Kan läs- och skrivsvårigheter vara en tillgång för entreprenörer? Det menar Malcolm Gladwell i en artikel i The New Yorker från i förrgår. Han hänvisar bland annat till en undersökning på småföretagare där det visade sig att 35% hade dyslexi. Artikeln är ett utdrag ur Malcolm Gladwells kommande bok om varför vissa människor blir framgångsrika: Outliers.

Spännande tema, och verkligen ett område psykologer borde ägna mer tid åt – hur kan man ta tillvara psykiska störningar. Ett utmärkt exempel är svenska företaget Left is Right som hyr ut en väldigt speciell arbetskraft – personer med Aspbergers syndrom. Företaget har hittat ett sätt att vända deras diagnos till en fördel – de är helt enkelt överlägsna “normala” människor vad gäller att sköta repetetiva arbetsuppgifter som kräver noggrannhet och sinne för detaljer.

Läs mer om Outliers och varför jag tycker om Malmcolm Gladwell i den här bloggens allra första post!

“Hur skriver man en affärsplan för en upptäcktsfärd som man inte vet etapperna i? Hur skall man förutse den kritik, de idéer och impulser som de där tidiga kunderna eller testarna kommer att bidra med? Kanske idén mynnar ut i flera affärer, flera innovationer, med helt olika inriktning? Hellre bör planerna vara villkorliga, som beslutsträd för upptäcktsfärden.”

Så skriver Bengt Arne Vedin, professor Emeritius i Innovationsteknik vid Mälardalens Högskola, i en gästpost på entreprenörsbloggen Disruptive. Hans text sammanfattar ganska väl vår inställning till affärsplaner för Psykologifabriken. I den fas vi befinner oss känns det mest begränsande att sätta en detaljerad plan – vilket vi fick ett kvitto på för bara två veckor sedan. Möjligheten till ett mycket intressant och kul samarbete dök upp – men det skulle inte gå att kombinera med en verksamhet som vi tänkt som central från början. Lösningen blev helt enkelt att skippa den ursprungliga planen – som nu kändes sämre – och svänga om kursen.

(Ursäkta att jag skriver i så abstrakta termer, i nästa vecka hoppas jag kunna presentera exakt vad det handlar om!)

För att göra en ACT-parallell jobbar vi mer med en värderad riktning (att göra psykologin tillgänglig, rolig och relevant!) än konkreta mål för vad Psykologifabriken ska vara om 3 månader, 6 månader, 1 år… vi vill experimentera helt enkelt! Vissa grejer kommer bli dåliga – dom skippar vi – andra blir bra – det fortsätter vi med!

Ett annat exempel på att det kan vara nyttigt att inte låsa sig för tidigt är vårt jobb med formen. Lydia jobbade fram den den mekaniska hjärnan som logga – och vi blev alla blev sjukt nöjda med den. Parallellt spånade hon fram stillebenkonceptet – som också blev helt fantastiskt. Problemet var att det blev lite för tungt i headern om vi skulle ha mekanisk hjärna + textlogga + stilleben, så på gårddagens formmöte beslutade vi oss för att skippa stor mekanisk hjärna i headern – något som gick stick i stäv med vad vi tänkt från början. I stället kommer i jobba in hjärnan på lite andra sätt, vilket ni säkert kommer börja av här på sajten snart…

Och ännu en teaser… Snart kan vi presentera ytterligare en ny medarbetare i Fabriken! (Dock utan gissningslek den här gången, hihi.)

Är är det bra att barn redan i fjärde klass kan välja nischade utbildningar som Adolf Fredriks Musiklasser eller bild- och formklasser på Eriksdalsskolan?

Jag diskuterade saken häromdagen med en Detroit-kollega som just är i färd med att utbilda sig till bildlärare på Konstfack. Hon hade hört så många historier om barn som blivit så knäckta av att inte komma in på bild-och formklasserna att de helt enkelt lagt av med tecknandet/målandet helt, och tyckte därför att bild- och formklasserna ställer till med en massa problem.

Jag håller ju helt med om att det är absurt om systemet leder till att en massa kids tappar intresset, men problemet är ju inte att möjligheterna finns – det är ju grymt att begåvade barn kan utveckla sina talanger – snarare att vi i vår curlingkultur aldrig lär oss hantera motgångar. Okej, det var en extrem generalisering, men jag tror det är en naturlig konsekvens (på gruppnivå) av att växa upp i ett väldigt tryggt land. Nu går jag lite David Eberhard på er, och även om hans bok I trygghetsnarkomanernas land var bättre i teorin än i praktiken hade han ju verkligen en poäng. Jag tycker det vore grymt om Jan Björklund började fundera över vad lite lektioner i coping-tekniker skulle kunna ha för effekter. Kids som lär sig att misslyckanden inte är hela världen och något man faktiskt kan hantera, är antagligen mer villiga att i förlängningen våga sig på att ta risker, dra igång egna projekt, entreprenöra… Något som en dude som Björklund borde gilla.

Nåväl, ett bra sätt att börja att fundera i termer av coping-tekniker är att lyssna på hiphop. T.I. höll på att tappa hela sin karriär förra året, något som resulterade i årets raplåt, No Matter What:

So even tho it’s heavy, the load I will carry
Grin and still bear it, win and still share it
Apologies to the fans, I hope you can understand it
Life can change direction, even when you ain’t planned it
All you can do it handle it, worst thing you can do is panic
Use it to your advantage, avoid insanity manage
To conquer, every obstacle, make impossible possible

Varför är idén om att ge mikrolån till entreprenörer i tredje världen så smittsam? Psykologifabriken granskar i en serie artiklar några av de psykologiska mekanismerna som gjort lånesystemet på Kiva.org till en succé.

När jag för en månad sedan gjorde mitt första lån på Kiva.org var jag en av 2 241 personer som gjorde debut på sajten – bara den veckan. Tillsammans med sajtens trogna användare hade vi – också bara under den veckan – lånat ut $ 592 000 (ungefär 3,9 miljoner kronor). När jag i dag satte in nya pengar på mitt konto för att kunna göra mitt andra lån upptäckte jag att Kiva fått ett nytt ganska angenämt problem – efterfrågan på att få göra lån är större än utbudet av låntagare. Livsmedelshandlaren Isaac Abaya från Uromi i Nigeria var den enda entreprenören som inte redan fått hela sitt lån finansierat.

Vad är det i Kivas modell som gör den så attraktiv? Dels bygger den på en beprövad (och Nobelpris-belönad!) tanke om hur små lån kan göra stor skillnad för fattiga entreprenörer att få igång affärsrörelser. Men Kiva har också hittat sätt att tillämpa modellen som gör systemet lätt att ta det till sig.

Lätt att börja låna ut lite – lätt att fortsätta ge mycket
Övertalningstekniker är ett väl utforskat område inom socialpsykologin, och en av de mest klassiska är foot-in-the-door-tekniken. Genom att om att be om en liten tjänst/summa/etc först gör man personen som är utsatt för övertalningen mycket mer mottaglig för en större tjänst/summa/etc vid ett senare tillfälle, än om man hade gått på den större direkt.

Den här mekanismen är väldigt tydlig i Kivas system, som just bygger på små lån. All deras kommunikation går ut på att den väldigt facila summan $25 kan göra stor skillnad. Det är ingen stor tröskel att ta sig över att låna ut $25 till en entreprenör, men när man väl gjort det vill man gärna fortsätta ge mer till fler (den genomsnittliga långivaren på Kiva har lånat ut $125). Att den första tröskeln är låg handlar inte bara om summan, utan lika mycket om att det är extremt smidigt och lätt att fixa hela proceduren på några minuter från sin dator.

Varför är det lätt att ge större belopp när man väl kommit över första tröskeln? Enligt self-perception -teorin kan det gå ganska snabbt att internalisera ett “givande”-beteende och då blir det konsekvent med ens självbild att fortsätta ge (eller i det här fallet låna ut).

Lägre behov av hjälp – och hjälpen behövs under en kortare tid
I en studie från 1991 visade två socialpsykologer att vår vilja att hjälpa till är större om vi får information om att hjälpbehovet är begränsat – och att hjälpen bara behövs under en begränsad tid. Det här tar Kiva fasta på i högsta grad. Som långivare ser man direkt att det är relativt små målbelopp varje entreprenör sätter upp, och att det går till något konkret på en gång. På några dagar kan en klädförsäljerska i Tanzania fått ihop tillräckligt mycket för att kunna köpa in ett nytt lager.

Det ligger naturligtvis i linje med grundläggande inlärningsteori. Om man tydligt och snabbt ser resultat (klädförsäljerskan får ihop så mycket pengar hon behövde) av sitt handlande (att låna ut en mindre summa), då blir beteendet mer belönande, och man är mer benägen att upprepa det.

Del två i artikelserien om Kiva kommer att handla om gruppsykologiska mekanismer och varför Google Maps gör det mer attraktivt att låna ut pengar till någon på andra sidan jorden.

Gymmaskiner som genererar elektricitet. Slovenska kylskåp som använder iPods för att visa recept och instruktionsvideos. En tjänst från brittiska parlamentet som låter användarna göra videofilmade tal tidsstämplade och sökbara. Det är några exempel från de senaste veckorna på vad som dykt upp i Springwise nyhetsbrev om nya roliga affärsidéer.

Ofta ligger affärsområdena långt ifrån Psykologifabrikens, men ändå kan jag inte sluta följa nyhetsbrevet. Jag tror starkt på den gamla devisen att nya idéer sällan är helt nya – utan snarare gamla idéer i nya sammanhang – och tycker därför att Springwise är en utmärkt källa till inspiration! Till exempel har jag börjat fundera mer i crowdsourcing-banor att ha sett en massa skojiga exempel på det på Springwise. Jag och Arvid började spåna på en feature som bygger på just det i förra veckan… kan bli coolt!

Jag har ju lovat att ge lite inblickar i arbetet med Fabriken, så varför inte skriva om min allra roligaste arbetsdag hittills?

Måndag den 8 september var det dags för stillebenfotografering i Klara G:s studio i det gamla stationshuset vid Danvikstull på Söder. Fabriken mönstrade upp ett ordentligt team: fotograf, assistent, stylist och art director. Jag själv var där dels för att se till att resultatet kändes Psykologifabriken, och dels för att ge lite kreativ input. Men allra mest för att jag trodde att det skulle bli sjukt kul! Och det blev det – att följa en kreativ process där en massa duktiga människor är inblandade är typ det roligaste jag vet.

Jag tror att det här är en av anledningarna till att jag alltid gillat att dra igång och driva projekt, snarare än att fokusera på en sak och bli på sjukt bra på det. För att blanda in lite personlighetspsykologi misstänker jag att jag skulle scora ganska högt på faktorn openness i ett Big Five-personlighetstest. Big Five är ju generellt en väldigt accepterad och applicerad teori, men just definitionen av openness finns det några olika varianter på. Det jag menar här fångas dock upp rätt bra av definitionen i Wikipedia-artikeln:

“Openness – appreciation for art, emotion, adventure, unusual ideas, imagination, curiosity, and variety of experience.”

Det sista, “variety of experience”, är en av de viktigaste faktorerna för att jag ska trivas med ett jobb!

Det blev elva timmar i studion till slut, och förutom en stund på eftermiddagen då vi verkligen körde fast med kompositionen var det en riktigt smidig och cool process. Framförallt tyckte jag att det var intressant att så många kreativa människor med egna visioner kunde få ihop det till ett resultat som alla blev så nöjda med – och som alla verkligen bidragit till. Bara vilken rekvisita som kom med till slut säger något. Stylisten Anja-Lisa fixade såklart det mesta, men vi andra fick också med grejer: Lydia tog in omöjliga figuren och rosa lådan, Klara hade med sig pipan och soffan och jag hade Moas skorstenar och T.I.-skivan.

Det skulle såklart vara sjukt kul att gå på djupet och titta på kreativa processer ur ett psykologiskt perspektiv. Men allt är ju inte psykologi – vårt stilleben skulle knappast blivit lika bra utan fikat med bullarna och brödet från bästa Bakverket!

Eugene Hutz är bland mycket annat sångare i hyperenergiska zigenarpunkbandet Gogol Bordello, skådis (Everything is illuminated), kompis med Madonna och den främsta inspirationskällan för Guccis höstkollektion för män. Han besitter dessutom en rastlöshet jag tror många entreprenörer kan känna igen sig i, alternativt bli avundsjuka på. I en lång intervju i senaste numret av Time Magazine reflekterar han över sin livsstil, han säger att den är “a non stop thing”, och droppar sedan ett citat som kvalar in på min topplista för i år:

“But then I’ll read something about Leonardo da Vinci or Charlie Chaplin or Michelangelo and I think to my self, f___ I better start rocking. Those guys were really tearing it up. I better get on it!”

Hur snyggt är det inte att kunna jämföra sig med tidernas största genier utan att låta som en uppblåst idiot?