Vad skulle resultatet bli om man slog ihop Facebook med tacksamhetsforskning och studier på hur lycka sprider sig i sociala nätverk? Något riktigt coolt tror jag!

Ett av de hetaste – och mest spännande – områdena i den positiva psykologin är tacksamhet. Det är numera väl belagt att individuella skillnader i hur ofta man känner tacksamhet korrelerar med välbefinnande. Studier har visat att tacksamma personer är mindre deprimerade, mindre stressade och mer till freds med sina liv (kolla den här studien till exempel). Man har också kunnat belägga att tacksamhet inte bara hänger ihop med personlighet – utan att det går att bli mer tacksam genom att öva! En enkel och vetenskapligt utprövad övning är – hur banalt det än kan låta – att varje dag lista tre saker man är tacksam för.

Till exempel är jag idag tacksam för:

1. Att USA:s president nu heter Barack Obama. (Dagens låt på temat: Jay-Z-remixen på My President)
2. Att Psykologifabriken i dag uppmärksammades av Dagens Nyheter.
3. Att en av de coolaste personerna jag vet, Rebecca Andersson, numera jobbar med Psykologifabriken!

Enligt en studie från Harvard har lycka en förmåga att sprida sig i sociala nätverk – och genom att studera hur människor runt omkring en person mår kan till och med predicera personens framtida allmänna välbefinnande.

Eftersom sociala nätverk som Facebook är byggda för att man extremt lätt ska kunna sprida information om sig själv, kanske man kan ta tillvara den här forskningen? Det finns ju redan en tacksamhetsövning i formatet av iPhone-applikation, men hur coolt skulle det inte vara om den dessutom var kopplad till ditt nätverk på Facebook? Då skulle du till exempel kunna tagga personer i dina tacksamhetslistor – och så skulle de kunna automatiskt få ett meddelande och kunna läsa just den posten i tacksamhetslistan.

Rebecca Andersson was tagged in John Airaksinens Gratitude journal.

Nej, nu är det dags att gå och lägga sig! Och det borde ju enligt den här studien gå extra bra efter tacksamhetsövningen…

Barack Obama vann – precis som opinionsundersökningar förutspått – en betryggande seger i det amerikanska presidentvalet. Bradley-effekten lyste med sin frånvaro.

53 procent för Barack Obama mot 46 procent för John McCain. Sju procentenheter – Obama tog hem presidentvalet med god marginal. En siffra som hamnar väldigt nära Real Clear Politics sammanslagning av de nationella opinionsundersökningarna som gjordes dagarna innan valet och visade 7,6 procentenheters vinstmarginal för Obama.

Den befarade Bradley-effekten uteblev alltså.

Intressant är i alla fall att det i tio swing states, stater där ingen av kandidaterna på förhand ansågs ha ett överväldigande övertag, till och med gick bättre för Barack Obama än vad opinionsmätningarna visat.

Det kommer ta lång tid innan implicita rasfördomar helt är utraderade – men valet visade åtminstone att vi inte behöver låta oss styras av dem.

Med tillräckligt sofistikerade instrument skulle man såklart kunna hitta vita väljare som uppgett att de tänkt rösta på Barack Obama, och sedan ändrade sig i valstugan för att det tog emot att rösta på en svart man. Men med tanke på att slutresultaten hamnade så nära opinionsundersökningarna var de sannolikt inte särskilt många fler än de vita väljare som faktiskt gjorde tvärtom (den motsatta Bradley-effekten):

“It was white conservatives telling the guys in the men’s grill at the country club that they were voting for John McCain, but then quietly going into the booth and voting for Obama, even though they knew it would mean higher taxes.

Why? Some did it because they sensed how inspired and hopeful their kids were about an Obama presidency, and they not only didn’t want to dash those hopes, they secretly wanted to share them.”

Thomas. L Friedman i New York Times

Barack Obamas anhängare fruktar att hans övertag i opinionsundersökningarna inte kommer räcka till seger. Enligt teorin om Bradley-effekten finns det rasfördomar som kommer till uttryck först i valbåset. Samtidigt har en psykologiforskare visat att det snarare var den motsatta effekten som syntes under primärvalen.

1982 kandiderade afroamerikanen Tom Bradley i Kaliforniens guvernörsval. Trots ett betydande övertag i opinionsundersökningarna förlorade han valet till sin vita konkurrent George Deukmejian. En förklaring som fick stort genomslag var att många vita väljare inte hade varit helt uppriktiga i opinionsmätningarna – de hade svarat mer politiskt korrekt än ärligt (vilket stöds av teorin om social desireability bias) för att inte kunna anklagas för att vara rasister.

Teorin, som fick namnet Bradley-effekten, har gjort comeback i årets valkampanj och blivit stort uppslagen i media (Salon-artikeln “Those ‘undecideds’ are for McCain” är ett exempel).

Omedvetna fördomar
En annan psykologisk mekanism som skulle kunna förklara Bradley-effekten är omedvetna fördomar. Kanske har man helt ärligt uppgett sig vara osäker i en opinionsundersökning – för att sedan välja den vita kandidaten när man väl står i valbåset, eftersom det instinktivt känns tryggast.

Det behöver alltså inte handla om ovilja utan snarare oförmåga att säga vad man verkligen tänker rösta på. Och det är heller inte självbedrägeri – eftersom fördomarna är just omedvetna. Psykologiforskarna Brian Nosek, Mahzahrin Banaji och Anthony Greenwald har tagit fram ett test, Implicit Association Test, som ska göra det möjligt för individer att själva avslöja sina omedvetna preferenser.

Enligt forskarna går det att mäta skillnaden mellan en medveten och omedveten inställning till känsliga ämnen som till exempel ras, kön eller sexualitet. En undersökning som Mahzarin Banaji genomförde tillsammans med Thierry Devos under primärvalen visade att en majoritet av försökspersonerna hade lättare att associera Hillary Clinton än Barack Obama till “amerikansk”.

Kritiker till IAT-testen menar dock att resultaten snarare säger något om samhällets dominerande attityder än om hur den specifika individens fördomsregister ser ut.

Forskarna Mahzarin Banaji och Anthony Greenwald demonstrerar ett IAT-test i NBC:s Dateline.

Den omvända Bradley-effekten
Men behöver verkligen Barack Obama oroa sig? Påståendet att Bradley-effekten fortfarande skulle vara en faktor har fått kritik – och nu finns det till och med stöd för en motsatt effekt. När samme Anthony Greenwald tillsammans med statsvetaren Bethany Albertson granskade data från demokraternas 32 primärval hittade de tre exempel på vad de definierar som Bradley-effekten, men tolv exempel på motsatsen (se en graf över resultatet här).

Greenwald och Albertson tror därför att opinionsundersökningarna inför tisdagens val snarare underskattar Obamas stöd med 3 till 4 procentenheter. Deras hypotes är att många väljare som kommer att rösta på Obama skulle undvika att säga det i en opinionsundersökning på grund av socialt tryck från en republikansk omgivning. Flera av staterna som uppvisade en omvänd Bradley-effekt i undersökningen är klassiska röda (republikanska) stater som Montana, South Dakota, Oklahoma och Missouri.

När den krisdrabbade ekonomin står högst på dagordningen får Obama stöd även från republikanska väljare – som prioriterar plånbok före ideologi. Sannolikt kommer många av dem att förbli osynliga i opinionsundersökningarna inför tisdagens val.