Vad säger våra erfarenheter egentligen om hur saker faktiskt är? Att en händelse är lätt för dig att minnas säger väldigt lite om hur vanlig denna händelse faktiskt är. Psykologiskforskning lär oss se skillnaden på statistik och egna erfarenheter.

I decembernumret av tidningen Wired hittar du en lista över dödsorsker i USA och sannolikheten är att drabbas av dessa. Här är några av sakerna på listan:

1. Drunkna: 1 på 83 650
2. Kvävas av en matbit: 1 på 96 300
3. Skottlossning: 1 på 4 101 000
4. Hajattack: 1 på 251 800 000
5. Fall från lekställning 1 på 299 400 000

Denna lista fick mig att tänka på tillgänglighets heuristiken, ett fenomen framtaget av Daniel Kahnemann och Amos Tversky. Detta innebär att vi överskattar förekomsten av att saker bara för att de är bekanta för oss, mer tillgängligt helt enkelt. Att antalet sålda flygbiljetter minskade drastiskt efter elfte september 2001 kan delvis ses som en konsekvens av tillgänglighets heuristiken. Helt plötsligt hade ju alla en tydlig bild av hur en flygkapning ser ut, en händelse som troligtvis få hade en bild av innan terrorattacken.

Det är samma princip som får oss att oroa oss för ormattacker, hajar och att bli skjutna (kanske främst i USA). I själva verket borde vi ju vara oroliga för chips, begränsade öppet tider på gym och matlagningsgrädde. Skillnaderna mellan dessa två är att orsakerna i den första meningen är bra mycket mer tillgängliga för oss än de i den andra meningen. Det är som sagt denna tillgänglighet som får oss att överskatta hur sannolikt det är att vi ska drabbas av vissa olyckor.

I kapitel fem i boken Freakonomics undrar författarna vart du helst skulle vilja att ditt barn lekte: Hos en familj med swimmingpool eller hos en familj med ett vapen i huset? För de flesta är det nog lättare att komma att tänka på artiklar om vapenrelaterade dödsfall än på artiklar om swimmingpools som dödar barn. Av denna anledning så säger de flesta tillfrågade att de hellre skulle ha sitt barn hos en familj med pool än hos en med ett vapen. Undersöker man statistiken för hur många dödsfall dessa är ansvariga för under ett år ser vi att sanningen är en annan.

Ungefär 550 barn under 10 år drunknar varje år i en pool i USA (1 på 11 000)
Ungefär 175 barn blir skjutna i USA varje år (1 på mer än en miljon)

Nej jag menar inte att vapen “inte är så farligt” och nej jag vill inte förbjuda swimmingpools. Däremot vill jag uppmuntra er alla att fundera på vilka av era antaganden som är baserad på faktiska siffror och vilka som är baserade på egna erfarenheter och saker ni läst om.

För många inklusive mig själv så har boken Freakonomics varit en inkörsport till tyngre populärvetenskap. Under mitt sommaruppehåll återupptäckte jag världens bästa serie, The Wire, vilket lett till att jag även återupptäckt just Freakonomics.

Min favorit del av boken handlar om Steve Levitts forskning på kriminella gäng i Chicago. I sitt TED-talk från 2004 presenterar han de största fynden från denna forskning. Det krävs inte många avsnitt av The Wire för att förstå att livet i ett kriminellt gäng är tufft. Det Levitt gör i Freakonomics och i föreläsningen här nedan är att leverera lite “hard facts” om vad han kallar för crack economies. Några exempel på sådana fakta är bland annat att en vanlig fotsoldat i ett gäng tjänar mindre än minimumlön. Samtidigt är sannolikheten för att han eller hon ska omkomma inom ett år extremt mycket högre än för en amerikansk soldat i Irak (7% jämfört med 0,5% för de senare).

Freakonomics berör inte bara beteendeekonomisk forskning men jag tycks mig se ett genomgående tema i boken, ett tema som är en av hörnstenarna i beteendeekonomi som forskningsmetod: att undersöka och testa allt. I sommar har vi varit i San Francisco med vårt systerbolag Hoa’s Tool Shop där vi bland annat närvarande på en konferens i beteendeekonomi. Konferensen anordnades av min husgud Dan Ariely och under tre dagar fick vi lyssna på några av de vassaste knivarna du hittar i den beteendeekonomiska lådan. Jag tänkte skriva utförligare om konferensen inom en snar framtid men värt att nämna redan nu är beteendeekonomernas sätt att ta sig an problem. Dessa forskare fullkomligt spottar ur sig experiment! Har de en tanke om nått så försöker de så snabbt som möjligt att designa ett experiment för att se om det finns någon sanning i deras antagande. Detta leder till att beteendeekonomerna står för några av de konstigaste och mest fascinerande experimenten som finns där ute. Många av dessa hittar du i Dans böcker Predictably Irrational och The Upside of Irrationality. Visst kan de ibland vara lite väl snabba på att dra stora slutsatser av sin forskning men till skillnad från många andra så går de alltid från verklighet till teori och inte tvärtom.

Ett intressant exempel ur Freakonomics är hur Steve Levitt ifrågasätter att den kraftiga sänkningen av brott i New York under 90-talet skulle vara ett resultat av borgmästaren Gullianis hårdare tag mot kriminella. Levitt menar istället att denna sänkning lika gärna kunde tillskrivas det faktum att aborter blivit lagliga i staten under 1970-talet. Denna legalisering kan enligt Levitt ha inneburit att många av de barn som skulle växt upp till att bli kriminella aldrig föddes. En ganska kontroversiell åsikt men nog så viktig för att visa en av de mest centrala sakerna i forskning: korrelation är inte samma sak som kausalitet. Även om beteendeekonomerna gillar att dra slutsatser från sin forskning så är de sällan sena på att lyfta fram just detta faktum.

Bild: Klassisk scen ur The Wire där D’Angelo försäker lära Bodie och Wallace hur man spelar schack.

Färre än 30 personer i Sverige har dött till följd av den nya influensan. 1000-2000 personer dör varje år i vanlig säsongsinfluensa. Varför känns den nya influensan då så farlig? En av förklaringarna heter kognitiv tillgänglighet – bilden av dödsfall i sjukdomen ligger nära i tanken.

Ständigt i vår vardag fattar vi beslut utan att ha tillräckligt med information att gå på. Oftast anser vi oss följa vår magkänsla, vår intuition, eller kanske vad hjärtat säger oss. Helt säkra på att vi har agerat rätt kan vi aldrig vara, men förmågan att kunna göra snabba bedömningar i brist på fullständiga fakta eller i pressade situationer gör att vi kan besvara frågor som ”är det värt det?” eller ”ska jag slå till?” och undvika att bli handlingsförlamade. Oftast räcker detta för att vi ska uppleva att vi når fram till ett rationellt beslut, men i verkligheten har det dock snarare visat sig handla om gissningar som utgår från ett par förenklande principer i vårt mänskliga tänkande.

Idén om att vardagliga övervägande sällan styrs av varken vägrundande beräkningar eller irrationalitet revolutionerade den akademiska världen när forskarna Amos Tversky och Daniel Kahneman äntrade scenen i slutet på 1960-talet. Genom sina många experiment visade de på att människan inte bara var dålig på att komma fram till sina lösningar, det fanns även vissa gemensamma aspekter som tycktes styra över hur vi fattar våra beslut.

En sådan princip, eller heuristik som det också kallas, är kognitiv tillgänglighet – hur pass åtkomligt ett utfall är för en individ rent tankemässigt. Grundregeln är att när resultatet av något, en hypotes eller önskan, är närmare till hands i tanken skattar man sannolikheten för att den kommer att inträffa högre. Exempelvis visade Larry Gregory, Robert Cialdini och Kathleen Carpenter att om deltagarna i ett experiment fick föreställa sig att vinna en tävling så ökade deras tro på att detta faktiskt skulle hända i verkligheten. På samma sätt påverkade denna princip även deltagarnas vilja att bete sig på ett visst sätt: om en grupp fick fantisera kring att njuta av kabelteve blev de också mer benägna att teckna ett abonnemang med leverantören än den grupp som enbart fick reklam.

Med andra ord påverkas vår bedömning av resultatet för en viss handling genom vår förmåga att inbilla oss det i tanken.

Detta är naturligtvis en av mekanismerna i idrottspsykologernas favoritknep: mentala målbilder. Genom att föreställa sig vinsten ökar idrottaren sin tilltro till att det kommer att hända. Vilket i sin tur ökar den faktiska sannolikheten att det inträffar.

På samma sätt har det inom terapeuisk behandling visat sig att denna princip kan minska återfallsrisken hos personer med alkoholberoende, eller att reducera sannolikheten för att en patient kommer avsluta sin terapi i förtid. Genom att tydligt formulera mål och värderad riktning, vad klienten anser vara viktigt i livet, gör man det lätt för klienten att föreställa sig vad man strävar mot.

Kan då kognitiv tillgänglighet även påverka vår uppfattning om sannolikheten att drabbas av en sjukdom eller olycka? Steven Sherman, Robert Cialdini, Donna Schwartzman och Kim Reynolds gjorde en studie för att ta reda på svaret. I studien fick deltagarna, studenter på Arizona State University, information om att en sjukdom höll på att sprida sig bland studenterna på campusområdet. I en av grupperna gavs detaljerad fakta om de vanligaste symptomen och hur man påverkades, något som gjorde det lätt att föreställa sig hur det skulle kunna vara att faktiskt ha sjukdomen. I den andra gruppen fick deltagarna enbart en vag uppfattning om vad det handlade om. Resultatet visade att de individer som hade det lättare att föreställa sig sjukdomen skattade sannolikheten att de skulle drabbas som högre.

Med andra ord tycks det vara så att ju mer åtkomlig bilden var av att själv ligga hemma med de symptom som kännetecknade sjukdomen, desto troligare uppfattades det som att det faktiskt skulle hända. Detta trots att det enda som skiljde de två grupperna åt var hur pass väl förankrad bilden av symtomen var i deras tankar – inte information om hur smittsam den var.

Hur påverkar det här oss i vår vardag? Ett tydligt exempel är fallet med den nya influensan (även känd som svininfluensan) som fått ett extremt stort medieutrymme. Vi har läst skildringar av hur unga människor hamnat i respirator – bilder som etsar sig fast – och därmed är kognitivt tillgängliga.

Hittills har färre än 30 personer i Sverige avlidit i den nya influensan, i jämförelse med den vanliga säsongsinfluensan som brukar rendera i 1000-2000 dödsfall årligen. Ändå bedömmer nog de flesta av oss att sannolikheten att drabbas av den nya influensan är större, vilket skulle kunna vara en konsekvens av att den tanken är mer tillgänglig.

Avslutningsvis ett tankeexperiment: Tänk dig att du är förälder till en åttaårig dotter. Dottern har två kompisar – en vars föräldrar har vapen i huset och en annan som bor i ett hus med swimmingpool. Vilken känner du är instinktivt vore den tryggaste miljön för barnet?

Om du valde huset med swimmingpoolen är du inte ensam.

Text: Alexander Rozental
Alexander är psykologkandidat på termin 8 vid Linköpings Universitet, och bloggar på Psykologstudent.se.

Akademiska källor:
Gregory, W. L., Cialdini, R. B., & Carpenter, K. M. (1982). Self-relevant scenarios as mediators of likelihood estimates and compliance: does imagining make it so? Journal of personality and social psychology, 43(1), 89-99.
Kahneman, D., Slovic, P., & Tversky, A. (1982). Judgement under uncertainty: heuristics and biases. Cambridge: Cambridge university press.
Sherman, S. J., Cialdini, R. B., Schwartzman, D. F., & Reynolds, K. D. (2002). Imagining can heighten or lower the perceived likelihood of contracting a disease: the mediating effect of ease of imagery. In Gilovich, T., Griffin, D., & Kahneman, D. (Ed), Heuristics and biases – the psychology of intuitive judgement. Cambridge: Cambridge university press.