Pizzapsykologi – existentiella funderingar på restaurang

Att välja pålägget på pizzan själv, bra eller dåligt? Bekantskapskretsen är delad.

Nyligen var jag på en restaurang. Där fanns en låång lista med ingredienser. Uppgiften var att pricka för de fem du vill ha på din pizza. Först kändes det bra. Jag gillar fetaost, parmaskinka, ruccola, kronärtsskocka och andra typiska Stockholms innerstads-ingredienser. Här fick jag fritt utlopp för mina preferenser utan att behöva bråka om att byta ut burkchampinjonerna.

En i sällskapet hade varit på samma ställe förut, hen bad om att få botten lite tunnare än bagaren annars gjorde den. Förra gången hade den varit tjock och lite degig. Inte bra. Servitrisen kom tillbaka med beskedet att bagaren föredrog att göra pizzorna med lite tjockare botten. Det var så hen ville ha det. Lite sura miner hos oss, men ja, ja, vi grymtade, och accepterade.

Det var då det slog mig. Här hade restaurangen lämnat över all makt över matlagningen till sina gäster. Ansvaret för om det blev gott eller inte hade flyttats bort från bagaren, till gästerna. Men någonstans hade bagaren ändå en gnutta yrkesstolthet kvar, och nu var vi inne och naggade på det sista och enda ansvarsområdet: degen.

Två psykologiska områden kommer här till pass med lämpliga teorier och studier: beteendeekonomi (valsituationen för oss som konsumenter) och organisationspsykologi (jobbsituationen för bagaren). Vi börjar med bagaren.

För att trivas och vara motiverade på jobbet behöver de flesta av oss till exempel de här förutsättningarna:

  • en viss grad av självbestämmande
  • uppleva att jobbet har mening
  • uppleva att ens insats betyder något
  • uppleva att en blir utmanad och utvecklar sitt kunnande
  • socialt erkännande

Den här bagaren hade berövats de flesta av de här parametrarna. Gästerna bestämde recepten. Hens insats blev därigenom av ringa betydelse. Hen hade ingen möjlighet att själv utveckla sin matlagning eller överraska gästerna med någon spännande smakkombination, vem som helst hade kunnat stå där och slänga på pålägg och skjutsa in pizzor i ugnen. Förhoppningsvis fanns det fortfarande utrymme för socialt erkännande. Men i stort tänker jag att det är upplagt för att sjunkande motivation och bristande engagemang för de flesta bagare i den här situationen.

Vi går till valsituationen för gästen. Att bland sisådär 50 ingredienser välja ut fem ger 1,125×1045 möjliga kombinationer. Det betyder 1125 följt av 42 nollor. Drygt en septiljard kallas det enligt Wikipedia. Som ni säkert vet så räcker det med 24 sorters sylt för att en ska tro att det finns en perfekt sylt för ens smaklökar. Så med en septiljard valmöjligheter, hur perfekt borde inte pizzan kunna bli då?

Så, dilemman för gästen är dessa,

1) Det är svårt att välja, det skulle ju kunna blir hur bra som helst om en bara väljer RÄTT.

Och 2) Om resultatet inte lever upp till förväntningarna (ännu svårare, då de blir ännu högre när en tror att det är möjligt med perfektion) ökar risken att en blir besviken.

Och vems är felet om en blir besviken? Ens eget. Jag gjorde ett dåligt val. Det kan ju aldrig vara bagarens ansvar att ens pizza inte blev god, när en själv valde ingredienserna.

Samtidigt har vi Ikea-effekten att tänka på. Att en blir mer nöjd med något som en själv har varit med och gjort. Den skulle också kunna vara tillämpbar i det här sammanhanget: Jag har bestämt vad som ska vara på min pizza, ergo, jag tycker bättre om den än vad jag skulle gjort om bagaren hade valt exakt samma sak. Och det är här bekantskapskretsen delar sig. Vissa drabbades av Ikea-effekten och var ypperligt och utomordentligt nöjda med sina pizzor. Andra var ytterst missnöjda med sina val. Man skulle kunna fundera på om vissa av oss är maximizers (personer som strävar efter att göra perfekta val) eller satisficers (personer som tenderar att vara nöjda med sina val, läs mer här). Men jag funderar snarare i termer av situation. Kontextens påverkan som det så tjusigt heter i psykologkretsar.

Precis som med elbolag, medicinförskrivning, tvättmedel, skolval, förskoleval, resmål, möbeltyg, vin, vårdcentral, religion, partner, kafé och andra saker i livet så odlas i många sammanhang eller valmöjligheter en föreställning om att det finns ett rätt val att göra.

Om en bara gör tillräckligt mycket research och funderar tillräckligt mycket på hur man själv vill ha det, så borde det finnas ett rätt svar på allt. Perfektionen, lösningen, det rätta svaret ligger där och väntar på att upptäckas, liksom.

Problemet är ju att det inte finns. Perfektion är en chimär. Livet är fullt av situationer där osäkerhet, tvivel, tveksamheter, olika aspekter eller kompromisser är de enda svar som finns. Men det är svårt att acceptera.

Looking good.

Being right.

Stayin’ in control.

Det sägs att Kelly Wilson, en av grundarna till ACT, har myntat ovanstående citat. Att om en har dessa saker som mål i livet är det en säker väg mot psykisk ohälsa. Att vi behöver acceptera osäkerhet, acceptera att vi varken har koll eller kontroll över saker. Att livet är alltför komplext för att vi ska kunna gå runt och ha rätt, ha kontroll, och se snygga ut. Men det är lockande för oss. Det känns skönt att ha rätt, att ha kontroll och att se bra ut. Nu skulle den här bloggposten kunna spinna vidare på hur detta går hand i hand med Donald Trumps framgångar i de amerikanska primärvälen, men den vägen går vi en annan gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.