Galna genier, oförklarliga aha-upplevelser och vilt skapande barn. Myterna om kreativitet är många, men ligger det egentligen någon sanning i våra föreställningar? Beväpnade med den allra senaste forskningen, en neurolog, en psykolog som doktorerat på kreativitet och en psykologiprofessor går mytspräckarna John Airaksinen och Jenny Rickardson korståg. Följ med genom de första fem myterna.

1. Kreativitet är en magisk förmåga som bara vissa människor har
Stämmer inte.

En av kristendomens mest inflytelserika kyrkofäder, Augustinus, slog på 300-talet efter Kristus fast att allt skapande utgår från Gud – och att det endast är ett fåtal människor som väljs ut att få inspiration direkt från himlen. På 1700-talet fick den tyske filosofen Immanuel Kant genomslag för sin idé att ett geni endast kan kännas igen av ett annat geni. Föreställningen om kreatören som skild från vanliga människor lever kvar än idag – men det ligger inte särskilt mycket sanning i den.

– Alla kreativa idéer platsar inte på museum, och alla människor är inte utrustade med en stor talang. Men alla människor tänker kreativt, säger den amerikanske neurologen och kreativitetsforskaren Richard Caselli.
Han har studerat de neurobiologiska komponenter som kreativt beteende vilar på – och kommit fram till att samma uppsättning finns både hos dem som genererar väldigt många nya bra idéer och hos dem som genererar få eller dåliga. Det finns alltså ingen specifik kreativitetsgen som bara vissa människor har. Det är snarare fyra delar som man kan ha olika goda biologiska förutsättningar för – men som också går att påverka:

1. Motivation – hur belöningssystemet är utformat i hjärnan. Vissa människor motiveras mer av att undvika obehag och smärta – andra mer av jakten på belöningar och nya upplevelser.
2. Perception – förmågan att skapa mentala bilder och visualisera en idé kontrolleras bland annat av samma delar av hjärnan som sköter synintryck.
3. Handling – att förvandla en vision till en genomförbar idé kräver strategisk förmåga – vilket bland annat avgörs av arbetsminnet.
4. Temperament – experiment har visat att människor skiljer sig åt vad det gäller förmågan att hålla uppe aktivitet i belöningscentrum i hjärnan när stimulansen utifrån är låg. Vissa är alltså bättre lämpade för att ihärdigt arbeta mot att realisera en vision trots avsaknad av belöningar eller ens tecken på att man är på rätt väg.

Lennart Sjöberg, professor i psykologi vid Handelshögskolan, har ägnat en stor del av sin forskargärning åt personlighetspsykologi. Han har sett tydliga samband mellan den mätbara personlighetsdimensionen ”öppenhet för förändringar” och kreativ förmåga – men även han poängterar att det är något som går att öva upp.
– Det finns en hel massa forskning som visar att alla kan bli mer kreativa, säger han.

Lennart Sjöberg får medhåll av Eva Hoff, psykolog och forskare vid psykologiska institutionen vid Lunds universitet.
– Vi är alla kreativa, men mängden och kvaliteten varierar från person till person. Alla kan potentiellt utveckla sin kreativitet om de utsätts för rätt miljöpåverkan, men vi har olika förutsättningar för talang inom olika områden. Någon kan vara mycket kreativ inom matematiken eller språkligt, men mindre kreativ när det kommer till att skapa bilder eller röra sin kropp, säger hon.

2. Den gudomliga inspirationen slår till oförklarligt
Stämmer inte

Visst händer det att lösningen på ett problem eller en genialisk idé till ett konstverk dyker upp plötsligt och oväntat – men enligt Richard Caselli är det knappast oförklarligt.
– Lyckan ler mot det förberedda sinnet, säger han.

Caselli menar att ju mer information man bearbetat i förväg desto större chans är det att insikten slår till.
Psykologer har ägnat mycket tid åt att studera det mentala tillstånd då man känner sig mest kreativ och inspirerad, då tiden står stilla och det man ägnar sig åt har ens fulla uppmärksamhet. Begreppet flow myntades av den amerikanske psykologiprofessorn Mihály Csíkszentmihályi redan på 1970-talet – och sedan dess har forskarna blivit allt bättre på att förstå mekanismerna som utlöser tillståndet. Flow uppstår inte slumpmässigt utan påverkas bland annat av om det finns en balans mellan utmaningen i uppgiften och ens egen färdighetsnivå. När man studerat hjärnans aktivitet vid flowtillstånd har man sett att personer som ofta är i flow är bättre än andra på att minska aktiviteten på alla kanaler som inte behövs just för uppgiften de koncentrerar sig på. Det är därför inte helt förvånande att det finns studier som visar att personer som ägnar sig åt uppmärksamhetsträning som meditation eller mentalt krävande kampsporter har lättare att hamna i flow än andra.

3. Stora idéer kokas ihop av ett ensamt geni
Stämmer inte

Det händer att ett att en enskild individ kommer med en genialisk lösning, men i regel finns faktiskt en hel stab av människor bakom banbrytande innovationer. Grupper med oliktänkande människor där idéer tas emot med uppmuntran – även om de inte verkar vara så bra vid första anblicken – är snarare forskningens svar på vad som gynnar nytänkande.
– Stora skapelser bygger oftast på kunskaper som har samlats ihop under årtusenden. Inte ens Albert Einstein skulle kunna komma på hur man bygger ett flygplan om han blev nedsläppt på en öde ö. Han skulle ha tur om han lyckades få upp eld, säger Richard Caselli.
Förutom de fyra neurobiologiska komponenterna tar därför Richard Caselli också in den sociala kontexten som en faktor som påverkar kreativt beteende. Inom många discipliner är det omgivningens subjektiva uppfattning som avgör vilka kreativa verk som är ”användbara”.
– Emily Dickinson eller Vincent van Gogh bedömdes inte som kreativa av sin samtid, men har omvärderats som stora genier i efterhand. Deras egna tider var inte mogna att bedöma dem som kreativa, säger Eva Hoff.

4. Att stjäla idéer är inte kreativt
Stämmer inte

Picasso sade en gång att dåliga konstnärer imiterar – de stora stjäl. Han menade dessutom att man som konstnär, även om man försöker, aldrig helt och hållet kan kopiera en annans verk.
– Att ta en idé från ett sammanhang till ett annat är ett utmärkt exempel på kreativitet, säger Lennart Sjöberg.
Han berättar att användandet av analogier är en välutforskad metod för kreativ problemlösning – att försöka hitta en lösning genom att se hur liknande problem, kanske inom ett helt annat område, lösts tidigare. Det är nog få som inte skulle hålla med om att den schweiziska ingenjören George de Mestral gjorde en kreativ insats när han insåg att egenskaperna hos växten kardborre kunde tas tillvara för att fästa saker – och uppfann kardborrbandet. Eller att musikaler som Grease eller West side story inte skulle vara kreativa för att de stulit idén om ungdomskärlek över gruppgränserna från Shakespeares drama Romeo och Julia.

5. Barn är oerhört kreativa tills vuxenvärlden gör dem konventionella
Både ja och nej

Barn har vissa kreativa fördelar: de lär sig snabbare än vuxna, de är mer spontana och tänker mer associativt. Men dessa förmågor är bara en liten del av att vara kreativ.
– Jag tycker att det är lite tramsigt att vi säger att barn är kreativa bara för att de har gjort något konstigt, säger Eva Hoff.
– Många barn som fantiserar är kreativa, men inte alla. Uppfinner de en låtsaskompis som ser ut och gör samma som de själva så är inte det särskilt kreativt. Jämför med någon som har en fantasivän som är en grön drake som kan vara både stor och liten och som flyger runt i världen och helar människor.

Om man går tillbaka till definitionen av kreativitet som något nytt och användbart så ökar möjligheterna med större erfarenhet.
– Kunskap är nödvändigt för att kunna vara kreativ, säger Hoff. Ett barn som är kreativt inom matematiken är orimligt, däremot kan ju ett barn vara expert på till exempel tv-spel och där finna nya och smarta lösningar som vuxna aldrig skulle komma på.

När barn blir större berättar de mindre om sina fantasier för omvärlden, något som kan misstas för minskad kreativitet
– Från tioårsåldern censurerar barn sig själva i större utsträckning för att andra inte ska tycka att de är konstiga, men det betyder inte att de är mindre kreativa, säger Eva Hoff.

Den inflytelserika ryska utvecklingspsykologen Lev Vygotsky menade dock att det går en viktig skiljelinje i mellanstadieåldern. Vissa av oss låter då det logiska tänkandet konkurrera ut det mer fria och associativa tänkande som vi förknippar med kreativitet. Eva Hoff förklarar:
– Vi kan tänka oss att hälften av oss stannar inom vissa områden någon gång under mellanstadiet. Man slutar utforska eller försöka hitta nya sätt att rita på när det blir dåligt och fortsätter rita på samma sätt som man gjorde när man var tio år. Medan den andra halvan av befolkningen fortsätter utveckla flexibilitet och associationsförmåga – och hos dem får intelligens och kreativitet möjlighet att interagera.

Text: John Airaksinen & Jenny Rickardson
Illustration: Graham Samuels
Den här texten publicerades ursprungligen i Modern Psykologi nr 1 2010
Del 2 kommer snart!

“Vara uppe till sju?” “Men då ska man ju sova!”

Att gå femtio timmar egenterapi ingår i Psykologprogrammet. Idag försökte jag förklara för min rara psykolog vad som håller mig vaken och lycklig hela nätterna på helgerna. Förra helgen och även denna präglades av megafest och jag ville förmedla det till min frågande terapeut.  Jag började med att försöka förklara… “jag är medveten om att din generation inte fattar elektronisk musik”…hm…”eller jag menar, det finns grejer som är sjukt njutningsfulla med det och jag förstår att du inte förstår men det är lite som att tiden stannar och man…eh har så roligt och man eh tiden finns inte och eh”. Fail.

Jag älskar techno + fest. Jag älskar kruthuset och Berlin. Detta gör mig långt ifrån unik, jag är lyckligt medveten om att många känner som jag inför visselpipor, bjällror, rytmiska pump, skramlande lastbilar och upp-pitchade gosskörer. Tänkte ändå ägna en stund åt att utforska varför jag njuter, och vad det förmodligen är som händer i min hjärna när det känns så där som en total BLISS

Stefan Klein är författare och journalist. I sin bok “Lyckoformeln” ger han sig på det mäktiga uppdraget att försöka sammanfatta vad vetenskapen kan lära oss om lycka. I ett kapitel kommer han in på flowtillstånd.

Hjärnan står inte ut med sysslolöshet. Bekymmer brer  särskilt ut sig i hjärnan när man saknar något att aktivera den med. Det upptäckte forskaren och psykologen Mihaly Csikszentmihalyi när han undersökte vad som får människor att hamna i det eftertraktade flowtillståndet.

Han märkte att människor gärna förskönar sin fritid. I själva verket mådde som bäst när de arbetade intensivt. Under arbetstid angav fabriksarbetare dubbelt så ofta som på fritiden att de mådde bra. För tjänstemän och chefer var siffran givetvis ännu högre. Detta beror inte på att fabriksarbete/arbete nödvändigtvis är bättre för människans lycka, utan för att merparten av tiden på arbetet kräver att man sysselsätter sig. Många använder inte sin fritid på samma sätt. (Det gör mig förresten sur att tänka på det, för det håller kvar människor i tron om att det är enda sättet att må bra, att arbeta bort sitt liv, alltså)

Det är svårt att viljemässigt fokusera sin uppmärksamhet på något. På technofest finns så mycket stiumuli att min hjärna aldrig hinner tråkas ut.  Musiken dånar, det är rökigt och mörkt och blinkande lampor och dansande kroppar. Kanske är det all stimulans som gör mig lycklig. Vad är det då som händer i hjärnan när vi ägnar oss åt krävande, till synes meningslösa men njutningsfulla aktiviteter?

Jo, det handlar enligt Klein om “Flow-hemligheten” (vi har skrivit om det i Tidningen Konstnären och här och här på Fabriken) Att ägna sig åt en uppgift eller aktivitet intensivt ger oss ett lyckorus. Uppmärksamheten går förlorad både när vi har för mycket och för lite att göra. Människor har svårt att stå ut med leda. Nu blir det lite krångligt, men jag ska försöka förklara vad uppmärksamhet och med lycka och flow att göra

Man tror att flow, bliss  och uppspelta känslor har med signalsubstansen dopamin och dess roll i uppmärksamheten att göra. För att kunna koncentrera sig behöver man använda arbetsminnet som till viss del kan lokaliseras i pannloben. Dopamin påverkar pannlobens aktivitet. För att koncentrera sig och uppmärksamma något krävs dopamin. Dopamin utsöndras delvis för att vi ska kunna skilja ut information, alltså uppmärksamma det väsentliga och ignorera övrigt. Och som de flesta vet är dopmin också psykets egen älskling. Det gör oss snabbtänkta och kreativa. Hjärnan gör lättare associationer och bearbetar information snabbare.

Sammanfattningsvis: När jag känner att tiden stannar när jag dansar, då är jag i själva inte alls i trans, som många tror, utan snarare extremt uppmärksam. Och uppmärksamheten i sig gör att ännu mer dopamin frigörs. Det här förklarar kanske varför det ofta känns som att det blåser igenom min hjärna när jag är på riktigt riktigt smörig technofest. Man behöver inte alls arbeta för att känna lust och flow. Det räcker att utmana hjärnan med något du väljer. Eller som Klein skriver: Vi kan inte ge upp vår strävan efter belöning. Systemet är alltför mäktigt. Men vi kan välja var och i vilken form vi ska söka och till sist finna belöningen.

1981: En nästan 30 år gammal inspelning av Stevie Nicks väcker känslor än idag.

Fleetwood Mac-sångerskan Stevie Nicks blev fångad på film när hon sjunger samtidigt som hon blir sminkad inför en konsert. Det är något med det här klippet som gör att det fortfarande väcker väldigt mycket känslor. I kommentarerna på Youtube kan man läsa saker som “Stevie Nicks fångar min själ”, “jag har sett det här klippet 100 gånger nu” och “jag har älskat Stevie i 25 år, men aldrig sett något liknande”. Det jag fastnar för är att hon verkar vara helt inne i sin sång och njuta fullständigt trots att publiken bara utgörs av några kollegor.

Psykologen Oskar Henrikson kommenterar klippet

Upplevelser är subjektiva. Det är fullt möjligt att bli lugn av ett fullspäckat schema och stressad av en spa-helg. Den största njutningen behöver därför inte komma där man tror, om man nu föreställt sig att det ska vara vid ögonblicket man säger ja framme vid altaret, när ens barn föds eller när man sjunger inför tusentals människor. Nej, det kan lika gärna vara när man säger ja till en TV-kväll, när man ser sitt barn kladda med maten eller när man sjunger för sig själv. Det viktiga för att uppnå total njutning, eller flow, är att vara fullständigt koncentrerad på det du gör. 

Av: John Airaksinen

2009: Domare i talangtävling smittas av barnens totala fokus.

Jag är blir fullkomligt förtrollad av de två bedårande minigymnasterna Jurij, 7 år, och Katarina, 6 år. I den TV-sända talangjakten Ukraine’s Got Talent framför de en en akrobatisk balettrutin inför de mållösa domarna. Domaren med blå skjorta ser extra begeistrad ut över barnens föreställning. Jag hittade inget klipp med svenska undertexter, men en verbal förklaring av domarens ansiktsuttryck kanske är överflödig. I hans ansikte går det att se en brett spektrum av positiva känslor; förbluffning, beundran, betagenhet och totalt fokus – det ser ut som att han är i flow! De starka känslorna tvingade domaren att omvärdera barnens bidrag i talangtävlingen. Han hade uppenbarligen inte väntat sig att bli blåst av stolen. 

Jag tror att det är just det här överraskningsmomentet som gör att jag blir så fascinerad av talangjakter och idoluttagningar. Det är svårt att inte bli betagen det hasar in någon trött, ostylad tonåring på idolaudition och sjunger byxorna av domarna. 

Psykologen Oskar Henrikson kommenterar klippet

Känslor smittar. Det har vi redan konstaterat. Den Ukrainska domaren med blå skjorta verkar ha smittats av en upplevelse av starkt fokus, eller flow, som det ibland kallas. Han är nästan lika koncentrerad som barnen på varje liten rörelse de ska göra. Flow brukar uppstå när man är fullständigt uppslukad av någonting, när ens egen förmåga stämmer väl överens med uppgiftens krav och när det inte finns utrymme för tankar på något annat än uppgiften. Något som verkar stämma bra för de skickliga barnen. Kanske är det deras flow som gör domaren tal- och tanklös?

Av: Linda Backman

Hur vet man när en färdighet verkligen bemästrats? Kan man mäta att en person verkligen tillägnat sig nya kunskaper? Dessa var en del av de frågor som diskuterades igår när SWABA, Swedish Associaton för Behavioral Association, höll sitt höstmöte med temat ”Evidensbaserad pedagogik”.

Kommer du ihåg att vid något tillfälle under din skolgång, började matematik upplevas som något svårt och besvärande? Förespråkarna för ”Precision teaching” menar att det beror på att inlärning av t.ex. matematik ofta sker på fel sätt. I skolan bygger man ena icke-flytande färdigheten på den andra. Till sist faller hela olovliga bygget. Elever behöver helt enkelt få flyt i sina beteenden, innan de är redo att gå vidare till nästa steg.

Vad menas då med flyt? Sista föreläsaren ut under SWABA:s höstmöte, Martin Hassler Hallstedt, psykolog och forskare, pratade om att ett beteende har flyt när det utförs med både precision och fart – något som medför flera fördelar. Om ett beteende flyter, blir det lättare att komma ihåg, att applicera på nya sätt och i nya situationer samt att det inte lika lätt försvinner ur ens repertoar av beteenden. Att vara flytande är helt enkelt att få till det, på ett enkelt sätt. När elever blir flytande i de mest grundläggande färdigheterna, frigörs uppmärksamhet till kreativitet och problemlösning. Bums, blir undervisning både värdefull och kul! Okej, det krävs ofta ansträngning och tonvis av repetition innan dess.

Hur mäter man flyt i en färdighet? Ett beteende som kan upprepas väljs, t.ex. att lösa additionsuppgifter. Sedan räknar man hur många gånger eleven kan utföra beteendet under en bestämd tid. Forskningen inom området har tagit fram definitioner på vad som kan betraktas som flyt i flera olika beteenden. Kan du läsa 180 till 200 tecken per minut? Kan du på samma tid svara på 70-110 enkla multiplikationsproblem? Då har du flyt i dessa färdigheter (Binder et al, 2002). När en elev inte når uppsatta mål, så vet läraren att det är dags att ge nya instruktioner. Först när eleven fått flyt i färdigheten, är det dags att gå till mer avancerade uppgifter. Om man redan innan viss precision och fart uppnåtts, hastar vidare till nästa avsnitt, gör man eleven en synnerlig otjänst. Risken finns att självförtroendet och motivationen på sikt sjunker, liksom chansen att faktiskt kunna använda sig av den halvdant förvärvade färdigheten.

Tänk om skolan kunde uppgradera till läroplaner som faktiskt hjälper elever till flyt i beteenden. Det har nyligen konstaterats att det går utför för svenska elevers matematikkunskaper. Skolinspektionen har sagt att ensamhet i undervisningen är ett nyckelord i förklaringen, inte lågt satta mål. Mål, menar jag, blir vettiga först när de kan utvärderas, något som förutsätter att de är individuellt anpassade och mätbara. Flow i undervisningen är framtidens skola!

Text: Rebecca Andersson

Statisterna skakar av vinterköld. De har stått stilla i flera timmar på den leriga ängen. Men Aida Chehrehgosha fryser inte. Hon springer fram och tillbaka, skriker instruktioner i en megafon och skrattar stundom hysteriskt. Den tjocka vinterjackan har hon tagit av sig.

Det finns en föreställning om att konstnärligt flow är nödvändigt för att skapa konst. Men flow påverkar inte bara konstnären som upplever det, utan även människorna omkring. Linda Backman följde med konstnären och fotografen Aida Chehrehgosha under en intensiv plåtningsdag och fick se vad som kan hända när konstnärligt flow bryter ut.

Klockan sju på morgonen kör Aida Chehrehgosha under tystnad till platsen för dagens plåtning. Idag ska hon fotografera 200 statister, och hon är påtagligt nervös. Allt måste funka. Plåtningen är en del av Aidas slutprojekt på Konstfacks magisterutbildning och har krävt månader av minutiös planering.
När vi kommer till ängen vid Stora Skuggan utanför Stockholm är det iskallt. Den råa novemberkylan kryper in under dunjackan. Aida har tillverkat 200 masker föreställande sitt eget ansikte som de svartklädda statisterna ska bära på bilden.
Statisterna dyker snart upp vid horisonten. De kommer vandrade över den leriga ängen och ser ut att vara oroväckande få. Efter en stund står det klart att det bara är 50 statister som dykt upp. Aida ser apatisk ut, kisar med ögonen och hennes röst mörknar. Hon ser sig omkring med ett plågat uttryck i ansiktet. När jag hör efter hur hon mår illustrerar hon sin känsla genom att härma hjärtljudet på en EKG hos någon som avlider.
– Pip, pip ,pip. Piiiiiip… kvider Aida med tom blick.

En tid efter plåtningen träffas vi över en fika.
– Maskplåtningen, ja just det, säger Aida och suckar.
– All stress och press påverkade mig. Jag hamnade i någon typ av chocktillstånd och bara flöt med. Jag kände jag mig liten, värdelös och jävligt oproffsig. Misslyckad så in i helvete. Att jag dragit ihop allt det här och så kan jag inte hantera det. Så tänkte jag.

När fotograferingen börjat rör sig Aida som i trans. Hon springer fram och tillbaka mellan statisterna och kameran och pekar och ropar. Några av statisterna fryser så att de skakar, andra ser obekymrade ut. Statisterna säger att de inte förstår hennes instruktioner. Aida skrattar till då och då.
– Det här är inte bra, det här är inte bra, upprepar hon för sig själv.

– Man hör nästan pulsen i örat berättar Aida senare på caféet. Det är så mycket här och nu att jag varken hör eller ser någonting. Jag visste att folk försökte prata med mig men jag hörde bara ett ord i taget, ordet som de sagt innan var redan glömt

Aidas man, Christian Haag (som också arbetar som fotograf) står bredvid och assisterar. Han gör tappra försök att kommunicera med Aida men utan resultat. Efter fotograferingen berättar Christian att det ofta blir sådär.
Aida sluter sig mot omvärlden på sina fotograferingar.
Sedan säger det klick, och hon är tillbaka.
Aida berättar.
– Det är ett negativt chocktillstånd. Som en blackout. Jag kan bara inte tänka i problemlösningstermer. Det finns inget bortom plåtningen. Det är inget roligt att hamna i det tillståndet. När jag hamnar i dåligt flow, som vid maskplåtningen stod jag bara där och insåg hur bortgjord jag är, hur misslyckad jag är.

Timmarna segar sig fram. Det är fortfarande lika kallt. Några glada statister har börjat leka ringlekar och kull. Andra står för sig själva och skakar. Några tålmodiga småflickor får låna ytterkläder av kameracrewet. Ingen klagar öppet men stämningen är tryckt. Aida klampar runt i kameratältet med bara en tunn kofta på sig.
Men snart händer någonting. Några timmar in i plåtningen börjar Aida känna självförtroende. Saker faller på plats och bra bilder dyker upp i kameralinsen.
– Man glider in i flow men det går jävligt snabbt. Först går det dåligt, dåligt, dåligt… Sen börjar det bli bättre… Sen ’schwuuup!’ när något utlöser det. Allt blir så rätt som jag vill att det ska vara. Man tror så mycket på sig själv och det gör att man levererar därefter. Det är ett lyckorus som gör alla bilder bra. Tiden går sjukt snabbt.

Aidas ögon lyser när hon dirigerar crewet och statisterna. Resultatet blir inte alls vad hon väntat sig, men kanske blir det något annat. Medarbetarna får order att tända eld på bengaliska eldar. Röken lägger sig tjock över statisterna och himlen mörknar. Statisterna får instruktioner om att slåss vilt. Ängen börjar likna det krigsfält som Aida föreställt sig. Stämningen höjs och statisterna poserar med inlevelse.
Aida minns:
– I flow tänker jag ”Asså den här bilden kommer att bli så jävla bra att det är helt sjukt”. Det är som ett pirr i magen. Det är ett extremt glädjerus. Jag glömmer att ställa skärpan, fixa ljuset och vill bara ha bilden. Plåta, plåta, plåta. Min man Chrille måste hjälpa mig med inställningarna då.

Efter åtta timmar på lerängen är plåtningen är äntligen över.
Det säger klick, och Aida kommer tillbaka till verkligheten. Jag är så stelfrusen att jag inte längre kan anteckna. Aida verkar helt utpumpad. Christian kramar Aida länge och hon snyftar högt. Statisterna lämnar Stora Skuggan med en chartrad buss.
De flesta var nöjda med sin dag och applåderade crewet på bussen hem. Men det var några som råkat illa ut. En ung flicka långt bort från kameran hade inte vågat röra sig ur sin position på hela dagen. Hon var iskall och mycket ledsen när kameracrewet skickade hem henne i en taxi. När Aida får höra om flickan brister hon i gråt.
– I det där negativa transtillståndet känner jag typ att hjärnan inte är där. Jag är värdelös. Så dålig att jag borde skjutas. När det gått så långt finns inget av mitt självförtroende kvar. Jag ÄR mina brister.

Vad handlar flow om för dig?
– Kanske har det bara med självförtroende att göra. Jag skulle kunna plåta bajs och göra det bra om jag trodde på det. Så fort jag inte tror på det går det dåligt.
Jag undrar om Aida tror att stor konst bara kan skapas i flow.
– Nej, det är bara en skabbig konstnärsmyt att det är ouppnåeligt att hamna i flow. Alla kan känna flow, oavsett vad man håller på med. Hur kan man annars springa maraton?

Aida berättar att hon ibland förstår att hennes bilder kommer att bli uppmärksammade och prisbelönade redan under själva plåtningen
– När jag ser något vansinnigt vackert. Bilderna som jag blev nominerad till ett pris för unga lovande fotografer för, då visste jag typ att jag skulle få priset när jag plåtade. Jag såg i sökaren att det här är så jävla bra, det finns inget jag vill ändra. Jag såg mig själv stå på prispallen. Men för mig är det väldigt sällan det händer, att jag gör det där sista penseldraget av genialitet.
Än så länge är inte Aida särskilt nöjd med bilderna hon tog den där iskalla dagen i Stora Skuggan.
– Nej, men när folk ser dem reagerar de med ”Wow!”. Jag kanske känner annorlunda när jag hört femtio ”wow” till men projektet är inte riktigt i mitt hjärta ännu. Det är först efteråt som jag fattat att jag var inne i ett flow den dagen. Om jag inte hade fått flow hade det inte blivit någonting alls.

Vad tänker du i efterhand om statisternas situation?
– Jag skäms. För hur man än vrider och vänder på det så är jag ansvarig. Nu måste jag få bra bilder för statisternas skull, de som ställde upp för att skapa konst. De har investerat tid i mig och nu måste jag få dem att känna ”Shit, det här var JAG med på!”. Jag kan göra bra konst som tack för hjälpen.

Den stora inspirationen till skapande kommer inte slumpmässigt. Det går både går att förklara vetenskapligt och styra själv. Psykologisk forskning om kreativitet tyder på den skapande hjärnan gynnas av positiva känslor. Kanske är det dags att skrota myten om den lidande konstnären en gång för alla?

Tiden stannar, handen rör sig av sig själv, man är totalt uppslukad av sin uppgift. Konstnären Jakob Ojanen vet vad det handlar om.
– Jag har aldrig kallat det inspiration. Flow är när allting hugger tag. Processen och alla arbetsdelar faller på plats.
Det Jakob Ojanen beskriver kan i moderna vetenskapliga termer beskrivas som flow. Ett tillstånd där man är så uppslukad av det man gör för stunden, att man glömmer tid och rum. Man använder sina färdigheter till det yttersta och känner sig fullständigt fokuserad.

Uttrycket ”flow” myntades av den amerikanske psykologiprofessorn Mihály Csíkszentmihályi på 70-talet. Han började undersöka vad människor gjorde när de hade som allra roligast – när de tog del av en optimal upplevelse. Han inledde med att studera några hundra människor som han uppfattade hade möjlighet att jobba med vad de tyckte allra mest om: konstnärer, idrottsmän, musiker, schackspelare och kirurger. Deras berättelser blev grunden till Csíkszentmihályis teorier om flow.

Den optimala upplevelsen beskrevs ofta med samma ord oberoende av personens ålder, verksamhetsområde eller kulturella sammanhang. En konstnär som skapat en fantastisk tavla, en långdistanssimmare som simmat över Engelska kanalen eller en musiker som komponerat ett vackert stycke, alla beskrev de att upplevelsen kändes så njutbar av ungefär samma skäl.

I sin mest inflytelserika bok ”Flow – den optimala upplevelsens psykologi” kartlade Csíkszentmihályi de nio huvudkomponenter som återkom: Balans mellan utmaning och färdighetsnivå, tydliga mål, direkt feedback, en känsla av kontroll över situationen, intensivt fokus på uppgiften, sammansmältning av handling och medvetande, förlust av självmedvetande, förändrad tidsupplevelse och aktiviteten som självförstärkande.

Jakob Ojanen är utbildad vid Konstfack i Stockholm. Under våren har hans bildkonst ställts ut på Liljevalchs vårsalong och Brandstrom Stockholm. Det märks att Jakob har reflekterat mycket kring sin arbetsprocess. Han tar god tid på sig och använder få men genomtänkta ord när han berättar vad som händer när han får flow i sitt skapande
– Jag känner mig som världens bästa konstnär. Tid och rum stannar och man kommer framåt. Man är glad men samtidigt disträ. Arbetet ger en kick – det är belönande i sig.

Och vad händer när du inte är i flow?
– Jag litar på mig själv även fast det går trögt, jag fortsätter jobba. Men det var otroligt mycket svårare för fem år sedan. Då var allting värdelöst om det gick dåligt. Nu säger jag emot mig själv men när jag jobbade med den här utställningen (på Brandstrom Stockholm, red:s anm.) var det verkligen varannan dag. Varannan dag har det varit värdelöst, varannan skitbra. Det har svängt, men svängningarna är snabbare, säger han.

Mihály Csíkszentmihályi menar att man genom att lära känna flow-tillståndet aktivt kan jobba sig in i det – i stället för att vänta på att få den stora inspirationen. Exempelvis kan man arbeta med att lära sig själva hantverket så att det löper utan ansträngning, ungefär som när man har lärt sig att köra bil. I lillhjärnan styrs kroppen motorik och koordination. Rörelser planeras, tajmas och finslipas. Lillhjärnan är som en hårddisk där rörelse sparas. Det är där man lär sig cykla, simma och måla.
Ojanen beskriver hur en finslipad teknik kan ge möjligheter till flow.
– När man sysslar med måleri känns det som att det är framförallt musklerna som arbetar, handen skapar erfarenheter som man kan bygga vidare på. Det har varit en kamp, nej, mer ett arbete, att nå hit.

Hur gör du för att hamna i flow när det går trögt?
– Då fortsätter jag jobba. Jag jobbar alltid på flera verk samtidigt, fyra till fem är lagom. Då kan hjärnan bearbeta de verk som jag inte jobbar på medan jag koncentrerar mig på ett annat. Det gör mig mindre sårbar om jag har flera på gång samtidigt. Man slipper forcera det. Det är lite som ett korsord – när man inte hittar ett ord är det lättare att börja fundera på ett annat. Sen kanske man kommer på ordet.
Som elev på en förberedande konstskola hade Jakob en helt annan syn på vad som gav förutsättningar för skapande.
– Det kallades för inspiration då. Allt var mycket mer tydligt, svart eller vitt. Det är en ganska annorlunda vokabulär på förberedande konstskolor. Nu fortsätter jag kämpa.

Flow syns i hjärnans elektroniska aktivitet. I psykologisk forskning har det visat sig att personer som ofta upplever flow är bättre på att minska aktiviteten på de mentala kanaler som de inte behöver för just den uppgift de koncentrerar sig på. Personer i flow sorterar alltså bort den information som inte är intressant. Den djupa koncentrationen, som annars kräver stor ansträngning, kommer automatiskt i det tillståndet. Och lämnar plats för njutning, menar Mihály Csíkszentmihályi.

Jakob berättar att han länge funderat på varför han gör vissa saker när han skapar. Viljan att förstå sin egen process har varit en drivkraft. Han funderar en lång stund på om flow är en förutsättning för skapande.
– Ja, det tror jag – för flow leder fram till nya idéer. Det är nog det som flow är, erfarenhet och idé tillsammans. Man skapar erfarenheter och teknik som man kan återkalla för att nå ett resultat som man inte hade förväntat sig innan. Jag har en idé i början som ofta ser helt annorlunda ut i slutresultatet. För att idén ska blir intressant måste den bearbetas och gås igenom i erfarenheter, friktionsfritt glida igenom och ut och in i varandra, säger Jakob Ojanen.

I det snabbt växande forskningsfältet positiv psykologi – som fokuserar på vad människor generellt mår bra och utvecklas av – är kunskapen om flow en viktig del. Flera studier tyder på att flowupplevelser leder till högre livstillfredsställelse och bättre självkänsla. De positiva känslorna i ett flow leder till en uppåtgående spiral. Den amerikanska psykologiprofessorn Alice M Isen har studerat hur känslor konkret påverkar vår bearbetningsförmåga. Enligt hennes forskning leder positiva känslor både till att mer information blir tillgänglig i medvetandet – så att man har fler element att göra associationer mellan. Dessutom leder det positiva tänkandet till psykologisk flexibilitet, något som ökar sannolikheten för kreativa associationerna mellan olika delar av tankeinnehållet. Slutprodukten av de positiva känslorna blir därmed ökad kreativitet.

Men flowupplevelser är inte något enbart positivt. Csíkszentmihályi beskriver i sin bok hur flowupplevelser kan bli ett beroende, och att den ständiga jakten på dem kan orsaka problem. Något som Jakob Ojanen känner igen sig i.
– När man är inne i flow är det svårt att lämna tankarna på jobbet, man är sjukt egocentrisk och disträ. Man är inte så bra på den sociala samvaron, bara uppe i sitt, berättar han.
Ojanen liknar sitt förhållande med flow i skapandet med ett drogmissbruk – där de allra starkaste kickarna kom i början av konstnärskarriären.
– Då kunde jag lätt hålla på i tolv timmar instängd i ateljen. Nu är det som att jag har fullt upp med rutiner. Jag är lite som en knarkare som har vant mig vid ruset. När man först börjar skapa är det mycket mer för att uppleva kickarna. Kicksökandet finns kvar i arbetsprocessen men udden på dem har försvunnit, säger Jakob Ojanen.

Text: Linda Backman och John Airaksinen

I del två i artikelserien om flow berättar Linda historien om hur fotografen Aida Chehregoshas intensiva flowtillstånd ledde till hätska mejl från statisterna. Reportaget om flow publicerades ursprungligen i tidskriften Konstnären.

Dags att skrota myterna om den lidande konstnären och den gudomliga inspirationen? Det tycker Linda och jag i reportaget om flow i nya numret av Konstnären! Vi gör Mihály Csíkszentmihályis forskning applicerbar för konstnärer – och berättar historien om hur fotografen Aida Chehregoshas intensiva flowtillstånd ledde till hätska mejl från statisterna!

Stay tuned här på sajten för första delen av reportaget! Och kolla in Milano-baserade konstnären Lorenzo Petrantoni som illustrerat jobbet – hans sajt är som en liten cirkus!