Är att försöka bli lycklig bara ytterligare ett krav för oss som har “duktig-flicka-syndromet”? Att vara glad och trevlig jämt, att vara den perfekta studenten, kollegan, partnern eller föräldern är för många redan självklara förväntningar vi har på oss själva, något som teatergruppen Tage Granit problematiserar förtjänstfullt kring i sin för föreställning Lyckopillret. Vi tjejer, killar, kvinnor och män som lider av “duktig-flicka-syndromet” borde använda oss av positiv psykologi för att hitta och uppleva det som egentligen gör oss lyckliga.

Ellen heter den 15 åriga tjejen i Lyckopillret som spelas av Hanna Nyroos och som har svårt att säga nej till både sina vänner och sina föräldrar. Hon blir gruvligt besviken när hon får ett fel på ett prov och funderar över hur hon ska slippa göra någon besviken när hon slits mellan att åka och simma med mamma eller att träffa sin nya kille. Ellen är en av många unga som alltför tidigt lever på gränsen till att bli deprimerade av alla krav på prestation och lycka.

Vi lever i ett alltmer individualistiskt samhälle som gör att vi ställer orimliga krav på oss själva och vi har mindre tålamod med avvikelser från idealet hos både oss själva och andra, vilket också föreställningen vill belysa. Men samtidigt är problemet för många av dessa tjejer och killar just de faktum att de fokuserar för mycket på andra och för lite på sig själva. Det handlar inte längre om att se till sina egna behov, utan om att tillfredsställa sin partner, sitt barn, sina föräldrar, sina vänner, samhällsidealet eller chefen för att framstå som den perfekta och lyckliga människan.

Men den lyckan vi söker är inte den lyckan som gör oss lyckligare. Vårt eget välbefinnande kan vi bara förändra genom att först lyssna till våra egna behov. För accepterar vi våra egna behov kommer vi också förstå att vi behöver andra för att bli lyckliga och vi kan se till andras behov utan att åsidosätta oss själva. Paradoxen är att om alla ser till sina egna behov kommer det individualistiska samhälle vi lever i idag bara vara ytterligare en lögn i jakten på lyckan.

Genom positiv psykologi kan vi ta hjälp av strategier för att göra våra yttre-bekräftelse-mål till inre behovsmål, som medför att det vi gör känns meningsfullt, engagerande och njutbart. Vi kan använda oss av tacksamhet för att få perspektiv på det vi gör, och på så sätt få bättre självkänsla och ett naturligt motmedel mot att jämföra oss med andra.

Vad positiv psykologi många gånger misslyckas med att förmedla är att det inte handlar om att vi alltid ska vara tacksamma, optimistiska och måste ha inre mål för att vara lyckliga. Grundtanken i positiv psykologi att vi ska förstå vad vi faktiskt mår bra av och hur vi kan få in mer av dessa aspekter i vårt liv. Det innebär också att vi måste tillåta oss att ha de tankar och känslor vi har.

Tal Ben-Shahar är en forskare inom positiv psykologi som menar att utmaningen ligger i att tillåta oss själva att vara mänskliga. Vi måste låta alla känslor finnas, för när vi försöker undvika dem kommer de bara ta ännu mer plats inom oss. Om du tänker på att du inte får vara arg så är det svårare att helt få ilskan att försvinna, medan om du accepterar att du är arg så respekterar du dina behov och det blir lättare att fokusera på annat.

Att göra saker som faktiskt gör oss lyckligare blir inte yttreligare ett krav! Tanken är att vi ska använda de strategier som känns naturliga och lustfyllda, eftersom dessa blir bekräftande i sig så att vi inte behöver söka bekräftelse från annat håll. Istället kommer positiv psykologi kunna vara ett roligt och verksamt sätt att komma bort från prestation, krav och individualism till att vi känner glädje, meningsfullhet och att vi faktiskt inser att vi är beroende av varandra för att må bra!

  • Ladyinez

    Antidepressiva mediciner hjälper människor att överleva svåra depressioner.
    Det är jag ett ex på. Att lägga sig på ett t-banespår var mitt alt. Att du skriver
    lyckopiller visar att du inte förstår nånting.

  • Susanna

    Förlåt sent svar Ladyinez.

    Jag förstår, tro mig. Jag är glad att du har blivit hjälp av medicinen. Det jag beskriver är strategier för att förebygga att hamna i djupa depressioner. Men har vi väl hamnat där och väljer mellan liv och död så är jag en definitivt en förespråkare för såväl antidepressiv medicin som psykoterapi. Att jobba förebyggande utesluter inte på något sätt vikten av att antidepressiva mediciner och psykoterapi.

    Jag vill poängtera att jag tycker att det är sorgligt att många behöver må så pass dåligt att de inte vill leva länge. “Lyckopiller” kan då bli räddningen för att orka med att att vakna på morgonen. Men i min önskevärld så skulle det inte behöva vara så många som hamnar i samma situation som du om vi jobbar mer förebyggande. Och jag hoppas att det vi med erfarenhet, forskning och kunskap kan hitta olika sätt att jobba mot “lyckligare” människor.

    Tack för din kommentar.
    Ta hand om dig.

    Susanna