fatta beslut än andra? Det finns naturligtvis inget svar på detta mer än att militära fadäser fungerar som utmärkta exempel på hur en grupp inte bör vara.

U.S.A invaderar Kuba den 17e april 1961 för att störta Fidel Castro. Den nytillträdde John F. Kennedy har bara varit president i tre månader när han och en liten grupp runt honom fattar beslutet. CIA-tränade exilkubaner genomför operationen som blir ett totalt fiasko. De blev besegrade på tre dagar.

Psykologen och forskaren Irving Janis studerade invasionen och myntade på 70-talet begreppet grupptänkande, vilket han menade var orsaken till misslyckandet. Grupptänkande är ett tillstånd där en grupp får starka normer om vad som är rätt och fel, inte lyssnar på avvikande åsikter och motsätter sig insyn från utomstående.

Nyligen var jag med och pratade om de psykologiska mekanismerna bakom mutbrott i TV4, apropå skandalerna i Göteborg. Den förre Poseidonchefen i staden står anklagad för att ha tagit emot 24 ton tegel i muta.

Samma dag var jag även med i radioprogrammet Klartext, med nyheter på enkel svenska, och pratade om samma sak. Det jag syftar på i det inslaget är grupptänkande och jag undrar: Hade mutskandalen kunnat undvikas med lite kunskaper om grupptänkande?

Ett sätt att motverka grupptänkade är att ta in åsikter från experter utanför gruppen. Detta knep ryktas John F. Kennedy ha börjat använda efter invasionen i Grisbukten för att förhindra fler katastrofer. Kanske behövs det mer insyn i verksamheterna i Göteborg. Samt mer kunskap om grupptänkande.

I ett psykologisk experiment delas försökspersonerna in i två grupper: fångvaktare och fångar. Under två veckor får de spela sina roller i ett fängelse som övervakas av forskarna. Detta är historien i den tyska filmen Das Experiment från 2001. Den bygger på The Stanford Prison Experiment där Philip Zimbardo testade just detta. Även om det inte gick lika illa i verkligheten som i filmen så fick Zimbardo avbryta experimentet för att försökspersonerna levde sig in för mycket. Och för att han själv levde sig in för mycket.

Jag rättar tentor baserade på Das Experiment. Kursen har handlat om organisationspsykologi, ledarskap och om hur vi människor delar in varandra i grupper. Men filmen är inte bara relevant för mina studenter. Den är bra för alla som läste Marcus Birros text om nödvändigheten att dela upp människor i oss och dem. Filmen är bra för alla som läste eller lyssnade på när Jonas Hassen Khemiri gav Birro svar på tal i “jag ringer mina bröder”, filmen är bra för alla som tror att det finns ett vi och ett dom.

Jag rättar tentor baserade på Das Experiment och hoppas att alla kan se att indelningen av fångvaktare och fångar är godtycklig.

(Tydligen finns en Hollywood remake från 2010 men jag sätter mina pengar på tyskarna)

Filmen är även ett bra komplement för dig som varit på vår föreläsning Vi är dom: om grupprocesser.

Äntligen har gruppforskaren Susan Wheelan blivit översatt till svenska! Hennes översikt över hur grupper utvecklas har seglat upp som den mest forskningsbaserade modell som finns. Denna modell finns nu pedagogiskt beskriven i hennes bok Att skapa effektiva team.

Susan Wheelan går igenom sin modell och ger förslag på hur grupper kan arbeta bättre ihop. Samtidigt som hon berättar om försök som hon inte tycker leder till bättre arbete. De anekdoter som jag känner igen från Psykologifabrikens intervjuer med Wheelan dyker upp i små gråa rutor i boken. Där skräder hon inte orden och kritiserar löjliga team-buildingaktiviteter, som att revisorer ska bli duktigare på revision av att åka drakbåt. Istället föreslår hon tydliga mål, tydliga roller och ett ledarskap som anpassar sig efter gruppens utveckling.

Boken är väl värd att läsa för alla som vill utveckla samarbetet inom en grupp.

Du kan även lyssna på en föreläsning som hon höll vid Umeå universitet nyligen:

Susan Wheelan om hur man skapar effektiva team from Mikael Nygren on Vimeo.

text: Oskar Henrikson

Sex månader innan vinter-OS i Lake Placid 1980 led det amerikanska ishockeylaget av interna konflikter. När laget väl kom till semifinalen och mot alla odds lyckades besegra Sovjet förklarades miraklet med lagets exceptionella sammanhållning. Hur kan en sån utveckling gå till? Radio R pratade med Susan Wheelan, tongivande forskare i gruppsykologi.

Susan Wheelan har i 30 år forskat på hur grupper utvecklas och har konstruerat en modell med fem faser som de flesta grupper går igenom. Hon jämför gruppens utveckling med en människas liv – från barndom till ålderdom. Lyssna på Radio R – och jämför hennes modell med en grupp du själv varit del i! Lyssna också på vad Susan Wheelan har att säga om teambuilding.

Susan Wheelans modell stämmer rätt bra in på hur det amerikanska OS-laget utvecklades.

1. Beroende (barn)
Coachen Herb Brooks samlade sex månader innan OS ett brokigt lag: Några NHL-proffs, några spelare som just tagit examen och ett helt gäng som fortfarande gick på college. Till en början var spelarna avvaktande mot coachen och varandra.

2. Konflikt (tonåring)
Stjärnspelare med stora egon stångades med varandra och resten av laget. Spelare från östra USA hamnade i konflikt spelare från mellanvästern. Bittra collegerivaler lät sina gamla motsättningar blomma ut. Herb Brooks ledarskap ifrågasattes av spelarna.

3. Struktur (ung vuxen)
Spelarna kom över sina första hastigt fastslagna slutsatser om varandra och började utveckla en lojalitet till laget. De var fortfarande missnöjda med regler, träningsscheman och Herb Brooks stil, men hittade mer konstruktiva sätt att hantera sitt missnöje. Några spelare skapade en citatbok där de skrev ner alla knäppa uttryck coachen använde sig av, så som:
“You are playing worse every day, and right now you’re playing like the middle of next week.”

4. Arbete (vuxen)
Det amerikanska laget nådde toppen av sin prestationsförmåga i semifinalen mot Sovjetunionen. Spelarna var hängivna laget och sin coach.

5. Upplösning (ålderdom)
Sista gången laget samlades var när de blev inbjudna till Vita huset för att träffa presidenten efter segern. Men trots att Herb Brooks inte längre är i livet sprider sig fortfarande hans tankesätt och den kultur som skapades i OS-laget via utbildningar i hans namn.

Se fem minuter från OS-semifinalen:

Lyssna på avsnittet:

Gruppens liv och död by Psykologifabriken

Jag har undersökt intelligensen hos 65 personer som besökt Psykologifabriken under en vecka. Jag ville veta om du är annorlunda från alla andra internetsurfare där ute. Vill du veta resultatet? Lyssna på Vi är Dom. 

I programmet får du även höra Marilynn Brewer, framstående forskare på ämnet grupprocesser. Bland annat diskuterar vi vad som gör att vi föredrar en viss grupp framför en annan.

Att föredra en viss grupp kan ibland få förödande konsekvenser vilket kan erfaras den 5 december då Die Welle har premiär i Sverige. Den bygger på den klassiska boken och filmen The Wave, som i sin tur bygger på en verklig händelse i en Kalifornisk skolklass 1967. Historieläraren Ron Jones skapade en fascistisk rörelse utifrån sitt klassrum på Cubberley High School i Palo Alto. Syftet var att eleverna själva skulle få uppleva hur lätt man skapar en känsla av att den egna gruppen är överlägsen andra. Jones ville med sitt – väldigt oetiska – experiment lära eleverna om hur judehatet kunde bli så utbrett i Nazityskland.

Regissören till The Wave är nu intervjuad i DN och i SvD.

Programmet är även ett bra komplement för dig som varit på vår föreläsning Vi är dom: om grupprocesser.

Vi är Dom by Psykologifabriken