Manipulationen av oönskade minnen i Eternal sunshine of the spotless mind är inte bara resultatet av en filmares fantasier. Succéfilmen är inspirerad av verklig psykologisk forskning som visar att det är möjligt att kemiskt förändra minnen hos människor – och radera dom helt hos råttor.

I Eternal sunshine of the spotless mind från 2004 får Joel (Jim Carrey) veta att hans flickvän Clementine (Kate Winslet) vänt sig till ett företag som raderar människors minnen, för att bli av med alla minnen av honom och deras förhållande till följd av ett stort bråk. Upprörd vänder sig också Joel till företaget för att få samma behandling och glömma allt om Clementine. Det låter som typiska filmfantasier, men idén är hämtad från aktuell psykologisk forskning. Filmmakarna inspirerades av de omvälvande resultat som kom fram i början av 2000-talet, som visade att forskare lyckats få minnen att försvinna hos råttor.

Bakom forskningen och försöken låg Karim Nader, psykologiforskare på McGill University i Kanada, som snabbt kom att bli det nya stjärnskottet inom minnesforskning. Bakgrunden var att han framfört en idé som gick rakt emot den rådande vetenskapliga uppfattningen om minnet.

Man vet att nya minnen i hjärnan är sköra och lätt störs ut, men efter ett tag stabiliseras de genom en process som kallas konsolidering. Det bräckliga nya minnet omvandlas då till en mer stabil, permanent form och lagras in i långtidsminnet. I över hundra år hade man ansett inom forskningen att minnen bara konsolideras en enda gång, när vi lagrar in dem, och sedan är de stabila. Karim Nader kom med en omvälvande idé: Tänk om minnen, varje gång vi plockar fram dem, återgår till sitt instabila, påverkbara läge? Karim Nader menade att minnen inte alls bara konsolideras en enda gång, utan varje gång vi tänker på ett minne blir det skört igen och måste, som han kallade det, återkonsolideras, det vill säga lagras in på nytt. Alltså borde det gå att påverka och förändra ett minne varje gång personen tänker på det. Och, resonerade Karim Nader, om man hindrar minnet från att återkonsolideras borde det blockeras eller försvinna.

Forskarna bestämde sig för att testa detta på råttor, och Karim Naders hypotes visade sig stämma: Om man injicerade ett ämne som blockerade återkonsolideringen precis när råttan påmindes om ett skrämmande minne av en elstöt, kunde minnet inte lagras in igen. Råttorna glömde i mycket hög utsträckning minnet av elstöten.

När de här resultaten 2000 publicerades i Nature rivstartade en våg av studier och diskussion i forskarvärlden. Ämnet började uppmärksammas av media, och av filmmakare med den minnesintresserade Michel Gondry i spetsen, som blev inspirerad till Eternal sunshine of the spotless mind. I filmen får Joel i labbet får tänka på alla sina minnen av Clementine varpå företagets doktorer lokaliserar dem i hans hjärna och raderar dem. Processen är inte helt olik hur man faktiskt gick tillväga i djurstudierna.

Vid tiden då filmen gjordes hade man alltså bara testat det här på djur. Den stora frågan var förstås: Kan man radera även människors minnen? Ämnet har uppenbarligen etiska tveksamheter. Ofta säger vi om jobbiga saker vi varit med om att vi helst vill glömma dem – men skulle man verkligen göra det om man fick möjlighet? Karim Nader har själv ofta uppmärksammat problemet, och konstaterat att minnen gör oss till de vi är. Om man tar bort vissa av dem, vad händer då med vår identitet?

Vad gäller människor inriktade man sig därför på att förändra minnen, snarare än att försöka ta bort dem. För de flesta av oss är jobbiga minnen något vi kan leva med, men vissa människor bär på minnen som är så hemska att de hindrar personen från att leva ett normalt liv. Så är det för de som lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Syndromet drabbar människor som varit med om svåra trauman. De jagas ständigt av sina traumatiska minnen som också åtföljs av en stark kroppslig reaktion: Så fort minnesbilderna dyker upp börjar hjärtat dunka, man svettas och får ett kraftigt känslomässigt obehag.
Forskarnas idé var att minska denna överväldigande känsla, men låta det medvetna minnet av händelsen finnas kvar intakt. Detta är möjligt eftersom den automatiska, känslomässiga delen av ett minne lagras i hjärnstrukturen amygdala, medan minnet av det faktiska händelseförloppet finns på andra ställen i hjärnan. Tanken var att om bara den stora känslomässiga responsen tas bort, kommer minnet att bli mer hanterbart och man kan bearbeta det på ett bättre sätt.

Alain Brunet, kollega till Karim Nader på McGill, ledde en studie 2008 för att testa detta. Man lät försökspersoner som led av PTSD skriva ner sitt traumatiska minne. Försökspersonerna reagerade starkt med hjärtklappning, svettningar och rynkade pannor. Efter denna återminnelse borde minnet vara aktiverat och alltså påverkbart, så försökspersonerna fick nu en spruta med ämnet propranolol, en så kallad betablockerare som dämpar ångest och stressreaktioner. Efter en vecka fick försökspersonerna komma tillbaka och fick sitt traumatiska minne återberättat för sig, utifrån vad de skrivit ner. De reagerade nu inte alls lika starkt känslomässigt på sitt minne. Hjärtklappningen och svettningarna hade gått ner kraftigt.

Resultaten visar att det faktiskt går att ändra mänskliga minnen, och har öppnat för en värld av nya behandlingsmöjligheter för en rad problem som kan kopplas till minnet. Karim Nader själv ser beroenden och tvångssyndrom som två områden där förändring av minnen kan vara till hjälp. Det finns till och med några första data som tyder på att det är möjligt att blockera återkonsolideringen av drogsuget.

Att ändra våra minnen är alltså möjligt, men går det att få dem att helt försvinna? Karim Nader understryker ofta att det inte är det han och hans kollegor är intresserade av vad gäller människor. Om Eternal sunshine of the spotless mind har han sagt att han tycker vetenskapen överträffar konsten, eftersom filmen visar den verkliga extremen av vad forskningsområdet skulle kunna användas till – och det får uppenbarligen negativa konsekvenser. Huruvida andra forskare – med en annan syn på etiken än Nader – kommer att utveckla metoder för att helt radera minnen återstår att se.

Text: Kajsa Asplund
Psykologkandidat vid Uppsala universitet

Har du funderat över varför du ger dricks på krogen även om du inte är särskilt nöjd över den service du har fått? Eller varför du lämnar slantar på den där restaurangen i Paris du aldrig kommer att återvända till? Mr Pink i filmen Reservoir dogs och psykologisk forskning hjälper oss att hitta svaret. Förklaringen heter sociala normer.

”Na-a, I don’t tip” säger Mr Pink oblygt i Quentin Tarantinos hyllade långfilm Reservoir dogs från 1992. Runtom sitter hans kumpaner samlade kring bordet på den lokala syltan och ska precis skramla ihop till servitrisens dricks. ”You don’t believe in tipping?” frågar Nice Guy Eddie Cabbot och ser förundrad ut – hur kan man egentligen neka till att lägga en ynka dollar till den underbetalda serveringspersonalen?

Scenen som innehåller en av Tarantinos mest träffsäkra och rappa konversationer ställer onekligen en hel del intressanta frågor kring just fenomenet att ge dricks, och hur det kommer sig att vi människor de facto betalar för något som vi egentligen inte är skyldiga till. Sett ur detta perspektiv ter sig Mr Pinks ovilja att bidra som oerhört rationell, i synnerhet eftersom man kan anta att han aldrig kommer att återvända till krogen igen. Men trots detta är dricks ändock en självklarhet på restauranger och barer världen över, och ett fenomen som idag överstiger $27 miljarder om året bara i USA.

För att förstå varför vi ger dricks måste vi först gå tillbaka i historien för att undersöka hur det har uppstått. Till skillnad från idag var dricks nämligen något man gav bort i förväg och lade i stora bronsurnor för att försäkra sig om en god service, därav namnet ”tip” – To Insure Promptitude. Allteftersom försvann dock detta inslag från de flesta restauranger och barer, men enligt många ekonomer levde emellertid fenomenet att ge dricks kvar hos kunderna som ett sätt att kontrollera och belöna servicepersonalens ansträngningar – det utvecklades helt enkelt till ett slags incitament för att jobba hårdare. Problemet med denna förklaringsmodell är emellertid att forskning har visat att individer tycks ge dricks oavsett kvaliteten på servicen.

Ofer H. Azar, fil.dr i ekonomi och med ett specialintresse för hur människor spenderar sina pengar, blev intresserad av dricksens till synes altruistiska natur. Han undersökte hur det kommer sig att människan egentligen betalar för någonting alldeles i onödan. För emedan man skulle kunna tro att dricks ges för god service har det visat sig att detta enbart förklarar en liten del av orsaken till att vi lämnar extra pengar. Faktum är att det dessutom har visat sig i undersökningar som gjorts på internet att cirka 70 % att de tillfrågade skulle ge dricks ändå, trots en undermålig service, varför det tycks vara helt andra orsaker som står bakom vår vilja att lämna slantar på bordet.

Enligt Azar tycks det istället framförallt handla om sociala normer, och vad som är tillbörligt vid olika situationer. Att ge dricks har helt enkelt vuxit fram över tid som någonting korrekt att göra, vilket får en att omedvetet känna sig tvingad till att lämna pengar till personalen. Vid intervjuer förklarar de flesta deltagarna att de ger dricks helt enkelt därför att det är ett lämpligt socialt beteende för situationen. Det resonemanget tydliggör också varför vi exempelvis inte ger pengar till en flygvärdinna – där existerar inte det sociala trycket på samma sätt.

Redan 1975 visade Stephen Freeman att ju större middagssällskap desto mindre ger vardera individ i dricks procentuellt sett. Allra mest givmilda tycks grupper på tre personer vara. Men vad i den sociala normen är det då som utövar ett så starkt inflytande på vårt dricksande? I synnerhet visar Azars slutsats på att det handlar om vår rädsla för att handla på ett felaktigt sätt inför andra och därmed framstå som snål, pinsam och orättvis. Risken för att bete sig fel i den sociala situationen upprätthåller därmed beteendet med att ge pengar och gör att vi känner oss tvingade till att visa att vi faktiskt har gett dricks.

Detta är något som kanske synliggjordes tydligast i en studie där kunderna på en restaurang var tvungna att betala vid en kassa och inte direkt till servitören. I de flesta fall valde testdeltagarna att lämna dricks kontant vid bordet, men betala med kort för själva måltiden vid kassan. Problemet var emellertid att personen vid kassan omöjligen kunde veta om kunden lämnat någon dricks alls, varför en stor del av deltagarna i efterhand beskrev situationen som väldigt obekväm – vissa valde till och med att ge dricks igen för att vara helt på den säkra sidan. Den sociala normen tycks således vara så stark att vi kan gå långt för att undvika att framstå som att vi bryter mot den. För vem vill egentligen framstå som snål?

Scenen i Reservoir Dogs slutar med att Mr Pink ger med sig och lägger in en dollar i dricks till servitrisen, men detta först efter stark påtryckning från sina kumpaner. Med andra ord föll även han i slutändan för den sociala normen, även om den i detta fall kanske var mer explicit än den vanligtvis är ute på krogen.

Text: Alexander Rozental
Alexander är psykologkandidat, termin sju, vid Linköpings Universitet och bloggar på Psykologstudent.se.

Ni har kanske märkt att det börjat dyka upp texter här på Fabriken som publicerats i andra medier tidigare. Och mer sånt ska det bli! För att få snurr på vår frilansverksamhet har vi nu tagit in en helt fantastisk redaktör som ska jobba med just det! Jenny Rickardson är filmrecensent och tidigare redaktör på Expressen och psykologkandidat vid Stockholms universitet (på nionde terminen).

Vilka är dina favoritområden inom psykologin?
– Jag är förtjust i allt som har med KBT-behandlingar att göra. Särskilt om det handlar om ungdomar, kriminalitet eller barn som är struliga i skolan.

Vilka andra bloggar, tidningar och tv-program tycker du är bra på att ta upp psykologi?
- Överlag inbillar jag mig att mycket vänder sig till redan invigde eller är alltför tråkigt, alternativt alltför banalt för att vara bra. Men jag tar tacksamt emot tips på motsatsen.

Vilken är den bästa filmen eller tv-serien om man vill lära sig något om psykologi?
– Alla filmer och tv-serier som är riktigt bra säger något om hur vi fungerar. Just nu är jag helt hooked på tv-serierna The Wire, The Shield och Mad Men. Six feet under och Freaks and geeks är också psykologiskt fascinerande serier. Annars tycker jag att filmer som Far from heaven, Boogie nights, De andras liv, Sierra Madres skatt, Juno, Gudfadern-trilogin, Dark knight, De hänsynslösa, Allt om min mamma, Sunset Boulevard, Infernal affairs, Cykeltjuven, Din morsa också, Mamma mia!, Mandomsprovet, Måndag hela veckan och några till kan förgylla en psykologi-intresserads vardag. Populärkulturen är en oförskämt undervärderad källa till psykologisk kunskap.

– Sen finns det ju några med avsedda psykologiska inslag som är grymma också: Fight club, Memento, Eternal sunshine of the spotless mind, The Shining, Vertigo, Taxi driver, Annie Hall, Deer hunter, Into the wild, Full metal jacket, Gökboet… Oj, vad mycket amerikanskt 70-tal det blev. Det kanske räcker så så länge. Får jag återkomma med fler?

Välkommen till Psykologifabriken!

Jedimästaren Yoda i Star Wars lyckades inte bara lära sin adept Luke Skywalker att handskas med Kraften. Han var också grundtankarna i ACT på spåren – 20 år innan terapiformen slog igenom.

Ett bärande tema i den andra Star Wars-filmen, Episode V – The Empire Strikes Back, är Luke Skywalkers strävan efter att bli en jediriddare. Han reser till träskmarkerna på planeten Dagobah för att bli lärling till jedimästaren Yoda. Träningen handlar till stor del om Luke måste lära sig att förhålla sig till Kraften i sina tankar. Flera av förhållningssätten som Yoda lär ut bär slående likheter med de som utgör grunderna i Acceptance and Commitment Therapy.

Jedimästaren Yoda är till en början skeptisk till Luke Skywalkers möjlighet att bli en jediriddare. I det första mötet på Yodas hemplanet Dagobah säger han om Luke:

”All his life he has looked to the future. To the horizon. Never his mind on where he was. What he was doing.”

Yoda ser Lukes rastlöshet som problematisk, och noterar hans oförmåga att vara mentalt närvarande i den situation han befinner sig i. Mindfulness, eller medveten närvaro, kan beskrivas som en övning i att befinna sig i nuet och uppleva det fullt ut utan att värdera det som sker. Tekniken är central för många meditationstekniker och grundtankarna bakom den har influerat flera av de senaste tillskotten till terapivärlden, däribland ACT.

En frågeställning som genomsyrar ACT-litteraturen är hur det kommer sig att människor lider trots att de kan tyckas ha allt som behövs för att klara sig. Ett djur är i någon bemärkelse lyckligt om det har mat, skydd och närhet, men detsamma gäller inte för människan. Människans förmåga att tänka och använda språk är på många sätt en välsignelse, men också en förbannelse då vi alltid har förmågan att lida. Vi kan jämföra oss med andra och uppleva oss som mindre lyckliga, eller gå igenom livet utan att njuta av det vi har omkring oss eftersom vi istället oroar oss för nästa problem som behöver lösas. Att medvetet skifta fokus till det vi upplever av omgivningen kan vara ett sätt att lätta den tyngd som plågsamma minnen eller oro för framtiden lägger på våra axlar. Om vi vill lära oss av nuet – likt Luke lär sig av sin träning med Yoda – måste vi också uppleva det.

Lukes träning innefattar bland annat att lyfta saker med tankens hjälp. Yoda lär honom att lyfta en sten med tankekraft. Lukes X-vinge (hans rymdskepp som sjunker ned i ett träsk när han först landar på Yodas hemplanet Dagobah) tror han dock är omöjlig att lyfta med tankekraft. Yoda säger då:

”No different! Only different in your mind. You must unlearn what you have learned.”

I likhet med andra terapiformer kan ACT lära oss att livet är föränderligt, och att vi inte med nödvändighet är dömda att upprepa våra gamla misstag. Det är fullt förståeligt att man ser något som stört omöjligt att utföra om man misslyckats med det förut, även om man nu har helt andra resurser att tillgå än vid det tidigare försöket. En av ACT-teknikerna för att minska det grepp som tidigare erfarenheter kan hålla om våra liv heter kognitiv defusion. Tekniken inbegriper att lära sig att inte se tankar som objektiva beskrivningar av verkligheten. Tanken ”jag kommer att misslyckas” är inte ett faktiskt misslyckande, och är i sig inget gott skäl att undvika att försöka göra något som är i linje med det man värderar. Den typen av undvikande riskerar enligt ACT-modellen att beröva oss från många källor till positiva och lärorika upplevelser.

Luke vill mer än något annat bli en jediriddare, vilket han försöker uppnå genom sin träning hos Yoda. Under träningen får han en vision om att Han Solo, Leia och de andra i gruppen som besöker Cloud City kommer att råka illa ut. Han bestämmer sig för att avbryta träningen och resa till Cloud City för att hjälpa sina vänner. Yoda betonar att många visioner om framtiden inte besannas:

”Always in motion is the future.”

Yoda ber Luke att inte avbryta träningen, då så mycket hänger på den. Han reser dock till Cloud City, och går rakt i den fälla som Darth Vader gillrat åt Luke.

ACT betonar vikten av att se livsval som värderade riktningar – att inte bara bestämma sig för att uppnå mål i livet, utan att även agera i linje med något som aldrig kan uppnås. Att vara en bra förälder eller partner, eller för den delen Jedi, är inte något man kan bli ”färdig” med. Det kan aldrig strykas från ”att göra”-listan. Vid vissa tillfällen känns det naturligtvis svårare att agera i linje med den här typen av mål, och precis som Luke är det lätt att oroa sig över att man missar något viktigt någon annanstans.

Förkortningen ACT utläses även
Accept your reactions and be present.
Choose a valued direction.
Take action.

Inom ACT tänker man sig att man kan acceptera och fullt ut uppleva känslan att man vill ge upp, men ända välja en värderad riktning och agera i linje med denna. Framtiden är, som Yoda säger, svår att se klart – och livet finns inte till för att uppfylla våra planer och förväntningar. Risken med förpliktelser är att man kan bli sviken och övergiven. Det vi kan göra är att välja en riktning att färdas i – och öva oss på att acceptera att framtiden är oviss.

Text: Mathias Holmberg

Mathias Holmberg går åttonde terminen på psykologprogrammet vid Uppsala universitet.