1997: Superstjärnan sätter igång känslorna hos tusentals fans.

Michael Jackson väckte extremt mycket känslor genom hela karriären, från tiden i Jackson 5 till beskedet om hans död i somras. Det här klippet är från en konsert i München – och inleds med ett fint exempel på gemenskap i megaformat. Michael slår ut med händerna och sjunger direkt till fansen – att de inte är ensamma. Tusentals tändare är uppsträckta i luften och stryker under budskapet. De allra starkaste känslorna drabbar naturligtvis den unga kvinnan som blir utvald att få komma upp på scenen och hålla om Michael – hon blir närmast hysterisk och går ner på knä och sträcker ut händerna honom för att visa sin beundran!

Hur människor beter sig i stora grupper är något som länge intresserat psykologer. Här finns en utmärkt sammanställning av sju myter om gruppsykologi – och vad forskningen säger om dom. Blir vi verkligen irrationella och spontana bara för att vi befinner oss i stora grupper?

Av: John Airaksinen

1986: Publiken i Moskva njuter stillsamt av pianokonserten tillsammans.

I arbetet med 100-känslor har jag märkt att jag har en tendens att bara leta efter starka, dramatiska känslouttryck. Den del av känslolivet som uttrycks lite mer subtilt, till exempel välbehag, stillsam njutning, melankoli och förnöjelse har kommit i skymundan. Titta på känslorna som publiken uttrycker i detta klipp. En man fäller en stillsam tår (1.31 in i klippet). Några kvinnor lutar sig sömnigt på armbågarna. Pianospelet är lugnt och de flesta i publiken sitter blickstilla och lyssnar koncentrerat. 

Det skrivs spaltmeter i medierna om hur stress påverkar kroppen negativt. Det är lätt att glömma att kroppen också har ett lugn-och-ro-system som sänker blodtycket och gör oss koncentrerade. Oxytocin är ett hormon som utsöndras i hjärnan när vi upplever välbehag. Må-bra-hormonet kan utlösas av vila, kroppskontakt, sexuell aktivitet, beröring, massage och när man känner sig förstådd och bekräftad. Oxytocin kan också utsöndras när vi känner gemenskap och lyssnar på musik. Kanske är det just detta som sker med publiken i klippet?

I början av hösten var jag på en kort presentation där Kerstin Uvnäs Moberg, professor i fysiologi, berättade om sin nya bok Lugn och beröring – oxytocinets läkande verkan i kroppen. Uvnäs Moberg förklarade att vi själva kan stimulera det livsviktiga hormonet. Efter föreläsningen började jag uppmärksamma hur mycket de små njutningarna i min vardag betyder för mitt välmående. Långa varma duschar, sällskap och fin musik kan verkligen förvandla en dag från outhärdlig till trivsam. 

Av: Linda Backman

2009: Lillebror får också vara med och leka.

Det här korta klippet, som setts av blygsamma sju tittare, kan verka oansenligt, men för mig som psykologstudent och känslospanare är det en intressant situation som utspelar sig. Det jag ser är att pojken plockar upp en leksak till sin yngre kamrat med syftet att få dela den härliga känslan han får av sin egen lek. Den här förmågan som han ger prov på, att vilja dela känslor med andra människor, är en grundläggande bit av barnets psykologiska utveckling. Det kallas inom psykologin för intersubjektivitet och räknas vara en del av det stora forskningsfältet anknytningsteori. 

Intersubjektivitet kallas alltså det som händer när vi, både barn och vuxna, vill dela en intention, känsla eller upplevelse med en annan människa. Begreppet är omtvistat, men många psykologer anser att förmågan att vilja dela känsloupplevelser är själva grunden för empati. Den kände psykoanalytikern och psykologen Daniel N Stern menar att viljan att dela känslor är en grundläggande drivkraft framåt för det växande barnet. Det gäller inte bara för barn givetvis – om jag tar en titt på mina vänners statusuppdateringar på Facebook (“Hittade en råtta i toaletten! Uhä”, “Hade världens härligaste dag med bullbak och barn”, “Mot Paris! Härligt!”) verkar inte glädjen att dela känslor och upplevelser vara något som minskar med åldern. 

Av: Linda Backman

2006: Ritualen inför matchen gör spelarna beredda på fight.

Det nyzeeländska rugbylaget All Blacks utför en traditionell maoridans innan sina matcher – ett intressant exempel på hur man medvetet kan väcka känslor som är hjälpsamma i situationen. Jag kan tänka mig att spelarna känner en massa kamplust och gemenskap efter att ha dansat och vrålat med en sådan övertygelse! Missa inte ansiktsuttrycket på spelaren som dyker upp efter en minut och 20 sekunder… 

Jag använder mig själv av ett liknande knep – men i mindre dramatisk form. Inför alla viktiga möten jag ska på lyssnar jag på “Jesus Walks” med Kanye West – vilket hos mig väcker en självsäkerhet som är rätt bra att ha i mötet. Man får dock passa sig att inte leva sig in i Kanye West för mycket, då övergår självsäkerheten lätt i hybris…

Psykologen Oskar Henrikson kommenterar klippet:

Ringer det en klocka om jag säger Pavlov? Den ryske forskaren lät hundar lyssna på ett ringande ljud samtidigt som de skulle få mat. Efter en stund associerade hundarna ljudet med att det var dags att äta och de började salivera så fort de hörde ljudet. Processen kallas betingning och funkar även för oss människor. Vi kan betinga vår säng med sömn genom att bara sova där, ett skrivbord med arbete genom att bara jobba där eller sång och dans genom att bara använda det i vissa situationer. Som när det är dags att gå på möte eller spela rugby.

Nu är det dags för er, John och Linda, att betinga något nytt! Välj en känsla som ni skrivit om och fundera ut ett sätt träna in en association till den. Ibland tar det lite tid, så ge det åtminstone en vecka eller två. Så får vi se om det fastnar!

Tack till Sergeij Kotliar som tipsade om klippet via Aardvark!

Av: John Airaksinen